Begränsningar

När jag fick all information om operationen och alla restriktioner kändes tidsbegränsningarna nästan ogreppbart långt fram. Men jag har redan kommit över flera gränser!

Under 3 veckor skulle jag ta sprutor för att förebygga proppar och det är jag färdig med! Det är över 4 veckor sedan operationen och jag kan inte fatta att det har gått så fort samtidigt som det har känts väldigt långsamt och jobbigt! Jag har antecknat begränsningarna och där står det att jag enbart får sova på rygg under 3 månader. Det gick inte så bra, efter 2 veckor började jag försiktigt vända mig på sidan, jag klarar verkligen inte av att sova på rygg! Som tur är tog jag upp det på senaste kollen och då fick jag höra att det bara var under 4 veckor vilket överensstämde med informationen jag hade fått så nu kan jag sova på sidan med gott samvete!

Enligt samma anteckningar skall jag ha gördel på mig dag och natt under 6 veckor men sjukgymnasten sade 4. Fast i det fallet vet jag inte om jag tror mer på henne så jag sover nog några nätter till med den. Fast jag ser verkligen fram emot att slippa den under natten! Efter det skall jag ha den på dagtid i 6 veckor och sedan fortsatt om jag skall göra tunga saker. Fast jag vet inte exakt vad som menas med tunga saker och när jag får börja lyfta dem!

Cykla får jag inte göra på 4-6 veckor. Tar jag mellanvärdet på det kan jag ta fram cykeln i nästa vecka! Smärtstillande borde jag äta i minst 4 veckor och det känner jag stämmer. Om jag glömmer ta en pilla känner jag av smärtan. Då kommer ett smärtgenombrott och fler sådana vill jag inte ha. Japp, jag tycker fortfarande det är ett lite roligt uttryck. Eller kanske inte roligt, snarare användbart!

Stramheten skulle finnas med i ca 4 veckor. Pyttsan, den lär nog finnas med betydligt längre än så! Men det blir ju bättre och bättre.

Jag har en speciell bh som jag skall ha på mig lääänge. Om jag har fattat det rätt skall det vara i 3 hela månader. Under lika lång tid skall jag tejpa såren för att de skall bli fina.

Ytterligare en tidsgräns gällde träning. Jag får inte träna magen under de 3 första månaderna. Jag antecknade faktiskt inte detta, det kändes inte som om det var så viktigt att hålla reda på! ;-)

Vad gäller tröttheten verkar det som om att den inte alls har några begränsningar. Jag är så fruktansvärt trött hela tiden. Jag är sjukskriven i drygt en vecka till men jag klarar inte ens att vara uppe en hel dag än. Vid 6-tiden idag började jag fundera på när jag kunde lägga mig och då har jag ändå inte gjort något speciellt idag. Jag försöker att sätta fram gränserna och göra mer för varje dag med promenader och så men det blir enorma bakslag. Istället får jag nog acceptera att min kropp skall utmärka sig även här och vilja ha längre tid! Inte ens med tupplurar funkar det. Jag känner mig på gränsen till att trilla ihop hela tiden. Sedär, ännu en gräns! Undrar när jag kommer förbi den!

Tröskeln är hög

Och då syftar jag inte på min smärttröskel.

Tröskeln  jag försöker ta mig över handlar om trötthet eller borde jag skriva pigghet. Jag orkar ju ingenting! Går jag ut på en promenad får jag lägga mig när jag kommer hem. Igår hade jag gäster på middag. Visst är det bra med gäster som själv lagar maten? Det var inte meningen men det blev så. Sedan diskade de och fixade en massa. Efter det blev det en tupplur på 4 timmar. Jag måste ju trappa upp för att bli bättre men hur då? Det har ju blivit bättre givetvis men jag är frustrerad för det går så otroligt sakta! Och ju mer jag försöker röra mig, ju sämre blir värken i axlar och skuldror. Anledningen till att jag är uppe såhär sent är för att jag tog så lång tupplur idag. Men jag är ändå jättetrött och skall gå och lägga mig, borde egentligen inte ha varit uppe såhär länge.

DIEP rekonstruktion

DIEP - deep inferior epigastric perforator är en operation där man använder hud, fett och blodkärl från magen och bygger upp ett bröst.

