Rämnabötta

Det låter inte så gott men det kan jag lova att det var. Jag bjöd in en kompis på sötsak igår och det var min telefon som bestämde sig för att döpa om pannacottan till rämnabötta. Vi skrattade länge åt det. Eller tja, jag skrattade åt det och hon skrattade åt mig för att jag inte kunde skratta eftersom det gör ont i magen! Haha, aj, haha, aj.

Saffranspannacotta med hallonsås, mums.

Hemtjänstjubel

Vilka gulliga människor som jobbar i hemtjänsten. I måndags fick jag hem två rara damer som svishade runt och städade. Den ena hjälpte mig sedan att tömma kattlådan och fylla på bara för att hon såg att det behövdes. Hon tog sig också lite till att prata med mig vilket jag uppskattade mycket. Det känns annars väldigt konstigt med människor som springer in, städar hos mig och försvinner igen. Jag skäms lite för att de skall behöva göra det men det underlättar med ett kort samtal som etablerar kontakt. För mig i alla fall, för dem kanske det är tvärtom!

Idag hade jag egentligen inköp men jag behövde inget. Jag är våldsamt sugen på en semla men det finns inte en chans att jag ber någon i hemtjänsten handla det åt mig! Imorgon får jag besök av en väninna och en semla passar väl bra som fika!

Så när hemtjänsten kom idag frågade jag lite snällt om det var möjligt att förvandla inköpstiden till renbäddning och diskning istället. Absolut och svish, svisch! Jag som älskar en nybäddad säng fick nästan lite tårar i ögonen av det. Vad skönt det skall bli att lägga sig! Jag försökte hjälpa henne men jag var nog inte så mycket hjälp. Sätt dig sade hon till slut.

När hon gick sade hon att hon skulle kolla upp frågetecknen. På utredningen står det en sak och i beslutet en annan. Och det var inte så att jag ville ha hjälp med saker som de tyckte var onödiga, tvärtom var det handläggaren som hade föreslagit vissa insatser. Vad skönt, då kan jag släppa detta för tillfället och njuta av en renbäddad säng och en ren diskbänk!

Jubel

Idag är det två veckor sedan min operation - jubel! Mitt i svåra saker känns det som att tiden står stilla eller går så sakta så att man aldrig kommer att komma ur det. Jag skrev om det häromdagen...eller hur var det nu med tiden? Operationen var jobbig och dagarna efter den ännu jobbigare men nu har det redan gått 14 dagar. Jag försöker att lyssna på kroppen och ta det lugnt men även samtidigt pusha mig lagom mycket. Det kan vara en svår balans och då är det bra med smärta som säger till en att lägga av med det man gör. Eller trötthet som alltid följer med värken och i många fall ofta är svårare att hantera.

Idag var jag på plastikmottagningen hos ssk för att kolla av läkningen. Jag har fått en infektion på magen men den var ytlig och det kommer att bli jättebra. Hon tog bort tejpen som jag givetvis hade reagerat på. För att få riktigt fina ärr skall man helst tejpa under tre månader men det är inte säkert att jag kommer att kunna göra det. Men jag hoppas att jag skall kunna göra det. För jag vill ha fina ärr! Faktum är att det redan såg fint ut och jag är tacksam för att jag fick en så skicklig kirurg. När jag tog av kläderna för att visa utbrast ssk i ett åh, vad fint det är. Nästan samma sak sade ssk varje gång på sjukhuset när de skulle kolla. Jag kan lätt vänja mig vid det. Tänk att möta jubel varje gång man klär av sig! ;-)

Besvärlig hemtjänst eller hemtjänstbesvär?

