Den frågan ställde mig sambo till mig när jag hade ätit 2 knäckebröd nu ikväll. Han säger att det var en helt normal fråga och att han inte menade något med det. Nähä? Hur vanligt är det att man säger så till varandra? Vi har aldrig ställt den frågan tidigare. Jag blev fruktansvärt upprörd, jag dängde igen knäckebrödsburken och gick, slängde knäckebrödet på honom som han sedan åt upp. Charmigt.
Jag har haft ett vidrigt år, jag har gått upp en hel del i vikt och jag kommer att ha jättesvårt att gå ner det igen eftersom jag äter Tamoxifenen. För mig med ätstörning finns det inga "bara-frågor" som handlar om mängden mat man stoppar i sig. Hade han sagt samma sak om jag hade ätit 5 chokladkakor hade jag förstått det. Jag hade troligtvis blivit arg men jag hade förstått det.
Vi har levt tillsammans i snart 6 år och han vet alltså inte att jag har matproblem. Jag både inte vill äta och så vill jag äta allt på en gång och gärna mycket choklad efteråt.
Nu tycker han att jag överdriver och att jag är dum i huvudet för att jag blev ledsen och inte katten ber han om ursäkt för det var ju mitt fel och jag börjar ju alltid skrika och han är ju alltid oskyldig, han vet aldrig vad det handlar om. Nää, för han skiter i precis allting som inte handlar om honom själv och sina jäkla bilar.
Han ser mig inte längre, vi har ingen närhet längre, vi kramas inte eller bara håller om varandra. Han håller hellre om katten eller en tidning.
Han struntar totalt i mig. Den bästa relationen vi hade var när jag låg sjuk i en liten hög. När jag är bättre och har åsikter och vilja, då brakar allting loss.
FAKTUM: DET ÄR INTE ATT ÖVERDRIVA NÄR MAN BLIR LEDSEN NÄR NÅGON FRÅGAR HUR MYCKET MAN SKALL ÄTA!! AV VILKEN ANLEDNING (ÄN ATT MAN ÄTER FÖR MYCKET) FRÅGAR MAN ANNARS DET?
DU VET ATT JAG HAR EN ÄTSTÖRNING. ÄR DETTA DET BÄSTA SÄTTET ATT HJÄLPA DEN MAN LEVER MED FÖR ATT FÅ HENNE ATT MÅ BRA?
Jag förstår inte hur man kan leva i en värld där man själv alltid har rätt och andra alltid har fel.Jag får lov att säga vad som helst om andra människor men de får inte säga så till mig. Om andra säger saker som jag reagerar starkt på överreagerar jag, om jag skulle säga något som du reagerar kraftigt på är det plötsligt jag som säger elaka saker. Det är inte samma lagar och regler som gäller i detta hemmet och det är jag trött på. Jag vet inte hur länge jag står ut att bo såhär.
Jag behöver lugn. Gud, vad jag behöver lugn och ro. Hela min kropp och själ skriker efter det och jag tror det är vägen för ett bättre mående. Detta måendet är inte det bästa för mig. Jag avskyr att ha det såhär, jag avskyr att må såhär. Nu känner jag mig som utböling i mitt eget hem. Nej, det är ju inte mitt hem, det är ju han som betalat det har han sagt så många gånger och att han kan minsann slänga ut mig.
Nu kommer han att bli vansinnig över att jag har skrivit detta här. Då får han väl bli det då. Han kan väl gå från arg till arg typ. Det är där han befinner sig, arg och sur eller på soffan, möjligtvis både arg och sur där också.
Ett argt och förvirrat inlägg med tanke på att jag precis tagit mina piller.
Flytt tillbaka ut till andra rummet. Inga snarkningar för mig inatt!
fredag 23 april 2010
Tecken på normal kropp!
Från fångenskap till en kropp jag inte står ut i, till en känsla som gör mig glad! I går vaknade jag med träningsvärk i skinkorna. Oh, vilken glädje! Min kropp fungerar på ett normalt sätt. Det är inte bara konstiga saker och sensationer och värk och elände. Träningsvärk är värk på ett bra sätt, det känns helt ljuvligt. Jag har köpt MBT-skor och hade använt dem dagen innan. Inte så lång runda tyvärr för jag fick skoskav men det räckte tydligen för att jag skulle träna häcken lite extra. Och det gör ju inget, den kan behöva extra allt, träning alltså!
Mina skinkor lever och har hälsan! Nu väntar jag med glädje på nästa tecken, vad kan det bli!? :-)
Mina skinkor lever och har hälsan! Nu väntar jag med glädje på nästa tecken, vad kan det bli!? :-)
1 år sedan
I går var det ett år sedan allt började. Det var då jag var hos förste läkaren som sade att det inte såg bra ut och att det gjorde honom orolig. Samme läkare hade sagt om samma knöl för 3 år sedan att den var ofarlig. Nu var den plötsligt inte det längre. Det har jag fortfarande svårt att förstå. Jag har också svårt att förstå att det redan har gått så lång tid, redan ett år sedan? Det känns inte som att det var så länge sedan som varje minut kändes outhärdlig och jag inte visste hur jag skulle stå ut med det måendet och att vara fånge i min egen kropp.
onsdag 21 april 2010
Tårar
Dagen började inte så bra. Redan när jag gick upp mådde jag illa och hade huvudvärk, undrar om det är Tamoxifenen som spökar för jag brukar inte må illa utan anledning. Bara när man typ pumpar mig full av läskiga mediciner och dylikt.
Jag klarade ändå av mitt möte med AF galant. Det tyckte jag i alla fall, vet inte vad handläggaren tyckte. Jo, det tyckte nog hon också. Hon sade att det märktes att jag var en drivande och aktiv individ. Det blev jag glad av att höra även om det är frustrerande att inte kunna vara det nu!
Nu är det bara två veckor kvar av LoA och ju närmre slutet vi kommer desto jobbigare blir det. Nu vill jag inte sluta, jag tycker så mycket om mina nya vänner. Jag kände mig alienerad men nu kan jag inte riktigt komma ihåg varför, jag ser fram emot att träffa dem varje gång. Det har blivit många och viktiga samtal, tårar men även en hel del skratt. Jag som förr aldrig kunde visa tårar framför andra människor skvalar lite här och där numera och se, det var ju inte så farligt. Det var ju inte så att jag skulle upplösas om mina tårar blev sedda av andra människor!
Första hade vi gruppsamtalet och efter det går vi stavgång. Först tänkte jag att nej, jag mår så illa och jag har fortfarande huvudvärk så jag går hem. Men de andra sade att det är ju bra med frisk luft och röra sig och ja, det är ju sant. Om jag tar det lite lugnare idag så går det nog, alltså följde jag med. Jag var verkligen lättövertalad! Jag fick sällskap under lugna promenaden med min favvis och vi tog en lite kortare runda. Vi pratade om relationer och sådant och hon fick mig typ att gråta hela varvet. Nu fnissar jag lite åt det men det var verkligen under hela varvet runt. Vi pratade om att bestämma något en gång i veckan och då går man om man kan, kan man inte xen gången kommer man nästa gång. Det är värdefullt att träffa människor i liknande situation det gör jättemycket. Slänger man då i några so, har humor blir det ju en riktigt bra grupp.
innan vi hade gått iväg kom det in en kvinna som jag kände igen. Det var ju C som jag hade träffat på under cytostatikadroppen. Vi sås också på Look Good Feel Great, hette den så?