Vanligast gör denna operation om man har blivit strålad eftersom huden då är för stram för att töjas ut med en expanderprotes. Jag var ganska förvånad över att jag själv kunde välja vilken av dessa metoder, jag var beredd på att behöva agitera för mitt val. Jag kunde absolut inte tänka mig att stoppa in något främmande i kroppen. Anledningen till att jag är i denna situation är att jag hade något i bröstet som inte skulle vara där, då vill jag sannerligen inte stoppa in något annat! En annan anledning är att jag ville att det skulle se hyfsat naturligt ut. En gravitationsE-kupa tillsammans med en protesboll skulle inte vara snyggt. Det skulle dessutom se konstigt ut på min kropp. Min plastikkirurg sade också att DIEP skulle bli bäst på mig.

Jag fick vänta i 19 månader på operationen men i mitt fall var det bra eftersom jag behövde den tiden för att vänja mig vid tanken att opereras igen. Förra operationen var en mardröm på många sätt och gjorde mig livrädd för att behöva sövas igen. Två dagar innan jag skulle skrivas in fick jag dock ett telefonsamtal, min operation har skjutits upp pga akut fall och jag skulle behöva vänta en månad på nästa tid. Det var en omöjlighet sade jag till operatioinskoordinatorn som faktiskt lyssnade på mig och jag behövde bara vänta i två veckor.

DIEP rekonstruktionen har alltså skett på min högra sida. Alla linjer och prickar vid brösthöjd är för att kirurgen skall se de olika gränserna för mitt kvarvarande bröst även när jag ligger ner. Han puffade det upp och åt sidan och hit och dit och mätte med linjal för att kunna rita på mig, det var lite märkligt. Rektangeln markerar en bit av revbenen som han behövde ta bort för att komma åt ett kärl att ansluta till - läbbigt!

Vad jag inte hade räknat med var att han skulle rita så lågt på magen. Jag fick dra ner byxorna ganska långt och så intim har jag inte varit med en man sedan jag var hos gynekologen. Formen som man ser på magen är alltså delen de skär ut tillsammans med fettet under. Naveln skärs ut och sparas eftersom den skall flyttas. Jag vet inte hur mycket av flärpen de använde till bröstet men det är inte hela. De använder inte ändarna, formen är bara för att de skall kunna sy ihop det snyggt. De fem pluttarna han har ritat nedanför naveln är markeringar för mina blodkärl. De två som är på min högra sida räknas tydligen som en. Vanligtvis har man 2-3 lämpliga kärl men jag hade 4. Det gjorde jag nästan en saltomortal för. Wow liksom, vad bra min kropp faktiskt är! Den ställer upp när jag behöver den! :-)
De flyttar dock inte bara upp flärpen, de vänder den upp och ner. Fettet är lite tjockare vid blygdbenet än vid naveln och för att puffa upp "bröstvävnad" mot nyckelbenet behövs det lite extra fett. Det innebär att de inte använder själva huden som de har skurit ut vilket är bra. Inte för att jag är så hårig men det kan ju innebära ett hårigt bröst vilket man vanligtvis inte vill ha som kvinna. Fast skulle man vara mer hårig fixar de nog det med laserborttagning tror jag.

Men det räcker inte bara att skära ut och sy ihop. Tänk dig att du har ett midjekort linne och ett par trosor som skall sys ihop. Det måste ju liksom glida över huden för att kunna fästas, det går inte att bara sy ihop direkt. För att kunna göra det måste de frilägga huden från det understa snittet upp till den nya placeringen av naveln. Detta, kan jag garantera, är värre än vad det låter. Det blir otroligt stramt!

Pricken på i:et är att fästa naveln på ett lämpligt ställe. Det räknar de säkert på för det var ingenting kirurgen mätte på mig innan operationen. Jag är vanligtvis ingen äckelmagad person. Jag har inga problem med att titta på operationer eller obduktioner där man skär både här och där. Men jag har begränsningar. Den ena är att jag tycker det är läskigt med ben. Jag klarar inte av tanken på inverkan på ben (bryta det, operera näsa osv) och jag tycker det är läskigt att de har tagit bort en bit av mig. En annan av mina begränsningar märkte jag var min navel. Själva tanken på att de skulle skära ut den, skära ett nytt hål och sätta fast den igen gav mig rysningar. Det gör det fortfarande och jag har svårt att se min nya navel. Jag gillade min naturliga navel, jag tyckte den var fin och hade lagom form och djup! :-) Min nya navel....är inte lika fin. Förhoppningsvis blir det bättre efter när vätska och svullnad försvinner.