Jag fullkomligt avskyr tanken på att vara besvärlig. Jag har fått höra att jag är det hela livet och det har format mig väldigt mycket. Under många år tryckte jag ner starka känslor, jag vågade inte visa dem för andra eftersom jag var så rädd att de skulle tycka att jag var jobbig. Samtidigt är jag en person som inte är så tyst av mig. Jag tar plats och jag brukar kunna uppfattas som provocerande. Under många år hade jag enormt svårt att få ihop dessa till synes motsättande delar hos mig.
Men jag tror att mitt agiterande till stor del sker för rättvisa och för att hjälpa andra människor. När det gäller mig själv har jag väldigt svårt att hävda min rätt, min gräns. Är det påtagliga orättvisor eller att jag ser utsatta människor blir det ju påtagligt. Min egen röst har jag svårt att lyssna på. Faktum är att det tog lång tid innan jag förstod att jag ens hade en röst att lyssna på.

Av denna anledning valde jag att kontakta kommunen för att rådfråga dem om tillfällig hjälp i hemmet. Biståndshandläggaren jag talade med var väldigt trevlig och hjälpsam och det verkade som att de kunde hjälpa mig hur mycket som helst. Hon verkade väldigt mån om mig och att jag skulle få adekvat hjälp. Vi pratade om hjälp med inköp, städning, tvätt, eventuellt mathjälp och småsaker som att någon gick ut med soporna och fyllde på kattsand (säcken är tung!). Läkaren hade sagt att jag absolut inte skulle få lyfta händerna över huvudet så tanken var också att jag skulle få hjälp med hårtvätt.

Redan dagen efter min hemkomst fick jag besök av dem. Inte bara ett förresten. Först kom hemtjänst och gick till apoteket och handlade. Sedan kom arbetsterapeut med duschstol. Efter någon timme kom de igen med ett larm och arbetsdagen avslutades med att hemtjänst kom för att lämna en plockepinntång samt att starta larmet. Jag var helt slut efter den dagen. Men samtidigt imponerad att det gick så snabbt att starta allt.

Sedan har det inte hänt så mycket.

Idag kom de igen för inköp. Vid förra besöket bestämde vi att de skulle städa vid samma tillfälle som inköp för så roligt är det ju inte att ha främmande människor här. Så när de kom idag förväntade jag mig dels inköp, dels städning och dels hjälp med hårtvätt. Det sista kommer jag gudskelov inte att behöva eftersom duschpallen underlättar så att jag klarar det själv. Jag trodde också att det kunde vara dags för tvättinlämning.

Döm om min förvåning när en namne kommer och inte har någon aning om mer än inköp. Hon ringde chefen och fick veta att städningen inte skulle starta förrän nästa vecka och tvätten förrän om 2 till 3 veckor. What!? Jag blev helt förtvivlad och sade att tja, då får jag ju göra det själv men att det kommer ju att gå ut över läkningen. Min namne förmedlade min desperation och det blev ändrat till på onsdag. Tvätten visste hon ingenting om. Hon sprang iväg och handlade och hon, precis som kvinnan jag träffade i förra veckan var stressade vilket stressade mig. Det känns obehagligt men det är ju inte deras fel att de har lite tid. Vid förra besöket tog jag upp frågan om kattsand, diskning, renbäddning och sopor men det visste hon ingenting om.

Så nu måste jag greja för att få hjälp i hjälpen. Jag har redan fått papper på hur mycket jag skall betala och det blir ganska mycket för att handla några paket mjölk och lite bröd. Vad hände med allt annat? Skall jag behöva tjata och vara besvärlig? Det var ju det som jag skulle slippa! Jag har fått många inköpserbjudanden av vänner och det hade ärligt talat varit lättare att fråga dem än att ha det såhär med hemtjänsten. Skit också. Jag vände mig till kommunen för att jag skulle slippa belasta mina vänner. Nu känner jag mig besvärlig för hemtjänst, hinner inte med/kommer inte ihåg vad jag behöver hjälp med och när jag gör det så ingår det tydligen inte i dagens arbete. Då får jag inte bara diskutera det med dagens hjälp utan även med hennes chef. Sedan får jag ta det med biståndshandläggaren. Eftersom allt försenas måste jag ändå be mina vänner att hjälpa mig med saker. Eller som idag, göra det själv. Idag gick jag ner och tvättade maggördel och stödbhn. Eftersom jag har dem dygnet om blir det ganska ofräscht. Eller ofräst som min fd svärmor sade. Det var ju meningen att de skulle UNDERLÄTTA och inte försvåra! Jag är både arg och ledsen nu och besvärligrädslan riktigt kryper i mig!

