Jag har undrat varför jag mår lite illa varje dag och att det känns allmänt obra.
En förklaring har jag kommit på.
Jag lägger mig alldeles för sent vilket leder till att jag blir tröttbakis.
Kommer du ihåg bakislistan jag skrev för någon vecka sedan? Det finns två typer av trötthetsbakfyllor. Den ena är helt sonika när jag sover för få timmar. Den andra är när jag lägger mig för sent. Jag läste någonstans att sovtimmarna innan klockan 12 är de viktigaste och de ger mer vila per timma än de andra. Det märker jag i min kropp. Även om jag sover tillräckligt många timmar blir jag trött och illamående om jag lägger mig för sent.
Så egentligen borde jag lägga mig innan klockan 10 för att verkligen låta min kropp få den vila den så väl behöver. Det gjorde jag när jag var som sämst. Det gör jag inte längre. På ett sätt borde jag kanske glädja mig åt det eftersom det betyder att jag är starkare. På ett sätt gör jag det. Men samtidigt oroar det mig att jag pressar mig. Vissa kvällar har jag legat och läst till klockan 1 vilket verkligen inte är något att rekommendera.
Jag känner mig som en pensionär. Förr lade jag mig aldrig speciellt tidigt. Att lägga sig klockan 10 hade jag nog inte gjort sedan jag var barn eller sjuk. Fast det är ju det jag är. Sjuk alltså. Eller...inte jag....utan kroppen. Och jag skulle nog vilja skriva sliten istället för sjuk. Men det är så jag måste tänka på min kropp och inte utsätta den för dessa påfrestningar. Vad spelar det för roll att jag går och lägger mig när andra liksom börjar? Jag behöver ju göra det som är bra för mig. Men varför skall det vara så svårt?
Med det sagt/skrivet har klockan ånyo närmat sig 12. Med fem minuter till godo skall jag kasta mig i sängen och köra kvällsgoset med kissen innan jag somnar.
söndag 31 juli 2011
Redigerat
Jag förstod inte allt jag hade skrivit i mitt förra inlägg men det var nog inget viktigt som gick i papperskorgen. Nu är det i alla fall redigerat så jag förstår mig själv, åtminstone en smula.
lördag 30 juli 2011
Slumpen?
Sova, sova, sova. Ja, det verkar vara ungefär det jag gör här nu. Varvar lite med att vara uppe, trött och yr eller illamående med huvudvärk.
Vi hade en diskussion över pizzan om AF och att hamna i deras och FK:s klor. Bli inte sjuka sade jag, skyddsnätet är ganska glesmaskigt så det kan dröja innan man får adekvat hjälp. Min sambo sade att det beror ju på var man jobbar. Företaget han jobbar på verkar ha en extrem bra sjukavtal och personalpolitik och så många gånger jag har önskat att jag jobbat på ett sådant ställe istället. När jag blev oförmögen att jobba blev jag "ett problem som eventuellt skulle övergå till att bli ett medicinskt problem". Så sade prefekten till mig och det är så universitetet ser på oss som inte kan jobba. Jag blev skadad av mitt arbete men det spelar ingen roll. Nu ses jag enbart som besvärlig.
Jag blir så otroligt ledsen när jag hör hur bra arbetsvillkor vissa har och jämför med min egen situation. Mitt liv hade kunnat vara så annorlunda. Det hade kunnat vara så mycket mer. Är det en slump att jag råkat ut för så mycket ohälsa, är det en slump att jag råkat ut för dålig personalpolitik och rena lögner och förtal.
Eller är det mitt eget fel?
Jag tror inte att det är en slump att all denna ohälsan har drabbat mig, jag tror det hänger ihop och att min kropp har försökt skydda sig så gott den kunde vilket gjorde att det blev ännu mer eftersom jag inte lyssnade och bara körde på.
Men från att misshandla min egen kropp till att hamna i det här. Det första bär jag ansvaret för men det andra är mig oförskyllt. Jag hade oturen att vara anställd på ett företag som struntar i sina anställda och skiter i lagar och regler. De ljög, dels om mitt arbete och arbetsinsats och dels om sina insatser för mig. De ville inte ha mig kvar. Fungerar inte laboratorieutrustningen hivar man ut den. Likadant gör man med det anställda.
Jag hade till sist turen att få en väldig bra handläggare på FK men hon har tyvärr slutat nu. Eller ja, "tyvärret" gäller ju för mig, för henne är hennes nya arbetsplats säkert bra mycket bättre! Den första handläggaren jag fick på AF var kanonbra. Den andra handläggaren jag har fått verkar dock inte vara någon höjdare.
