Säng, säng, säng

Sova, sova, sova.

Jag har äntligen fått min nya säng! Egentligen skulle jag inte fått den förrän nästa onsdag men den var till min stora lycka färdig tidigare. Jag fick den imorse innan jag skulle till jobbet och det var nära att jag inte kom iväg. De nya lakanen har blivit tvättade och manglade och sängen är helt renbäddad. Mina små älsklingar är också glada för sängen. Effie har legat i den hela dagen! Hon låg där när jag gick och fortfarande när jag kom hem. Så fort sängen var bäddad hoppade hon upp igen och hon ligger där fortfarande. Fast lite får hon maka på sig för min skull. Vi lär dock få plats alla tre.

Min nya säng, jag är så himla glad!!!
Nattinatt. :-)

Dagens lunch

Spaghetti och köttfärssås. Färska jordgubbar och SIA vaniljglass till efterrätt.

MUMS

Dagens lunch

Slice från gårdagens hemmagjorda goda pizza. Egentligen borde jag nog ha ätit något mer ikväll än knäckebröd men tröttheten mattade av mig en smula. Jag kommer igen imorgon och lagar något mumsigt! :-)

Postcancer, oral påverkan

Jag har alltid haft bra tänder. Antal hål är under genomsnitt och jag är noga med att använda tandtråd. Ändå krånglar mina tänder och har gjort så i några år. Först tänkte jag att det var en tillfällighet men nu är jag säker på att cytostatikan och övrig medicin är boven i dramat.

Jag bröt av en tand för något år sedan och fick en ny. Jag försöker komma på vad det heter...protes nej, brygga nej...äsch...jag fick en ny tand, eller snarare en ny halv tand för roten och underdelen satt ju kvar. Det blev ganska bra, det syns inte så mycket. MEN när tandläkaren skulle fixa till tanden slipade hon för mycket mot de andra tänderna så det blev hålrum på bägge sidor. På den ena sidan är det ett riktigt stort hål och varje gång jag flossar (vilket är varje gång jag har ätit något) så undrar jag om biten som fastnat hade kunnat rädda ett svältoffer. Jag vet att det är en sjuk tanke men den har slagit rot så att säga, haha.

En gång var det något riktigt hårt som fastnade. Vet inte om det var ett bärfrö eller vad det kan ha varit men det satt stenhårt, spände och det gjorde väldigt ont. Till slut fick jag loss biten med tandtråd men då rök en bit av tanden bakom. Jag vet inte hur det har påverkat själva mellanrummet men jag tycker att det är ännu sämre nu. Eventuellt kan det ha varit en inflammation i tandköttet också med tanke på att det är så svårt att hålla rent. Jag kan knappt äta på den sidan, det gör ont när maten pressas ner.

Visst hade det räckt ganska långt redan där?
En plutteliten bit på en framtand har också gått av, en liten flisa bara men den känns. Jag kände att det var något annorlunda när jag bet mig i läppen, det var liksom vasst. Jag hade nog aldrig sett det för flisan är så liten och hade jag aldrig bitit mig i läppen hade jag nog inte upptäckt det. Nu gör jag det hela tiden. Jag biter mig i läppen och jag känner efter med tungan hur tandhålet känns.

Jag måste verkligen gå tillbaka till tandläkaren igen men förra gången jag var där så var hon mammaledig. Det finns ju förvisso fler tandläkare men skall jag klaga vill jag göra det till rätt människa. Givetvis har jag redan sagt att jag inte är nöjd men då kände jag verkligen inte för att göra om allt. Nu kanske det blir ett riktigt stort ingrepp...bara för att hon slipade för mycket.

Det är ju allmänt känt att cytostatika kan påverka tandhälsan men det gäller endast under tiden du går på behandling och det verkar som att man måste få ett intyg innan något har hänt. Precis som att man tänker på det då! Cytostatikabehandlingen för oss lyckosamma där det räcker med en omgång är ca 4 månader. Under den tiden hinner det kanske inte bli så illa eftersom det är ganska kort tid. Men konsekvenserna kommer och då är det bara att håva upp den stora plånboken.

Smärta och glädje

Ont, ont, ont.
De senaste dagarna har jag varit helt låst i bröstryggen och haft väldigt ont. Jag har försökt att tänja men smärtan har gjort att det inte funkat. Min högra fot (som hela tiden har varit sämst i neuropatin) känns som att jag har en fraktur i metakarpalbenen. Nu har jag iofs aldrig haft någon fraktur och det var säkert en överdrift men ont gör det och jag kan inte stödja på foten när det är som sämst.

