Första cyton för ett år sedan.

Jag kan inte fatta det. Har det redan gått ett år?
Under tiden jag var i behandlingen trodde jag aldrig att jag skulle klara av att ta mig genom det. Tiden var så långsam eftersom jag var så dålig. Det kunde ta en halv dag innan jag klarade av att dra på mig täcket för att jag frös. Jag fick ta dagen i 3 sekundersintervaller, det var ungefär så långt jag stod ut och klarade av att tänka framåt.

Klockan 14.00 startade det, fredagen den 7:e augusti. Jag var inte så förtjust i tanken på att det skulle inledas på en fredag så hela helgen skulle bli förstörd. Föga anade jag att det var ett hemskt mående som bara skulle ackumuleras under de 4 månader behandlingen varade. Det var inte bara helgen som påverkades. Tvärtom mådde jag hyfsat de första dagarna förutom alla vansinniga kräkningar.

Jag satt som hypnotiserad och stirrade på den äckligt röda vätskan som närmade sig min kropp. Jag antar att sköterskan märkte det för hon pratade bort mig så jag märkte inte när giftet började inta min kropp.

Klockan 5 denna dagen förra året var jag färdig med min allra första cytostatikabehandling och något som var väldigt omvälvande hade inletts för mig, något som märkligt nog verkade helt odramatiskt för personalen.

Idag har jag plockat blåbär. Jag åt så många samtidigt att jag nästan mådde illa. Klockan 5 detta året var jag så trött att jag var tvungen att lägga mig en stund. Jag kunde inte hålla det ifrån mig längre, det tankarna från förr året blev så starkt och jag började gråta. Jag blev både riktigt rädd och riktigt illamående bara av att tänka på det.

Tre timmar efter behandlingen fick jag må ok. Sedan började jag kräka...och fortsatte så i 3 dagar. Bara jag tänker på det blir jag illamående. Den typen av illamående är inte av denna värld.

Jag vill aldrig någonsin vara med om det igen.