Jag fullkomligt avskyr tanken på att vara besvärlig. Jag har fått höra att jag är det hela livet och det har format mig väldigt mycket. Under många år tryckte jag ner starka känslor, jag vågade inte visa dem för andra eftersom jag var så rädd att de skulle tycka att jag var jobbig. Samtidigt är jag en person som inte är så tyst av mig. Jag tar plats och jag brukar kunna uppfattas som provocerande. Under många år hade jag enormt svårt att få ihop dessa till synes motsättande delar hos mig.
Men jag tror att mitt agiterande till stor del sker för rättvisa och för att hjälpa andra människor. När det gäller mig själv har jag väldigt svårt att hävda min rätt, min gräns. Är det påtagliga orättvisor eller att jag ser utsatta människor blir det ju påtagligt. Min egen röst har jag svårt att lyssna på. Faktum är att det tog lång tid innan jag förstod att jag ens hade en röst att lyssna på.
Av denna anledning valde jag att kontakta kommunen för att rådfråga dem om tillfällig hjälp i hemmet. Biståndshandläggaren jag talade med var väldigt trevlig och hjälpsam och det verkade som att de kunde hjälpa mig hur mycket som helst. Hon verkade väldigt mån om mig och att jag skulle få adekvat hjälp. Vi pratade om hjälp med inköp, städning, tvätt, eventuellt mathjälp och småsaker som att någon gick ut med soporna och fyllde på kattsand (säcken är tung!). Läkaren hade sagt att jag absolut inte skulle få lyfta händerna över huvudet så tanken var också att jag skulle få hjälp med hårtvätt.
Redan dagen efter min hemkomst fick jag besök av dem. Inte bara ett förresten. Först kom hemtjänst och gick till apoteket och handlade. Sedan kom arbetsterapeut med duschstol. Efter någon timme kom de igen med ett larm och arbetsdagen avslutades med att hemtjänst kom för att lämna en plockepinntång samt att starta larmet. Jag var helt slut efter den dagen. Men samtidigt imponerad att det gick så snabbt att starta allt.
Sedan har det inte hänt så mycket.
Idag kom de igen för inköp. Vid förra besöket bestämde vi att de skulle städa vid samma tillfälle som inköp för så roligt är det ju inte att ha främmande människor här. Så när de kom idag förväntade jag mig dels inköp, dels städning och dels hjälp med hårtvätt. Det sista kommer jag gudskelov inte att behöva eftersom duschpallen underlättar så att jag klarar det själv. Jag trodde också att det kunde vara dags för tvättinlämning.
Döm om min förvåning när en namne kommer och inte har någon aning om mer än inköp. Hon ringde chefen och fick veta att städningen inte skulle starta förrän nästa vecka och tvätten förrän om 2 till 3 veckor. What!? Jag blev helt förtvivlad och sade att tja, då får jag ju göra det själv men att det kommer ju att gå ut över läkningen. Min namne förmedlade min desperation och det blev ändrat till på onsdag. Tvätten visste hon ingenting om. Hon sprang iväg och handlade och hon, precis som kvinnan jag träffade i förra veckan var stressade vilket stressade mig. Det känns obehagligt men det är ju inte deras fel att de har lite tid. Vid förra besöket tog jag upp frågan om kattsand, diskning, renbäddning och sopor men det visste hon ingenting om.
Så nu måste jag greja för att få hjälp i hjälpen. Jag har redan fått papper på hur mycket jag skall betala och det blir ganska mycket för att handla några paket mjölk och lite bröd. Vad hände med allt annat? Skall jag behöva tjata och vara besvärlig? Det var ju det som jag skulle slippa! Jag har fått många inköpserbjudanden av vänner och det hade ärligt talat varit lättare att fråga dem än att ha det såhär med hemtjänsten. Skit också. Jag vände mig till kommunen för att jag skulle slippa belasta mina vänner. Nu känner jag mig besvärlig för hemtjänst, hinner inte med/kommer inte ihåg vad jag behöver hjälp med och när jag gör det så ingår det tydligen inte i dagens arbete. Då får jag inte bara diskutera det med dagens hjälp utan även med hennes chef. Sedan får jag ta det med biståndshandläggaren. Eftersom allt försenas måste jag ändå be mina vänner att hjälpa mig med saker. Eller som idag, göra det själv. Idag gick jag ner och tvättade maggördel och stödbhn. Eftersom jag har dem dygnet om blir det ganska ofräscht. Eller ofräst som min fd svärmor sade. Det var ju meningen att de skulle UNDERLÄTTA och inte försvåra! Jag är både arg och ledsen nu och besvärligrädslan riktigt kryper i mig!
måndag 11 februari 2013
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar