Snart halvtid

Imorgon får jag min sista dos EC. Jag hoppas och ber att jag kommer att få en lugn omgång, att jag kommer att klara av det ungefär som förra gången. Det klarar jag.

Jag ser fram emot halvtidsvilan, det blir hela tre veckor istället för två. Jag hoppas att jag kan njuta riktigt ordentligt av det!

Men jag börjar bli riktigt orolig inför nästa omgång. Då skall jag få Taxotere. Jag har börjat läsa på, dålig idé. Taxotere har fruktansvärda biverkningar. Det kommer att bli tufft. Fast jag skall försöka att inte tänka på det, inte än. Det är ju ingen idé att oroa mig i förväg...lätt att skriva...svårare att leva efter.

En annan sak som oroar mig är bristen på känslomässigt stöd från min sambo. Det är svårt och det gör mig väldigt ledsen.

Blodprov och vänlighetsfunderingar

Idag var det så dags för blodprovstagningen inför cytostatikabehandlingen imorgon. Jag lade fram remissen så jag inte skulle glömma den och promenerade iväg. Precis när det blev mitt nummer inser jag att jag inte har pappret med mig! Har jag tappat det? Har jag glömt det? Visserligen bor jag nära sjukan men jag orkade bara inte gå hem! Men damen i receptionen föreslog att jag skulle gå till Onkologen och få en ny remiss. Vilket bra förslag och vilken tur att Onkologen ligger typ vägg i vägg! Jag fick snabbt och lätt en ny remiss. Det som tog tid var att jag började prata med några damer där som också har bröstcancer. Jag har inte träffat så många som är under pågående behandling, de flesta jag har pratat med har haft bröstcancer fast för länge sedan och de har bara pratat om hur bra det har gått. Jag vill kunna prata om skiten som är just nu! Hur mycket mina nära och kära än vill mig går det bara inte att förklara vissa saker. Och än en gång fick jag en komplimang för att jag passar i att vara skallig. Jag börjar bli misstänksam! Det är nästan för många gånger för att jag skall tro på det. De kanske säger så för att de tycker synd om mig!

Jag har funderat på hur jag tas emot av människor numera. Nu när jag är skallig syns det ju, en kvinna som är skallig har ju cancer - så tänker man. Så tänker jag också. Och då är man lite extra vänlig. Jag tycker iofs inte om när de tycker synd om mig (sådant märks) men vänligheten uppskattar jag. Varför är inte människor vänliga till vardags och till helt vanliga människor. Måste man se lite döende ut för att bli sedd? Kommer människor att återgå till stressad halvt om halvt ovänlighet när håret växer ut igen? Kommer folk att låta dörren gå igen framför näsan på mig framöver när jag inte ser "döende" ut?

Vägvisare

Jag brukar cykla när jag skall till sjukhuset. Varenda gång tänker jag att jag skall promenera så jag får lite luft men jag tappar alltid bort tiden och blir sen så jag får cykla med andan i halsen. Som tur är så bor jag så nära så jag brukar oftast hinna i tid ändå! Å ena sidan längtar jag vansinnigt mycket till att bo på landet. Å andra sidan är jag för tillfället tacksam att bo så nära sjukhuset, det tar bara drygt 5 minuter att cykla dit.

Igår var jag ute i lite god tid så jag kunde promenera dit. Eftersom det är lite svalare hade jag keps på mig, det är en lite puffigare modell så man ser inte att jag är skallig. Precis utanför sjukhusområdet kom en dam fram till mig och frågade om vägen. Jag har jättedåligt lokalsinne och vanligtvis svårt att orientera mig så jag kan peka ut rätt väderstreck men denna gången var det till min glädje en fråga som jag lätt kunde svara på. Efteråt funderade jag lite. På ett sätt blev jag förvånad att hon kom fram till just mig men jag kom att tänka på att jag ju hade keps på mig. För jag är säker på att hon inte hade frågat mig om hon hade sett att jag var skallig. Inte av någon elak orsak men människor är så rädda, dels för det okända och dels för att störa. Jag undrar om jag resonerade likadant tidigare, det är jag ganska säker på att jag gjorde. Jag är ju bara människa jag också.

