Jag berättade för sambon igår om mina jämförelsetankar och han bannade mig för att jag tänkte så. Jag har det ju så bra.
Jaha, vad är det som är så bra frågade jag. Lite input är alltid bra och jag behövde höra lite positivt om mig själv. Det är en hård kritiker jag huserar hos (mig själv alltså).
Fin katt, fin lägenhet och bra ekonomi.
Hmmm...Ok. Var det något av detta som hade med mig att göra? Min katt är alldeles ljuvlig, det stämmer och jag är outsägligt tacksam för hennes närvaro och delaktighet i mitt liv. Jag är även väldigt tacksam för att jag bor bra och att jag lever i en bra ekonomi även om jag inte bidrar till det själv.
Men det var just det. Inget av detta har något som helst med min person, personlighet och/eller arbete att göra. Det som jag kan vara mest tacksam över är vad min sambo ger mig? Jag vet att han menade väl men jag blev jätteledsen. Jag kände mig om möjligt ännu mindre än förut.
Idag tog jag upp det. Jag förklarade hur jag reagerade och att jag helt enkelt hade behövt lite egoboost. Då säger han att det ger ju inga pengar och jag kan ju inte leva på det men jag är duktig på det jag gör (skapandet) och att de som förstår tycker att det är fint.
Är jag galen som reagerade på det? Än en gång förstår jag att han menar väl och han försökte säga något vilket är bra. Men varför måste allting mätas i pengar och varför måste det vara villkor med. Du måste förstå mitt skapande för att tycka att det är fint. Jaha? De som inte förstår arbetet bakom då?
Varför sade jag något, det hade varit bättre att vara tyst och ledsen.
Jag vill inte mer.
måndag 31 oktober 2011
Gårdagens sängdax?
Istället för att lägga mig och läsa en god bok vilket jag verkligen tyckte var den bästa idén, gissa vad jag gjorde?
Nej, det var fel. Och det också. Ärligt talat tror jag inte du kan gissa det.
Jag började städa mitt tangentbord. Ja, av någon märklig anledning tyckte jag att det var det absolut bästa jag kunde göra och viktigt också sådär vid halvelvatiden på kvällen.
Märkligt.
Men det blev ganska rent faktiskt...
Nej, det var fel. Och det också. Ärligt talat tror jag inte du kan gissa det.
Jag började städa mitt tangentbord. Ja, av någon märklig anledning tyckte jag att det var det absolut bästa jag kunde göra och viktigt också sådär vid halvelvatiden på kvällen.
Märkligt.
Men det blev ganska rent faktiskt...
söndag 30 oktober 2011
Jämförelse
Varför jämför jag mig med andra? Och varför är det alltid jag som kommer till korta? Det är ju aldrig så att jag jämför mig med andra och tänker att jo, jag är nog ganska ok ändå.
Det är nog inte så att jag tänker att andra tänker så. Det är i mina egna ögon jag inte duger. Jag ser mig som misslyckad i både arbete och familjområdet.
Undrar vilket som är lättast att förändra. Själva tankarna eller den faktiska verkligheten...
Nu försöker jag släppa det för idag. Jag skall lägga mig och läsa och förhoppningsvis får jag sällskap av en katt på magen!
Det är nog inte så att jag tänker att andra tänker så. Det är i mina egna ögon jag inte duger. Jag ser mig som misslyckad i både arbete och familjområdet.
Undrar vilket som är lättast att förändra. Själva tankarna eller den faktiska verkligheten...
Nu försöker jag släppa det för idag. Jag skall lägga mig och läsa och förhoppningsvis får jag sällskap av en katt på magen!
lördag 29 oktober 2011
fredag 28 oktober 2011
Vem?
Jag funderar för mycket. Jag tänker och reflekterar för mycket på hur jag är. Jag vet inte vem jag är längre. Det känns som att jag blivit uppdragen med roten och att någon skakat mig och slängt mig åt sidan. Mitt innehåll har hamnat lite på sniskan.
Med nära och kära märker jag inte av det.
Nya bekantskaper däremot är jobbigare. Jag känner mig osäker och samtalet, umgänget klarar jag knappt av. Jag vet inte vad jag skall säga, jag vet inte hur jag skall bete mig. Jag har tappat förmågan att småprata.
Cancern finns inte kvar. Däremot är jag så märkt av själva behandlingen att den fortfarande påverkar mig varje dag. Värk, trötthet, ljudkänslighet, minne och koncentration är skrämmande dåligt. Ibland nämner jag vad de senaste åren har innehållit men jag vill inte vara i det längre. Jag är också rädd att det skall verka som att jag tjatar om den jäkla cancern och drar ut på det för sympatiröster.
Men faktum är...att jag kan inte sitta på gruppträffarna på AF. Jag får fruktansvärt ont och jag förstår inte vad de säger. De pratar, en massa ord flyger hit och dit men det är som om det vore ett främmande språk och jag hänger inte med.
På kören är det ännu värre. Jag har en kudde med mig för att få en smula bättre sittställning men den hjälper inte helt. Jag sitter och skruvar på mig konstant för att stretcha och det är nästan att jag inte hinner med allt sjungande! Jag får resa på mig och går runt lite för att värken inte skall bli olidlig. I pausen går jag ut i köket och stänger båda dörrarna för att få lite tystnad i öronen. När folk pratar med mig hänger jag inte med. Förr kunde jag alltid allas namn och jag lärde mig sångtexter direkt. Nu är det helt omöjligt. Jag har sjungit sedan jag var barn men nu är jag osäker på om jag verkligen kan och om jag borde vara med i kören. Det susar i öronen, det blixtrar för ögonen (vänster öga för att vara exakt) och jag är ofta yr. Det bränner i benen och fötterna och vibrerar i händerna. Jag har alltid ont i käkarna eftersom jag pressar ihop dem. Jag mår ofta illa och det är ofta jag känner mig rent äcklad av mat.
När jag pratar med människor känner jag inte igen mig. Vem är denna konstiga människa tänker jag. Vad jobbig hon är. Det tar så mycket energi i anspråk bara att hålla större delen av kroppen uppe att det inte räcker upp till hjärnan. Och ju mer jag gör för att få bort det desto sämre blir det. Det går ju inte att sluta tänka på en sak genom att fundera på hur jag skall göra det. Allt detta har ju inte uppkommit via cytostatikabehandlingen. Men precis allt har försämrats. Om jag aldrig blir mig själv igen ens halvvägs, vem blir jag då?
Med nära och kära märker jag inte av det.
Nya bekantskaper däremot är jobbigare. Jag känner mig osäker och samtalet, umgänget klarar jag knappt av. Jag vet inte vad jag skall säga, jag vet inte hur jag skall bete mig. Jag har tappat förmågan att småprata.
Cancern finns inte kvar. Däremot är jag så märkt av själva behandlingen att den fortfarande påverkar mig varje dag. Värk, trötthet, ljudkänslighet, minne och koncentration är skrämmande dåligt. Ibland nämner jag vad de senaste åren har innehållit men jag vill inte vara i det längre. Jag är också rädd att det skall verka som att jag tjatar om den jäkla cancern och drar ut på det för sympatiröster.
Men faktum är...att jag kan inte sitta på gruppträffarna på AF. Jag får fruktansvärt ont och jag förstår inte vad de säger. De pratar, en massa ord flyger hit och dit men det är som om det vore ett främmande språk och jag hänger inte med.
På kören är det ännu värre. Jag har en kudde med mig för att få en smula bättre sittställning men den hjälper inte helt. Jag sitter och skruvar på mig konstant för att stretcha och det är nästan att jag inte hinner med allt sjungande! Jag får resa på mig och går runt lite för att värken inte skall bli olidlig. I pausen går jag ut i köket och stänger båda dörrarna för att få lite tystnad i öronen. När folk pratar med mig hänger jag inte med. Förr kunde jag alltid allas namn och jag lärde mig sångtexter direkt. Nu är det helt omöjligt. Jag har sjungit sedan jag var barn men nu är jag osäker på om jag verkligen kan och om jag borde vara med i kören. Det susar i öronen, det blixtrar för ögonen (vänster öga för att vara exakt) och jag är ofta yr. Det bränner i benen och fötterna och vibrerar i händerna. Jag har alltid ont i käkarna eftersom jag pressar ihop dem. Jag mår ofta illa och det är ofta jag känner mig rent äcklad av mat.
