Slemhinnor

I vänster ficka har jag tår-näsduk och i höger ficka har jag näs-näsduk samt cerat för att smörja in lilla nosen. Dessa blir väldigt flitigt använda. Både ögon och näsa rinner konstant, ibland är det rena kaskaderna. Det värsta är när jag är ute, vilken fors! Visserligen har mina ögon alltid runnit, de rinner när det är soligt, när det blåser, när det är kallt och även vid andra tillfällen! Även om det kunde vara jobbigt var det ändå hanterbart, det var några tårar här och där. Nu ser det ut som att jag ständigt storgråter! Det måste se ganska underligt ut när man möter mig utomhus.

Ena änden är det alltså rena störtfloden, i andra änden är det så snustorrt så papper fastnar.

Mina stackars slemhinnor, vad ni får lida.

Hjärnan på rätt plats

Prisa Gud!

Denna gången stängde inte hjärnan ner, jag är så lycklig. Jag har kunnat tänka precis hela tiden. Jag har förstått saker och ting, jag har både sett och hört! Jag har inte haft mina små krampryckningar och jag har varken haft ont i huden eller feberyrsel.

Men rädd var jag!
Jag vågade inte njuta av hjärnan fungerade för jag var hela tiden så rädd att den skulle stänga av! Ok, idag fungerar den men imorgon då? Den kanske lägger av då! Men det gjorde den inte, inte alls och jag är så lycklig! Det är nästan så att jag skulle kunna tänka mig att gå genom den sista behandlingen av EC-giftet. Men bara om det blir lika "lindrigt"! Jag kräker gärna 8 timmar i sträck om jag får behålla hjärnan och dess verksamhet. Jag behöver inte göra något, inte använda den till så mycket bara jag KAN göra det!

Jag försökte att vila den, jag läste inte, jag löste inte korsord eller sudoku, jag bläddrade bara lite i tidningar (jag fick ju min älskade Craft Stamper som jag läste från pärm till pärm) och jag försökte att inte föra för långa och krävande diskussioner. Det är iofs inte så svårt här hemma. Mina katter är väldigt givande och pratiga men vi brukar inte prata om samma saker, de verkar vara intresserade av helt andra ämnen än vad jag är. Och sambon pratar ju inte, inte med mig i alla fall. Han är ett stort stöd praktiskt sett, jag vet inte vad jag skulle gjort utan honom. Men samtal är inte hans starka sida, då föredrar jag nog nästan katterna. Undrar om han verkligen pratar med någon, alltså verkligen för en engagerad diskussion med åsikter. Och då menar jag inte om bilar. Jag måste vara väldigt krävande.

Kräktankar

Rostat bröd med jordgubbssylt är mycket godare på väg ner än på väg upp. Det var riktigt, riktigt vidrigt! Dessutom gör det riktigt ont med brödet för det blir ju lite hårt och river ordentligt! Apelsinjuice vet jag av gammal erfarenhet att det skall man absolut undvika om man riskerar att kräkas. Pannkaka är jobbigt att kräkas upp, det blir som en klump! Spagetti går ganska bra men köttfärssåsen är lite jobbig vilket förvånar mig, trodde nog det skulle vara lättare. Hmmm...som att jag har ägnat det en tanke tidigare!

Kött överhuvudtaget är såklart mer bastant och därmed kräver det mer. Blåbär trodde jag skulle vara lätt men det var riktigt räligt. Fast det kanske berodde på vad det var blandat med i magen, jag vet inte. Det är inte alltid lätt att urskilja! *s*
Så inför nästa omgång skall jag äta ordentligt innan behandlingen. Det kan jag göra eftersom jag inte skall vara där förrän 3, innan har det ju varit vid 11 vilket är en dum tid. Å andra sidan blir det 4 timmar senare och skall jag hålla på så länge som jag gjorde förra gången blir det inte mycket sovande. Men jag får kanske komma ihåg att be om extra superduperantiemetika! Och sedan får jag äta grönsaker, det borde väl vara lätt att kräkas upp. Eller bara ljust mesigt bröd utan något på eller till.

Tredje behandlingen

Usch, bara jag skriver ordet behandling mår jag illa igen.
Igår var det dags för den tredje omgången. Jag var riktigt, riktigt rädd när jag gick dit, väldigt orolig att jag kommer att bli lika dålig som förra gången.

Eftersom jag hade så mycket besvär av biverkningarna kommer min dos inte att höjas denna gången vilket jag var glad för. Samtidigt tänkte jag ändå lite att jag svek dem. Hopplösa duktiga flicka...

Jag fick en ny sköterska denna gången och hon var rasande duktig och effektiv. Hon presenterade sig säkert men jag uppfattade inte hennes namn. Jag var ju så övertygad om att det skulle vara en Jenny men efter halva tiden läste jag på hennes skylt och det stod något helt annat, vad paff jag blev! Skall jag nu behöva träffa ytterligare en nästa gång...eller skall jag fråga om jag får behålla denna.

Jag hade nästan lite förhoppningar om att jag skulle få gå hem utan behandling för min piccline hade glidit ut ganska mycket. Det var på håret men jag skulle få dagens behandling, sedan skickar de mig på röntgen för att se hur långt den har glidit ut. Den måste ligga i ett större kärl eftersom denna kombination av cytostatika är så vävnadsirriterande.

Herregud, bara jag skriver om det och nämner c-ordet så håller jag på att spy. Jag bör nog inte skriva om det när det är såhär. Jag fick rusa till spannen, den står här bredvid mig ifall...

Nej, det går inte. Jag avbryter här, kan inte skriva om det just nu.