Det var inte jättebra med henmne redan då och jag tyckte det var jobbigt. Hon skickade ett mail men jag svarade inte, för jag blev rädd. Jag visste att hon inte hade så bra prognos. Och jag blir så fruktansvärt ledsen när jag tänker på det. De var rädda att det spridit sig till hjärnan, Ohnej! Inte det också, det börjar bli mycket. Jag vet inte om om jag vågar lära känna människor som är sjuka och blir sjukare och kanske dör. Rädd av många orsaker, många anledningar. Jag tyckte så synd om henne och hennes dotter. Jag är tacksam att jag slapp så lindrigt undan vad det ser ut nu i alla fall men jag skämdes nästan för det när jag stod och pratade med henne. Vilka konstiga tankar som kommer ibland.
Hon hade gått ner en massa i vikt, jag har gått upp en massa. Skall vi byta piller ett litet tag bara!?
Vi sade hejdå och gick ut på stavgång, jag kände mig märkbart låg. Men vi gick lugnt och en annan runda och det kändes bra. Vi pratade mycket, eller tja....DU pratade en hel del och jag svarade inte, jag typ grät...haha. Vilka samtal va! Men det var faktiskt ett väldigt bra samtal. Jag kände mig sedd, lyssnad på och höra att jag har ett värde. Det är sällan jag känner mig sedd här hemma. Vilken glädje det är att träffa människor som ser mig, de ser personen jag är och inte bara igelkotten som ibland vaktar. Fast den där igelkotten har inte synts till på väldigt länge, hon kände sig väl inte lika välkommen längre kan jag tro!
Ögonen har runnit mycket idag, av många olika skäl. Som vanligt rinner de så fort jag kommer ut, de rinner även ibland när jag behöver koncentrera mig på något. Jag såg ett avsnitt av CSI för några år sedan, det är inte ofta jag tittar på det för det är så otroligt fånigt. Jag jobbade inom labb själv och det går liksom inte till så som de gör, det är rent skrattretande...I alla fall sade en kvinna i serien att hon kunde särskilja på tårar som var äkta och tårar som var falska. Men herregud tänkte jag, var inte det att dra det lite för långt! Men nu tror jag på att det faktiskt finns olika slags tårar. Den sorten som jag hade av cyton, den sorten som rinner när det är kallt, när det blåser, när det är för soligt, tja, typ varje gång jag är ute, den sorten är ganska mild, den gör liksom inget väsen ifrån sig. Den andra sorten liksom bränner längs kinderna, den är väldigt salt och gråter jag mycket kan jag nästan känna som att det etsar mig i ansiktet. Under en period för många år sedan då mycket hände, min mor dog och många andra saker hände samtidigt så grät jag typ varje dag i sådär 2 år. Mina kinder var helt sönderfrätta, jag hade ont och hade fått så skör hud så jag fick noga smörja in mig. Den vanliga rinntåren ger mig ingen huvudvärk. Gråttåren ger mig migrän om det är större och för en längre stund. Då får jag försöka lista ut vad jag kan göra för att motverka att migränen uppstår. Kan jag inte det får jag ta mig dit migränen leder mig och dagen efter är jag helt skakis i kroppen, törstig och darrig, migränbakis. Tänk att det är ju en hel vetenskap! Undrar om det görs forskning om detta? Jag har aldrig funderat på detta tidigare, får se om jag hittar något. Nä, får se om jag kommer ihåg det först!
Idag är jag gräsänka. Det är jag och småmissarna och vi har haft det jättebra, gosat och jag har borstat dem och Effie har fått överdos av klapp. Den lilla var väldigt kelen ett tag men då kunde jag inte och sedan var hon inte så intresserad. Jag tror hon saknar sin husse, hon brukar vara hans kvällskatt. Sedan på natten är det jag som är hennes människa. Men för Effie är jag hennes människa för hela slanten tror jag nog.
Och på tal om bäbisar var jag på posten idag. Det satt en kvinna med ett litet barn och väntade på en. Trots att både barnet och mamman hade full ytterklädesmundering på sig började barnet försöka leta mat och pickade och pickade. Det såg sååå gulligt ut. Jag bara stod och fånlog...i några sekunder...tills PANG det slog mig i magen. Skall jag verkligen inte få lov att uppleva något sådant. Jag är så arg och besviken på sambon som drog ut på pratet om barn i flera, flera år. Så länge så det till slut var kört. Jag hade kunnat ha barn, det hade varit möjligt, men det var han som ville bestämma när...Det funkade inte så bra.
Det är tyst och det är lugnt och jag skall sova i min sköna säng utan några snarkningar runt mig.
Härliga liv.
Jag klarade ändå av mitt möte med AF galant. Det tyckte jag i alla fall, vet inte vad handläggaren tyckte. Jo, det tyckte nog hon också. Hon sade att det märktes att jag var en drivande och aktiv individ. Det blev jag glad av att höra även om det är frustrerande att inte kunna vara det nu!
Nu är det bara två veckor kvar av LoA och ju närmre slutet vi kommer desto jobbigare blir det. Nu vill jag inte sluta, jag tycker så mycket om mina nya vänner. Jag kände mig alienerad men nu kan jag inte riktigt komma ihåg varför, jag ser fram emot att träffa dem varje gång. Det har blivit många och viktiga samtal, tårar men även en hel del skratt. Jag som förr aldrig kunde visa tårar framför andra människor skvalar lite här och där numera och se, det var ju inte så farligt. Det var ju inte så att jag skulle upplösas om mina tårar blev sedda av andra människor!
Första hade vi gruppsamtalet och efter det går vi stavgång. Först tänkte jag att nej, jag mår så illa och jag har fortfarande huvudvärk så jag går hem. Men de andra sade att det är ju bra med frisk luft och röra sig och ja, det är ju sant. Om jag tar det lite lugnare idag så går det nog, alltså följde jag med. Jag var verkligen lättövertalad! Jag fick sällskap under lugna promenaden med min favvis och vi tog en lite kortare runda. Vi pratade om relationer och sådant och hon fick mig typ att gråta hela varvet. Nu fnissar jag lite åt det men det var verkligen under hela varvet runt. Vi pratade om att bestämma något en gång i veckan och då går man om man kan, kan man inte xen gången kommer man nästa gång. Det är värdefullt att träffa människor i liknande situation det gör jättemycket. Slänger man då i några so, har humor blir det ju en riktigt bra grupp.
innan vi hade gått iväg kom det in en kvinna som jag kände igen. Det var ju C som jag hade träffat på under cytostatikadroppen. Vi sås också på Look Good Feel Great, hette den så?
Det var inte jättebra med henmne redan då och jag tyckte det var jobbigt. Hon skickade ett mail men jag svarade inte, för jag blev rädd. Jag visste att hon inte hade så bra prognos. Och jag blir så fruktansvärt ledsen när jag tänker på det. De var rädda att det spridit sig till hjärnan, Ohnej! Inte det också, det börjar bli mycket. Jag vet inte om om jag vågar lära känna människor som är sjuka och blir sjukare och kanske dör. Rädd av många orsaker, många anledningar. Jag tyckte så synd om henne och hennes dotter. Jag är tacksam att jag slapp så lindrigt undan vad det ser ut nu i alla fall men jag skämdes nästan för det när jag stod och pratade med henne. Vilka konstiga tankar som kommer ibland.
