Plastiksamtal

Jag pratade med en sköterska på plastiken idag. Jag måste vänta minst 2 år efter operationen innan jag får komma dit på konsultation. Det är egentligen inte så lång tid kvar, bara ett halvår. Det är inget som egentligen är förvånande heller.

Jag berättade om mina värkproblem och min rädsla att det kommer att bli bestående och hon sade något om att jag kunde förminska mitt bröst. Jag fick panik och tänkte på att jag klarar inte av en operation till. Jag trodde att den förminskningen skulle göras samtidigt. Och nu tror hon att jag inte alls vill förminska det för jag var nog inte så klar.

Varför känner jag mig så gråtfärdig? Panik och gråt, helt skakig är jag.

Missförståndet är ju lätt att rätta till, jag behöver ju bara ringa henne.

Men det är nog mer än det. Jag tror att själva tanken på operationen väcker så otroligt mycket mer. Jag tror att förlusten av mitt bröst var jobbigare än vad jag själv förstår och att tanken på en operation får fram allt det jobbiga igen. Det var ju operationen som inledde allt.

Jag vet inte vad jag skall göra. Jag har så mycket mer prat inom mig om detta som behöver komma ut men jag har ingen att prata med. Sambon orkar inte med mer cancer och kontakten med kuratorn håller på att avslutas.