Vätska ja. Kroppen kompenserar för saker som försvinner i kroppen! Då bildar den serom. Efter min mastektomi där de tog bort mycket vävnad eftersom jag har stor byst blev det ju ett stort "hål" som kroppen villa fylla på. Så mycket serom bildades att det såg ut som att ett nytt bröst växte ut. Jag kände inget när de tömde men det var lite äckligt att tömmas några gånger på en halvliter vätska per gång. Magen gör ju likadant. Vad hände där, det måste vi fixa. När jag väl vaknade till liv efter operationen och kunde röra mig och kolla blev jag chockad över att magen var så spänd och att jag liksom såg ut som en tunna. Efteråt har jag fattat att det var ju vätska. De första dagarna får man dränage, två i magen och en i bröstet. Nu skall min kropp ta hand om vätskan själv.

Efter ca fyra månader kan man få en bröstvårta. En möjlighet är att ta en bit från det andra bröstet. Ett annat alternativ är att snörpa ihop det nya bröstet på ett sätt som jag fick förklarat men inte kommer ihåg. "Och så skär man ut såhär och så viker man ihop det som ett flygplan med vingarna först och nosen sedan och så blir det en bröstvårta". Japp, så går det till. Mitt i det samtalet sträcker han sig fram och nyper mig i bröstvårtan. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det. Jag antar att han skulle kolla ifall det skulle bli bra att dela på men det hade ju kunnat uppfattas på ett helt annat sätt. Fast i det här fallet var jag bara ett stycke lera, ett styck kött! Jag undrar om han själv insåg vad han hade gjort eller om han var så inne i tankarna på att skära och modellera!

Men först kommer en förminskning av mitt andra bröst att ske och jag behöver vänta i alla fall fyra månader innan de kan se hur rekonstruktionen kommer att bli. Innan dess är det inte lämpligt med ingrepp på andra sidan eftersom man vill ha symmetri. Efter förminskningen och läkningen är det dags för bröstvårta och när det är läkt kommer vårtgården att tatueras. Jag ser verkligen inte fram emot att sövas (rys!) men jag ser väldigt mycket fram emot att finna symmetri igen!

Detta inlägg handlade mest om själva tekniken. Min upplevelse av det kommer en annan dag. Såvitt jag överhuvudtaget kan berätta. Dagarna på sjukhuset var mest en enda smet.

Här finns lite mer info:
DIEP reconstruction

SKITdag

Idag är verkligen en skitdag och det har inget som helst samband med den sorten jag beskrev i gårdagens inlägg.

Jag väcktes halvåtta av telefonen av en kvittrande röst som frågade om hon kunde komma och städa. Eftersom jag sover dåligt har jag bett hemtjänsten om att de skall komma på eftermiddagen vilket jag nämnde varpå vi lade på. Efter någon timme ringer hon igen och frågar samma sak. Jag ger upp och ger med mig. Jag får hoppa upp för att hinna vara klädd när jag öppnar dörren.

Städningen gick snabbt och även om den inte är så grundlig som jag själv skulle vilja så är jag nöjd. Det jag däremot inte är nöjd med är att någon annan skall komma och hjälpa mig med inköp i eftermiddag. Det var bestämt att att allt skulle vara på em och att om jag behövde flera insatser skulle det vara i anslutning till varandra. Nu vet jag ju aldrig när de kommer och det är ganska stressande.

Efter många mail och en del telefonsamtal är tystnaden och förvirringen lika stor med avseende på omfattningen av hjälp från hemtjänsten. Två av kvinnorna som har varit här har dessutom sagt att de skall ta upp det med sin chef vilket jag utgår ifrån att de har gjort. Men sedan har ingenting hänt. Idag ringde jag till deras chef som givetvis inte var där idag. Som tur var hade hon en trevlig ersättare som snabbt kunde ge mig informationen jag sökte redan för fyra veckor sedan. Jag är INTE berättigad till
hjälp med att ta ut sopor, fylla på kattsand eller disk. Men varför står det i papperna och hur kan de avslå det när det tom var biståndshandläggaren som föreslog dessa insatser. Det var inte ens mitt förslag utan det var hon som tyckte att det skulle kunna behövas. Nu har jag ytterligare en gång försökt att nå henne och efter tre timmar har hon fortfarande inte ringt tillbaka.