Hon hade gått ner en massa i vikt, jag har gått upp en massa. Skall vi byta piller ett litet tag bara!?
Vi sade hejdå och gick ut på stavgång, jag kände mig märkbart låg. Men vi gick lugnt och en annan runda och det kändes bra. Vi pratade mycket, eller tja....DU pratade en hel del och jag svarade inte, jag typ grät...haha. Vilka samtal va! Men det var faktiskt ett väldigt bra samtal. Jag kände mig sedd, lyssnad på och höra att jag har ett värde. Det är sällan jag känner mig sedd här hemma. Vilken glädje det är att träffa människor som ser mig, de ser personen jag är och inte bara igelkotten som ibland vaktar. Fast den där igelkotten har inte synts till på väldigt länge, hon kände sig väl inte lika välkommen längre kan jag tro!
Ögonen har runnit mycket idag, av många olika skäl. Som vanligt rinner de så fort jag kommer ut, de rinner även ibland när jag behöver koncentrera mig på något. Jag såg ett avsnitt av CSI för några år sedan, det är inte ofta jag tittar på det för det är så otroligt fånigt. Jag jobbade inom labb själv och det går liksom inte till så som de gör, det är rent skrattretande...I alla fall sade en kvinna i serien att hon kunde särskilja på tårar som var äkta och tårar som var falska. Men herregud tänkte jag, var inte det att dra det lite för långt! Men nu tror jag på att det faktiskt finns olika slags tårar. Den sorten som jag hade av cyton, den sorten som rinner när det är kallt, när det blåser, när det är för soligt, tja, typ varje gång jag är ute, den sorten är ganska mild, den gör liksom inget väsen ifrån sig. Den andra sorten liksom bränner längs kinderna, den är väldigt salt och gråter jag mycket kan jag nästan känna som att det etsar mig i ansiktet. Under en period för många år sedan då mycket hände, min mor dog och många andra saker hände samtidigt så grät jag typ varje dag i sådär 2 år. Mina kinder var helt sönderfrätta, jag hade ont och hade fått så skör hud så jag fick noga smörja in mig. Den vanliga rinntåren ger mig ingen huvudvärk. Gråttåren ger mig migrän om det är större och för en längre stund. Då får jag försöka lista ut vad jag kan göra för att motverka att migränen uppstår. Kan jag inte det får jag ta mig dit migränen leder mig och dagen efter är jag helt skakis i kroppen, törstig och darrig, migränbakis. Tänk att det är ju en hel vetenskap! Undrar om det görs forskning om detta? Jag har aldrig funderat på detta tidigare, får se om jag hittar något. Nä, får se om jag kommer ihåg det först!
Idag är jag gräsänka. Det är jag och småmissarna och vi har haft det jättebra, gosat och jag har borstat dem och Effie har fått överdos av klapp. Den lilla var väldigt kelen ett tag men då kunde jag inte och sedan var hon inte så intresserad. Jag tror hon saknar sin husse, hon brukar vara hans kvällskatt. Sedan på natten är det jag som är hennes människa. Men för Effie är jag hennes människa för hela slanten tror jag nog.
Och på tal om bäbisar var jag på posten idag. Det satt en kvinna med ett litet barn och väntade på en. Trots att både barnet och mamman hade full ytterklädesmundering på sig började barnet försöka leta mat och pickade och pickade. Det såg sååå gulligt ut. Jag bara stod och fånlog...i några sekunder...tills PANG det slog mig i magen. Skall jag verkligen inte få lov att uppleva något sådant. Jag är så arg och besviken på sambon som drog ut på pratet om barn i flera, flera år. Så länge så det till slut var kört. Jag hade kunnat ha barn, det hade varit möjligt, men det var han som ville bestämma när...Det funkade inte så bra.
Det är tyst och det är lugnt och jag skall sova i min sköna säng utan några snarkningar runt mig.
Härliga liv.
måndag 19 april 2010
Nära
Nu har ännu en bröstsyster förlorat kampen mot denna hemska sjukdom. Det är så många nu, jag vet inte om jag klarar att läsa mer om det. Snart får jag nog stoppa huvudet i sanden och inte läsa om andra. Inte för att jag blir rädd att jag själv skall drabbas utan för att jag blir så ledsen för deras och deras näras skull.
Idag var jag nära att bli påkörd, riktigt, riktigt nära. Vilken tur att jag då befann mig på sjukhusområdet, precis utanför onkologen närmare bestämt. Fast samtidigt är det hemskt att man kör som en idiot där. Jag blev mest arg när det hände men sedan blev jag faktiskt rädd. Tänk om jag hade snubblat till eller bara tagit ett steg bakåt eller åt sidan. Splatt!
Det var en taxibil som körde, jag tog faktiskt numret och ringde dem. Betyder detta att jag har blivit en rabiat, gnällig kärring? Ja, kanske det. Men jag kunde inte riktigt släppa det innan jag hade gjort det.
Idag har jag pressat mig för hårt...igen. Jag vet sannerligen inte vad jag skall ta mig till för att jag skall fatta. Jag får nog ställa en massa klockor för att kunna hålla ett schema. Det dumma är dock att jag alltid vill slutföra saker och inte lämna för att fortsätta senare. Det är något jag behöver träna på. Jag har dessutom tagit på mig för mycket saker. Inget jag har behövt göra utan saker jag ville göra. Saker man gör när man är normal, när man är frisk. Jag tror jag så gärna ville vara normal och frisk. Men det är jag inte. Tja, hyfsat normal är jag kanske men inte frisk och stark.
Maten har ju varit jobbig en lång tid nu och jag har kommit på varför. Jag har ju ingen aptit längre. Mat smakar inte lika gott och jag vill egentligen inte äta alls. Och så går timmarna och jag glömmer bort det. Sedan blir jag givetvis vrålhungrig och då tar jag det som är närmst till hands för många med ätstörning - choklad. Fast egentligen vill jag inte ha choklad. Det är bara det att hjärnan inte funkar så att jag kan tänka att jag går ut och äter en morot eller en macka.
Imorgon skall jag på vattengympa. Det är roligt.
Och nu går jag och lägger mig så jag har energi för det. Nattinatt.
Idag var jag nära att bli påkörd, riktigt, riktigt nära. Vilken tur att jag då befann mig på sjukhusområdet, precis utanför onkologen närmare bestämt. Fast samtidigt är det hemskt att man kör som en idiot där. Jag blev mest arg när det hände men sedan blev jag faktiskt rädd. Tänk om jag hade snubblat till eller bara tagit ett steg bakåt eller åt sidan. Splatt!
Det var en taxibil som körde, jag tog faktiskt numret och ringde dem. Betyder detta att jag har blivit en rabiat, gnällig kärring? Ja, kanske det. Men jag kunde inte riktigt släppa det innan jag hade gjort det.
Idag har jag pressat mig för hårt...igen. Jag vet sannerligen inte vad jag skall ta mig till för att jag skall fatta. Jag får nog ställa en massa klockor för att kunna hålla ett schema. Det dumma är dock att jag alltid vill slutföra saker och inte lämna för att fortsätta senare. Det är något jag behöver träna på. Jag har dessutom tagit på mig för mycket saker. Inget jag har behövt göra utan saker jag ville göra. Saker man gör när man är normal, när man är frisk. Jag tror jag så gärna ville vara normal och frisk. Men det är jag inte. Tja, hyfsat normal är jag kanske men inte frisk och stark.