Eductus som jag provade gick inte bra. Otur eller slump eller något annat? Eller var det jag som person som inte passade in?
Tidigare har jag varit på otaliga möten med personalavdelningen från min arbetsplats. Ett antal gånger har jag blivit hotad med att de skall dra in lönen eller avskeda mig. Jag har blivit baktalad och trakasserad, de har ljugit både för och om mig. Jag blev tvingad att sluta på en arbetsplats för att anställas på en annan där de inte trodde på mitt ord. Därför blev jag till sist tvingad att sjukskriva mig. Det har gått så många år sedan den dagen. Jag trodde att ilskan, sorgen, bitterheten och frustrationen hade avsvalnat men jag känner hur det uppfyller mig igen nu när jag skriver om det.
Det är ett sådant slöseri på arbetskraft. Att ta en ung intelligent, välutbildad och framåt människa och sakta mala ner henne är fruktansvärt. Och det händer många, det handlar inte bara om mig.
Jag brukar kunna stoppa detta åt sidan och dra mig framåt, hoppas lite till, orka kämpa lite till. För jag vill så gärna jobba, jag vill så gärna tillbaka. Inte till min arbetsplats men till något arbete! Skall det vara så omöjligt? Skall energin gå åt till att bekämpa både min arbetsplats, FK samt AF för att försöka se till att något händer? För det verkar inte vara något som står på deras agenda!
Hur mycket av detta är mitt eget fel? Hur mycket är mig oförskyllt? Hur mycket är ren slump och otur och om det är så, hur kan det bara fortsätta? Skall det inte ta slut någon gång?
Jag försöker tänka positivt, jag är i grunden en positiv människa. Det tror jag i alla fall. När det kommer sådana här dagar tvivlar jag på allt. Då vet jag inte vem jag är, vad jag är och om jag har något värde.
Edit: redigerat mitt kvällssnurrinlägg.
Nu sger min katt att jag måste ta en paus. Hon har helt sonika lagt sig på ena handen så jag får avsluta deta 8imorgon,
Nattinat
Vi hade en diskussion över pizzan om AF och att hamna i deras och FK:s klor. Bli inte sjuka sade jag, skyddsnätet är ganska glesmaskigt så det kan dröja innan man får adekvat hjälp. Min sambo sade att det beror ju på var man jobbar. Företaget han jobbar på verkar ha en extrem bra sjukavtal och personalpolitik och så många gånger jag har önskat att jag jobbat på ett sådant ställe istället. När jag blev oförmögen att jobba blev jag "ett problem som eventuellt skulle övergå till att bli ett medicinskt problem". Så sade prefekten till mig och det är så universitetet ser på oss som inte kan jobba. Jag blev skadad av mitt arbete men det spelar ingen roll. Nu ses jag enbart som besvärlig.
Jag blir så otroligt ledsen när jag hör hur bra arbetsvillkor vissa har och jämför med min egen situation. Mitt liv hade kunnat vara så annorlunda. Det hade kunnat vara så mycket mer. Är det en slump att jag råkat ut för så mycket ohälsa, är det en slump att jag råkat ut för dålig personalpolitik och rena lögner och förtal.
Eller är det mitt eget fel?
Jag tror inte att det är en slump att all denna ohälsan har drabbat mig, jag tror det hänger ihop och att min kropp har försökt skydda sig så gott den kunde vilket gjorde att det blev ännu mer eftersom jag inte lyssnade och bara körde på.
Men från att misshandla min egen kropp till att hamna i det här. Det första bär jag ansvaret för men det andra är mig oförskyllt. Jag hade oturen att vara anställd på ett företag som struntar i sina anställda och skiter i lagar och regler. De ljög, dels om mitt arbete och arbetsinsats och dels om sina insatser för mig. De ville inte ha mig kvar. Fungerar inte laboratorieutrustningen hivar man ut den. Likadant gör man med det anställda.
Jag hade till sist turen att få en väldig bra handläggare på FK men hon har tyvärr slutat nu. Eller ja, "tyvärret" gäller ju för mig, för henne är hennes nya arbetsplats säkert bra mycket bättre! Den första handläggaren jag fick på AF var kanonbra. Den andra handläggaren jag har fått verkar dock inte vara någon höjdare.
Eductus som jag provade gick inte bra. Otur eller slump eller något annat? Eller var det jag som person som inte passade in?
