Patriakat

Även om jag kan reagera kraftigt över det är det inget jag ensam kan påverka eller ändra på.

Men när det påverkar mig, då reagerar jag...starkt!!

Sambons släkt är full av patriarkater och det går inte att värja sig för det. Förr eller senare kommer det något min väg. Det kan vara något som inte direkt handlar om mig men även saker som direkt är riktat min väg.

Kvinnor skall städa, laga mat och vara trevliga och på gott humör. De skall hålla tid med mat och skall vara beredda på att assistera när det behövs. De får dock lov att gå på utflykt och även att sola.

Män gör stora saker. De snickrar, målar, gjuter, tänker och planerar. Männen kan vara med när det handlas mat som annars är kvinnornas gebit men när det kommer till viktiga saker som att handla skruvar och virke - då är de enbart den manliga delen av befolkningen som duger.

Allt som är av värde ägs av män. Sålunda är båtar, hus, sommartorp, lägenheter och bilar alltid tillhörande män. Det spelar ingen roll vad som står på pappret eller vem/vilka som har betalat i verkligheten, det är alltid männens egendom.

När det gäller mig och sambon talas det alltid om hans lägenhet, hans båt, hans ....allting. Presenter är alltid ifrån honom och det är bara han som gäller. Jag känner mig ganska osynlig.

Det som var droppen just idag var gårdagens storstädning.
Sommartorpet har inget vatten men vi använder oss av båtklubbens lokaler som ligger 50 meter härifrån. Medlemmarna i båtklubben har själv hand om städningen och igår tyckte sambons moster att det var vår tur. Det hade hon rätt i, jag har nog aldrig varit med och storstädat där. Jag tror dock aldrig att hennes son har städat där. Och jag vet inte när sambon gjorde det senast.
Men för henne var det självklart att det var jag som skulle städa. För att jag är ju kvinna.

Riktigt snuskigt och äckligt var det men riktigt fint och rent blev det. För en smula ordning och reda hänger där ett papper som man skriver upp sig på när man har städat. Jag missade att göra det igår.

Idag när jag kom dit såg jag att mostern hade skrivit sambons namn där. Det har säkert att göra med att hon just då inte kom ihåg mitt efternamn men hon kunde väl skrivit mitt förnamn?

Jag passar inte in, jag är tydligen inte som en "äkta" kvinna är. Jag tycker inte alls det är självklart att det är jag som skall laga mat, diska och städa. Inte heller tycker jag det nödvändigtvis är jag som måste plocka blåbär bara för att det finns och bjuda släkten på blåbärspaj. Jag tycker det är roligt att snickra, måla och gjuta i betong. Jag tycker iofs det är roligt att laga mat och baka också men det är inte alltid jag klarar av det och jag tycker framför allt INTE att någon annan skall ha åsikter om hur och när jag skall göra det.

Det är sambon som står för maten i vårt hem och allra oftast är det också han som diskar. Det uppskattar jag enormt. Men jag blir väldigt ledsen när jag aldrig blir medräknad. Han säger väldigt sällan vi utan det är jag, jag, jag. Han förstår inte att jag reagerar, han förstår inte att jag blir ledsen. Tvärtom tycker han att jag är dum och fånig.

Motorn på båten blev stulen i julas. Det var ett himla ojande och stånkande från släkten om hur synd det var om sambon att hans båt blev stulen.

Det är otroligt trevlig släkt han har även om det är fullt med patriarkater men jag känner mig inte sedd. Här är jag sonens, kusinens eller systerdotterns sambo och hemma är jag styrelseordförandens eller chefens sambo. Jag är inte jag, jag är hans bihang.

Jag funderar på hur det är med min familj men nej, jag tycker inte alls att de har en sådan inställning. Det finns gott om starka och aktiva kvinnor och de skulle aldrig få för sig att utesluta dem.

Är jag då dum och fånig? Ja, kanske det. Jag vet inte. Med mitt starka rättvisepatos reagerar jag starkt över detta. Inte bara i mitt eget fall utan även när jag hör att andra kvinnor utesluts.

Jag har en gång haft en egen identitet. Jag hade min lägenhet, bil, arbete, familj. Nu är jag bara ett bihang. För ett år sedan var jag åtminstone cancerpatient *s* men nu är jag ingenting.