När jag pratar med människor känner jag inte igen mig. Vem är denna konstiga människa tänker jag. Vad jobbig hon är. Det tar så mycket energi i anspråk bara att hålla större delen av kroppen uppe att det inte räcker upp till hjärnan. Och ju mer jag gör för att få bort det desto sämre blir det. Det går ju inte att sluta tänka på en sak genom att fundera på hur jag skall göra det. Allt detta har ju inte uppkommit via cytostatikabehandlingen. Men precis allt har försämrats. Om jag aldrig blir mig själv igen ens halvvägs, vem blir jag då?
Min pappa
Hoppsan, där gick en vecka förbi.
Vistelsen hemma i Halland var fin. Det är välgörande för kroppen att komma ut på landet. Det är när jag kommer tillbaka till stan som jag knyter mig igen.
Jag har inte haft mycket kontakt med min pappa på en del år. Vi ringer vid födelsedagar men det har varit allt. Men när han fick höra om min cancer ringde han faktiskt några gånger för att höra hur det var med mig, det blev jag jätteglad för.
Jag flyttade ner till Skåne 1992 och han har aldrig besökt mig. Kontakten med min far och min äldsta syster var det jag som fick upprätthålla, både via besök samt telefonsamtal. Jag tröttnade på att jag som är "lillan" i familjen skulle vara den vuxna. Och ju sjukare jag blev, desto omöjligare uppgift blev det. Min syster fick besked om cancern i juni 2009 men hon har fortfarande inte ringt mig.
Min far fyller 9 dagar efter mig och när jag ringde för att gratulera honom nämnde han hur länge sedan det var vi sågs och jag blev helt chockad. Jag klarar inte av att skriva hur länge sedan det var för jag blir ledsen av att tänka på hur vår familj är. Jag sade att jag skulle hälsa på nästa gång jag var uppe men jag tror inte att han tog det på allvar. Men jag ringde honom och körde dit.
Jag var faktiskt riktigt nervös. Mest orolig var jag för att han skulle se gammal och skröplig ut och liksom inte vara pappa längre. Visst såg han äldre ut men så skröplig var han allt inte. Eller så visade han det bara inte. Jag tror att han blev väldigt glad att se mig även om han aldrig skulle säga det.
I vår familj var det tystnad som gällde. Vi diskuterade, resonerade eller samtalade aldrig. Det jag mest kommer ihåg var att min bror skrek att jag skulle hålla käften när jag sjöng och att min andra syster gjorde samma uppmaning när jag hostade. Bådadelar var något som inträffade frekvent i min barndom.
Denna gången struntade jag i det. Jag var så personlig och känslosam som jag "behövde" vara. Jag orkade inte hålla på det och föreställa mig. Jag upplevde det som ett väldigt annorlunda möte än vad vi brukar ha. Undrar om han märkte skillnaden hos mig. Fast han kanske inte kommer ihåg hur jag var tidigare! Haha
Vistelsen hemma i Halland var fin. Det är välgörande för kroppen att komma ut på landet. Det är när jag kommer tillbaka till stan som jag knyter mig igen.
Jag har inte haft mycket kontakt med min pappa på en del år. Vi ringer vid födelsedagar men det har varit allt. Men när han fick höra om min cancer ringde han faktiskt några gånger för att höra hur det var med mig, det blev jag jätteglad för.
Jag flyttade ner till Skåne 1992 och han har aldrig besökt mig. Kontakten med min far och min äldsta syster var det jag som fick upprätthålla, både via besök samt telefonsamtal. Jag tröttnade på att jag som är "lillan" i familjen skulle vara den vuxna. Och ju sjukare jag blev, desto omöjligare uppgift blev det. Min syster fick besked om cancern i juni 2009 men hon har fortfarande inte ringt mig.
Min far fyller 9 dagar efter mig och när jag ringde för att gratulera honom nämnde han hur länge sedan det var vi sågs och jag blev helt chockad. Jag klarar inte av att skriva hur länge sedan det var för jag blir ledsen av att tänka på hur vår familj är. Jag sade att jag skulle hälsa på nästa gång jag var uppe men jag tror inte att han tog det på allvar. Men jag ringde honom och körde dit.
Jag var faktiskt riktigt nervös. Mest orolig var jag för att han skulle se gammal och skröplig ut och liksom inte vara pappa längre. Visst såg han äldre ut men så skröplig var han allt inte. Eller så visade han det bara inte. Jag tror att han blev väldigt glad att se mig även om han aldrig skulle säga det.
I vår familj var det tystnad som gällde. Vi diskuterade, resonerade eller samtalade aldrig. Det jag mest kommer ihåg var att min bror skrek att jag skulle hålla käften när jag sjöng och att min andra syster gjorde samma uppmaning när jag hostade. Bådadelar var något som inträffade frekvent i min barndom.
Denna gången struntade jag i det. Jag var så personlig och känslosam som jag "behövde" vara. Jag orkade inte hålla på det och föreställa mig. Jag upplevde det som ett väldigt annorlunda möte än vad vi brukar ha. Undrar om han märkte skillnaden hos mig. Fast han kanske inte kommer ihåg hur jag var tidigare! Haha
fredag 21 oktober 2011
Åker hemhem
Idag åker jag hemhem till Halland för att fira födelsedag.
Jag fick gå upp tidigt idag och har varit igång hela tiden fram tills nu så egentligen hade jag velat lägga mig en stund innan jag åker men det går inte.
Jag får tänka på hur roligt det blir att träffa alla igen så får jag nog ny energi. Kommer tillbaka på söndag, energifulltankad för ett tag hoppas jag!
Jag hoppas att just DU får en fin helg!
Jag fick gå upp tidigt idag och har varit igång hela tiden fram tills nu så egentligen hade jag velat lägga mig en stund innan jag åker men det går inte.
Jag får tänka på hur roligt det blir att träffa alla igen så får jag nog ny energi. Kommer tillbaka på söndag, energifulltankad för ett tag hoppas jag!
Jag hoppas att just DU får en fin helg!
torsdag 20 oktober 2011
Min (lugna?) torsdag
Idag har jag sytt, pysslat och ätit choklad. Det sistnämnda är tätt förknippat med trötthet. Så även om jag tror att det har varit en lugn dag så kan mitt chokladintag ibland säga tvärtom.
Jag tycker dock att jag lyckades behärska mitt skall bara och det har ändå varit hyfsat lugnt idag faktiskt. Har tom tagit ett långt bad och läst lite. Dock var det bara något kapitel kvar i boken och för att ha varit en ganska spännande bok var det ett fånigt slut. Jag avslutade gårdagen med att storgråta över den förlamande värken och tröttheten. Men jag lyckades (tack vara kemins fantastiska värld) somna och jag antar att den vilan gjorde mig gott.
Min kisse är inte nöjd med mig. Mattegoset har inte varit tillräckligt idag säger hon och sätter sig nästan på händerna här vid tangentbordet. Hon skäller på mig då fast på kattvis och då får jag väldigt dåligt samvete. Undrar hur jag skulle vara som mamma...
Jag tycker dock att jag lyckades behärska mitt skall bara och det har ändå varit hyfsat lugnt idag faktiskt. Har tom tagit ett långt bad och läst lite. Dock var det bara något kapitel kvar i boken och för att ha varit en ganska spännande bok var det ett fånigt slut. Jag avslutade gårdagen med att storgråta över den förlamande värken och tröttheten. Men jag lyckades (tack vara kemins fantastiska värld) somna och jag antar att den vilan gjorde mig gott.
Min kisse är inte nöjd med mig. Mattegoset har inte varit tillräckligt idag säger hon och sätter sig nästan på händerna här vid tangentbordet. Hon skäller på mig då fast på kattvis och då får jag väldigt dåligt samvete. Undrar hur jag skulle vara som mamma...
onsdag 19 oktober 2011
Överklockad
Jag skall bara...känner du igen det?
Det är min ständiga följeslagare. Först skall jag bara, sedan kan jag vila. Fast efter att jag bara har skullat så kommer det nya skullar. Men tänk om jag bygger in viloskullar istället? Fast det är verkar inte räknas som tillräckligt viktigt för att räknas in i skullandet för min hjärna.
Det som mest pockar på skall bara uppmärksamhet är mitt skapande. För många idéer trängs i min hjärna. För lite energi finns i min kropp. För mycket envishet är jag byggd utav.
Jag överklockar mig själv utav bara den och det gör skada. Min redan så överbelastade hjärna fungerar sämre och sämre. Jag är riktigt oroad över mitt bristande minne som bara verkar bli sämre.