Vilken glädje är det då inte att vakna med den värken och inse att jag idag har en tid hos min otroligt duktiga sjukgymnast!! Jag stapplade in där och dansade när jag gick därifrån. Bokstavligt faktiskt. Det ligger en radiostation mittemot som har högtalare mot gatan och när jag skulle ta cykeln kunde jag inte låta bli att dra några moves! :-)

Det lät som pistolskott när hon knäckte till bröstryggen och inte bara ett, det var en hel massaker! Men det blev bättre direkt. Hon gjorde något med foten också och fixade till så den också blev bättre. Om några veckor skall jag börja i MMS (multimodal smärtenhet) där jag kommer att få hjälp att bli bättre. Jag förväntar mig inte att bli bra direkt och jag vet att det inte håller så länge nu i början men varje timme som jag kan röra mig och som är smärtfri är en bra timme! Bröstryggen är fortfarande bra men foten har redan börjat krångla igen.

Dagens lunch

Hemmalagad pizza med skinka och mozzarella. Tyvärr hade jag ingen ananas hemma, annars gillar jag Hawaii. Gjorde en pizzaolja med citron i vilket är jättegott. Vespa hade det på pizzorna tidigare och jag som älskar citron gillade givetvis detta!

Inte osynlig längre

Jag är väldigt sällan ute och roar mig. Min ork har inte räckt till sena kvällar och hög ljudvolym. Alkoholintaget stängdes helt 1994 och det var heller inte så lockande att gå ut och dricka vatten.

Men nu är det förändrat.
Jag har mer ork, jag känner mer behov av social kontakt och jag kan tom känna att jag vill ha ett glas vin ibland. Ikväll var jag ute och käkade med ett gäng. Av dessa hade jag bara träffat två stycken så det var ca 10 nya bekantskaper för mig. Förr hade jag inte orkat med vad det innebär i lättsamhet och möjligen ytligt prat men nu kan jag sitta där och vara trevlig. :-)

Efter middagen gick vi vidare till en pub och jag vet inte ens när jag var på pub senast. Jag är hemma långt efter vanlig läggdags och mitt huvud funkar. Vanligtvis blir jag så trött av ljud och andra stiumuli att allt bara snurrar. Det gör det inte idag och jag är så glad och tacksam. Jag blir starkare för varje dag och jag träffar massor av goa människor som ger mig något. Efter att ha levt i en gråzon där jag har varit både osynlig och oviktig blir detta en otrolig kontrast. Nu är jag Inger igen och hon är verkligen inte osynlig.

Med tanke på min röst borde jag nog ha varit tyst. Eller åtminstone tystare. Men det går ju inte med goa människor runtomkring mig!

Fast det är just i denna situation som det börjar bli svårt. Det är så lätt att rusa åstad och börja med min tidigare aktivitetsträngsel då det verkar vara mitt naturliga jag. Skynda långsamt låter inte så roligt men det är ack så viktigt. Jag känner fortfarande att jag behöver min sömn och det får inte bli en vana att lägga mig efter halvett. Men idag har jag gjort något som varit helt otänkbart i många, många år och jag är enormt glad och tacksam över det.

Imorgon skall jag vara tyst, jag skall inte ens sjunga med i psalmerna i kyrkan. Dvs om jag vaknar i tid!

Tyst med mig

När jag blir förkyld är det i stort sett alltid samma tillvägagångssätt. Jag vaknar på natten några gånger. Första gången känner jag mig lite harklig men det behöver inte vara något. Andra gången är jag harklig och det är definitivt något. Tredje gången har jag ont i halsen och fjärde gången har jag börjat känna av nästäppa också. Framåt dagen tilltar nästäppan och halsontet släpper.

Det första stämde. Harklingen och halsontet kände jag av men det blev ingen nästäppa. Ingenting förändrades andra dagen. Fjärde dagen hade jag fortfarande ont i halsen och nu tillkom en väldig heshet. Stundtals var rösten helt borta. Detta är något som aldrig händer. De få gångerna jag har varit hes och tappat rösten är väldigt lätt räknade. Däremot brukar det krypa lite längre ner med en eländig hosta som följd.

Nu har det gått en vecka och jag har fortfarande ont i halsen och är väldigt hes! Hosta har tillkommit men inte så farligt ändå. Men jag avskyr att ha ont i halsen! Speciellt när jag dessutom har blåsor i munnen, jag vet knappt vilket som gör ont var och varför.

Idag vaknade jag dessutom med ett helt igenmurat öga som dessutom både är svullet och rött. Gah! Vad är det här för konstigheter!?