Lite efter ett ringer det ånyo på dörren. Denna gången skall jag få hjälp med inköp och jag har förberett och skrivit en noggrann lista som inte skall ge utrymme för missförstånd. Men på något sätt så fanns det tydligen en lucka för egen tolkning och en vara var utbytt mot något annat. Det är ingen stor sak men just idag blev det lite för mycket. Jag är tacksam för hjälpen och jag vet ju att de som är här gör sitt bästa men skit, vad jag är trött på att behöva förlita mig på andra. Att kunna handla vad och när jag vill och städa på mitt eget sätt är sannerligen ingen självklarhet.

Inför operationen gjorde jag grundliga undersökningar för att få veta vad som gällde med sjukskrivning i min situation. Jag pratade med min handläggare på AF och jag ringde FK som skulle be någon insatt ringa tillbaka. Under de fyra första veckorna av en sjukskrivning är man tydligen fortsatt inskriven hos AF med samma ersättning, dock med karensdag. Överstiger det denna tid hamnar man hos FK och har då rätt till sjukpenning. Jag blev aldrig uppringd av FK och sedan har detta fallit lite i glömska. Jag har ringt dem tre gånger efter operationen men varje gång har det olyckligtvis varit tekniskt fel så jag har inte ens hamnat i kö. Idag lyckades jag nå dem. Jag skulle ha ringt dem när jag blev inlagd och sjukanmält mig. Detta har jag missförstått, troligtvis en kombination av oro inför det förestående tillsammans med min handläggares ibland något svårförstådd svenska. Nu kommer jag att få hem papper där jag skall förklara varför jag inte sjukskrev mig direkt. Förhoppningsvis löser det sig men detta är inget jag behöver nu.

Jag mottog alldeles precis ett mail från ovan nämnda handläggare, ett mail som var vidarebefordrat från min arbetsgivare. Efter många års sjukskrivning och obefintlig hjälp från dem har jag bestämt mig för att jag vill arbetsträna där fast med något annat. Jag gav exempel på vad jag ville göra och tom var vilket jag anser borde underlättat en hel del. Detta inledande möte skedde i september eller oktober tror jag vilket skulle ge dem gott om tid att fixa en bra plats till efter min operation. Idag fick jag som sagt ett mail där det står att endast sjuksköterskor kan komma på fråga och så bifogar hon ett exempel på en kungörelse av en sådan anställning. Vad i &//)(/()(=¤RE&¤#??? Jag HAR en anställning, de skall erbjuda mig en arbetspraktik! Med över 6000 anställda borde det finnas någon liten plats för mig men istället får jag höra vad jag INTE kan göra. De har inte gjort ett skit under alla mina år som sjukskriven utan tvärtom ljugit både om och för mig samt behandlat mig illa med förhoppning om att jag skall säga upp mig.

Nämnde jag förresten att området de tyckte var lämpligt var cancerforskning?
Det var iofs det området jag var verksam i tidigare men vem som helst skulle väl kunna räkna ut med rumpan att det inte är något som är intressant för mig i nuläget. Utan att ha alltför tilltro om min egen rumpa tillåter jag mig skriva att den skulle klara det. Deras rumpor verkar vara av helt annat slag och passar egentligen inte på min blogg!

Idag känner jag mig helt förtvivlad utan större tilltro till framtiden.

Äta, sova, bajsa och tålamod

Ja, det är ungefär vad mitt liv går ut på nu. Jag orkade inte mycket tidigare heller men nu är det rent fånigt. Jag är väldigt glad när jag får mat i mig och lyckas bajsa utan att det drar i magen. Klarar jag dessutom att ta mig ut en runda blir jag helt överlycklig...och trött.