Jag skulle behöva börja med yoga igen eller rättare sagt, jag borde inte ens slutat med det! Det är ett viktigt skullande men det glömmer jag bort i alla andra skullar, mest i form av papper och tyg.
Imorgon är en helt ledig dag, annars har det varit ganska mycket på sistone. Visst vore det bra om jag tog det riktigt lugnt och vilade? Gosa med Effie och ta en promenad, kanske lägga mig och läsa och se till att äta ordentligt. Men först skall jag bara...
Det är min ständiga följeslagare. Först skall jag bara, sedan kan jag vila. Fast efter att jag bara har skullat så kommer det nya skullar. Men tänk om jag bygger in viloskullar istället? Fast det är verkar inte räknas som tillräckligt viktigt för att räknas in i skullandet för min hjärna.
Det som mest pockar på skall bara uppmärksamhet är mitt skapande. För många idéer trängs i min hjärna. För lite energi finns i min kropp. För mycket envishet är jag byggd utav.
Jag överklockar mig själv utav bara den och det gör skada. Min redan så överbelastade hjärna fungerar sämre och sämre. Jag är riktigt oroad över mitt bristande minne som bara verkar bli sämre.
Jag skulle behöva börja med yoga igen eller rättare sagt, jag borde inte ens slutat med det! Det är ett viktigt skullande men det glömmer jag bort i alla andra skullar, mest i form av papper och tyg.
Imorgon är en helt ledig dag, annars har det varit ganska mycket på sistone. Visst vore det bra om jag tog det riktigt lugnt och vilade? Gosa med Effie och ta en promenad, kanske lägga mig och läsa och se till att äta ordentligt. Men först skall jag bara...
tisdag 11 oktober 2011
Min hjärna
Redan när jag kom till AF var jag trött och sliten. Värken var inte så illa till en början men så fort jag sätter mig i en stol där så kommer den. Det är en helt vanlig stol så jag förstår inte hur den kan göra mig så illa.
Ju mer trött jag är och ju sämre värken är desto svårare har jag att ta in saker. Två timmars information är inte det optimala för mig. Och pratat pågår ju konstant, ingen vila alls för hjärnan.
Jag brukar störta in 5 minuter efter att vi har börjat men idag var jag i god tid. Det är svårt för mig att beräkna tid, speciellt eftersom jag bor så när! När jag kom dit möttes jag av beskedet att det gick bra att byta ut handläggaren. Jag önskar fortfarande att jag hade fått min gamla men tja, detta får duga - det lär ju i alla fall inte bli sämre än vad det var.
P (min nya handläggare) nämnde ett projekt som AF, FK och Malmö stad har tillsammans. Det hade jag faktiskt nyligen gjort. Jag kom i samtal med en körmedlem efter mässan i söndags och hon berättade att hon hade gått där och att det var bra. Det var också något jag hade tänkt ta upp med henne vilket jag sade.
Jag fortsatte med att säga att jag inte är säker på att jag har gett henne rätt uppfattning om min hälsa. Eftersom jag oftast skärper mig och anstränger mig när jag träffar människor kan det vara svårt att se min ohälsa. Jag tror inte det märks utåt lika tydligt som jag märker mina kognitiva svårigheter. Mitt dåliga minne, min bristande koncentration samt den skrämmande upplevelsen av att ibland inte förstå vad jag läser eller vad folk säger är inget som jag visar speciellt tydligt. Tvärtom är jag extra noga med att uttrycka mig på ett sätt där inte detta framgår. För jag skäms - jag är rädd att verka dum.
Du som läser denna blogg ser det säkert inte heller speciellt tydligt. Du ser inte hur många ord jag får slå upp. Det är oftast helt vanliga vardsagsord som helt trillat bort. Och de gångerna jag är riktigt trött och hjärnan inte alls fungerar - då skriver jag inte. Det är många gånger jag har tänkt skriva ett inlägg och sätter mig vid datorn för att upptäcka att jag inte kan formulera mig.
Min hjärna har alltid varit det viktigaste. En väl fungerande, snabb, perceptiv, kreativ, resonerande och kunskapstörstande hjärna. Det är den fortfarande ibland men ofta inte. Efter min första kur av cytostatikan EC blev jag helt utslagen, hela kroppen inklusive hjärnan var helt väck. Det var som att ha riktigt, riktigt hög feber och att hjärnan kokade. Jag kommer fortfarande ihåg hur fruktansvärt skrämmande det var. Jag är van vid att min kropp inte fungerar. Tyvärr har jag tvingats vänja mig vid att hjärnan blir trött och inte heller alltid fungerar så bra. Men så totalt utslagen har jag aldrig tidigare varit. Det fanns ingenting, jag hade ingenting, jag var ingenting, jag kunde ingenting. Inte utan en väl fungerande hjärna.
Det var en massiv chock. Jag har fått höra av flera läkare att jag intellektualiserar och är "för snabbtänkt" och nu fick jag en skrämmande inblick i hur det blir när det sätts på sin spets. Jag var fullständigt skräckslagen inför tanken att inte ha tillgång till min hjärna när jag behövde men jag kunde inte göra något. Jag kunde bara försöka stå ut minut för minut. Och det gick.
Men jag insåg hur mycket jag sett hjärnan som det riktiga Inger. Det viktiga för mig var allt det som min hjärna gav mig. Egenskaper som exempelvis empatisk, omtänksam och noggrann har aldrig haft lika stort värde. Det viktiga för mig var att jag var snabbare och duktigare än andra - endast då dög jag.
Nu kan jag inte förlita mig på min hjärna längre. Den är ganska opålitlig. Eller kanske inte. Jag vet ju när jag inte funkar. Som jag skrivit om så många gånger så hänger allt ihop. Om jag varit igång för mycket, om jag haft för mycket värk - då blir jag trött och då funkar det inte. Det är bara en variant på att ha kört ett maraton.
Efter min smärre utläggning här får jag nog återkomma till AF och där jag startade dagens inlägg. Jag möttes alltså av P som frågade mig om ett projekt. Jag sade att jag kanske är sämre skick än vad jag visat och att jag behöver en lugn början. Då svarade hon att hon inte hade tänkt att jag skulle gå där som deltagare utan att jag skulle vara någon slags instruktör. Jag vet inte exakt hur hon benämnde det. Hade jag varit starkare hade det varit otroligt roligt. Nu blev jag mest förvirrad. Glad på ett sätt att hon tyckte att det skulle passa men väldigt ledsen att jag inte orkar det.
På gruppträffen pratade vi om vad man orkar och inte orkar och jag tror det var P som sade att tiden på AF kan ju också visa att jag kanske inte kan arbeta alls utan behöver vara sjukskriven. Då blev det för mycket för mig. Jag vill så gärna komma tillbaka, min stora skräck är att jag inte skall kunna börja arbeta igen. Men som det är nu förstår jag inte hur det skall kunna gå till. Jag klarar inte ens av att sitta på AF och lyssna i två timmar. Jag kände hur tårarna började rinna och gick ut på toaletten och grät. Sedan samlade jag mig, gick tillbaka och försökte fortsätta.
Det gick inte och jag fick gå tidigare.
Jag vet att jag är sliten. Jag har lagt ner en hel del arbete på ett kort/album till en forumbröstsyster som nyligen gått bort. Jag håller på att skapa alster för att skänka dem till auktion för rosa bandet insamlingen. Det har varit slitsamt att försöka få något att hända på AF. Droppen blev svärfars frånfälle.
Återhämtning behöver jag men jag har svårt att finna plats och möjlighet till det. Mitt hem är ingen trygg och stabil plats och jag bor för centralt för att lätt finna naturens läkning.
Jag måste inse min begränsning. Det som troligtvis få ryka på foten är auktionsalsterna. Det kommer att göra att jag känner mig som en snål och lat människa. Jag får försöka tänka bort det för jag behöver lugn.
Ju mer trött jag är och ju sämre värken är desto svårare har jag att ta in saker. Två timmars information är inte det optimala för mig. Och pratat pågår ju konstant, ingen vila alls för hjärnan.
Jag brukar störta in 5 minuter efter att vi har börjat men idag var jag i god tid. Det är svårt för mig att beräkna tid, speciellt eftersom jag bor så när! När jag kom dit möttes jag av beskedet att det gick bra att byta ut handläggaren. Jag önskar fortfarande att jag hade fått min gamla men tja, detta får duga - det lär ju i alla fall inte bli sämre än vad det var.
