Förlåt om jag glömmer ringa dig.
Förlåt om det dröjer innan jag svarar på ditt mail.
Förlåt om jag missar att svara på din kommentar, det betyder inte att jag inte läst och uppskattat den.
Förlåt om jag tappar bort tiden.
Förlåt om jag råkar bränna vid maten när jag någon gång orkar och vågar laga mat.
Förlåt om jag glömmer vad vi bestämt.
Förlåt om jag verkar förvirrad och inte vet vad du pratar om för jag har glömt vad som sades i föregående mening.
Förlåt om jag tappar bort namn som jag egentligen givetvis vet.
Förlåt om badrummet är upptaget extra länge för att jag behöver gå en extra gång när jag glömmer om jag har kvällskissat eller ej.
Förlåt om jag inte svarar på ditt sms. Svarar jag inte på det direkt kan det helt försvinna ur mitt minne och det är inte alltid möjligt att svara omgående.
Förlåt om det dröjer innan jag svarar på facebook, samma sak gäller där.
Förlåt om jag missar din födelsedag. Jag har säkert inte glömt själva dagen men kanske glömt att ringa under vettig tid.
Förlåt om jag frågar samma sak om och om igen. Det är inte för att du är ointressant.
Förlåt.
torsdag 30 juni 2011
onsdag 29 juni 2011
(O)synlighet
I helgen ringde en gammal bekant som jag inte pratat med på över 3 år som ville träffas.
Idag fick jag ett sms angående an annan bekant från samma tid som gärna ville ha kontakt igen. Vi träffades alla under en tuff period så det rann lite ut i sanden.
Jag har fått sms och mail och facebook-förfrågningar från goa människor jag lärde känna på Vidarkliniken.
Igår var jag ute och promenerade med en go vän jag lärde känna på onkologen, på Loa-projektet och i förrgår ringde en av de andra därifrån.
Jag är inte van vid detta.
Jag har varit osynlig så länge.
Det är lite överväldigande samtidigt som jag är så glad!
Jag kanske inte är lika osynlig längre.
Eller handlar osynligheten mer om vem jag är med eller vem JAG är?
Idag fick jag ett sms angående an annan bekant från samma tid som gärna ville ha kontakt igen. Vi träffades alla under en tuff period så det rann lite ut i sanden.
Jag har fått sms och mail och facebook-förfrågningar från goa människor jag lärde känna på Vidarkliniken.
Igår var jag ute och promenerade med en go vän jag lärde känna på onkologen, på Loa-projektet och i förrgår ringde en av de andra därifrån.
Jag är inte van vid detta.
Jag har varit osynlig så länge.
Det är lite överväldigande samtidigt som jag är så glad!
Jag kanske inte är lika osynlig längre.
Eller handlar osynligheten mer om vem jag är med eller vem JAG är?
Hur göra?
Jag har information i min hand som jag måste ta ett beslut om. Det är ett stort beslut och det känns i hela kroppen när jag försöker tänka på det. Det är ett bra besked som dock samtidigt innebär något väldigt tråkigt. Både en början och ett slut. Jag vet inte vad jag skall göra, jag vet inte vad jag orkar eller klarar av...
måndag 27 juni 2011
Håglös
Jag känner mig håglös. Jag orkar inte riktigt ta itu med något, känner inte för att göra någonting.
En promenad borde jag ju ta för jag får mindre värk när jag rör på mig men det känns stort. Själva promenaden tar jag iofs gärna men jag skall genom hela citysmeten innan jag kommer till ett grönområde. Städa, laga mat, gå ut med återvinningsgrejer, sortera, kategorisera, ringa samtal, skriva mail, gå till AF, måla om några småhyllor, läsa i nya pysseltidningen...Det finns hur mycket som helst att göra....men jag orkar inte.
Det är bara när jag är väldigt trött som jag brukar känna mig såhär men nu har det varit ett tag. Det enda jag kan tänka mig är att det är sorgen efter Ellie och det kan jag ju inte skynda på. Det får bara ta den tid som det behöver. Bara och bara...det är ju det jag har svårast för...att ha tålamod och vara lugn.
Jag är en görare...men jag orkar inte. Vad är jag nu då?