Mitt öra bloppar

Mitt högra öra bloppar, mycket märkligt. Jag undrar om det är en bieffekt. En väldigt annorlunda och svårförstådd dock. Det har bloppat tidigare efter en cytostatika/antibiotikabehandling men aldrig innan dess. Jag kommer dock inte att berätta det för min onkolog för jag vill inte att han skall börja betrakta mig som konstig. *s*

Det är inte speciellt obehagligt, det gör inte ont eller så men jag hoppar liksom till varenda gång.

För övrigt är det mest roligt att säga.
Mitt öra bloppar.

En näsduk är inte alltid en näsduk

På väg nerför trapporna tappade jag min ena näsduk precis när en man kliver genom porten. För tillfället var näsduken ren, den var ännu inte dedikerad till ett ändamål. Jag blev så full i skratt för jag tänkte på gamla filmer där den söta, unga damen väldigt graciöst tappade sin lilla söta broderade spetsnäsduk framför den likaledes unga och stiliga mannen som givetvis plockade upp den till henne.

Min näsduk var ren men den var varken nätt eller spetsprydd, tvärtom var den en överdimensionerad manlig dito. Mannen jag mötte har nog inte sett samma filmer som jag gjorde för han plockade i alla fall inte upp den....eller så var han rädd för att den skulle vara alldeles snorig kanske, vad vet jag!

En vacker, liten sa kkanske hade blivit upplockad men den hade nog inte kunnat uppfylla sin funktion så bra. Praktisk och användbar kommer före söt och spetsprydd i alla fall under tiden jag är cancerpatient. Efter sista behandlingen kan det ju hända att jag köper lite nytt, eller kanske lär mig brodera! För om jag hamnar i en liknande situation får jag ju vara beredd!

Slemhinnor

I vänster ficka har jag tår-näsduk och i höger ficka har jag näs-näsduk samt cerat för att smörja in lilla nosen. Dessa blir väldigt flitigt använda. Både ögon och näsa rinner konstant, ibland är det rena kaskaderna. Det värsta är när jag är ute, vilken fors! Visserligen har mina ögon alltid runnit, de rinner när det är soligt, när det blåser, när det är kallt och även vid andra tillfällen! Även om det kunde vara jobbigt var det ändå hanterbart, det var några tårar här och där. Nu ser det ut som att jag ständigt storgråter! Det måste se ganska underligt ut när man möter mig utomhus.

Ena änden är det alltså rena störtfloden, i andra änden är det så snustorrt så papper fastnar.

Mina stackars slemhinnor, vad ni får lida.

Hjärnan på rätt plats

Prisa Gud!

Denna gången stängde inte hjärnan ner, jag är så lycklig. Jag har kunnat tänka precis hela tiden. Jag har förstått saker och ting, jag har både sett och hört! Jag har inte haft mina små krampryckningar och jag har varken haft ont i huden eller feberyrsel.

Men rädd var jag!
Jag vågade inte njuta av hjärnan fungerade för jag var hela tiden så rädd att den skulle stänga av! Ok, idag fungerar den men imorgon då? Den kanske lägger av då! Men det gjorde den inte, inte alls och jag är så lycklig! Det är nästan så att jag skulle kunna tänka mig att gå genom den sista behandlingen av EC-giftet. Men bara om det blir lika "lindrigt"! Jag kräker gärna 8 timmar i sträck om jag får behålla hjärnan och dess verksamhet. Jag behöver inte göra något, inte använda den till så mycket bara jag KAN göra det!

Jag försökte att vila den, jag läste inte, jag löste inte korsord eller sudoku, jag bläddrade bara lite i tidningar (jag fick ju min älskade Craft Stamper som jag läste från pärm till pärm) och jag försökte att inte föra för långa och krävande diskussioner. Det är iofs inte så svårt här hemma. Mina katter är väldigt givande och pratiga men vi brukar inte prata om samma saker, de verkar vara intresserade av helt andra ämnen än vad jag är. Och sambon pratar ju inte, inte med mig i alla fall. Han är ett stort stöd praktiskt sett, jag vet inte vad jag skulle gjort utan honom. Men samtal är inte hans starka sida, då föredrar jag nog nästan katterna. Undrar om han verkligen pratar med någon, alltså verkligen för en engagerad diskussion med åsikter. Och då menar jag inte om bilar. Jag måste vara väldigt krävande.