P (min nya handläggare) nämnde ett projekt som AF, FK och Malmö stad har tillsammans. Det hade jag faktiskt nyligen gjort. Jag kom i samtal med en körmedlem efter mässan i söndags och hon berättade att hon hade gått där och att det var bra. Det var också något jag hade tänkt ta upp med henne vilket jag sade.
Jag fortsatte med att säga att jag inte är säker på att jag har gett henne rätt uppfattning om min hälsa. Eftersom jag oftast skärper mig och anstränger mig när jag träffar människor kan det vara svårt att se min ohälsa. Jag tror inte det märks utåt lika tydligt som jag märker mina kognitiva svårigheter. Mitt dåliga minne, min bristande koncentration samt den skrämmande upplevelsen av att ibland inte förstå vad jag läser eller vad folk säger är inget som jag visar speciellt tydligt. Tvärtom är jag extra noga med att uttrycka mig på ett sätt där inte detta framgår. För jag skäms - jag är rädd att verka dum.
Du som läser denna blogg ser det säkert inte heller speciellt tydligt. Du ser inte hur många ord jag får slå upp. Det är oftast helt vanliga vardsagsord som helt trillat bort. Och de gångerna jag är riktigt trött och hjärnan inte alls fungerar - då skriver jag inte. Det är många gånger jag har tänkt skriva ett inlägg och sätter mig vid datorn för att upptäcka att jag inte kan formulera mig.
Min hjärna har alltid varit det viktigaste. En väl fungerande, snabb, perceptiv, kreativ, resonerande och kunskapstörstande hjärna. Det är den fortfarande ibland men ofta inte. Efter min första kur av cytostatikan EC blev jag helt utslagen, hela kroppen inklusive hjärnan var helt väck. Det var som att ha riktigt, riktigt hög feber och att hjärnan kokade. Jag kommer fortfarande ihåg hur fruktansvärt skrämmande det var. Jag är van vid att min kropp inte fungerar. Tyvärr har jag tvingats vänja mig vid att hjärnan blir trött och inte heller alltid fungerar så bra. Men så totalt utslagen har jag aldrig tidigare varit. Det fanns ingenting, jag hade ingenting, jag var ingenting, jag kunde ingenting. Inte utan en väl fungerande hjärna.
Det var en massiv chock. Jag har fått höra av flera läkare att jag intellektualiserar och är "för snabbtänkt" och nu fick jag en skrämmande inblick i hur det blir när det sätts på sin spets. Jag var fullständigt skräckslagen inför tanken att inte ha tillgång till min hjärna när jag behövde men jag kunde inte göra något. Jag kunde bara försöka stå ut minut för minut. Och det gick.
Men jag insåg hur mycket jag sett hjärnan som det riktiga Inger. Det viktiga för mig var allt det som min hjärna gav mig. Egenskaper som exempelvis empatisk, omtänksam och noggrann har aldrig haft lika stort värde. Det viktiga för mig var att jag var snabbare och duktigare än andra - endast då dög jag.
Nu kan jag inte förlita mig på min hjärna längre. Den är ganska opålitlig. Eller kanske inte. Jag vet ju när jag inte funkar. Som jag skrivit om så många gånger så hänger allt ihop. Om jag varit igång för mycket, om jag haft för mycket värk - då blir jag trött och då funkar det inte. Det är bara en variant på att ha kört ett maraton.
Efter min smärre utläggning här får jag nog återkomma till AF och där jag startade dagens inlägg. Jag möttes alltså av P som frågade mig om ett projekt. Jag sade att jag kanske är sämre skick än vad jag visat och att jag behöver en lugn början. Då svarade hon att hon inte hade tänkt att jag skulle gå där som deltagare utan att jag skulle vara någon slags instruktör. Jag vet inte exakt hur hon benämnde det. Hade jag varit starkare hade det varit otroligt roligt. Nu blev jag mest förvirrad. Glad på ett sätt att hon tyckte att det skulle passa men väldigt ledsen att jag inte orkar det.
På gruppträffen pratade vi om vad man orkar och inte orkar och jag tror det var P som sade att tiden på AF kan ju också visa att jag kanske inte kan arbeta alls utan behöver vara sjukskriven. Då blev det för mycket för mig. Jag vill så gärna komma tillbaka, min stora skräck är att jag inte skall kunna börja arbeta igen. Men som det är nu förstår jag inte hur det skall kunna gå till. Jag klarar inte ens av att sitta på AF och lyssna i två timmar. Jag kände hur tårarna började rinna och gick ut på toaletten och grät. Sedan samlade jag mig, gick tillbaka och försökte fortsätta.
Det gick inte och jag fick gå tidigare.
Jag vet att jag är sliten. Jag har lagt ner en hel del arbete på ett kort/album till en forumbröstsyster som nyligen gått bort. Jag håller på att skapa alster för att skänka dem till auktion för rosa bandet insamlingen. Det har varit slitsamt att försöka få något att hända på AF. Droppen blev svärfars frånfälle.
Återhämtning behöver jag men jag har svårt att finna plats och möjlighet till det. Mitt hem är ingen trygg och stabil plats och jag bor för centralt för att lätt finna naturens läkning.
Jag måste inse min begränsning. Det som troligtvis få ryka på foten är auktionsalsterna. Det kommer att göra att jag känner mig som en snål och lat människa. Jag får försöka tänka bort det för jag behöver lugn.
Somnat in
Klockan ett inatt somnade svärfar lugnt in i sömnen.
Han var gammal, var delvis förlamad och mestadels rullstolsbunden/sängliggande pga en stroke, hade dåligt hjärta, metastaserad prostatacancer med fruktansvärd smärta och fick trots preventiv antibiotika en lunginflammation eftersom han hade svårt att djupandas.
Det var sannerligen inte oväntat men det är ändå väldigt ledsamt.
Han var gammal, var delvis förlamad och mestadels rullstolsbunden/sängliggande pga en stroke, hade dåligt hjärta, metastaserad prostatacancer med fruktansvärd smärta och fick trots preventiv antibiotika en lunginflammation eftersom han hade svårt att djupandas.
Det var sannerligen inte oväntat men det är ändå väldigt ledsamt.
måndag 10 oktober 2011
Det ensamma lövet
Jag var på promenad idag. Jag tog den vanliga rundan och den brukar inte ge mig några speciella överraskningar. Eller så är det att jag går i tankar så jag inte lägger märke till saker. Fast jag försöker att rensa hjärnan när jag är i naturen. Om man nu kan kalla park för natur. Det är det väl men jag föredrar "riktiga" naturen.
Idag såg jag något som fick mig att stanna och titta en lång stund - ett löv. Inget ovanligt med det kan man tänka och det var inget ovanligt med själva lövet. Däremot var upphängningsanordningen helt ny för mig. Den hängde i något som såg ut att vara en enda tråd från ett spindelnät.
Där hängde lövet och dinglade - runt, runt.
De andra löven hängde i grenarna, robusta och stadiga. De rörde sig inte så mycket. Men det lilla, lilla lövet snurrade runt i hög hastighet. Vackert var det. Det var en slags styrka i det samtidigt som det var skört. De andra löven hade varandra men detta lövet hängde ensamt. Jag tänkte att det kanske behövs av en ensam individ - att man behöver snurra mycket på egen hand! Hålla hög hastighet och vara stark för att inte trilla ner.
Idag såg jag något som fick mig att stanna och titta en lång stund - ett löv. Inget ovanligt med det kan man tänka och det var inget ovanligt med själva lövet. Däremot var upphängningsanordningen helt ny för mig. Den hängde i något som såg ut att vara en enda tråd från ett spindelnät.
Där hängde lövet och dinglade - runt, runt.
De andra löven hängde i grenarna, robusta och stadiga. De rörde sig inte så mycket. Men det lilla, lilla lövet snurrade runt i hög hastighet. Vackert var det. Det var en slags styrka i det samtidigt som det var skört. De andra löven hade varandra men detta lövet hängde ensamt. Jag tänkte att det kanske behövs av en ensam individ - att man behöver snurra mycket på egen hand! Hålla hög hastighet och vara stark för att inte trilla ner.
söndag 9 oktober 2011
tisdag 4 oktober 2011
Att välja sina strider och tryck inte på min ballong!
Det hade väl varit bra om jag hade kunnat välja mina strider och enbart lagt energi på de som var viktiga?