Tidigare har jag varit på otaliga möten med personalavdelningen från min arbetsplats. Ett antal gånger har jag blivit hotad med att de skall dra in lönen eller avskeda mig. Jag har blivit baktalad och trakasserad, de har ljugit både för och om mig. Jag blev tvingad att sluta på en arbetsplats för att anställas på en annan där de inte trodde på mitt ord. Därför blev jag till sist tvingad att sjukskriva mig. Det har gått så många år sedan den dagen. Jag trodde att ilskan, sorgen, bitterheten och frustrationen hade avsvalnat men jag känner hur det uppfyller mig igen nu när jag skriver om det.
Det är ett sådant slöseri på arbetskraft. Att ta en ung intelligent, välutbildad och framåt människa och sakta mala ner henne är fruktansvärt. Och det händer många, det handlar inte bara om mig.
Jag brukar kunna stoppa detta åt sidan och dra mig framåt, hoppas lite till, orka kämpa lite till. För jag vill så gärna jobba, jag vill så gärna tillbaka. Inte till min arbetsplats men till något arbete! Skall det vara så omöjligt? Skall energin gå åt till att bekämpa både min arbetsplats, FK samt AF för att försöka se till att något händer? För det verkar inte vara något som står på deras agenda!
Hur mycket av detta är mitt eget fel? Hur mycket är mig oförskyllt? Hur mycket är ren slump och otur och om det är så, hur kan det bara fortsätta? Skall det inte ta slut någon gång?
Jag försöker tänka positivt, jag är i grunden en positiv människa. Det tror jag i alla fall. När det kommer sådana här dagar tvivlar jag på allt. Då vet jag inte vem jag är, vad jag är och om jag har något värde.
Edit: redigerat mitt kvällssnurrinlägg.
Nu sger min katt att jag måste ta en paus. Hon har helt sonika lagt sig på ena handen så jag får avsluta deta 8imorgon,
Nattinat
onsdag 27 juli 2011
Kanske imorgon istället?
Dagen började bra. Jag gick ut vid halvnio för att ta en promenad. På vägen hittade jag en massa blåbär som jag mumsade i mig. Vad jag älskar blåbär!
Väl tillbaka efter promenaden kom jag knappt över tröskeln. Jag var helt kallsvettig och mattsvag. Jag orkade knappt prata och lyckades inte förmedla till sambon att jag kanske behövde något att äta. Efter ett tag fick jag i mig någon macka och sedan var jag väck i två timmar.
Jag lyckades hålla mig uppe ett tag, åt lunch och handlade. När vi kom hem igen fick jag lägga mig igen innan middagen.
Huvudvärk, illamående och enorm trötthet. Jag kollar på klockan och funderar på om jag kan gå och lägga mig snart.
Men imorgon blir det väl ändå en frisk och bra dag?
Väl tillbaka efter promenaden kom jag knappt över tröskeln. Jag var helt kallsvettig och mattsvag. Jag orkade knappt prata och lyckades inte förmedla till sambon att jag kanske behövde något att äta. Efter ett tag fick jag i mig någon macka och sedan var jag väck i två timmar.
Jag lyckades hålla mig uppe ett tag, åt lunch och handlade. När vi kom hem igen fick jag lägga mig igen innan middagen.
Huvudvärk, illamående och enorm trötthet. Jag kollar på klockan och funderar på om jag kan gå och lägga mig snart.
Men imorgon blir det väl ändå en frisk och bra dag?
tisdag 26 juli 2011
Cancerdrömmar
Själva cancern har inte upptagit så mycket av min tid eller energi. Den påverkade mig ju inte, jag var inte sjuk av den. Jag hade blivit sjuk om det hade gått vidare till andra organ men som det var så kände jag inget annat än knölen.
Det som jag däremot har fastnat för är hur otroligt dåligt jag mådde av cytostatikabehandlingen och så ofantligt lång tid det tar för kroppen att återhämta sig. Jag tänker inte så mycket på själva cancern och jag har ingen stor rädsla för att det skall drabba mig på nytt. Givetvis finns där en tanke på det men inte så mycket mer än så.
Därför blir jag både förvånad och illa till mods när jag natt efter natt drömmer om att jag fått fucking cancer igen. Inte heller nu tänker jag så mycket på döden. I drömmen är det skräcken inför den förestående cyton som är värst. Och det följer med mig när jag vaknar. Jag har svårt att slänga av mig drömmen.
Försöker min kropp säga mig något?
Det som jag däremot har fastnat för är hur otroligt dåligt jag mådde av cytostatikabehandlingen och så ofantligt lång tid det tar för kroppen att återhämta sig. Jag tänker inte så mycket på själva cancern och jag har ingen stor rädsla för att det skall drabba mig på nytt. Givetvis finns där en tanke på det men inte så mycket mer än så.