Idag tog jag en promenad på kyrkogården som ligger nära. Det var nog den längsta promenaden jag tagit sedan operationen. Det var jätteskönt men hjälp, vad trött jag är nu. Lite jobbigt är det att jag inte lyckas ta mig över tröskeln för att vara uppe på vanligt sätt, den känns väldigt hög. Jag kan förstå att jag är trött eftersom det var en omfattande operation men detta är ju löjligt.

Jag är en aktiv människa, jag tycker om att göra saker. Att spendera mina dagar i soffan framför TV:n är inget som drar. Tvärtom blir jag både stressad och rastlös av det. I situationen jag befinner mig i nu har jag inget val. Jag varken kan eller orkar göra saker. Ibland blir det tom för mycket att läsa en bok eller att se på TV, det riktigt svider i ögonen.

Visst är detta ett ypperligt tillfälle att träna acceptans, lugn och tålamod.

Men det är svårt...

Rämnabötta

Det låter inte så gott men det kan jag lova att det var. Jag bjöd in en kompis på sötsak igår och det var min telefon som bestämde sig för att döpa om pannacottan till rämnabötta. Vi skrattade länge åt det. Eller tja, jag skrattade åt det och hon skrattade åt mig för att jag inte kunde skratta eftersom det gör ont i magen! Haha, aj, haha, aj.

Saffranspannacotta med hallonsås, mums.

Hemtjänstjubel

Vilka gulliga människor som jobbar i hemtjänsten. I måndags fick jag hem två rara damer som svishade runt och städade. Den ena hjälpte mig sedan att tömma kattlådan och fylla på bara för att hon såg att det behövdes. Hon tog sig också lite till att prata med mig vilket jag uppskattade mycket. Det känns annars väldigt konstigt med människor som springer in, städar hos mig och försvinner igen. Jag skäms lite för att de skall behöva göra det men det underlättar med ett kort samtal som etablerar kontakt. För mig i alla fall, för dem kanske det är tvärtom!

Idag hade jag egentligen inköp men jag behövde inget. Jag är våldsamt sugen på en semla men det finns inte en chans att jag ber någon i hemtjänsten handla det åt mig! Imorgon får jag besök av en väninna och en semla passar väl bra som fika!

Så när hemtjänsten kom idag frågade jag lite snällt om det var möjligt att förvandla inköpstiden till renbäddning och diskning istället. Absolut och svish, svisch! Jag som älskar en nybäddad säng fick nästan lite tårar i ögonen av det. Vad skönt det skall bli att lägga sig! Jag försökte hjälpa henne men jag var nog inte så mycket hjälp. Sätt dig sade hon till slut.

När hon gick sade hon att hon skulle kolla upp frågetecknen. På utredningen står det en sak och i beslutet en annan. Och det var inte så att jag ville ha hjälp med saker som de tyckte var onödiga, tvärtom var det handläggaren som hade föreslagit vissa insatser. Vad skönt, då kan jag släppa detta för tillfället och njuta av en renbäddad säng och en ren diskbänk!

Jubel

Idag är det två veckor sedan min operation - jubel! Mitt i svåra saker känns det som att tiden står stilla eller går så sakta så att man aldrig kommer att komma ur det. Jag skrev om det häromdagen...eller hur var det nu med tiden? Operationen var jobbig och dagarna efter den ännu jobbigare men nu har det redan gått 14 dagar. Jag försöker att lyssna på kroppen och ta det lugnt men även samtidigt pusha mig lagom mycket. Det kan vara en svår balans och då är det bra med smärta som säger till en att lägga av med det man gör. Eller trötthet som alltid följer med värken och i många fall ofta är svårare att hantera.

Idag var jag på plastikmottagningen hos ssk för att kolla av läkningen. Jag har fått en infektion på magen men den var ytlig och det kommer att bli jättebra. Hon tog bort tejpen som jag givetvis hade reagerat på. För att få riktigt fina ärr skall man helst tejpa under tre månader men det är inte säkert att jag kommer att kunna göra det. Men jag hoppas att jag skall kunna göra det. För jag vill ha fina ärr! Faktum är att det redan såg fint ut och jag är tacksam för att jag fick en så skicklig kirurg. När jag tog av kläderna för att visa utbrast ssk i ett åh, vad fint det är. Nästan samma sak sade ssk varje gång på sjukhuset när de skulle kolla. Jag kan lätt vänja mig vid det. Tänk att möta jubel varje gång man klär av sig! ;-)

Besvärlig hemtjänst eller hemtjänstbesvär?