Idag fick jag hem ett brev från Malmö stad vilket förvånade mig mycket fram tills jag öppnade brevet.
På grund av dåligt minne och dålig ork har jag lyckats slarva bort en lånebok. Det har aldrig någonsin hänt mig förr och det retar mig enormt att jag spräckt sviten (jag började min lånebana när jag var ca 8 år och lånar massvis med böcker). Dessutom är det onödiga pengar. Men det jobbigaste just nu är att jag inte får låna fler böcker innan jag har betalat skulden och det har jag inte kunnat göra med ett saldo på 12 kronor (kravet är på betydligt högre än så!)
Vid min promenad i lördags fann jag mig vara i närheten av biblioteket och det var några dagar efter den boken skulle varit inne så jag gick in och bekände min synd.
Tillbaka till brevet, vad stod det då i det?
Bäste låntagare! (Utgår man förresten från att alla är män? Så gjorde man i franskan har jag för mig - visste man inte genus skulle man använda det manliga. Hade det varit svårt hade de väl kunnat titta på namnet.)
Nu kom jag av mig igen och detta är inte en källa till irritation, jag reagerade bara över det nu när jag läste det för att återge det för er kära läsare.
Bästa låntagare (jag vet ju vad jag är för kön så jag ändrar det).
Trots tidigare påminnelser har följande lån inte återlämnats [...] Efter 14 dagar lämnas räkningen till inkasso.
Öh, va! Det är TRE dagar sedan jag erkände att boken har förkommit. Efter dessa ynka dagar får jag ett hot om inkasso? Jag blev skitarg!
Och vad händer när jag blir skitarg, skitledsen, skitirriterad eller skitfrustrerad?
Jo, hjärnan liksom plöjer fram i full fart och inte är det strategiska beslut med hänsyn till min egen välfärd som planeras! Nej, felet skall rättas till!
Så i förekommande fallet slår jag mig ner med brevet i ena handen och telefonen i andra och ringer upp kravavdelningen på biblioteket. Jag får veta att ett sådant här brev skickas ut tre veckor efter påminnelsen om att boken skall vara tillbakalämnad varpå jag inser att något är fel. Tydligen är det så att mitt erkännande inte ledde till korrekt förfarande. Mannen som tog emot min bikt fyllde i rapporten felaktigt. Fast vem som bär skulden bryr jag mig inte ett skvatt om. Det viktiga för mig var att få upprättelse och höra att biblioteket beklagar brevet. Kvinnan jag pratade med i telefonen snurrade först in på påminnelsen och förstod först inte vad jag menade. Då höjer hon rösten och säger att jag skall lugna ner mig och inte skall vara irriterad. Nåja, det var jag ju men jag var faktiskt väldigt lugn - hon lät ju mer upprörd än vad jag var.
När hon till sist fattade beklagade hon att jag hade fått brevet och bad om ursäkt för att hon hade brusat upp, jag var nöjd och vi kunde lägga på.
Men herregud, varför bryr jag mig!?
Varför lägger jag ner tid och energi på sådant här? Jag blir irriterad fast denna gången enbart på mig själv. Fast det kanske mest handlar om frustration. Skall jag aldrig lära mig?
Ibland (ofta) är jag som en ballong. Jag försöker och försöker att låta saker passera och inte engagera mig men så är det som om någon tryckte på en ballong och då kommer allting ut!
Snälla, tryck inte på min ballong!!
Idag fick jag hem ett brev från Malmö stad vilket förvånade mig mycket fram tills jag öppnade brevet.
På grund av dåligt minne och dålig ork har jag lyckats slarva bort en lånebok. Det har aldrig någonsin hänt mig förr och det retar mig enormt att jag spräckt sviten (jag började min lånebana när jag var ca 8 år och lånar massvis med böcker). Dessutom är det onödiga pengar. Men det jobbigaste just nu är att jag inte får låna fler böcker innan jag har betalat skulden och det har jag inte kunnat göra med ett saldo på 12 kronor (kravet är på betydligt högre än så!)
Vid min promenad i lördags fann jag mig vara i närheten av biblioteket och det var några dagar efter den boken skulle varit inne så jag gick in och bekände min synd.
Tillbaka till brevet, vad stod det då i det?
Bäste låntagare! (Utgår man förresten från att alla är män? Så gjorde man i franskan har jag för mig - visste man inte genus skulle man använda det manliga. Hade det varit svårt hade de väl kunnat titta på namnet.)
Nu kom jag av mig igen och detta är inte en källa till irritation, jag reagerade bara över det nu när jag läste det för att återge det för er kära läsare.
Bästa låntagare (jag vet ju vad jag är för kön så jag ändrar det).
Trots tidigare påminnelser har följande lån inte återlämnats [...] Efter 14 dagar lämnas räkningen till inkasso.
Öh, va! Det är TRE dagar sedan jag erkände att boken har förkommit. Efter dessa ynka dagar får jag ett hot om inkasso? Jag blev skitarg!
Och vad händer när jag blir skitarg, skitledsen, skitirriterad eller skitfrustrerad?
Jo, hjärnan liksom plöjer fram i full fart och inte är det strategiska beslut med hänsyn till min egen välfärd som planeras! Nej, felet skall rättas till!
Så i förekommande fallet slår jag mig ner med brevet i ena handen och telefonen i andra och ringer upp kravavdelningen på biblioteket. Jag får veta att ett sådant här brev skickas ut tre veckor efter påminnelsen om att boken skall vara tillbakalämnad varpå jag inser att något är fel. Tydligen är det så att mitt erkännande inte ledde till korrekt förfarande. Mannen som tog emot min bikt fyllde i rapporten felaktigt. Fast vem som bär skulden bryr jag mig inte ett skvatt om. Det viktiga för mig var att få upprättelse och höra att biblioteket beklagar brevet. Kvinnan jag pratade med i telefonen snurrade först in på påminnelsen och förstod först inte vad jag menade. Då höjer hon rösten och säger att jag skall lugna ner mig och inte skall vara irriterad. Nåja, det var jag ju men jag var faktiskt väldigt lugn - hon lät ju mer upprörd än vad jag var.
När hon till sist fattade beklagade hon att jag hade fått brevet och bad om ursäkt för att hon hade brusat upp, jag var nöjd och vi kunde lägga på.
Men herregud, varför bryr jag mig!?
Varför lägger jag ner tid och energi på sådant här? Jag blir irriterad fast denna gången enbart på mig själv. Fast det kanske mest handlar om frustration. Skall jag aldrig lära mig?
Ibland (ofta) är jag som en ballong. Jag försöker och försöker att låta saker passera och inte engagera mig men så är det som om någon tryckte på en ballong och då kommer allting ut!
Snälla, tryck inte på min ballong!!
Det är svårt
Det är svårt att sparka i lövhögar när man har ett par MBT-skor på fötterna. Det går liksom inte att veta var jag slutar och var skon slutar. Men än så länge har jag inte trillat på näsan så jag fortsätter sparka. För just höstlövshögar är en källa till glädje för mig så jag får ta risken! :-)
AF gruppträff ytterligare en gång och tappade grepp
Idag var det bara en handläggare som höll oss i handen. Gudskelov så var det min som var frånvarande, jag blir numera stirrig bara jag ser henne!
Däremot fick jag beskedet att inget hade hänt angående bytet eftersom min handläggare hade varit sjuk och att ingen kontakt med chefen hade tagits. P som jag ville byta till sade att hon inte ville gå över huvudet på min tidigare handläggare. Men vi stod ju alla tre och pratade för några dagar sedan då jag berättade att jag ville byta. Inga problem sade båda två, det går bra för mig. Men nu hade de visst glömt det. Suck.
Men P verkar ändå bättre och jag har en tid med henne imorgon. Hon verkar bättre, hon verkar både förstå vad jag säger och kunna svara på frågor. Dessutom verkar hon se människan och inte bara ytterligare en "kund" som vi så fint heter. Och förresten, jag har tydligen en funktionsnedsättning - det visste jag inte ens! Jag trodde "bara" att jag hade värk och dylikt men jag har tydligen hamnat i en speciell kategori. Fast jag vet inte om jag verkligen vill befinna mig i en sådan grupp! Att få en sådan etikett är inte så trevligt, det tar liksom fokus från mig som person. Jag vill inte vara någon med en funktionsnedsättning och så förresten är det en människa som heter Inger där också någonstans i högen med nedsättning.
Fast det kanske bara är jag som märker ord...
