Vid middagen ikväll hördes en pappa leka och stoja med sitt lilla barn. Han härmade barnets nonsensord varpå min sambo sade något om att sänka språkmässigt sig till barnets nivån.
Det fick mig att fundera lite.
Sänker man sig verkligen till barnets nivå?
Eller kan det tom vara så att man höjer sig till det?
Barn är öppna för all världens lärdomar. De har inlärningsfönster som sedan stängs och som vi vuxna inte har tillgång till. Exempelvis sägs språkfönstret stängas vid omkring 14 års ålder, efter det är det svårt att helt ta in ett nytt språk och behärska det.
Små barn är ännu inte låsta av samhällets förväntningar. För dem kan ett bord med ett skynke över vara en borg. Små pojkar kan fortfarande vilja gifta sig med sin mamma. Allt är möjligt.
Barn lyssnar på sina kroppar. Behöver de bajsa/äta/dricka/nysa gör de det. Vid vilken ålder börjar man lägga band på sig? Jag blir chockad när jag hör människor försöka kväva sin nysning.
Barn ser människor. För dem är varken etnicitet, ålder eller kön det som är mest relevant. Det viktigaste är ju att man kan leka ihop.
Egentligen är det vi vuxna som har mycket att lära oss av dem. Eller snarare har vi mycket att lära oss av varandra. Som alla människor oavsett storlek och ålder. Vi borde slappna av och leka mer!
lördag 9 juli 2011
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar