Tyst med mig

När jag blir förkyld är det i stort sett alltid samma tillvägagångssätt. Jag vaknar på natten några gånger. Första gången känner jag mig lite harklig men det behöver inte vara något. Andra gången är jag harklig och det är definitivt något. Tredje gången har jag ont i halsen och fjärde gången har jag börjat känna av nästäppa också. Framåt dagen tilltar nästäppan och halsontet släpper.

Det första stämde. Harklingen och halsontet kände jag av men det blev ingen nästäppa. Ingenting förändrades andra dagen. Fjärde dagen hade jag fortfarande ont i halsen och nu tillkom en väldig heshet. Stundtals var rösten helt borta. Detta är något som aldrig händer. De få gångerna jag har varit hes och tappat rösten är väldigt lätt räknade. Däremot brukar det krypa lite längre ner med en eländig hosta som följd.

Nu har det gått en vecka och jag har fortfarande ont i halsen och är väldigt hes! Hosta har tillkommit men inte så farligt ändå. Men jag avskyr att ha ont i halsen! Speciellt när jag dessutom har blåsor i munnen, jag vet knappt vilket som gör ont var och varför.

Idag vaknade jag dessutom med ett helt igenmurat öga som dessutom både är svullet och rött. Gah! Vad är det här för konstigheter!?

Jag har en god vän som säger att när hon blir sjuk ser hon det som att det är något hon behöver lyssna på, oftast är det att hon behöver ta det lite lugnare. Samma sak kan jag se hos mig själv denna gången, jag behövde ta det lite lugnare. Min fart var lite för hög! Tar jag det ett steg längre kanske det var meningen att jag skulle vara lite tystare. Kanske lyssna lite mer.

Det har jag inte lyssnat på.

Får se vad morgondagen bär med sig! ;-)