Idag var inte en lika frustrerande dag som tur var. Eller jo, på ett sätt var det. Jag tror jag flyttade runt på 3 stolar, var ute på rast 4 gånger och stod en del av tiden för jag hade så himla ont. Så det var värkmässigt väldigt frustrerande, dock inte lika mycket av bemötandet eller informationen. P pratar och berättar hur saker är, gamla handläggaren läser enbart innantill.
Eftersom jag hade så ont var jag lite mer dämpad än vanligt och sade inte så mycket. Inte till en början i alla fall. Men sedan kunde jag ju inte hålla mig. Jag satte igång diskussioner och jag kom med förslag till förbättringar (ändringar).
Det är energikrävande att kämpa i vind. Men har man motvind som i fallet med gamla (förhoppningsvis) handläggaren är det helt omöjligt. Jag har inte så höga krav tycker jag, det räcker att det jag pratar med ser mig och lyssnar på mig. Det är en ofantligt bra början. Utan det brukar det inte bli så bra, i någon situation.
P ifrågasatte aktiviteten som gamla handläggaren fick iväg mig att kolla på. Hon trodde inte att det skulle ge mig så mycket. Jag vet ärligt talat inte. Det är inte mitt förslag. Jag vet inte alls hur mycket jag orkar eller vad jag orkar. Jag är otroligt rädd för att bli pushad in på något som är för mycket för mig. För det handlar inte bara om att jag då kan sluta där och göra något annat. Är det riktigt illa kanske det slänger mig in i både ökad trötthet samt värk och då är jag tillbaka många, många steg.
Jag har svårt att sitta två timmar på AF och lyssna. Dels är det värken, dels blir jag väldigt trött av att bli matad med information, ej heller kommer jag ihåg allt som säges. Och får jag en massa papper har jag när jag är som sämst väldigt svårt att läsa dem. Det är som om det vore skrivet på ett annat språk.
Sådan var jag inte tidigare. Jag hade stenkoll, på allt! I mitt arbete förberedde jag för alla eventualiteter och gjorde väldigt sällan misstag. Jag visste var jag hade alla papper och precis alla saker. Det hände väldigt sällan att jag behövde leta efter något. Mitt kylskåp var alltid fyllt med det jag behövde, det var inte så att jag plötsligt en dag stod utan exempelvis mjölk. Mitt linneförråd var alltid manglat och hopvikt så som jag föredrar. Pärmar, böcker, skafferi - allting stod i ordning.
Jag brukade ha grepp om livet - men jag tappade det.
Så står det på en magnet som jag fick med posten idag. Kuvertet var utan avsändare men jag har en aning om vem det kan vara ifrån. Är det möjligtvis från F? :-)
Det är jobbigt att ha tappat greppet, speciellt när man hade ett så hårt grepp tidigare. Det innebär också en oändligt djup sorg. Icke att förglömma en rädsla! Jag är livrädd att jag alltid kommer att vara sådan här. Mycket av min tid numera går åt till att leta eller att hämta saker. Oftast när jag skall hämta något kommer jag tillbaka med något annat. Ja, det känner väl alla igen. Skillnaden är bara att jag gör det precis hela tiden. Fram och tillbaka. Det räcker inte heller med två gånger, nej, jag kan springa hur många gånger som helst. Det är ganska frustrerande. Jag förstår inte hur det kan vara möjligt att glömma en sak från att jag reser mig till att jag är på plats för att hämta den. Inte gång på gång!
Fast det skall visst vara bra med motion och något skall jag väl göra!
Däremot fick jag beskedet att inget hade hänt angående bytet eftersom min handläggare hade varit sjuk och att ingen kontakt med chefen hade tagits. P som jag ville byta till sade att hon inte ville gå över huvudet på min tidigare handläggare. Men vi stod ju alla tre och pratade för några dagar sedan då jag berättade att jag ville byta. Inga problem sade båda två, det går bra för mig. Men nu hade de visst glömt det. Suck.
Men P verkar ändå bättre och jag har en tid med henne imorgon. Hon verkar bättre, hon verkar både förstå vad jag säger och kunna svara på frågor. Dessutom verkar hon se människan och inte bara ytterligare en "kund" som vi så fint heter. Och förresten, jag har tydligen en funktionsnedsättning - det visste jag inte ens! Jag trodde "bara" att jag hade värk och dylikt men jag har tydligen hamnat i en speciell kategori. Fast jag vet inte om jag verkligen vill befinna mig i en sådan grupp! Att få en sådan etikett är inte så trevligt, det tar liksom fokus från mig som person. Jag vill inte vara någon med en funktionsnedsättning och så förresten är det en människa som heter Inger där också någonstans i högen med nedsättning.
Fast det kanske bara är jag som märker ord...
Idag var inte en lika frustrerande dag som tur var. Eller jo, på ett sätt var det. Jag tror jag flyttade runt på 3 stolar, var ute på rast 4 gånger och stod en del av tiden för jag hade så himla ont. Så det var värkmässigt väldigt frustrerande, dock inte lika mycket av bemötandet eller informationen. P pratar och berättar hur saker är, gamla handläggaren läser enbart innantill.
Eftersom jag hade så ont var jag lite mer dämpad än vanligt och sade inte så mycket. Inte till en början i alla fall. Men sedan kunde jag ju inte hålla mig. Jag satte igång diskussioner och jag kom med förslag till förbättringar (ändringar).
Det är energikrävande att kämpa i vind. Men har man motvind som i fallet med gamla (förhoppningsvis) handläggaren är det helt omöjligt. Jag har inte så höga krav tycker jag, det räcker att det jag pratar med ser mig och lyssnar på mig. Det är en ofantligt bra början. Utan det brukar det inte bli så bra, i någon situation.
P ifrågasatte aktiviteten som gamla handläggaren fick iväg mig att kolla på. Hon trodde inte att det skulle ge mig så mycket. Jag vet ärligt talat inte. Det är inte mitt förslag. Jag vet inte alls hur mycket jag orkar eller vad jag orkar. Jag är otroligt rädd för att bli pushad in på något som är för mycket för mig. För det handlar inte bara om att jag då kan sluta där och göra något annat. Är det riktigt illa kanske det slänger mig in i både ökad trötthet samt värk och då är jag tillbaka många, många steg.
Jag har svårt att sitta två timmar på AF och lyssna. Dels är det värken, dels blir jag väldigt trött av att bli matad med information, ej heller kommer jag ihåg allt som säges. Och får jag en massa papper har jag när jag är som sämst väldigt svårt att läsa dem. Det är som om det vore skrivet på ett annat språk.
Sådan var jag inte tidigare. Jag hade stenkoll, på allt! I mitt arbete förberedde jag för alla eventualiteter och gjorde väldigt sällan misstag. Jag visste var jag hade alla papper och precis alla saker. Det hände väldigt sällan att jag behövde leta efter något. Mitt kylskåp var alltid fyllt med det jag behövde, det var inte så att jag plötsligt en dag stod utan exempelvis mjölk. Mitt linneförråd var alltid manglat och hopvikt så som jag föredrar. Pärmar, böcker, skafferi - allting stod i ordning.
Jag brukade ha grepp om livet - men jag tappade det.
Så står det på en magnet som jag fick med posten idag. Kuvertet var utan avsändare men jag har en aning om vem det kan vara ifrån. Är det möjligtvis från F? :-)
Det är jobbigt att ha tappat greppet, speciellt när man hade ett så hårt grepp tidigare. Det innebär också en oändligt djup sorg. Icke att förglömma en rädsla! Jag är livrädd att jag alltid kommer att vara sådan här. Mycket av min tid numera går åt till att leta eller att hämta saker. Oftast när jag skall hämta något kommer jag tillbaka med något annat. Ja, det känner väl alla igen. Skillnaden är bara att jag gör det precis hela tiden. Fram och tillbaka. Det räcker inte heller med två gånger, nej, jag kan springa hur många gånger som helst. Det är ganska frustrerande. Jag förstår inte hur det kan vara möjligt att glömma en sak från att jag reser mig till att jag är på plats för att hämta den. Inte gång på gång!