Jag har en god vän som säger att när hon blir sjuk ser hon det som att det är något hon behöver lyssna på, oftast är det att hon behöver ta det lite lugnare. Samma sak kan jag se hos mig själv denna gången, jag behövde ta det lite lugnare. Min fart var lite för hög! Tar jag det ett steg längre kanske det var meningen att jag skulle vara lite tystare. Kanske lyssna lite mer.

Det har jag inte lyssnat på.

Får se vad morgondagen bär med sig! ;-)

Dagens lunch

...blev lite ynklig.
En smarrig glass på vägen hem och sedan pannkakor, grädde och färska jordgubbar. Det låter som om det hade varit mer passande som efterrätt istället!

Vissa trötta dagar blir såhär. Det jag behöver är att planera och se till att jag har matvaror hemma vilket inte funkar så bra eftersom jag har så liten frys. Jag skall putta på hyresvärden lite till om det.

I dag ringde Sängjätten till mig och frågade om jag ville ha sängen tidigare. JAAAAAA!!!
JÄTTEGÄRNA!
Så, jag får alltså sängen 8 dagar innan jag egentligen skulle fått den och det är jag väldigt glad över. Min kropp gillar inte att sova på en mjuk madrass i så många nätter. Jag ser såå fram emot det, det skall bli så ljuvligt att kunna lägga mig i en riktigt bra, skön och go säng!

Några garderober kommer också så nu börjar jag få lite mer ordning här hemma. Fast det är en hel del kvar. Men jag är säker på att det kommer att bli så bra!

MITT hem.
Mitt HEM.
MITT HEM!!!

Med lätthet och glädje

En av affirmationerna jag har är "pengar kommer med lätthet och glädje".
Idag gjorde dem det. Jag hade fått reseersättning för resan till och från Vidarkliniken där jag var i maj förra året. Det stod att det inte gällde om man själv hade bett om remissen men jag fick det i alla fall. Ett tag tänkte jag att nä, jag struntar i att söka - det är nog ändå ingen idé.

Men det var det alltså!
FÖR
Pengar kommer med lätthet och glädje.

Dagens lunch

Spaghetti med kantareller och lök i gräddsås.
Gott men det var något som saknades.

Yoga och glädje

Nu under sommaren har det varit yoga på stranden på onsdagar och idag var tredje gången jag var där. Jag fullkomligt älskar yoga, det är så bra för mig, det är så bra för min kropp. Ledaren är både duktig och rar och deras lokal ligger inte så långt ifrån där jag bor. Det torde ju betyda att jag skall fortsätta där sedan i höst, eller hur?

För nu satsar jag på mig själv. Jag satsar på min kropp, jag satsar på mitt lugn, jag satsar på glädje, hälsa och styrka. Jag satsar på att omgiva mig med människor och saker som får mig att må bra. Och jag vill göra saker som får mig att må bra.

Jag fick den frågan när jag fikade med en vän i förra veckan - vad gör mig glad?
Att skapa gör mig väldigt glad.
Mina underbara katter gör mig glad även om den ena just nu klöser på min nyinköpta yogamatta!
Att träffa intressanta människor och ha meningsfulla samtal gör mig glad.
Att beröra människor, både med min konst och genom samtal är viktigt för mig. Det gör mig både glad, förundrad och ödmjuk.
Gud och naturen. För mig är det inte två olika saker. Gud är i naturen, naturen är i Gud. Och båda två är lika viktiga.

Jag har vänt sida i min bok. Jag har separerat och flyttat och bygger upp mitt nya liv. Eller det kanske inte är ett nytt liv, jag vill nog hellre kalla det för ett nytt kapitel. Det kommer att bli många kapitel. Många kapitel och mycket glädje. Jag är bra hur jag än är, jag är bra för att jag är jag. Jag är som jag skall vara och jag är djupt älskad bara genom att vara mig själv, utan prestationskrav, utan snygghetskrav, utan snällhetskrav! (Jag älskar dig när du är snäll och söt och rar.)

Mitt liv kommer att byggas av glädje, hälsa och Gud. Och jag har all möjlighet i världen att påverka det som jag vill. Idag gör jag det genom att låta mig själv marineras i den glädje jag känner!

Så imorgon när jag vaknar så kommer jag säkert att vara lika glad. För det måste man väl vara när man har marinerats i glädje hela natten? Då har jag dragit det åt mig ju!

Nattinatti, har en marinad att förbereda nu! :-)

Dagens lunch

Auberginerullar fyllda med tomat, fetaost och lök. Serverad med sallad och tzatziki.
Gott fast det blev lite för mycket vitlök. Jag är fortfarande törstig!