Maten har ju varit jobbig en lång tid nu och jag har kommit på varför. Jag har ju ingen aptit längre. Mat smakar inte lika gott och jag vill egentligen inte äta alls. Och så går timmarna och jag glömmer bort det. Sedan blir jag givetvis vrålhungrig och då tar jag det som är närmst till hands för många med ätstörning - choklad. Fast egentligen vill jag inte ha choklad. Det är bara det att hjärnan inte funkar så att jag kan tänka att jag går ut och äter en morot eller en macka.
Imorgon skall jag på vattengympa. Det är roligt.
Och nu går jag och lägger mig så jag har energi för det. Nattinatt.
söndag 18 april 2010
Igår kväll började migränen. Jag tog en tablett vid sänggående, jag tog två när jag vaknade vid 5 och den var lika illa och jag tog en när vaknade vid 10. Hela dagen har varit lite halvt snurrig. Alltså inte så stor skillnad mot hur det normalt brukar vara här hemma. Fast förvirringen brukar iofs inträda vid kvällstid vanligtvis.
Idag har jag pendlat mellan att ha migrän och huvudvärk och nu såhär på kvällskvisten avslutar jag dagen med att få smällont i magen. Jag känner igen det, har haft det förr och har jag riktigt otur håller smärtan mig vaken i 4 timmar. Jag har försökt lugna ner magen genom att lugna ner mig själv och jag har haft både värmekudde SAMT en katt på magen. Det är nästan tautologi ju, värme som värme!
Jag är lite väck nu för jag har tagit min medicin. Jag tar ut linserna och lägger mig någonstans, företrädesvis där ingen snarkar (det är dock ok om jag gör det).
Min mitt emellan ont, migrän, smällont och magont hann jag faktiskt ut och äta en glass. Ja, det är ungefär vad jag gjort idag.
Nu behöver jag vila.
Tack söta för era kommentarer, det känns bra att läsa att någon bryr sig.
Idag har jag pendlat mellan att ha migrän och huvudvärk och nu såhär på kvällskvisten avslutar jag dagen med att få smällont i magen. Jag känner igen det, har haft det förr och har jag riktigt otur håller smärtan mig vaken i 4 timmar. Jag har försökt lugna ner magen genom att lugna ner mig själv och jag har haft både värmekudde SAMT en katt på magen. Det är nästan tautologi ju, värme som värme!
Jag är lite väck nu för jag har tagit min medicin. Jag tar ut linserna och lägger mig någonstans, företrädesvis där ingen snarkar (det är dock ok om jag gör det).
Min mitt emellan ont, migrän, smällont och magont hann jag faktiskt ut och äta en glass. Ja, det är ungefär vad jag gjort idag.
Nu behöver jag vila.
Tack söta för era kommentarer, det känns bra att läsa att någon bryr sig.
lördag 17 april 2010
Rädd
Jag är inte rädd för att dö, jag är rädd för att inte orka leva.
Jag är rädd att jag aldrig kommer att orka arbete igen.
Jag är rädd att jag aldrig kommer att kunna städa mitt eget hem utan att lida för det i en vecka efteråt.
Jag är rädd att jag aldrig får tillbaka min kraft och möjligheten att vara en aktiv människa.
Jag är rädd att jag aldrig kommer att kunna tänka normalt igen.
Jag är rädd för att jag alltid kommer att behöva planera och prioritera saker. Att jag aldrig spontant kan göra något och klara av det.
Jag klarar inte ens av att gråta utan att bli sjuk.
Jag är rädd att jag aldrig kommer att orka arbete igen.
Jag är rädd att jag aldrig kommer att kunna städa mitt eget hem utan att lida för det i en vecka efteråt.
Jag är rädd att jag aldrig får tillbaka min kraft och möjligheten att vara en aktiv människa.
Jag är rädd att jag aldrig kommer att kunna tänka normalt igen.
Jag är rädd för att jag alltid kommer att behöva planera och prioritera saker. Att jag aldrig spontant kan göra något och klara av det.
Jag klarar inte ens av att gråta utan att bli sjuk.
fredag 16 april 2010
Papper, papper, papper
Nu börjar jag bli sådär förvirrad igen. Det flödar över av papper här...igen!
FK är "värst"! Det är papper och blanketter för precis allting! Jag skulle leta fram några gamla papper igår och jag hade en bibba på ca 1½ cm att leta genom. Tur jag ändå är organiserad så jag visste på ett ungefär var den fanns. Just den högen handlar om mina smärtproblem orsakade av mitt arbete. Min arbetsskadeanmälan skall tas upp för prövning nu. Jag skall bara fylla i ännu fler blanketter och skicka in!
De övriga papperna från FK och AF kan jag inte ens läsa. Det är för mycket, jag förstår det inte. Jag får lägga dem åt sidan och be sambon läsa. Vissa papper förstår inte han heller. Varför måste man göra det så krångligt! Jag får inte så mycket papper från mitt arbete längre fast de var å andra sidan de som var enklast att förstå!
FK ringde igår om arbetsskadeanmälan, det var en kvinna jag har pratat med tidigare. Klockan var halvsex när vi lade på men hon var ändå inte stressad. Väldigt trevlig och tålmodig med mina frågor varav vissa säkert upprepades. Jag uppskattar enormt det bra bemötandet och hjälpen jag får av FK, det är väldigt värdefullt. Jag har till min glädje tydligen träffat på en del människor som har kvar både ork och engagemang trots sitt stressande arbete.
FK är "värst"! Det är papper och blanketter för precis allting! Jag skulle leta fram några gamla papper igår och jag hade en bibba på ca 1½ cm att leta genom. Tur jag ändå är organiserad så jag visste på ett ungefär var den fanns. Just den högen handlar om mina smärtproblem orsakade av mitt arbete. Min arbetsskadeanmälan skall tas upp för prövning nu. Jag skall bara fylla i ännu fler blanketter och skicka in!
De övriga papperna från FK och AF kan jag inte ens läsa. Det är för mycket, jag förstår det inte. Jag får lägga dem åt sidan och be sambon läsa. Vissa papper förstår inte han heller. Varför måste man göra det så krångligt! Jag får inte så mycket papper från mitt arbete längre fast de var å andra sidan de som var enklast att förstå!
FK ringde igår om arbetsskadeanmälan, det var en kvinna jag har pratat med tidigare. Klockan var halvsex när vi lade på men hon var ändå inte stressad. Väldigt trevlig och tålmodig med mina frågor varav vissa säkert upprepades. Jag uppskattar enormt det bra bemötandet och hjälpen jag får av FK, det är väldigt värdefullt. Jag har till min glädje tydligen träffat på en del människor som har kvar både ork och engagemang trots sitt stressande arbete.
torsdag 15 april 2010
Fulbilder
Idag hade jag den vanliga LoA-lediga dagen men vi är faktiskt lediga även imorgon då yogaläraren skulle på semester. Det kändes ok när vi pratade om det då men nu känns det inte lika bra, jag vill hemskt gärna gå på yogan imorgon. Jag får väl försöka att göra min variant. Den har jag inte gjort på några veckor nu tyvärr.
