Vackert

I söndags var jag på dop. I måndags vaknade jag med bäbisträningsvärk. Ja, vad är det kan man undra? Jo, så fort tillfälle gavs norpade jag lilla bäbisen och höll henne, snusade henne, klappade henne på kinden, beundrade hennes perfekta lilla mun och lyssnade på hennes konstanta babbel.

Hjärtskärande.

Mormödrar och farmödrar brukar vaka som hökar över "sina" telningar och jag var förvånad över att jag fick hålla henne så länge. Men samtidigt glad, hon är ju så ljuvlig.

Det dröjde dock inte länge innan hon blev tung, riktigt tung. Jag ignorerade det så gott jag kunde och fortsatte gosa med henne. Hon blev ännu tyngre och jag inser att hon har somnat på min axel. Hon måste ha känt sig trygg i min famn.

Hjärtskärande.

Jag lade ner henne i vagnen så hon fick sova vidare. Mammans kompis konverserade mig en 0smula. Jag antar att hon tyckte att barn var ett lämpligt samtalsämne eftersom jag så uppenbart var barnkär. Hon frågade om jag hade barn. Nej, svarade jag. Det kommer kanske sade hon. Jag klarade inte av att sätta på masken för hennes skull. Nej, svarade jag. Jag fick inga barn, jag fick cancer istället. Hon började irra lite med blicken men fattade sig ganska snabbt. Men du kan ju adoptera!! Nej, svarade jag. Inte med en cancerdiagnos tillsammans med min ålder. Hon hann inte ens lyssna färdigt på meningen innan hon gick.

Hjärtskärande.

Var jag för brutalt uppriktig? Måste jag sätta på masken för andras skull? För att inte andra skall känna sig dum? Nej, jag varken kan eller vill det. Dessutom tycker jag att det även måste finnas plats för mig i samhället. För mig och för andra i min situation. Det är ju nästan skamligt att inte ha barn.

Hjärtskärande.

Två av mina bästa vänner var med på dopet. Eller det trodde jag att det var. Precis innan jag lämnade hemmet kom jag på att de enda tillfällena vi har träffats den senaste tiden är barnrelaterade. Vi ses inte och vi pratar inte i telefon. De hörde inte av sig speciellt mycket under behandlingen och jag träffade dem endast en gång. Jag ser dem inte som mina närmsta vänner längre. Det finns säkert många orsaker till att det blivit så. Barn, arbete, rädsla osv. Men jag orkar inte ta hänsyn till det. Jag behöver tänka på mig och jag tycker det är jobbigt att endast träffa dem med barnen. Jag vet inte om de tänker på min barnlängtan eller om de inte vågar prata om det. Men jobbigt är det och jag saknar mina vänner även om jag har andra fina, goa människor omkring mig.

Hjärtskärande.

Men för tillfället väljer jag att fokusera på lillbäbisen och att hon kände sig så trygg i min famn att hon kunde överlåta sig till John Blund.

Vackert.