Fast det skall visst vara bra med motion och något skall jag väl göra!
lördag 1 oktober 2011
Putta på
Jag vet inte riktigt om jag tror på AF när de pratar om att avtalet tar så lång tid. Det är orimligt och kostar både tid samt pengar. Jag får höra olika saker varje gång jag frågar och jag får överhuvudtaget inget svar på frågan om vad det är som tar tid. Därför bestämde jag mig för att kontakta aktören det gällde, där vi var och hälsade på. Det är tre personer som håller i det så jag antog att de åtminstone borde vara insatta i det. Det är ju inte så lätt att tappa information om man bara är tre stycken. Men kvinnan jag talade med hade ingen aning om varför det tog tid. Det verkade som att det inte var där som det hade fastnat vilket jag hade utgått ifrån. Så det är alltså inget avtal mellan denna aktör och AF som det verkar handla om. Vad är det då? Undrar om jag får något svar på nästa gruppmöte? Undrar om jag ens blir insläppt! Haha
När jag ändå var i ringartagen fortsatte jag. Jag har väntat 1½ år på att få börja hos en sjukgymnast. Jag har varit där tre gånger på bedömning och skulle få börja där efter jul. Efter ett antal lämnade besked på telefonsvararen fick jag till sist svar på ett mail jag hade skickat, det var då januari. Jag fick veta att hon var halvt sjukskriven men att hon skulle höra av sig när hon gick upp till heltid igen. Sedan har det varit helt tyst trots upprepade mail från min sida. Ingenting står heller att läsa om det på hennes hemsida. Om hon har lång frånvaro anser jag att det borde stå något där men icke.
Hon blev rekommenderad till mig av sjukgymnasten jag träffade på Lydiagården som jag kontaktade igen. Antingen kanske hon visste något om frånvaron eller så kunde hon möjligtvis rekommendera någon annan. Jag känner inte för att leta upp någon på måfå, det kostar för mycket energi - speciellt om det inte blir rätt. En vecka tillbringade jag i närmst Narnialiknande fantastiskt vackra omgivningar i februari 2010 och jag träffade denna sjukgymnast som kortast. Jag hade ingen illusion om att hon skulle komma ihåg mig men det gjorde hon. Hon sade något som jag tyvärr inte kommer ihåg men jag blev väldigt glad och sade att jag tar det som en komplimang. (Se jag är inte paranoid och det är inte alla människor som har problem med mig!) Jag fick i alla fall ytterligare några namn som jag skall kolla upp.
Ytterligare ett samtal gjordes, denna gång till en bildterapeut. Jag har läst att just bildterapi är speciellt bra vid utmattning och bröstcancer. Dubbelt så bra för mig alltså! Men tyvärr går inte det på högkostnadsskyddet och med min sänkta ersättning kan det då tyvärr inte komma på fråga för mig. Däremot hade hon KBT samt psykodynamisk terapi. Jag har en del låsta saker att arbeta med, bland annat sorg. Hjälp vad mycket sorg där finns. Sorg över arbetsfrånvaron, sorg över att ha förlorat mitt aktiva jag, sorg över att inte ha barn, sorg över värk och övriga kroppsligheter, sorg över min familj. Där finns massor att gräva ur och jag behöver hitta mig själv igen. Jag skall på bedömningssamtal så vi får se om hon tycker jag är tillräckligt koko för att få börja där!
Jag är förvånad över att det ändå var så lätt att ringa dessa samtal, att jag kunde vara så effektiv. Med mina minnesrubbningar och koncentrationssvårigheter brukar det innebära stor stress.
Ytterligare två andra samtal gjordes men utan framgång. Tänk att telefontid till klockan 12 betyder att det stängs av för inkommande samtal fem minuter i.
Men jag har gjort mycket för att putta på för att försöka få något att hända och jag är nöjd!
När jag ändå var i ringartagen fortsatte jag. Jag har väntat 1½ år på att få börja hos en sjukgymnast. Jag har varit där tre gånger på bedömning och skulle få börja där efter jul. Efter ett antal lämnade besked på telefonsvararen fick jag till sist svar på ett mail jag hade skickat, det var då januari. Jag fick veta att hon var halvt sjukskriven men att hon skulle höra av sig när hon gick upp till heltid igen. Sedan har det varit helt tyst trots upprepade mail från min sida. Ingenting står heller att läsa om det på hennes hemsida. Om hon har lång frånvaro anser jag att det borde stå något där men icke.
Hon blev rekommenderad till mig av sjukgymnasten jag träffade på Lydiagården som jag kontaktade igen. Antingen kanske hon visste något om frånvaron eller så kunde hon möjligtvis rekommendera någon annan. Jag känner inte för att leta upp någon på måfå, det kostar för mycket energi - speciellt om det inte blir rätt. En vecka tillbringade jag i närmst Narnialiknande fantastiskt vackra omgivningar i februari 2010 och jag träffade denna sjukgymnast som kortast. Jag hade ingen illusion om att hon skulle komma ihåg mig men det gjorde hon. Hon sade något som jag tyvärr inte kommer ihåg men jag blev väldigt glad och sade att jag tar det som en komplimang. (Se jag är inte paranoid och det är inte alla människor som har problem med mig!) Jag fick i alla fall ytterligare några namn som jag skall kolla upp.
Ytterligare ett samtal gjordes, denna gång till en bildterapeut. Jag har läst att just bildterapi är speciellt bra vid utmattning och bröstcancer. Dubbelt så bra för mig alltså! Men tyvärr går inte det på högkostnadsskyddet och med min sänkta ersättning kan det då tyvärr inte komma på fråga för mig. Däremot hade hon KBT samt psykodynamisk terapi. Jag har en del låsta saker att arbeta med, bland annat sorg. Hjälp vad mycket sorg där finns. Sorg över arbetsfrånvaron, sorg över att ha förlorat mitt aktiva jag, sorg över att inte ha barn, sorg över värk och övriga kroppsligheter, sorg över min familj. Där finns massor att gräva ur och jag behöver hitta mig själv igen. Jag skall på bedömningssamtal så vi får se om hon tycker jag är tillräckligt koko för att få börja där!
Jag är förvånad över att det ändå var så lätt att ringa dessa samtal, att jag kunde vara så effektiv. Med mina minnesrubbningar och koncentrationssvårigheter brukar det innebära stor stress.
Ytterligare två andra samtal gjordes men utan framgång. Tänk att telefontid till klockan 12 betyder att det stängs av för inkommande samtal fem minuter i.
Men jag har gjort mycket för att putta på för att försöka få något att hända och jag är nöjd!
AF
Ytterligare en gruppträff med AF har passerat. Gav den mig något? Lyckades jag hålla mig lugn?
Vilka svåra frågor jag ställer!
Vi kom att prata om bemötande. I dagens arbetsinriktade samhälle blir man med arbetsfrånvaro av vissa lite sedd som paria, som parasiter. Det gäller både som sjukskriven och arbetslös. Inte för att jag vet hur det är att vara arbetslös på riktigt men den lilla erfarenheten jag har fått säger mig att det är tufft, riktigt tufft. Det verkar vara en gängse uppfattning att om man är sjukskriven och/eller arbetslös innebär det att du är lat. För om du verkligen vill jobba så kan du göra det. Tänk bara positivt och ryck upp dig.
Jag talar inte enbart om personlig erfarenhet. Så ofta ser jag andra bemötas på liknande sätt. Därför utgår jag ifrån att det är ett samhällsproblem. Detta skriver jag för att visa att det inte handlar om paranoia! ;-)
På vägen till AF hade jag tagit ett för mig själv övertygande beslut att ta det lugnt och hålla låg profil. Den största anledningen till det är att jag behöver spara min kraft, hushålla med min energi. Men så kom vi som sagt att tala om bemötande. Var jag tyst? Lyckades jag ransonera mina krafter? Nää, det lyckades inte speciellt bra.
Vi har två handläggare varav en är den usla som jag har. Den andra verkar faktiskt vara ganska bra. Hon är skärpt, förstår mina frågor och svarar på dem utan att prata runt och ta upp egna konstiga (låånga) exempel som man inte förstår relevansen av. Hon frågade om någon av oss hade upplevt ett sådant bemötande från någon av dem. Hmmm...svår situation. Skulle jag ändå ta upp det fast jag vet att det inte leder någon vart. Men jag kunde ju inte hålla tyst. Det är som att jag är en ballong och att någon trycker på mig, luften måste ta vägen någonstans!!