Jag fullkomligt avskyr tanken på att vara besvärlig. Jag har fått höra att jag är det hela livet och det har format mig väldigt mycket. Under många år tryckte jag ner starka känslor, jag vågade inte visa dem för andra eftersom jag var så rädd att de skulle tycka att jag var jobbig. Samtidigt är jag en person som inte är så tyst av mig. Jag tar plats och jag brukar kunna uppfattas som provocerande. Under många år hade jag enormt svårt att få ihop dessa till synes motsättande delar hos mig.
Men jag tror att mitt agiterande till stor del sker för rättvisa och för att hjälpa andra människor. När det gäller mig själv har jag väldigt svårt att hävda min rätt, min gräns. Är det påtagliga orättvisor eller att jag ser utsatta människor blir det ju påtagligt. Min egen röst har jag svårt att lyssna på. Faktum är att det tog lång tid innan jag förstod att jag ens hade en röst att lyssna på.

Av denna anledning valde jag att kontakta kommunen för att rådfråga dem om tillfällig hjälp i hemmet. Biståndshandläggaren jag talade med var väldigt trevlig och hjälpsam och det verkade som att de kunde hjälpa mig hur mycket som helst. Hon verkade väldigt mån om mig och att jag skulle få adekvat hjälp. Vi pratade om hjälp med inköp, städning, tvätt, eventuellt mathjälp och småsaker som att någon gick ut med soporna och fyllde på kattsand (säcken är tung!). Läkaren hade sagt att jag absolut inte skulle få lyfta händerna över huvudet så tanken var också att jag skulle få hjälp med hårtvätt.

Redan dagen efter min hemkomst fick jag besök av dem. Inte bara ett förresten. Först kom hemtjänst och gick till apoteket och handlade. Sedan kom arbetsterapeut med duschstol. Efter någon timme kom de igen med ett larm och arbetsdagen avslutades med att hemtjänst kom för att lämna en plockepinntång samt att starta larmet. Jag var helt slut efter den dagen. Men samtidigt imponerad att det gick så snabbt att starta allt.

Sedan har det inte hänt så mycket.

Idag kom de igen för inköp. Vid förra besöket bestämde vi att de skulle städa vid samma tillfälle som inköp för så roligt är det ju inte att ha främmande människor här. Så när de kom idag förväntade jag mig dels inköp, dels städning och dels hjälp med hårtvätt. Det sista kommer jag gudskelov inte att behöva eftersom duschpallen underlättar så att jag klarar det själv. Jag trodde också att det kunde vara dags för tvättinlämning.

Döm om min förvåning när en namne kommer och inte har någon aning om mer än inköp. Hon ringde chefen och fick veta att städningen inte skulle starta förrän nästa vecka och tvätten förrän om 2 till 3 veckor. What!? Jag blev helt förtvivlad och sade att tja, då får jag ju göra det själv men att det kommer ju att gå ut över läkningen. Min namne förmedlade min desperation och det blev ändrat till på onsdag. Tvätten visste hon ingenting om. Hon sprang iväg och handlade och hon, precis som kvinnan jag träffade i förra veckan var stressade vilket stressade mig. Det känns obehagligt men det är ju inte deras fel att de har lite tid. Vid förra besöket tog jag upp frågan om kattsand, diskning, renbäddning och sopor men det visste hon ingenting om.

Så nu måste jag greja för att få hjälp i hjälpen. Jag har redan fått papper på hur mycket jag skall betala och det blir ganska mycket för att handla några paket mjölk och lite bröd. Vad hände med allt annat? Skall jag behöva tjata och vara besvärlig? Det var ju det som jag skulle slippa! Jag har fått många inköpserbjudanden av vänner och det hade ärligt talat varit lättare att fråga dem än att ha det såhär med hemtjänsten. Skit också. Jag vände mig till kommunen för att jag skulle slippa belasta mina vänner. Nu känner jag mig besvärlig för hemtjänst, hinner inte med/kommer inte ihåg vad jag behöver hjälp med och när jag gör det så ingår det tydligen inte i dagens arbete. Då får jag inte bara diskutera det med dagens hjälp utan även med hennes chef. Sedan får jag ta det med biståndshandläggaren. Eftersom allt försenas måste jag ändå be mina vänner att hjälpa mig med saker. Eller som idag, göra det själv. Idag gick jag ner och tvättade maggördel och stödbhn. Eftersom jag har dem dygnet om blir det ganska ofräscht. Eller ofräst som min fd svärmor sade. Det var ju meningen att de skulle UNDERLÄTTA och inte försvåra! Jag är både arg och ledsen nu och besvärligrädslan riktigt kryper i mig!