För några dagar sedan fick jag väldigt goda besked, jag har blivit medlem i ett designteam (DT) inom mitt skapande. Det innebär kort fattat att jag skapar och visar upp, skriver i blogg, skriver beskrivningar och dylikt. Jag blev givetvis glad men samtidigt fick jag nästan halvt panik när prestationsångesten började sättas in. Men sedan tänkte jag att de har ju sett mina alster i min blogg och valde mig. Då är det ju bara för mig att fortsätta i den stilen för det var tydligen det de ville ha. Det finns posters som gjordes i England under krigstiden. Keep calm and carry on.
Det skall jag göra: keep calm and carry on.
En mindre rolig sak med det var att de behövde bild och snabbt, typ igår.Min sambo är inte hemma och jag blev helstirrig. Vad skulle jag göra?Jag kunde inte ta en bild där jag hade mitt långa blonda hår, jag kunde inte ta en bild där jag var skallig och de flesta bilderna jag tar för att dokumentera hur håret växer ut är blund och grimas och fjantbilder. Vi har en fjärrkontroll men jag letade och letade, hittade den inte! Så jag ringde till sambon och då visar det sig att hans dotter har den. Den också!? Hon hade ju min tripod i typ ett halvår utan att jag visste det. Och när jag behövde den fick jag tillbaka den utan kamerafästet så den var ju värdelös för mig då. Och fjärrkontrollen fick jag idag. Tja, vad hjälper det att få grejerna dagen efter jag behöver dem. Sur blir jag. Fast mest ledsen för jag tolkar det som att mina saker är mindre viktiga.
Och jag var jättestirrig när jag pratade med Stefan i telefon. Jag hade panik, jag ville bara inte ha en bild där jag var så ful! Han sade att han fattade men det visade han inte. Jag tror inte alls att han fattade hur viktigt det var för mig just då att jag skulle få en ny bild av mig så fin som möjligt. Jag fick försöka fixa det själv, jag fick fram en bild där jag inte blundar men det är ingen bra bild eller ljus för övrigt.
Och om sambon förstod hur viktigt det var, varför ringde han inte på kvällen och frågade hur det hade gått (han var på övernattning med jobbet). Både en presentation av mig och bilden skulle publiceras på en blogg.
Idag kom dottern hit med fjärrkontrollen. Hon hade med sig en kompis. Jag blev än en gång helstirrig. Jag tycker inte om när det kommer någon jag inte känner när jag inte är beredd på det. Speciellt inte när jag sitter i mjukiskläder utan rätt antal bröst med konstigt hår samt att det är riktigt ostädat överallt.
Jag hade velat städa, ville haft det fint. Men jag skapade lite och sedan fanns det ingen tid kvar. Ingen ork för den delen heller. Jag kom inte ens ut idag. Det skäms jag för, jag vill ju ut. Dagen känns alltid som lite förstörd om jag inte kommit ut.
Nu är klockan mycket och det är dags att hoppa till kojs. Får se om jag kan spätta bort lillkatten först. Så fort vi (vilka vi, jag menar jag!) har bäddat rent lägger hon sig där och sover. Hon tycker också om renbäddat. Lillsnuttan.
För några dagar sedan fick jag väldigt goda besked, jag har blivit medlem i ett designteam (DT) inom mitt skapande. Det innebär kort fattat att jag skapar och visar upp, skriver i blogg, skriver beskrivningar och dylikt. Jag blev givetvis glad men samtidigt fick jag nästan halvt panik när prestationsångesten började sättas in. Men sedan tänkte jag att de har ju sett mina alster i min blogg och valde mig. Då är det ju bara för mig att fortsätta i den stilen för det var tydligen det de ville ha. Det finns posters som gjordes i England under krigstiden. Keep calm and carry on.
Det skall jag göra: keep calm and carry on.
En mindre rolig sak med det var att de behövde bild och snabbt, typ igår.Min sambo är inte hemma och jag blev helstirrig. Vad skulle jag göra?Jag kunde inte ta en bild där jag hade mitt långa blonda hår, jag kunde inte ta en bild där jag var skallig och de flesta bilderna jag tar för att dokumentera hur håret växer ut är blund och grimas och fjantbilder. Vi har en fjärrkontroll men jag letade och letade, hittade den inte! Så jag ringde till sambon och då visar det sig att hans dotter har den. Den också!? Hon hade ju min tripod i typ ett halvår utan att jag visste det. Och när jag behövde den fick jag tillbaka den utan kamerafästet så den var ju värdelös för mig då. Och fjärrkontrollen fick jag idag. Tja, vad hjälper det att få grejerna dagen efter jag behöver dem. Sur blir jag. Fast mest ledsen för jag tolkar det som att mina saker är mindre viktiga.
Och jag var jättestirrig när jag pratade med Stefan i telefon. Jag hade panik, jag ville bara inte ha en bild där jag var så ful! Han sade att han fattade men det visade han inte. Jag tror inte alls att han fattade hur viktigt det var för mig just då att jag skulle få en ny bild av mig så fin som möjligt. Jag fick försöka fixa det själv, jag fick fram en bild där jag inte blundar men det är ingen bra bild eller ljus för övrigt.
Och om sambon förstod hur viktigt det var, varför ringde han inte på kvällen och frågade hur det hade gått (han var på övernattning med jobbet). Både en presentation av mig och bilden skulle publiceras på en blogg.
Idag kom dottern hit med fjärrkontrollen. Hon hade med sig en kompis. Jag blev än en gång helstirrig. Jag tycker inte om när det kommer någon jag inte känner när jag inte är beredd på det. Speciellt inte när jag sitter i mjukiskläder utan rätt antal bröst med konstigt hår samt att det är riktigt ostädat överallt.
Jag hade velat städa, ville haft det fint. Men jag skapade lite och sedan fanns det ingen tid kvar. Ingen ork för den delen heller. Jag kom inte ens ut idag. Det skäms jag för, jag vill ju ut. Dagen känns alltid som lite förstörd om jag inte kommit ut.
Nu är klockan mycket och det är dags att hoppa till kojs. Får se om jag kan spätta bort lillkatten först. Så fort vi (vilka vi, jag menar jag!) har bäddat rent lägger hon sig där och sover. Hon tycker också om renbäddat. Lillsnuttan.
onsdag 14 april 2010
Jag har flyttat
I alla fall inom lägenheten. Jag har flyttat ut ur sovrummet och sover i sambons barns rum, ni vet de som aldrig är här längre. Jag sover så dåligt och även om han inte snarkar lika högt och mycket som han gjorde när han träffades så är det ändå för mycket för mig. Jag orkar inte ha det så och sova så dåligt längre. Det är inte bara så att jag vaknar av snarkningarna, i min konstiga sömn blir jag livrädd. Och det är rätt obehagligt att vakna så ett antal timmar. Nu har jag sovit flera nätter. Även om jag har vaknat till på morgonen som jag gör ibland så är det möjligt att somna om.
Gudskelov.
Gudskelov.
tisdag 13 april 2010
Samverkan
Det är ingen bra idé att börja dagen med att ta fel tabletter. Speciellt inte om man av misstag råkar ta sömnpiller istället för någon annan medicin. Dagen...blir liksom helt annorlunda då.
Jag vet att jag har varit och vattengympat...jag satt ute en liten pluttestund, sedan kommer jag inte ihåg mer. Jag har varit tvungen att ta sömntabletter ett tag eftersom jag äter annan medicin som gör att jag inte kan sova. Jag har aldrig varit med om att jag blir så förvirrad och tappar minnet när jag har tagit dem på kvällen. Det började när jag startade med Tamoxifenen. Jag tror att det är en läskig samverkan mellan dem som ger förvirring och extremt dåligt minne.
