Vattenspridare

Jag försöker förstå gårdagens inlägg. Vissa saker förstår jag, andra är lite mer förvirrade.
Givetvis är jag personen som skriker av ilska, frustration och sorg. Jag är även personen som trots egna svårigheter försöker stötta personen som till viss del varit grund till dem. För jag kan inte se på när människor har det svårt. Jag är en känslomässig svamp och oavsett vem människan är som har det tungt så försöker jag hjälpa, även människor jag faktiskt inte ens känner.

Jag vet att jag inte orkar, jag kan inte fortsätta finnas till för andra så mycket. Jag måste först och främst finnas till för mig själv vilket är något jag har förbisett under hela mitt liv. Eller förbisett, jag har snarare inte haft insikten om att det var viktigt.

Gårdagen var extrem i detta fall. Jag var och jobbade. Egentligen hade jag gjort mina timmar och ärligt talat dubbelt upptill. De bestämda timmarna är för min egen skull, för att jag inte skall köra slut på mig. Det lyssnar jag dock inte på. Det är viktigt för mig att se resultat så att jag kan vara nöjd. Med tanke på att en var sjuk och en var ledig samt att arbetet stannat upp pga elektrikerarbete så var det vansinnigt mycket att göra. Och jag ville inte att det skulle stå tills nästa gång vi kunde ta tag i det vilket inte var förrän på tisdag. Så jag gick dit. Och jobbade häcken av mig.

Alla förutsättningar var helt, helt fel. Det var extremt bullrigt, mörktlagt pga elarbete, en vansinnig mängd sorterat material flyttat eftersom elektrikern skulle komma åt. Det blir att göra om, det var många timmar där. Dessutom fungerade inte prismärkaren och jag kunde inte hitta en annan eftersom jag inte kunde se något. Effektiviteten är låg och det är många onödiga arbetsmoment. Jag försöker alltid att effektivisera, dels pga min värk och dels pga min bristande ork. Jag vill inte göra onödiga moment. Chefen på stället hade vissa förslag om arbetsgången men jag motsatte mig pga detta. Jag såg sedan att han kollade mig vilket jag inte uppskattade. Det var säkert så att han bara ville förvissa sig om att allting blev rätt men jag tyckte att han kunde ha sagt något. Nu upplevde jag mer att han kollade upp mig.

Vi har ett förråd utan ljus. Det är väldigt långsmalt och det finns inte en chans att se vad som finns längst inne. Jag bad elektrikern titta på det men efter ett samtal med chefen berättade han att han inte fick. Rummet tillhör tydligen inte affären utan var lånat. Och eftersom det bara var förråd behövdes inget ljus sade han. Jaha? Logiken i det hela gick förbi mig. Jag sliter och jobbar betydligt mer än vad de som är anställda gör. Jag vägrar att utföra onödiga moment som riskerar att skada min hälsa. I det ingår att jag då kommer att undvika att gå in i ett mörkt förråd där man inte ser något. Jag vill inte riskera att trampa på något, snava och skada mig.

Samtidigt i allt kaos blev jag tydligen utsedd till kurator. Den ena efter den andra pratade med mig och det var inga lätta saker. Det var om psykakuten och alkoholproblem och skilsmässa och arbetslöshet och ekonomi och mobbing och allt möjligt. En tjej är förståndshandikappad och hon är söt och rar och vi brukar prata men det var inte rätt dag att följa efter mig och sådär 20 gånger prata om hur mycket jag hade att göra. En annan av "pratarna" igår tror jag har ett lätt förståndshandikapp och hon pratar i ofullständiga meningar. Det kräver mycket koncentration för att hänga med i det hon säger. Av de fyra pratarna tror jag att 3 har svårigheter att avläsa andra människor. Jag tror inte det handlar om förståndshandikapp i det tredje fallet men det är svårigheter att se gränser. Den fjärde behövde bara prata av sig om sin sambo som var utbränd men jag har aldrig ens pratat med honom
tidigare och det blev faktiskt lite tungt.

Eftersom det handlar om förståndshandikapp visste jag inte hur och om jag kunde säga något. Istället försökte jag att komma undan. Men det gick ju inte. När jag kom iväg från en kom en annan.

Och väl hemma ser jag att sambon inte mår bra. Det han visar utåt är avståndstagande och ilska men jag är ändå ganska bra på att avläsa signaler så jag försökte att ge honom stöd. Jag försökte att ge honom en möjlighet att få ut det och inte hålla allt inom sig. Ofta underlättar det bara att säga det eller skriva det, det lugnar ner tankarna då. Jag vet själv hur mycket tankarna kan snurra och ju mer jag har kämpat för att hålla det under kontroll, ju värre snurrar allt. Jag vill inte se någon människa må dåligt. I detta fall blir det lite svårt eftersom jag är besviken, arg och sårad. Men jag försökte ändå. Och jag fick kämpa, som jag fick kämpa. Jag kände det som att jag försökte vattenfylla en flaska med en vattenslang genom ett litet, litet hål. Jag fick kämpa för varje stavelse. Det var mycket vatten, mycket energi som spilldes utanför.

Det har jag inte råd med. Mitt vatten, min energi behöver jag själv.
Men hur skall jag kunna hushålla med det? Hur skall jag kunna sätta gränser, för andra men mest för mig själv? När skall jag inse att jag inte kan vara världens vattenspridare? Jag har inte möjlighet att jobba tillräckligt mycket för att kunna få den ordning jag skulle vilja ha. Jag tror inte ens det skulle vara möjligt med den ordningen även om vi hade varit fyra personer på heltid! Förnuftet säger alltså att det är omöjligt.

Men ändå försöker jag.
Så dumt.