Jag är rädd

Kvällar är obehagliga. För varje kväll jag går och lägger mig kommer jag allt närmare nästa cytostatikabehandling. Och för varje kväll blir jag mer och mer rädd inför vad som komma skall. Jag är livrädd att det kommer att bli lika jobbigt som förra gången. Det blir allt svårare att somna för tankarna snurrar bara. Jag gråter en stund innan jag somnar. Och allt detta när min sambo befinner sig i rummet bredvid vid sin dator. Han har ingen aning om hur stor min rädsla är. Jag vet inte om han inte vågar eller kanske inte orkar med det. Igår försökte jag prata om min rädsla. Jag grät en stund och han sade att han förstod. Sedan gick jag och lade mig och grät ytterligare en stund. Han satt kvar vid datorn.

Jag är också rädd för att denna behandlingen inte skall räcka. Tänk om jag går genom detta helvete och det inte är nog? Tänk om det sprider sig? Hur skall jag tackla det, kommer jag att orka eller kommer jag att ge upp? Tidigare har jag varit så inställd på att detta egentligen inte behövs eftersom jag inte har tumörceller kvar i kroppen men tänk om jag har fel...

Snurr och komplimang

Imorgon fyller min sambo år. Jag har väntat på att jag skall känna mig starkare och piggare samt att hjärnan skall fungera lite bättre igen. Men nu kunde jag inte vänta längre, jag var ju tvungen att gå ut och shoppa lite.

Jag har iofs aldrig haft bra lokalsinne men jag hittar ju vanligtvis runt i stan och på köpcentrum! Fast idag var det riktigt besvärligt! Jag var visserligen på ett köpcentrum jag inte brukar besöka men jag har ju varit där tidigare. Det var en mycket märklig känsla att inte riktigt kunna orientera mig, allting såg bara stort och främmande ut, det var riktigt obehagligt och ganska skrämmande faktiskt. Ju mer jag försökte desto svårare blev det. Skall jag vara så här förvirrad under hela cytoperioden tro? Usch, hoppas inte det!

Till slut fick jag gjort mina inköp i alla fall så jag fick komma hem. Idag blev jag extra glad när jag nådde dörren, här hittar jag i alla fall än så länge!

En komplimang fick jag förresten idag också. Jag var inom Noa Noa för att delta i en utlottning om ett presentkort. Eftersom det är min favoritaffär hoppas jag på stor tur! När jag lämnade lappen om mina uppgifter sade tjejen i kassan att hon kände igen mig och frågade om jag inte var där i somras och fyndade på rean. Öh, jo, shoppade jag så mycket tänkte jag... Men nä, hon kom bara ihåg mig. Jag berättade att jag var där förra veckan och köpte en petrolfärgad ljuvlig stickad klänning. Hon sade att den passade jag nog bra i för den går så bra ihop med färgen på mina ögon. Vi pratade mer om färger och jag sade att jag kanske blev blek utan hår. Jag klarar inte av att använda peruk så jag går "toppless" men hon sade att jag hade sådan utstrålning så jag var verkligen inte blek. Det var minsann inte dåligt med tanke på att jag inte har något hår och att både ögon och näsa rinner hela tiden och jag känner mig lite eländig. Jag får gå dit lite oftare om man får sådana fina komplimanger varenda gång! :-)

Utprovning av bröstprotes

Idag var dags för utprovning av en fusktutte. Jag var ganska glad för jag är riktigt trött på min vadd-dito. Den är iofs i ganska bra storlek men den är så lätt så den liksom rymmer emellanåt. Någon gång har jag fångat den nästan på väg ut ur urringningen eller uppe vid nyckelbenet. Dessutom halkar det runt så jag får rätta till det hela tiden. Jag har blivit så van att göra det så jag känner ofta efter om det sitter rätt och det kan ju se rätt roligt ut ute bland folk.

De flesta av mina besök på sjukan verkar vara vid 11 på förmiddagen. Det är ganska ok tid tycker jag. Inte för tidigt och inte för sent.

Jag vet inte vad jag förväntade mig men jag trodde nog att jag skulle komma dit och få testat några lösbröst och sedan hitta rätt och allt skulle gå på en halvtimme. Efter 1½ timme där var jag helt färdig och nästan bad om att få gå därifrån! Jag hade huvudvärk redan när jag kom vilket inte förbättrade saken. På och av med kläder och bh och bröstet och prova med tröja och fram och tillbaka. Jag fick sätta mig flera gånger för jag blev bara så yr.

Eftersom mitt ärr inte räknas som helt läkt än skall jag inte ha ett bröst som liksom sitter fast utan det är ett löst bröst som man lägger i en speciell ficka i en speciell bh. Så jag skulle inte bara prova ut ett bröst, jag skulle samtidigt prova ut bh:ar vilket var riktigt svårt. Det får inte vara med bygel heller eftersom det trycker för mycket dels på ärret över bröstet och dels lite i armhålan där jag har fått lymfkörtlar bortopererade. Så jag kan inte använda mina vanliga bh:ar längre, mina vanliga, dyra, bygelbh:ar som sitter såå bra! Jag tyckte inte att någon av de jag provade satt bra och till slut orkade jag inte längre. Antingen får jag komma tillbaka eller så får jag kolla i butiken jag brukar handla i. Visst är den mycket dyrare men det är värt det för att hitta ett plagg som sitter bra.

När jag kom hem var jag egentligen hungrig men jag orkade inte värma eller laga något. Jag tog en smörgås och sedan damp jag i sängen för att försöka sova eller vila en stund. Tänk att det kan vara så tröttande att prova bröst!!