Jag vet att jag har varit och vattengympat...jag satt ute en liten pluttestund, sedan kommer jag inte ihåg mer. Jag har varit tvungen att ta sömntabletter ett tag eftersom jag äter annan medicin som gör att jag inte kan sova. Jag har aldrig varit med om att jag blir så förvirrad och tappar minnet när jag har tagit dem på kvällen. Det började när jag startade med Tamoxifenen. Jag tror att det är en läskig samverkan mellan dem som ger förvirring och extremt dåligt minne.
söndag 11 april 2010
Sliten
Jag har inte skrivit så mycket de senaste veckorna. Jag har inte orkat för jag är så fullständigt slut. Jag tror egentligen att LoA är för mycket för mig men som den dumma envisa människa jag är skall jag ändå genomföra det. Jag har dock bestämt mig för att hoppa över några stavgångstider. Men jag måste kolla med AF nu när jag är utförsäkrad att det är ok så jag inte blir utan ersättning. Det är mycket att tänka på.
Jag pratade med kvinnan som höll i LoA och sade som det var, att jag inte visste om jag skulle klara det. Men du klarar det ju, du är ju här. Öh, ja, men hur mår jag? Vissa förstår inte. Att jag är närvarande är inte samma sak som att det funkar. Och skall närvaro där innebära 9 veckor i dimma och smärta hemma? Ju tröttare jag blir, desto svårare blir det att tänka och givetvis ju sämre blir minnet. Jag sover dåligt och vaknar tidigt. Men det jobbigaste är att jag har så ont hela tiden. Jag blir skräckslagen vid tanken på att det kommer att fortsätta såhär, det kan ju ta väldigt lång tid innan jag är mig själv igen! Igår var det 5 månader sedan jag slutade min cytostatikabehandling och jag trodde att jag skulle ha nått längre.
Jag pratade med kvinnan som höll i LoA och sade som det var, att jag inte visste om jag skulle klara det. Men du klarar det ju, du är ju här. Öh, ja, men hur mår jag? Vissa förstår inte. Att jag är närvarande är inte samma sak som att det funkar. Och skall närvaro där innebära 9 veckor i dimma och smärta hemma? Ju tröttare jag blir, desto svårare blir det att tänka och givetvis ju sämre blir minnet. Jag sover dåligt och vaknar tidigt. Men det jobbigaste är att jag har så ont hela tiden. Jag blir skräckslagen vid tanken på att det kommer att fortsätta såhär, det kan ju ta väldigt lång tid innan jag är mig själv igen! Igår var det 5 månader sedan jag slutade min cytostatikabehandling och jag trodde att jag skulle ha nått längre.
torsdag 8 april 2010
I ett ingenting?
Jag vet inte var denna veckan har tagit vägen. Jag vet inte heller var min ork har tagit vägen. Eller jo, det vet jag ju. Jag sover dåligt och pressar mig för hårt. Jag kämpar så hårt för att försöka komma tillbaka till det normala, vad det nu var. Men jag gör mig själv illa. Jag skall göra tvärtom, inte kämpa utan bara släppa allt och låta det ta sin tid. Varför skall det vara så svårt!?
Ju mer jag pressar mig själv, desto sämre blir minnet och desto värre blir förvirringen. Är det såhär det känns att bli tokig? Jag känner hur jag flyter mer och mer ut i ett ingenting, ett tomt ställe bara där inga tankar är hela, fullständiga och där det krävs oerhört mycket energi bara att försöka följa med.
Ju mer jag pressar mig själv, desto sämre blir minnet och desto värre blir förvirringen. Är det såhär det känns att bli tokig? Jag känner hur jag flyter mer och mer ut i ett ingenting, ett tomt ställe bara där inga tankar är hela, fullständiga och där det krävs oerhört mycket energi bara att försöka följa med.
måndag 5 april 2010
Påskhelg hos svärföräldrarna
Jag fullkomligt avskyr prat om vädret. Konstant prat om solen, ideligen gnäll om dåligt väder när den inte är närvarande. Det är inte dåligt väder bara för att solen inte skiner och det är minst 15 grader varmt!! Jag vet inte hur många timmar som gått åt bara till väderprat. De är inga positiva människor, de talar sällan om saker som är bra och glädjande (förutom när det är sol) och det gör ibland att det kryper i mig. Det gör också att jag emellanåt utbrister i extrapositiva saker. Det spelar ingen roll hur länge vi är där för de blir alltid ledsna när jag åker. Men det är jobbigt att de anspelar på skuldkänslor och berättar om hur ensamma de blir. Ni är ju inte ensamma, ni är ju två! :-)
Min sambo hör inte så bra. Han har att brås på, båda hans föräldrar hör inte bra heller, verkligen inte bra. Men de gillar inte att använda hörapparat. Det kan jag förstå för det blir ju inget naturligt ljud av den. Dock är det svårt att samtala med människor som inte hör. Det tar också väldigt mycket kraft i anspråk. Och trots att jag talar tydligt och högt och med inte för många ord är det ändå sällan de svarar på något jag faktiskt säger. Pratar vi om vädret spelar det ingen roll. Men om vi kommer in på något annat ämne så kan det vara jobbigt att hela tiden bli avbruten för prat om annat. Även om jag vet att det givetvis inte är illasinnat känner jag mig överkörd och jag blir ledsen.
Det är alltid skönt att komma hem.
Min sambo hör inte så bra. Han har att brås på, båda hans föräldrar hör inte bra heller, verkligen inte bra. Men de gillar inte att använda hörapparat. Det kan jag förstå för det blir ju inget naturligt ljud av den. Dock är det svårt att samtala med människor som inte hör. Det tar också väldigt mycket kraft i anspråk. Och trots att jag talar tydligt och högt och med inte för många ord är det ändå sällan de svarar på något jag faktiskt säger. Pratar vi om vädret spelar det ingen roll. Men om vi kommer in på något annat ämne så kan det vara jobbigt att hela tiden bli avbruten för prat om annat. Även om jag vet att det givetvis inte är illasinnat känner jag mig överkörd och jag blir ledsen.
Det är alltid skönt att komma hem.
Besökslut och LoA-stavgång
Idag åker hon hem och det är så ledsamt. Men denna gången skall det verkligen inte gå mer än 7 år tills vi ses nästa gång!
Jag följde henne ner och hon tog en taxi till centralen. Jag var lite uppe i varv och jag kände att jag inte skulle kunna vila så jag tänkte att det var lika bra att gå iväg och stava vilket jag också gjorde.
Sedan var det hem och sova som gällde, så mycket jag bara kunde!
Jag följde henne ner och hon tog en taxi till centralen. Jag var lite uppe i varv och jag kände att jag inte skulle kunna vila så jag tänkte att det var lika bra att gå iväg och stava vilket jag också gjorde.
Sedan var det hem och sova som gällde, så mycket jag bara kunde!
LoA vattengympa
Vi har en övernattningslägenhet i vår bostadsförening vilket är fantastiskt bra. Visserligen hade min goda vän gärna fått bo hos oss några dagar men jag tror att det hade gjort både mig och henne ännu tröttare än vad det blev nu. Vi hade bestämt att vi skulle ses efter min vattengympa vilket nog var klokt så jag kunde spara lite krafter.
