Jag är ånyo arg, ledsen och frustrerad.
Eller har jag kanske varit det hela tiden?
Jag känner mig ensam, utsatt, skuldfylld, konstig och utanför.
Varje gång något inte går enligt planerna för sambon blir han arg. Ofta börjar han skrika...på mig.
Han skrikfrågar vad jag har gjort, varför jag har gjort det, varför jag INTE har gjort det eller var jag gjort av det eller den. Han beskyller mig exempelvis fortfarande för att ha slängt batteriladdaren till kameran, varför skulle jag göra det?
Jag blir så arg, jag blir så ledsen, jag blir så frustrerad.
Det är så fruktansvärt orättvist. Jag har en stark rättvisepatos och detta är bara så fel.
Tänk om jag verkligen hade varit ansvarig för allt jag blir beskylld för och dessutom planlagt det som han verkar tro...
...vilken energi jag måste ha.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag gillar ditt ord "skrikfrågar", för jag vet exakt vad det är frågan om. Det förhållande jag har nu är det längsta jag haft nånsin (fem år) och det är bökigt ibland. Utan cancer. Men med lite Tourette och annat. Stå på dig, annars gör nån annan det. :) Kram.
SvaraRaderaDu är värd att älskas! Ta inte mer skit!
SvaraRaderaDet är bättre att vara ensam ensam än ensam tillsammans med någon. Jag blir så ledsen för din skull när jag läser hur du blir behandlad. Jag hoppas du en dag ska finna kraft att bryta dig loss. Jag fann din andra blogg inne på cancertjejer och måste säga att du är helt otroligt dukig och gör helt underbara kort. Kramar Annelie