En promenad borde jag ju ta för jag får mindre värk när jag rör på mig men det känns stort. Själva promenaden tar jag iofs gärna men jag skall genom hela citysmeten innan jag kommer till ett grönområde. Städa, laga mat, gå ut med återvinningsgrejer, sortera, kategorisera, ringa samtal, skriva mail, gå till AF, måla om några småhyllor, läsa i nya pysseltidningen...Det finns hur mycket som helst att göra....men jag orkar inte.
Det är bara när jag är väldigt trött som jag brukar känna mig såhär men nu har det varit ett tag. Det enda jag kan tänka mig är att det är sorgen efter Ellie och det kan jag ju inte skynda på. Det får bara ta den tid som det behöver. Bara och bara...det är ju det jag har svårast för...att ha tålamod och vara lugn.
Jag är en görare...men jag orkar inte. Vad är jag nu då?
Navelskådning
Jag fick lite sällskap under min promenad häromdagen. Dock inget sällskap som jag vill ha eller skulle välja själv. Ganska långvarigt dessutom för jag upptäckte det inte förrän på kvällen när jag skulle lägga mig.
Fästingar!
Urk.
Min första erfarenhet av dessa läskiga typer var för drygt 7 år sedan. Innan dess hade jag aldrig stiftat bekantskap med dem. Den allra första gången fick jag jättemånga, säkert omkring 20 stycken. Nu har jag lärt mig att man inte skall ta egna vägar i bokskogen med en kort klänning. Fast det är inte så stor risk att jag skulle gå omkring med kort klänning nuförtiden iofs....
En av dem satt i naveln vilket jag tyckte var alldeles särskilt läskigt. Och så även efter denna promenad.
Min navel är väldigt personlig. Den angår inte fästingar. Den är/var ett band mellan mig och min mamma och den skall vårdas. Jag tycker tom att min navel är fin, den har en söt liten form och är alldeles lagom stor. Den får gärna fortsätta vara så.
Men det får den inte.
Inte om jag väljer en tuttmage. För då skär de bort en bit av huden under naveln, lossar på huden från vävnaden undertill för att kunna sträcka på den. Då hamnar naveln konstigt så de skär bort den och flyttar den. Jag vet inte hur det kommer att påverka min navel, jag vet inte vilken stort ingrepp det blir på den.
Det är lite märkligt.
För i den stora, jobbiga, långa och smärtsamma operation som jag funderar på att genomgå är jag för tillfället mest bekymrad över hur min navel kommer att påverkas....
Fästingar!
Urk.
Min första erfarenhet av dessa läskiga typer var för drygt 7 år sedan. Innan dess hade jag aldrig stiftat bekantskap med dem. Den allra första gången fick jag jättemånga, säkert omkring 20 stycken. Nu har jag lärt mig att man inte skall ta egna vägar i bokskogen med en kort klänning. Fast det är inte så stor risk att jag skulle gå omkring med kort klänning nuförtiden iofs....
En av dem satt i naveln vilket jag tyckte var alldeles särskilt läskigt. Och så även efter denna promenad.
Min navel är väldigt personlig. Den angår inte fästingar. Den är/var ett band mellan mig och min mamma och den skall vårdas. Jag tycker tom att min navel är fin, den har en söt liten form och är alldeles lagom stor. Den får gärna fortsätta vara så.
Men det får den inte.
Inte om jag väljer en tuttmage. För då skär de bort en bit av huden under naveln, lossar på huden från vävnaden undertill för att kunna sträcka på den. Då hamnar naveln konstigt så de skär bort den och flyttar den. Jag vet inte hur det kommer att påverka min navel, jag vet inte vilken stort ingrepp det blir på den.
Det är lite märkligt.
För i den stora, jobbiga, långa och smärtsamma operation som jag funderar på att genomgå är jag för tillfället mest bekymrad över hur min navel kommer att påverkas....
Okända vägar
Jag hittade allt hem häromdagen!
I vanliga fall brukar jag inte promenera på vägar och stigar jag inte känner till. Jag har så dåligt lokalsinne att jag mycket väl skulle kunna gå vilse även under en kort sträcka. Eller skulle jag det? Har jag någonsin gått vilse?