Morfinklåda

Jag håller på att bli galen av klåda! Och riktigt så sunking-unkig kan jag ju inte ha hunnit bli! Idag lyckades jag duscha, det var så skönt! Jag har fått låna en duschstol och den var jättebra. Utan den vet jag inte om jag hade orkat stå kvar tillräckligt länge.

När jag skall ta dagens blodförtunnande spruta ser jag alla blåmärken på låret tillsammans med nästan sårmärken efter att jag har kliat mig. Synen av detta tillsammans gav mig en misstanke så jag kollade upp biverkningarna på morfintabletterna. Mycket riktigt står klåda listat där. Jag har dessutom två olika typer av morfinpreparat som är snarlika både i verkan och med bieffekter så jag riktigt kan frossa i det. Det står inte som vanligt utan mindre vanligt men även det är vanligt för mig.

Jag har haft en antihistamintablett men den satte de ut på sjukhuset för den var farlig för mig. Hade jag kunnat ta den hade den säkert lindrat klådan en smula. Nu är det ett rent helsike. Skit, vad jag är trött på mediciner. Häromdagens 3-årsdag med Tamoxifen kan mycket väl bli sista årsdagen av någon medicin. Jag orkar inte längre med biverkningar. Just nu känner jag mig helt gråtfärdig.

En uska på sjukhuset uttryckte det lite roligt. Hon sade att jag var så tråkig med mediciner. Först förstod jag inte vad hon menade och tyckte det var konstigt uttryckt. När jag fattade började jag skratta vilket inte var det optimala i den situationen. Men hon var rar och med detta ville hon uttrycka sin empati. Hon hade själv haft bröstcancer och kände väl igen hur jobbigt det var med biverkningar, värmeutslag, skavsår av dränageslangarna och allt annat smått som verkligen ger den där lilla extra tocuhen på allt!

Droger är också godis

På fredagar händer det att jag tittar på Gladiatorerna och äter ostbågar. Man måste ju balansera det lite! Denna fredagen blev det visserligen TV men snasket, som för övrigt är ett så roligt ord, var utbytt mot blodförtunningsinjektion, morfin och en skvätt granulat.

Jag hade stora planer igår. Jag hade tänkt gå ner och hämta posten som vi får i postfack i entrén. Den planen fick jag raskt revidera då jag var tvungen att vila hela dagen. Dagens planer innehöll en efterlängtad dusch men istället har jag och katterna sovit. Jag tror minsann de har saknat mig! Så jag får nog avsluta denna dag i all sunkighet men som en god vän skrev, sunkighet är underskattat!

Hemma samt 3 årsdag

Jag kom hem igår efter en tuff vecka. Oj, vad många gånger jag har ångrat mig under dessa dagarna. Jag är så trött, så trött och det är inte mycket jag orkar vara uppe.

I min kalender står det noterat idag att det är tre år sedan jag började med Tamoxifen. Det innebär alltså att det "bara" är två år kvar!

Det finns saker som är så jobbiga att man får kämpa minut för minut bara för att stå ut. Det är så svårt bara att vara så tanken att det jobbiga en dag är över inte bara känns avlägsen utan omöjlig. Men så kommer det en dag där smärtan är lite mindre, där det går lite lättare att andas, lite lättare att röra sig, lite lättare att tänka, lite lättare att äta och där jag de facto inte bara avlägsnat en knöl från mitt liv utan flera!

Och vips har det gått tre år.

Just nu har jag svårt att tänka mig att detta skall vara över. Tanken att ha energi och rörlighet är inte direkt tillgänglig. Men....even this shall pass!!

Nu är jag så trött att jag mår illa så i säng med mig. Jag missade nog att säga att jag är väldigt glad över att vara hemma igen!