Därför blir jag både förvånad och illa till mods när jag natt efter natt drömmer om att jag fått fucking cancer igen. Inte heller nu tänker jag så mycket på döden. I drömmen är det skräcken inför den förestående cyton som är värst. Och det följer med mig när jag vaknar. Jag har svårt att slänga av mig drömmen.
Försöker min kropp säga mig något?
måndag 25 juli 2011
Blörk
Är det någon som petat i mig lite cytostatika under tiden jag sov?
För jag känner mig rent ut sagt blörk!!
Jag drömde hemskt smetiga och jobbiga drömmar. Smetiga på så sätt att jag hade svårt att ta mig ur sömnen, svårt att vakna. Så är det ibland och det är väldigt, väldigt obehagligt. Själva drömmen var också läskig även om jag inte exakt kommer ihåg vad den innehöll. Jag sov inte bra, jag vet inte hur många gånger jag vaknat inatt.
Jag mår illa. Och när jag tänkte på det kom cytoillamåendet tillbaka och jag var verkligen nära att kasta upp. Så starkt är det betingade illamåendet fortfarande efter nästan 2 år. Det är även jobbigt att skriva om så jag går raskt över till nästa blörk.
Jag känner mig skakig och alldeles matt och trött. Huvudet är liksom inte riktigt med, jag har tröttont i huvud och ögon.
Jag har ätit två knäckebröd men jag vet inte om jag kan få i mig mer mat. Jag vågar inte. Inte heller vågar jag lägga mig för som det känns nu kommer jag inte orka upp igen.
För jag känner mig rent ut sagt blörk!!
Jag drömde hemskt smetiga och jobbiga drömmar. Smetiga på så sätt att jag hade svårt att ta mig ur sömnen, svårt att vakna. Så är det ibland och det är väldigt, väldigt obehagligt. Själva drömmen var också läskig även om jag inte exakt kommer ihåg vad den innehöll. Jag sov inte bra, jag vet inte hur många gånger jag vaknat inatt.
Jag mår illa. Och när jag tänkte på det kom cytoillamåendet tillbaka och jag var verkligen nära att kasta upp. Så starkt är det betingade illamåendet fortfarande efter nästan 2 år. Det är även jobbigt att skriva om så jag går raskt över till nästa blörk.
Jag känner mig skakig och alldeles matt och trött. Huvudet är liksom inte riktigt med, jag har tröttont i huvud och ögon.
Jag har ätit två knäckebröd men jag vet inte om jag kan få i mig mer mat. Jag vågar inte. Inte heller vågar jag lägga mig för som det känns nu kommer jag inte orka upp igen.
Mat!
Jag blir så lycklig varje gång jag har lagat mat och det blir hyfsat.
Häromdagen blev det nötgratinerad blomkål med lite gojs till och det var gott!
Jag har ibland problem med portionerna och jag såg senare att jag inte ens hade ätit en barnportion men jag lagade i alla fall mat! Att tänka ut, gå och handla, laga maten och äta blir för mycket på en gång så jag är ändå nöjd även om jag egentligen åt för lite.
Nu är jag inte ensam hemma längre och jag blir bortskämd med att kunna sätta mig vid färdigt bord. Det är jag tacksam för. Fast egentligen vill jag laga mat. Och jag behöver träna mig på det.
En dag i taget.
Häromdagen blev det nötgratinerad blomkål med lite gojs till och det var gott!
Jag har ibland problem med portionerna och jag såg senare att jag inte ens hade ätit en barnportion men jag lagade i alla fall mat! Att tänka ut, gå och handla, laga maten och äta blir för mycket på en gång så jag är ändå nöjd även om jag egentligen åt för lite.
Nu är jag inte ensam hemma längre och jag blir bortskämd med att kunna sätta mig vid färdigt bord. Det är jag tacksam för. Fast egentligen vill jag laga mat. Och jag behöver träna mig på det.
En dag i taget.
fredag 22 juli 2011
Äta, äta, äta
Jag är fascinerad av många saker som hör till kroppen. Det finns många geniala lösningar.
Det ständiga behovet av födointag är inte ett av dem.