Dagens vattengympa var alldeles extrarolig! Den vanliga ledaren hade semester så kvinnan som leder basal kroppskännedom hoppade in istället vilket hon gärna får göra flera gånger för huj, vad roligt det var. Jag tycker att vattengympa är roligt vanligtvis också men idag användes musiken mer, det var mer stoj, mer ta i, mer av allt. Och jag som älskar att röra mig till musik hade ett jättestort leende på läpparna under hela passet. Till och med så att hon påtalade det efteråt, att det hade varit så roligt att se.
Hemåt!
Efter en lunch bestående av pannkakor och hemmagjord god juice var vi redo att gå ut på stan. Vi styrde kosan mot second hand affärer, vad roligt att gå med någon som också gillar det till skillnad mot min sambo. Efter besök på de tre affärerna som finns inom några minuter från mitt hem tog vi en långpromenad till en av favoritparkerna. Fast nu var jag trött, väldigt trött. Jag kände hur jag inte hängde med längre i samtalet, inte heller i tankarna förresten! Så vi gick hem för att vila innan det var dags att käka middag.
Som vanligt hade jag svårt att slappna av men jag försökte för oj, vad jag behövde det. Det var länge sedan jag var så otroligt trött. Dels hänger gårdagen kvar och dels blir jag väldigt trött av engagerande samtal. Ju roligare det är att prata med någon, desto tröttare blir jag. Dumt.
Dagens vattengympa var alldeles extrarolig! Den vanliga ledaren hade semester så kvinnan som leder basal kroppskännedom hoppade in istället vilket hon gärna får göra flera gånger för huj, vad roligt det var. Jag tycker att vattengympa är roligt vanligtvis också men idag användes musiken mer, det var mer stoj, mer ta i, mer av allt. Och jag som älskar att röra mig till musik hade ett jättestort leende på läpparna under hela passet. Till och med så att hon påtalade det efteråt, att det hade varit så roligt att se.
Hemåt!
Efter en lunch bestående av pannkakor och hemmagjord god juice var vi redo att gå ut på stan. Vi styrde kosan mot second hand affärer, vad roligt att gå med någon som också gillar det till skillnad mot min sambo. Efter besök på de tre affärerna som finns inom några minuter från mitt hem tog vi en långpromenad till en av favoritparkerna. Fast nu var jag trött, väldigt trött. Jag kände hur jag inte hängde med längre i samtalet, inte heller i tankarna förresten! Så vi gick hem för att vila innan det var dags att käka middag.
Som vanligt hade jag svårt att slappna av men jag försökte för oj, vad jag behövde det. Det var länge sedan jag var så otroligt trött. Dels hänger gårdagen kvar och dels blir jag väldigt trött av engagerande samtal. Ju roligare det är att prata med någon, desto tröttare blir jag. Dumt.
Besök
Jag försökte vila och spara mina krafter men jag var för uppskruvad. Dels från dagens händelser och dels med tanke på kommande. En god vän kommer på besök. Vi har inte träffats sedan hon flyttade till Gotland för...håll i er, över 7 år sedan!! Det är helt ofattbart galet länge sedan!
Jag mötte henne på centralen och jag var nästan rädd att jag inte skulle känna igen henne men där var hon och sig lik. Vi började babbla direkt och sedan tja, slutade vi inte innan hon åkte. Vi har många liknande idéer och tankar om hälsa och hälsopromoverande arbete till skillnad mot att sätta in åtgärder vid sjukdom. Visst är det mycket bättre att mota Olle i grind och se till att man inte blir sjuk! Vi har också pratat mycket om affirmationer och allt möjligt. Hon har två barn och hon sade en så fin grej att jag blir alldeles tårögd bara jag tänker på det. Hon sade att jag får gärna vara en extravuxen till hennes barn. Inte en extramamma men ändå liksom extra. Det är möjligt att mina andra vänner tänkt något liknande men detta var första gången någon har sagt något sådant till mig och det var så vackert sagt tycker jag!
Jag mötte henne på centralen och jag var nästan rädd att jag inte skulle känna igen henne men där var hon och sig lik. Vi började babbla direkt och sedan tja, slutade vi inte innan hon åkte. Vi har många liknande idéer och tankar om hälsa och hälsopromoverande arbete till skillnad mot att sätta in åtgärder vid sjukdom. Visst är det mycket bättre att mota Olle i grind och se till att man inte blir sjuk! Vi har också pratat mycket om affirmationer och allt möjligt. Hon har två barn och hon sade en så fin grej att jag blir alldeles tårögd bara jag tänker på det. Hon sade att jag får gärna vara en extravuxen till hennes barn. Inte en extramamma men ändå liksom extra. Det är möjligt att mina andra vänner tänkt något liknande men detta var första gången någon har sagt något sådant till mig och det var så vackert sagt tycker jag!
OK - stämplad!
I måndags var jag hos min onkolog för den första av alla kontroller jag kommer att göra. Under 10 år skall jag träffa min läkare, undrar om jag kommer att vara trött på honom sedan! Om han nu är kvar hela tiden dvs. Jag hade tid hos honom redan vid 9 så jag hann inte börja dagen med mitt lugnande yogapass. Det hade jag kanske behövt.
När jag började närma mig sjukhuset började jag må illa. Tala om betingat illamående! Ändå är jag på LoA flera dagar i veckan och det är samma ingång men 2 våningar nedanför onkologen. Jag har inget problem med illamående när jag går dit men tydligen särskiljer min kropp på våningarna. Bara jag tänker på det våningsplanet nu känner jag av det igen.
I vanliga fall kommer man in till en lång korridor. Läkarna har sina rum längst bort så man måste gå genom hela korridoren. En bröstsyster som nyligen varit på sin första koll berättade att hon hade tagit hissen upp vilket innebar att man kommer upp precis utanför vänterummet. En alldeles ypperlig idé och jag följde hennes exempel. Men det var ändå jobbigt att sitta där och vänta, mycket jobbigare än vad jag hade trott.
Kvällen innan hade jag försökt sammanställa några frågor till läkaren. Eftersom jag är jag har jag alltid en hel lista med frågor men med mitt dåliga minne är det svårt att komma ihåg, jag måste anteckna dem. Men jag var trött och de flesta frågor var som bortblåsta vilket innebar att det var mycket jag glömde säga. Bland annat glömde jag säga att mitt minne är så fruktansvärt dåligt och att jag emellanåt blir väldigt förvirrad. Fast jag är inte speciellt förvånad över att jag glömde säga det, det ligger liksom i sakens natur!
Jag har ju fortfarande en hel del biverkningar kvar men det är normalt, allting verkar vara normalt med denna äckliga sjukdom.
Men frågedelen var ändå den lättaste. Sedan skulle jag klä av mig för att han skulle titta och palpera. Usch, det var fruktansvärt. En ung, snygg läkare. Eller ung, han är bara något år yngre än mig men jag känner mig som minst 10 år äldre. Jag ser dessutom mycket äldre ut tycker jag, ful och fet och gammal och jag ville verkligen inte blotta mig. Men jag fick ta av mig och han kände på det friska bröstet samt ärret. Eftersom körtelvävnaden inte är ett avgränsat organ kan det hända att det finns cancerceller kvar som kan börja växa i ärret. Han var väldigt försiktig när han kände men det gjorde nästan saken ännu värre. Jag har haft andras händer på min bröstkorg tidigare men detta är ju helt nytt. Det är jobbigt att tänka på det bara och jag känner hur tårarna börjar rinna. Min sambo rör mig inte om jag inte typ tvingar honom att massera mina axlar eller liknande. Jag vet inte om det är av hänsyn eller annan orsak men faktum är att jag får mest kroppskontakt från mina katter.