Morfinklåda

Jag håller på att bli galen av klåda! Och riktigt så sunking-unkig kan jag ju inte ha hunnit bli! Idag lyckades jag duscha, det var så skönt! Jag har fått låna en duschstol och den var jättebra. Utan den vet jag inte om jag hade orkat stå kvar tillräckligt länge.

När jag skall ta dagens blodförtunnande spruta ser jag alla blåmärken på låret tillsammans med nästan sårmärken efter att jag har kliat mig. Synen av detta tillsammans gav mig en misstanke så jag kollade upp biverkningarna på morfintabletterna. Mycket riktigt står klåda listat där. Jag har dessutom två olika typer av morfinpreparat som är snarlika både i verkan och med bieffekter så jag riktigt kan frossa i det. Det står inte som vanligt utan mindre vanligt men även det är vanligt för mig.

Jag har haft en antihistamintablett men den satte de ut på sjukhuset för den var farlig för mig. Hade jag kunnat ta den hade den säkert lindrat klådan en smula. Nu är det ett rent helsike. Skit, vad jag är trött på mediciner. Häromdagens 3-årsdag med Tamoxifen kan mycket väl bli sista årsdagen av någon medicin. Jag orkar inte längre med biverkningar. Just nu känner jag mig helt gråtfärdig.

En uska på sjukhuset uttryckte det lite roligt. Hon sade att jag var så tråkig med mediciner. Först förstod jag inte vad hon menade och tyckte det var konstigt uttryckt. När jag fattade började jag skratta vilket inte var det optimala i den situationen. Men hon var rar och med detta ville hon uttrycka sin empati. Hon hade själv haft bröstcancer och kände väl igen hur jobbigt det var med biverkningar, värmeutslag, skavsår av dränageslangarna och allt annat smått som verkligen ger den där lilla extra tocuhen på allt!

Droger är också godis

På fredagar händer det att jag tittar på Gladiatorerna och äter ostbågar. Man måste ju balansera det lite! Denna fredagen blev det visserligen TV men snasket, som för övrigt är ett så roligt ord, var utbytt mot blodförtunningsinjektion, morfin och en skvätt granulat.

Jag hade stora planer igår. Jag hade tänkt gå ner och hämta posten som vi får i postfack i entrén. Den planen fick jag raskt revidera då jag var tvungen att vila hela dagen. Dagens planer innehöll en efterlängtad dusch men istället har jag och katterna sovit. Jag tror minsann de har saknat mig! Så jag får nog avsluta denna dag i all sunkighet men som en god vän skrev, sunkighet är underskattat!

Hemma samt 3 årsdag

Jag kom hem igår efter en tuff vecka. Oj, vad många gånger jag har ångrat mig under dessa dagarna. Jag är så trött, så trött och det är inte mycket jag orkar vara uppe.

I min kalender står det noterat idag att det är tre år sedan jag började med Tamoxifen. Det innebär alltså att det "bara" är två år kvar!

Det finns saker som är så jobbiga att man får kämpa minut för minut bara för att stå ut. Det är så svårt bara att vara så tanken att det jobbiga en dag är över inte bara känns avlägsen utan omöjlig. Men så kommer det en dag där smärtan är lite mindre, där det går lite lättare att andas, lite lättare att röra sig, lite lättare att tänka, lite lättare att äta och där jag de facto inte bara avlägsnat en knöl från mitt liv utan flera!

Och vips har det gått tre år.

Just nu har jag svårt att tänka mig att detta skall vara över. Tanken att ha energi och rörlighet är inte direkt tillgänglig. Men....even this shall pass!!

Nu är jag så trött att jag mår illa så i säng med mig. Jag missade nog att säga att jag är väldigt glad över att vara hemma igen!