Jag har inget minne av att jag någonsin gjort det! Fast beror det på att jag aldrig avvikit från vägen eller på att jag ändå har någon slags koll på var jag är? Jag vet faktiskt inte!
Jag brukar säga att jag alltid hittar fram till slut, möjligen tar det lite längre tid. Det stämmer ju men hur modig är jag? Vågar jag egentligen ta okända vägar? Och om inte...vad kan hända?
I vanliga fall brukar jag inte promenera på vägar och stigar jag inte känner till. Jag har så dåligt lokalsinne att jag mycket väl skulle kunna gå vilse även under en kort sträcka. Eller skulle jag det? Har jag någonsin gått vilse?
Jag har inget minne av att jag någonsin gjort det! Fast beror det på att jag aldrig avvikit från vägen eller på att jag ändå har någon slags koll på var jag är? Jag vet faktiskt inte!
Jag brukar säga att jag alltid hittar fram till slut, möjligen tar det lite längre tid. Det stämmer ju men hur modig är jag? Vågar jag egentligen ta okända vägar? Och om inte...vad kan hända?
lördag 25 juni 2011
Värkande midsommar
Helgen tillbringas i sommarstugan i Blekinge. Här är helt ok väder, inte för varmt och inte för kallt. Inte så mycket folk vilket är skönt för jag är inte speciellt social. Det var förra gången vi var här för två veckor sedan som vi förstod att Ellie inte var bra. Katterna brukar sitta i fönsterna och ivrigt spana men Ellie låg bara i soffan. Det är ledsamt att bli påmind om det.
Men jag försöker att få ut det, att tillåta sorgen att både vara i mig och släppas ut. Det är nog första gången någonsin som jag gör så. Första gången som jag vågat släppa ut sorg och gråt. Tidigare har tårar kanske runnit på kinderna men jag har stängt ner resten, inte ett ljud har kommit ifrån mig. Det sliter på kroppen, jag har varit helt färdig efteråt och bla fått migrän. Jag har trott att det har varit av gråten men så var det ju inte. Det var ju av kampen att hålla allting tillbaka. Jag är fortfarande sliten och jag blir matt i kroppen och får mer värk samt huvudvärk men det är inte med lika stor kraft.
Fast jag har en grym värk i kroppen. Jag vet inte vad som gör det så illa den här gången. På ett sätt kanske det inte spelar någon roll men på ett annat sätt blir det ju lättare att hantera och kanske undvika om jag förstår hur det hänger ihop. Det primära valet när jag har så ont är att inte vilja röra mig. Men på sikt blir det värre. Så jag måste ut och promenera så mycket jag bara kan. Jag försöker få med sambon och han vet att det är för smärtan. Men han vill hellre sitta med en bok. Så nu struntar jag i honom och tar en lång promenad själv. Får se när jag hittar tillbaka med mitt dåliga lokalsinne! Tar det tid innan nästa uppdatering har jag kanske snurrat bort mig!!
Men jag försöker att få ut det, att tillåta sorgen att både vara i mig och släppas ut. Det är nog första gången någonsin som jag gör så. Första gången som jag vågat släppa ut sorg och gråt. Tidigare har tårar kanske runnit på kinderna men jag har stängt ner resten, inte ett ljud har kommit ifrån mig. Det sliter på kroppen, jag har varit helt färdig efteråt och bla fått migrän. Jag har trott att det har varit av gråten men så var det ju inte. Det var ju av kampen att hålla allting tillbaka. Jag är fortfarande sliten och jag blir matt i kroppen och får mer värk samt huvudvärk men det är inte med lika stor kraft.
Fast jag har en grym värk i kroppen. Jag vet inte vad som gör det så illa den här gången. På ett sätt kanske det inte spelar någon roll men på ett annat sätt blir det ju lättare att hantera och kanske undvika om jag förstår hur det hänger ihop. Det primära valet när jag har så ont är att inte vilja röra mig. Men på sikt blir det värre. Så jag måste ut och promenera så mycket jag bara kan. Jag försöker få med sambon och han vet att det är för smärtan. Men han vill hellre sitta med en bok. Så nu struntar jag i honom och tar en lång promenad själv. Får se när jag hittar tillbaka med mitt dåliga lokalsinne! Tar det tid innan nästa uppdatering har jag kanske snurrat bort mig!!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