Efter OK-stämpeln hade jag tid hos min goa kurator. Jag var ju ganska omskakad idag men som vanligt fick hon mig att må mycket bättre. Jag vet inte riktigt hur hon gör, hon har en egen unik stil men jag är oändligt glad att jag har träffat henne.
Och som om det inte hade räckt med två besök på onkologen idag hade vi stavgång på LoA också. Först hade jag inte tänkt gå dit men jag gjorde det ändå. Jag har sovit dåligt och vaknade tidigt så jag var egentligen i större behov av vila än hetsig stavgång men jag gick långsamt och själv. Sjukgymnasten var rar och gjorde mig sällskap och försökte tom samtala en smula. Men idag kunde jag säga att jag var trött och behövde gå ensam utan att ens få dåligt samvete över det. För mig var det ett enormt framsteg!
Alla "goda" saker är inte tre, idag var det tom fyra! Jag avslutade min dag på onkologen med att besöka en bröstsyster som fick sin sista härliga behandling på sin födelsedag! Vilken present va!
Inte för att behandlingen är så härlig men sista, wow liksom. Jag var så otroligt taggad inför min sista behandling, jag var inställd på att jag skulle njuta av hela eländet eftersom det skulle vara absolut sista gången. Nu blev det inte så eftersom läkaren tyckte att jag var i för dåligt skick och att det räckte för min del. Visserligen skönt att slippa men konstigt och snopet. Jag gick till sjukan som cancerpatient men gick därifrån frisk, typ.
Nåväl, åter till besöket. Det var första gången vi träffades, egentligen har vi inte haft någon kontakt mer än att vi har läst och kommenterat varandras bloggar när orken har funnits. Men vi babblade på som om vi kände varandra och det gör vi ju på något sätt. Inte bara så att vi har läst oss till en smula fakta. Denna sjukdom gör något med en och det kan man känna igen hos andra. Jag hade bara tänkt stanna där i typ 20 minuter men när jag gick därifrån såg jag att jag hade varit där i 1½ timme! Och jag som hade tänkt spara på mina krafter, istället blev det onkologen mellan 9 och halvfyra!
När jag började närma mig sjukhuset började jag må illa. Tala om betingat illamående! Ändå är jag på LoA flera dagar i veckan och det är samma ingång men 2 våningar nedanför onkologen. Jag har inget problem med illamående när jag går dit men tydligen särskiljer min kropp på våningarna. Bara jag tänker på det våningsplanet nu känner jag av det igen.
I vanliga fall kommer man in till en lång korridor. Läkarna har sina rum längst bort så man måste gå genom hela korridoren. En bröstsyster som nyligen varit på sin första koll berättade att hon hade tagit hissen upp vilket innebar att man kommer upp precis utanför vänterummet. En alldeles ypperlig idé och jag följde hennes exempel. Men det var ändå jobbigt att sitta där och vänta, mycket jobbigare än vad jag hade trott.
Kvällen innan hade jag försökt sammanställa några frågor till läkaren. Eftersom jag är jag har jag alltid en hel lista med frågor men med mitt dåliga minne är det svårt att komma ihåg, jag måste anteckna dem. Men jag var trött och de flesta frågor var som bortblåsta vilket innebar att det var mycket jag glömde säga. Bland annat glömde jag säga att mitt minne är så fruktansvärt dåligt och att jag emellanåt blir väldigt förvirrad. Fast jag är inte speciellt förvånad över att jag glömde säga det, det ligger liksom i sakens natur!
Jag har ju fortfarande en hel del biverkningar kvar men det är normalt, allting verkar vara normalt med denna äckliga sjukdom.
Men frågedelen var ändå den lättaste. Sedan skulle jag klä av mig för att han skulle titta och palpera. Usch, det var fruktansvärt. En ung, snygg läkare. Eller ung, han är bara något år yngre än mig men jag känner mig som minst 10 år äldre. Jag ser dessutom mycket äldre ut tycker jag, ful och fet och gammal och jag ville verkligen inte blotta mig. Men jag fick ta av mig och han kände på det friska bröstet samt ärret. Eftersom körtelvävnaden inte är ett avgränsat organ kan det hända att det finns cancerceller kvar som kan börja växa i ärret. Han var väldigt försiktig när han kände men det gjorde nästan saken ännu värre. Jag har haft andras händer på min bröstkorg tidigare men detta är ju helt nytt. Det är jobbigt att tänka på det bara och jag känner hur tårarna börjar rinna. Min sambo rör mig inte om jag inte typ tvingar honom att massera mina axlar eller liknande. Jag vet inte om det är av hänsyn eller annan orsak men faktum är att jag får mest kroppskontakt från mina katter.
Efter OK-stämpeln hade jag tid hos min goa kurator. Jag var ju ganska omskakad idag men som vanligt fick hon mig att må mycket bättre. Jag vet inte riktigt hur hon gör, hon har en egen unik stil men jag är oändligt glad att jag har träffat henne.
Och som om det inte hade räckt med två besök på onkologen idag hade vi stavgång på LoA också. Först hade jag inte tänkt gå dit men jag gjorde det ändå. Jag har sovit dåligt och vaknade tidigt så jag var egentligen i större behov av vila än hetsig stavgång men jag gick långsamt och själv. Sjukgymnasten var rar och gjorde mig sällskap och försökte tom samtala en smula. Men idag kunde jag säga att jag var trött och behövde gå ensam utan att ens få dåligt samvete över det. För mig var det ett enormt framsteg!
Alla "goda" saker är inte tre, idag var det tom fyra! Jag avslutade min dag på onkologen med att besöka en bröstsyster som fick sin sista härliga behandling på sin födelsedag! Vilken present va!
Inte för att behandlingen är så härlig men sista, wow liksom. Jag var så otroligt taggad inför min sista behandling, jag var inställd på att jag skulle njuta av hela eländet eftersom det skulle vara absolut sista gången. Nu blev det inte så eftersom läkaren tyckte att jag var i för dåligt skick och att det räckte för min del. Visserligen skönt att slippa men konstigt och snopet. Jag gick till sjukan som cancerpatient men gick därifrån frisk, typ.
Nåväl, åter till besöket. Det var första gången vi träffades, egentligen har vi inte haft någon kontakt mer än att vi har läst och kommenterat varandras bloggar när orken har funnits. Men vi babblade på som om vi kände varandra och det gör vi ju på något sätt. Inte bara så att vi har läst oss till en smula fakta. Denna sjukdom gör något med en och det kan man känna igen hos andra. Jag hade bara tänkt stanna där i typ 20 minuter men när jag gick därifrån såg jag att jag hade varit där i 1½ timme! Och jag som hade tänkt spara på mina krafter, istället blev det onkologen mellan 9 och halvfyra!
Händelserik vecka!
Det har varit en väldigt händelsefull vecka. Faktum är att den har varit så händelsefull och tagit så mycket av min kraft i anspråk att jag inte har orkat att uppdatera bloggen. Men det tänker jag försöka göra nu i efterhand, om jag kommer ihåg allt dvs!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