Ransonera, beräkna och planera

Idag har jag också varit på fika och jag har fått vila både innan och efter. Under tiden fanns det inte tid för vila för vi pratade så mycket! Det är en människa som jag tycker väldigt mycket om. Hon har en sjukdom som är riktigt grym och jag förstår nog inte helt vad det innebär. Men det skär så i mig att se henne grimasera varje gång hon bara skall resa sig upp, vad hon än gör. Vid sådana här tillfällen önskar jag att jag hade ett magiskt trollspö. Livet skall inte behöva vara så jobbigt!

Vi har mycket liknande saker i bagaget. Hon är en av de få som jag kan prata om energimässiga saker och som förstår direkt. Det finns ju tyvärr många andra som har det värk och utmattning men det väldigt olika på hur man ser på det. Vi pratade bland annat om att hela tiden behöva planera, räkna och beräkna. "Om jag gör detta nu på morgonen kommer jag inte att kunna göra något sedan på hela dagen och bara kanske kommer jag att kunna laga middag så jag får något att äta". Att vara bortrest under en helg kan det ta en hel vecka att återhämta sig ifrån. Planera vilka kläder man skall ha på sig utifrån hur värken är den dagen. Maten kommer tyvärr ganska långt ner på listan. Det funkar ju bara att laga mat när man har en del ork kvar. Ibland kan det vara så illa ställt att jag kommer inte ens ihåg att jag har mat i kylen som jag bara kan värma.

Häromdagen hittade jag listan över vad jag skulle behöva ha med mig på körkonserten för att klara av den. Det var en gedigen lista.

Listor är bra! En annan lista jag hittade var en som planerade hur jag skulle klara av en seriös loppisgång. En lång lista för det också. Vatten, helst något ätbart, lösa kläder i lager om det blir för varmt. Absolut inget polyesterfoder i jackan. Inte för tung jacka när jag kommer att behöva bära den. Bra skor givetvis. Lämplig väska så jag inte behöver bära allt fel. När min kropp är som sämst räcker det med en handväska för att jag skall få ont. Det är många saker att tänka på och det tar väldigt mycket energi. Tänk att jag bara har gjort dessa saker utan att behöva tänka på det! Och det är ju det vanliga, det friska. Förr i världen var jag sådan. Jag gjorde en massa saker utan att behöva fundera på det. Fast grejen är nog att jag gjorde lite för mycket utan att tänka på det och att det inte var bra i längden, det blev för mycket!

Samtidigt är det väldigt tröttande att hela tiden behöva beräkna och det är sorgligt att behöva skriva listor för att klara ett vanligt socialt möte. Men om jag vänder på det så är det ju väldigt bra att jag har hittat något som kan underlätta. Hur hade det gått utan det?

Denna vän jag träffade idag är motsatsen till energitjuv och jag känner mig inte så dränerad som jag kan vara efter liknande, intensiva samtal. Hon är betydligt lugnare än vad jag är. Är det en intressant människa och ett givande samtal vet jag att jag kan vara väldigt intensiv och sådant kan vara väldigt tröttande. Hoppas det inte tog för mycket av hennes energi.

Nu skall jag gå och lägga mig. Jag skall be för henne. Jag skall be för mina katter och för mig själv. Jag ber för mina vänner och familj såklart. Jag ber även för cancerforumet och en del andra bloggisar som jag vet har det jobbigt. Vem vet, just du kanske är med i mina böner?

Det blir nog extra många och böner idag så jag får lägga mig nu! ;-)
Fast nej, jag hann inte lägga mig innan midnatt.
Jag måste skärpa mig, jag får verkligen inte vara uppe så länge.
Som de sade på Vidarkliniken; Inger, gå och lägg dig! :-)

Fångad

En av de jobbiga sakerna med cytostatikabehandlingen var känslan av att vara fångad i sin egen kropp. Igår när jag gick upp kände jag mig inte bra men jag trodde bara att det var en förkylning på gång. Sådana klarar jag av och jag gick till jobbet!

Men framåt middagstid kände jag mig helt slut, snurrig och yr och jag gick hem för att vila mig. Jag är säker på att jag hade en febersläng. Eller kanske inte ens det. Det kanske bara låg precis på gränsen till feber men min kropp är i så dåligt skick, den har så liten reserv att det räcker med nästanfeber för att jag skall bli dålig. Jag låg på soffan i två timmar och det var faktiskt lite läskigt. Det påminner om hur det var de första gångerna. Jag vill göra så mycket men jag kan inte, jag orkar inte. När jag gick hem sade chefen att jag var stark som lyssnade på kroppen. Jag som tyckte det var jobbigt att jag inte kunde ge 110%. Fast jag arbetar med det märker jag att mina gamla tankefällor fortfarande finns kvar, de är starka. Tydligen anser jag fortfarande att jag måste ge mer än andra. Förr kunde jag fortsätta även om jag var dålig. Det kan jag inte längre för jag har inga reserver till det (och tur är väl det!) Så det kanske var bra att jag fick en påminnelse om det.