Jag sade faktiskt att jag inte var helt nöjd med hennes bemötande. Det kanske var dumt av mig, jag vet inte men jag kunde faktiskt inte hålla tyst. Efter gruppmötets slut gick pratade jag med den andra handläggaren och frågade om jag kunde byta till henne istället. Jag inser givetvis att det även handlar om våra personligheter och att jag inte passar med henne. Det tillsammans med att jag inte är nöjd med hennes arbetsinsats gjorde att jag ärligt talat inte stod ut med att ha henne som handläggare längre. Jag vill inte behöva ställa 10 följdfrågor för att få ett enda svar, det räcker så bra att det är så hemma (om jag överhuvudtaget får svar). Jag orkar inte med det.
Egentligen ville jag ju byta tillbaka till min tidigare handläggare som var så bra men det har gått ungefär en månad sedan jag kontaktade deras chef och ingenting händer. Jag har varit hos AF i 1½ år och det enda som har hänt är att jag fått träffa en coach som förklarat för mig att jag kommer att hamna hemlös på en parkbänk. Det är jag otroligt irriterad och frustrerad över. Just nu väntar jag på att ett avtal skall skrivas innan jag kan börja på en aktivitet. När det började talas om detta avtal fick jag beskedet att det skulle gå fort. Nu plötsligt kan det ta upp till 12 veckor. Herregud, vad gör de på AF. Då kunde jag ju kanske gjort något annat innan istället för att sitta overksam under tiden. Varför skulle jag dit och hälsa på om det skulle dröja tre månader innan jag börjar? Jag bad uttryckligen handläggaren om att ha avtalet färdigt innan besöket men fick svaret att avtalet bara skulle dröja några dagar.
Jag undrar om de går hem efter en arbetsdag nöjda med sin insats. Nu kan jag ju iofs bara bedöma det jag har sett men jag hade personligen inte varit nöjd om jag inte hade åstadkommit mer än såhär.
Vilka svåra frågor jag ställer!
Vi kom att prata om bemötande. I dagens arbetsinriktade samhälle blir man med arbetsfrånvaro av vissa lite sedd som paria, som parasiter. Det gäller både som sjukskriven och arbetslös. Inte för att jag vet hur det är att vara arbetslös på riktigt men den lilla erfarenheten jag har fått säger mig att det är tufft, riktigt tufft. Det verkar vara en gängse uppfattning att om man är sjukskriven och/eller arbetslös innebär det att du är lat. För om du verkligen vill jobba så kan du göra det. Tänk bara positivt och ryck upp dig.
Jag talar inte enbart om personlig erfarenhet. Så ofta ser jag andra bemötas på liknande sätt. Därför utgår jag ifrån att det är ett samhällsproblem. Detta skriver jag för att visa att det inte handlar om paranoia! ;-)
På vägen till AF hade jag tagit ett för mig själv övertygande beslut att ta det lugnt och hålla låg profil. Den största anledningen till det är att jag behöver spara min kraft, hushålla med min energi. Men så kom vi som sagt att tala om bemötande. Var jag tyst? Lyckades jag ransonera mina krafter? Nää, det lyckades inte speciellt bra.
Vi har två handläggare varav en är den usla som jag har. Den andra verkar faktiskt vara ganska bra. Hon är skärpt, förstår mina frågor och svarar på dem utan att prata runt och ta upp egna konstiga (låånga) exempel som man inte förstår relevansen av. Hon frågade om någon av oss hade upplevt ett sådant bemötande från någon av dem. Hmmm...svår situation. Skulle jag ändå ta upp det fast jag vet att det inte leder någon vart. Men jag kunde ju inte hålla tyst. Det är som att jag är en ballong och att någon trycker på mig, luften måste ta vägen någonstans!!
Jag sade faktiskt att jag inte var helt nöjd med hennes bemötande. Det kanske var dumt av mig, jag vet inte men jag kunde faktiskt inte hålla tyst. Efter gruppmötets slut gick pratade jag med den andra handläggaren och frågade om jag kunde byta till henne istället. Jag inser givetvis att det även handlar om våra personligheter och att jag inte passar med henne. Det tillsammans med att jag inte är nöjd med hennes arbetsinsats gjorde att jag ärligt talat inte stod ut med att ha henne som handläggare längre. Jag vill inte behöva ställa 10 följdfrågor för att få ett enda svar, det räcker så bra att det är så hemma (om jag överhuvudtaget får svar). Jag orkar inte med det.
Egentligen ville jag ju byta tillbaka till min tidigare handläggare som var så bra men det har gått ungefär en månad sedan jag kontaktade deras chef och ingenting händer. Jag har varit hos AF i 1½ år och det enda som har hänt är att jag fått träffa en coach som förklarat för mig att jag kommer att hamna hemlös på en parkbänk. Det är jag otroligt irriterad och frustrerad över. Just nu väntar jag på att ett avtal skall skrivas innan jag kan börja på en aktivitet. När det började talas om detta avtal fick jag beskedet att det skulle gå fort. Nu plötsligt kan det ta upp till 12 veckor. Herregud, vad gör de på AF. Då kunde jag ju kanske gjort något annat innan istället för att sitta overksam under tiden. Varför skulle jag dit och hälsa på om det skulle dröja tre månader innan jag börjar? Jag bad uttryckligen handläggaren om att ha avtalet färdigt innan besöket men fick svaret att avtalet bara skulle dröja några dagar.
Jag undrar om de går hem efter en arbetsdag nöjda med sin insats. Nu kan jag ju iofs bara bedöma det jag har sett men jag hade personligen inte varit nöjd om jag inte hade åstadkommit mer än såhär.
Vad gör du åt det?
Hur är det med dig frågade hon och frågan var äkta och uppriktig.
Den kom helt oväntat och jag hann inte sätta på mig neutralminen jag använder till människor jag inte känner så väl. Detta tillsammans med pausen som min förvåning innebar gav henne svaret även utan mina ord. Jag tränar mig på att vara uppriktig (i de fallen frågan är äkta) men jag orkade inte prata ingående om det. Jag nämnde bara kort att handläggaren på AF var skitjobbig och att jag hade otrolig värk.
Då frågade hon vad jag gjorde åt värken.
Ännu en gång blev jag lite ställd. Jaa, vad gör jag? Ingenting fick jag svara.
Det har jag tänkt på sedan dess. Egentligen finns det en hel del saker att göra, jag kan köra med värktabletter vilket jag helst inte vill. Jag kan göra yoga eller avslappning, stretcha, ta promenader i det gröna (naturen läker) och sitta mindre vid datorn och/eller skapa. Jag måste skaffa ett ståbord för jag sitter helt galet vilket är den största anledningen till värken. Jag kan försöka massera eller prova värme.
I vanliga fall kommer jag ihåg att jag kan göra något men blir värken svår glömmer jag det totalt. Det är som att både musklerna och hjärnan låser sig och fastnar. Jag är tacksam för hennes fråga som lyckades rucka mig ur min värkförlamning.
En annan mindre bra effekt av muskellåsningarna är att jag får svårt att djupandas. Det är som ett brett band som sitter omkring bröstkorgen och gör att jag inte kan ta djupa andetag. Men om jag försöker med avslappning blir det lättare att andas.
Den kom helt oväntat och jag hann inte sätta på mig neutralminen jag använder till människor jag inte känner så väl. Detta tillsammans med pausen som min förvåning innebar gav henne svaret även utan mina ord. Jag tränar mig på att vara uppriktig (i de fallen frågan är äkta) men jag orkade inte prata ingående om det. Jag nämnde bara kort att handläggaren på AF var skitjobbig och att jag hade otrolig värk.
Då frågade hon vad jag gjorde åt värken.
Ännu en gång blev jag lite ställd. Jaa, vad gör jag? Ingenting fick jag svara.
Det har jag tänkt på sedan dess. Egentligen finns det en hel del saker att göra, jag kan köra med värktabletter vilket jag helst inte vill. Jag kan göra yoga eller avslappning, stretcha, ta promenader i det gröna (naturen läker) och sitta mindre vid datorn och/eller skapa. Jag måste skaffa ett ståbord för jag sitter helt galet vilket är den största anledningen till värken. Jag kan försöka massera eller prova värme.
I vanliga fall kommer jag ihåg att jag kan göra något men blir värken svår glömmer jag det totalt. Det är som att både musklerna och hjärnan låser sig och fastnar. Jag är tacksam för hennes fråga som lyckades rucka mig ur min värkförlamning.
En annan mindre bra effekt av muskellåsningarna är att jag får svårt att djupandas. Det är som ett brett band som sitter omkring bröstkorgen och gör att jag inte kan ta djupa andetag. Men om jag försöker med avslappning blir det lättare att andas.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