Efter två timmars vila var jag i hyfsat skick så jag tänkte att jag orkar med en kort fika. En bekant från långt tillbaka föreslog en fika och jag tänkte att om vi inte gör det nu så kanske det dröjer 7 år till nästa gång! Och det var så roligt att träffa henne och jag höll nästan ihop. På slutet var jag dock väldigt trött och ville bara hem och lägga mig.

Vid det laget hade jag inga skedar kvar (för er som har läst om skedteorin). Jag kunde välja att laga mat och typ inte orka äta den eller göra någon macka och äta jordgubbar till efterrätt. Mackorna hade jag svårt att äta men jordgubbarna slank lätt ner.

Kommer det att bli så varje gång jag får feber? Att jag blir påmind om hur cytobehandlingen var? Usch. Fast så ofta är jag ju inte sjuk iofs. Och detta tramset skall vara borta snart. Jag vill och jag skall förbli frisk. Så står det skrivet.

Tack för era kommentarer!

Jag vet att jag är jättedålig på att besvara kommentarer. Har precis fått några rader från Aina och jag ville säga tack! Jag uppskattar enormt att du och andra lägger tid och engagemang för att skriva några rader till mig. Stor kram till dig från mig! Inger

Reclaim

Jag känner mig inte fri att skriva längre. Det var jag inte heller tidigare då av uppenbara skäl. Jag vet att S läser ibland. Jag uppskattade att han hörde av sig angående knölkontrollen men annars känns det konstigt. Det är som det var tidigare. Han sade aldrig något om saker jag skrev om mig själv att jag kanske var jätteledsen eller hade jätteont eller något var jobbigt. Det spelade tydligen honom ingen roll. Men minsta lilla S ord och han började vråla på mig. Jag tror faktiskt att han fortsätter att läsa för att se om jag skriver något om honom. Ja, idag gör jag ju faktiskt det.

Jag vill inte skriva när jag har ont och är ledsen och vissa saker är jobbiga för jag tänker att han triumferar. Jag vill inte heller skriva de dagar jag är jätteglad och nöjd för jag vill inte att det skall låta som att jag triumferar. Det är ju mina egna tankar det handlar om. Jag har ju faktiskt inte en aning om huruvida han skulle triumfera eller ej.

Men detta innebär att jag fortfarande låter honom att styra mig och det gillar jag inte. Bloggen har varit så viktig för mig, som ventil och kanal, en plats för mig där jag kan träna på att vara i mina känslor och uttrycka dem. En möjlighet för mig att försöka öppna mig mer.

Skall jag stänga för allmänheten och bara ha inbjudna läsare? Det alternativet tilltalar mig inte alls!
Det andra alternativet är helt enkelt att strunta i vem som läser. Det lät lätt i teorin.
Reclaim my blog?
Är det lika lätt i teorin?

Alldeles för sent och jag måste gå och lägga mig. Mina meningar kommer inte helt ut rätt, jag får kämpa med att slutföra en mening med någorlunda förståelse....eller nåt.

Nattinatt.
Nu skall jag lägga mig och gosa med Effie. Magne är och jobbar, kommer noh hem om några dagar och det verkar som att det blir bebisar om 6 veckor!!!!

Knölfri

I onsdags var det så dags att ta en ytterligare titt på knölen. Jag var orolig, det skall jag inte förneka men den värsta rädslan hade gått över. Jag inriktade mig mer på tankarna att jag skall fortsätta vara frisk. Och det gick vägen, riktigt bra tom för knölen stod inte att finna. Jag palperade mig själv igår kväll och jag hittade den inte då heller.

Så det borde varit två riktigt glädjefulla läkarbesök fast det var det inte. Beskedet var ju bra men bemötandet lämnade lite att önska tyckte jag. En sköterska hämtade mig och visade mig till rummet varpå hon bad mig att klä av mig och lägga mig på britsen. Jag tog av bh och hade ett lättillgängligt linne (skall komma ihåg klädseln om jag behöver den på en dejt någon gång!) men jag lade mig inte på britsen. Som patient med min amnesi samt en remiss av ett sådant slag gjorde redan att jag kände mig i utsatt läge. Inte en chans att jag skulle göra det värre på egen hand! Läkaren svassade in lite arrogant och sade att du har visst hittat något med en ton som tydligt indikerade att här var ännu ett hysteriskt fruntimmer som ränner till läkare så fort en fis är på tvären. Jag replikerade att det var inte jag själv som hade hittat den utan onkologen och att det var han som hade velat undersöka den mer. Han lyssnade inte. Så var det dags för ultraljudet. Fram och tillbaka, hit och dit men han hittade ingenting. Det bådade ju gott!

Men eftersom jag även hade tid hos läkare för finpunktion av (eventuell) knöl sade han att det var lika bra att han också fick titta (eller snarare känna). För han verkade varken se eller lyssna. En ännu arrogantare typ kommer in och hälsar med efternamnet. Han antar väl att det räcker så. Jag svarar automatiskt med mitt förnamn men jag kanske skulle lagt till med samma stil. Det var samma procedur fast faktiskt ännu värre eftersom britsen dessutom skulle höjas upp ganska mycket. Det var alltså inte lika lätt att stå vid sidan om och hoppa upp när det behövdes. Än en gång fick jag berättat för mig att det var jag som hade hittat knölen varpå jag ytterligare en gång replikerade att så var ej fallet. Jag hade inte ens känt knölen innan läkaren kände den. Han försökte känna, fram och tillbaka längs ärret. Hade han läst remissen (som jag faktiskt gjorde innan läkaren kom, jaa, sådan är jag!) så hade han kunnat läsa sig till precis var den skulle vara och att det var läkaren som upptäckte den och ville kolla upp den noga. Men läkaren verkade inte ha speciellt koll, inte för att han inte var bra - det vet jag ju ingenting om. Men han läste inte remissen och han lyssnade inte på vad jag sade. Är det ett kriterium för att kunna bli överläkare? Då skall inte sådana petitesser som remisser och kontakt med patienten störa. För jag upplevde verkligen att jag störde. Ja, här känns något men det är ju faktiskt revbenen. Jag svarade att eftersom onkologen också gått en ganska ordentlig utbildning så borde även han känna skillnaden på ett hårt revben och en mjuk knöl. Jag är dessutom säker på att han verkligen gjorde det. Ytterligare gånger sade han att jag hade hittat, jag hade känt, jag hade ...Jag blev riktigt irriterad. Bara för att ge igen lite så istället för att slänga på mig kläderna som jag vanligtvis gör så tog jag på mig dem i normal hastighet istället.

Och sedan var jag fri, sedan var jag frisk!!
Det firade jag med att köpa jordgubbar!

Jag hade iofs föredragit om de hade sett knölen och sagt var det istället var. Nu var den bara borta. Leker den kurragömma? Men det kan väl inte en malign tumör göra? Den försvinner väl inte om den har kommit. Är den redan där stannar den kvar för att suga livet ut ur oss! Skitcancer!
Så jag utgår ifrån att det var något malignt och jag är jättefrisk och blir starkare för varje dag. I alla fall om jag slipper möta dessa läkarena! *s*

Knölkontroll imorgon

Imorgon är det dags för undersökningen av knölen. Som mina tankar och känslor har pendlat. Från att jag knappt reagerade när han påtalade knölen till stor rädsla fram till ett mellanting. Jag känner rädsla men jag kan inte se att det skulle vara något annat än ärrvävnad. Det måste vara det. Jag är ju på väg mot ett friskare och starkare jag och den vägen vill jag fortsätta på. Det har varit många avstickare och vägen har inte varit så stabil tidigare men nu är den mer solid. Just nu finns det inget annat än att jag skall fortsätta vara frisk.

Monetärt oflöde

För en gångs skull var jag ute i god tid med papperna till FK. Antal gånger jag loggat in på banken för att kolla insättningen har varit många. Men det har varit resultatlöst, pengarna har inte kommit. Jag började fundera på när jag skickade in pappret och OM jag verkligen hade gjort det men jo, det var jag säker på. Jaja, de kommer väl tänkte jag och oroade mig inte speciellt.

Hur många dagar tar det att flytta innan jag anmäler adressändring? Tydligen 40 dagar. Lika länge som Jesus frestades i öknen. Ähum, nu tappade jag visst spåret. Jag har försökt adressändra tidigare men inte lyckats. Jag loggade in på adressändring för att ändra och läste att jag behövde använda mig av e-legitimation. Bra tänkte jag för det har jag ju men undrar var mojängen är och vad koden är till den. Jag ringde till banken och fick informationen jag behövde. Tjejen på supporten undrade om det var något mer hon kunde hjälpa till med men jag svarade att det inte var det om nu inte det var så att de kunde hjälpa mig att leta upp mojängen. Tyvärr inte.

Jag letade och letade utan resultat. I vanliga fall har jag stenkoll på mina grejer men nu efter flytten har vissa saker inte fått nya ställen än så jag är inte lika säker. Jag gav upp och tänkte att jag cyklar ner till skatteverket och fixar det där. Det var 3 en fredag så jag hade inte stort hopp om att det skulle vara öppet men det var det! Öppet till 4, tack för det! :-) Jag fick pappret ganska snabbt, problemet kom när jag skulle fylla i den. Dumt nog tog jag inte med uppgifterna om lägenhetsnummer och namn på fastigheten. Skatteverket har flyttat ihop med FK, så nu är de sambos vilket är bra när man behöver få tag på båda. Eftersom pengarna ännu inte hade kommit tänkte jag fråga hur det går och fick sitta läääänge i kö. Men det gjorde inget, jag hade några söta och roliga småttisar att titta på. När jag kom fram till FK berättade hon att de hade skickat ut ett avslag. What!? Men när jag fick läsa pappret visade det sig att jag hade skickat in förra månaden igen. Kunde de bara inte fattat att det var fel och fixat det, kanske ringt mig för att fråga? Men tyvärr var det ju så att jag inte hade fått de papperna. Jag har som sagt inte lyckats få det rätt än. Kvinnan hjälpte mig och fixade fram nya papper som hon skulle skicka in.

Men det tar två veckor innan jag får pengarna och nu har jag liksom 300 pengar. Det viktigaste är att katterna får mat och sand. Tyvärr är kattmaten helt slut så jag får skramla för att för ihop.  Jag tror nog att jag kan fixa det. Det som retar mig mest att jag inte kan handla är jordgubbar, jag fullkomligt älskar jordgubbar och ville köpa en hel låda så jag bara kan gluffa i mig så mycket jag bara orkar och göra sylt och frysa in.

Första dagen blev jag jätterädd, hur skall jag klara det. Vad skall jag göra? Efter en natts god sömn var oron borta. Klart jag fixar detta på något sätt. Efter ett tag märkte jag att jag såg det som en utmaning. Klart det går bra. Pengarna som jag skulle få till baka från S sade suttit fint men nu får jag klara mig själv. Jag utmarnar  mig själ att inte behöva ta ut pengar från ett annat konto där jag har sparpeengar. Det är en iltebn bak oc har semester nu så det är ite tro,igt att jag skull e kunna få ut pengarna nu. Jag skulle varit ute i god tid föratt kunna få pebgara.

Om det tar 2 veckor bör jag få dem på min namnsdag och då har jag flera anledningear till att gå ut och köpa en bakelse! Kattmaten är i stort sett helt slut. Jag hällde upp det susta zv vyxebmnateb meb bäbusnateb fubbs det kute jvar av.Så det räcker i några dagar till. Torsdag eller fredag måste jag handla mer kattmat. Fast jag har blötmat så en dag till räcker det. I helgen måste jag shoppa.

Jag hade kunnat begära eftersändning och det kostar närmare 500. För de pengaran föredrar jag att köpa kattmat

Du behöver väl inte gissa att jag har tagit mina medikamenter och snart skall försöka att lägga mig och sova. Klockan är alldeles för mycket, jag borde ju lägga mig bra mycket tidigare än så, jag vet vberkligen it vart6 tiden tar vägen på kvällen. Jag måste ändra mina sömnvanor.

Nu är jag ganska snurrig. Håll tummarna att jag kommer på innovatuva sött att dra ub stpkar!:-)

Emotionellt besök och betingning

Idag var det dags för cytostatikabehandling för min gode vän. Givetvis frågade jag om han ville ha sällskap vilket han ville. Och idag var det dags att gå in genom de dörrarna igen. Jag var ganska oförberedd på min reaktion. Jag darrade när jag steg genom dörrarna. Sköterskan som hade hand om honom hade jag haft under min nästsista behandling. Fast först gick det bra, jag fokuserade på annat. Men efter ett tag blev betingningen för stark. Jag mådde riktigt illa och jag återupplevde den konstiga känslan som uppstod i kroppen när giftet spred sig i min kropp. Samtidigt var jag ju där för att GE stöd så jag fick försöka att hantera det. Men det var en liten röst inom mig som sade att detta kanske är min framtid, knölen kanske vinner nästa rond.

Vad pratar jag om förresten? Det är ju bara ärrvävnad. Glömde jag det nu igen?

Från viking till amazon

Idag fick jag den.
Den i det här fallet betyder första bröstfrågan från en främmande människa. Nej, förresten, det stämmer inte. Jag har fått många bröstkommentarer tidigare från främmande män men det var i helt annat syfte. Även om jag tyckte det var jobbigt ibland så gillade jag att ha två bröst. Det är liksom...symmetriskt.

Men jag gick från att vara viking till att bli en amazon!

Frågan ställdes idag på jobbet då vi hade besök av en man som varit sjukskriven sedan innan jag började. Eftersom chefen fyllde år bjöds vi på smarrig smörgåstårta och i kön till denna fick jag frågan om det har gått bra. Precis när jag drog efter andan för att svara såg jag att han tittade på mina bröst, eller snarare frånvaron av det ena. Och jag som trodde att frågan gällde hur jag trivdes. Det hade ju blivit ett helt annat svar!

Eftersom jag har bestämt att KNÖLEN enbart är ärrvävnad så har det ju gått fantastiskt bra faktiskt. Det har tagit lång tid att återhämta mig och vissa saker såsom neuropatin lär nog aldrig försvinna helt men det har gått bra. Skrivandes detta vill händerna vandra mot ovan nämnda tillväxt men det vägrar jag. Jag tänker inte tillåta att jag förlorar mig själv en stund till det, till tankar, till oro. Inte idag.

Mitt behov av att prata om cancern är mindre än tidigare även om jag fortfarande är ledsen över att jag aldrig riktigt har fått prata om det med vissa människor i mitt liv. Anledningen till att jag inte bär protes är inte för att väcka empati och frågor. Men på ett sätt blev jag ändå glad att han frågade. Glad för att se att någon faktiskt vågar fråga.

Exkursion och möten

Ikväll var jag på en exkursion/vandrande föreläsning om medicinalväxter vilket är ett område som fascinerar mig. Tyvärr är ju inte mitt minne det bästa men det var en bra början. Några av skaran hade jag träffat tidigare men de flesta var nya bekantskaper. Det var speciellt en jag fick bra kontakt med och vi pratade väldigt mycket. Ja, inte under föreläsningen förstås!

Jag har förändrats mycket de senaste åren och speciellt märker jag det i förhållande till andra människor. Jag är mer lugnare och mer avslappnad och jag noterar en stor skillnad i bemötandet. Det är enklare nu. Jag har alltid varit social av mig och kanske tom för social! Jag har tagit stort ansvar för kontakten och tagit på mig rollen att se till att alla andra mår bra och blir sedda. Kort sagt velat för mycket, visserligen med goda intentioner men ändå, jag kunde nog bli för intensiv.

Nu är jag som sagt lugnare och jag läser av och förstår samspelet bättre. Jag såg det kanske tidigare också men brydde mig inte om det så mycket i min iver att få alla att må väl. Jag är perceptiv och duktig på att avläsa människan bakom fasader och ord och ibland försökte jag trycka på med min sanning och med min hjälp. Men det är inte min sak att avgöra. Nu väntar jag tills jag får en inbjudan och nej, den behöver inte vara skriftlig! *s*

Det märkliga är att det mest fungerar på nya människor. Med mina gamla bekantskaper trillar jag nog in i gamla vanor och vissa kompisar har jag tom svårt att umgås med nu för tiden. Det är så stor skillnad på energiåtgången och jag föredrar mig själv som mer avslappnad. Jag ser tydligt att jag är omtyckt och att människor vill umgås med mig. Tänk att det kan bli så mycket bättre av att försöka mindre. :-)

Sommartid eller Ingertid?

Jag var uppe sent igår. Jag tänkte på knölen och målade mig ur rädslan för stunden. Det tog ett tag och jag lade mig senare än vad jag har gjort på mycket länge. Idag är det söndag och då vill jag gå till kyrkan. Först tänkte jag att jag inte orkade gå upp för jag var så trött men jag ändrade mig. Klockan var dock mycket så jag fick skynda mig. När jag såg kyrkklockan tänkte jag att det var konstigt att de två sidorna som jag såg visade samma fel. Väl framme vid porten misstänker jag att de inte alls visade fel...vilket var rätt. Men jag gick in ändå. Och tur var väl det för annars hade jag missat sista meningen i psalmen samt välsignelsen. Jag hade inte ens vett att känna mig generad för jag tyckte det var så otroligt roligt. Och hade jag inte gått dit hade jag inte fått dessa trevliga samtal. Jag hade säkert inte heller tagit mig några steg längre till parken för en lång promenad.

Nu skiter jag i dig, din knöl och går och lägger mig istället.