Att äta sådär en 5-6 gånger om dagen och veta ungefär när och vad och ha ingredienser hemma så att man kan laga det och nyttigt och gott skall det vara och inte alltid samma sak och om jag både skall tänka ut vad jag skall göra och gå och handla så orkar jag inte laga maten samma dag så det behövs ständig planering men den tar så mycket energi så det blir sällan av och då leder det till att jag går nästan hela dagen utan mat och då får jag huvudvärk och mår jättedåligt och vissa gånger leder det till att jag äter choklad och då mår jag ännu sämre och får ibland ont i magen och matt blir jag eftersom jag äter så lite och det leder till att jag får ännu mindre energi och hur skall jag någonsin ta mig ur detta mående om jag inte ens kan äta ordentligt!
Det ständiga behovet av födointag är inte ett av dem.
Att äta sådär en 5-6 gånger om dagen och veta ungefär när och vad och ha ingredienser hemma så att man kan laga det och nyttigt och gott skall det vara och inte alltid samma sak och om jag både skall tänka ut vad jag skall göra och gå och handla så orkar jag inte laga maten samma dag så det behövs ständig planering men den tar så mycket energi så det blir sällan av och då leder det till att jag går nästan hela dagen utan mat och då får jag huvudvärk och mår jättedåligt och vissa gånger leder det till att jag äter choklad och då mår jag ännu sämre och får ibland ont i magen och matt blir jag eftersom jag äter så lite och det leder till att jag får ännu mindre energi och hur skall jag någonsin ta mig ur detta mående om jag inte ens kan äta ordentligt!
Kroppens svar på stressorer
Jag började skriva ett svar till er två som kommenterade mitt förra inlägg men det blev så långt så jag fortsatte det här istället. Detta ämne, hur kroppen påverkas av olika sjukdomar och ohälsa ligger mig varmt om hjärtat!
Vad jag lärt mig av min ohälsa är att kroppen i förlängningen påverkas på ungefär samma sätt. Själva sjukdomen påverkar kroppen på ett sätt men är det långvarigt stressar det sedan kroppen på liknande sätt.
Stress är normalt fysiologiskt svar på både fysiologiska och mentala påfrestningar, stressorer.
Stressorer är faktorer som leder till stress (förhöjd aktivitetsnivå) och kan vara allt möjligt. Det som kanske kan verka vara märkligt är att både positiva och negativa saker hamnar här. Kroppen kan inte se skillnad på om det är något roligt eller tråkigt som händer, den noterar bara aktivitetsskillnaden. Stressorer kan vara fysiologiska, sociala samt inre egna krav.
Några exempel på stressorer är:
Kortisol utsöndras av binjurarna. Det är ett för vår överlevnad, livsviktigt hormon och har betydelse för de flesta viktiga processer i vår kropp såsom ämnesomsättning, immunförsvar, mentala påfrestningar, koagulation och det är även antiinflammatoriskt.
Men långvarig utsöndring av kortisol har allvarliga och skadliga effekter på alla organ och kärlsystem i kroppen. Stresshormoner har förmågan att penetrera blodhjärnbarriären och nå känsliga strukturer i hjärnan. Kortisol påverkar hippocampus och hypothalamus vilket i sin tur kan leda till att dopamin och serotoininhalterna förändras. De senare två ämnena återfinns i SSRI preparat, dvs medicin mot depression.
Hippocampus är en del av limbiska systemet (känslosystemet) i hjärnan och ansvarar för bildandet av nya minnen samt inlärning. Hypothalamus sköter blodtryck, kroppstemperatur, ämnesomsättning och sömn.
Med andra ord kan långvarig stress bidra till olika negativa hälsoeffekter och sjukdomar. Hjärnans aktivitet påverkas, immunsystemets funktioner samt inlärningsförmåga försämras. När man är stressad frigörs fettsyror i kroppen och halterna av skadligt kolesterol ökar i blodet. Astma och eksem försämras ofta av stress. Man får muskelspänningar, matsmältningen blir mindre effektiv, kroppen töms på energi, blodtrycket stiger och risken för diabetes och andra hjärt- och kärlsjukdomar ökar.
Så för mig är det ganska självklart att en långvarig sjukdom, smärta eller press på olika sätt kan leda till kognitiva besvär såsom minnesproblem och koncentrationsstörningar samt förändringar i känslolivet (nedstämdhet) samt behovslivet (sex, social samvaro).
Det är inget magiskt psykiskt. Det handlar om ren fysiologi, biologi, kemi, neurologiska strukturer och neurotransmittorer.
Jag vet inte om jag har lyckats formulera mig speciellt bra så att detta går att förstå. Skriv gärna en kommentar, jag vill väldigt gärna ha feedback om just detta området. Vad tycker du? Förstod du något av mitt orerande? Håller du inte alls med? Skriv!
Vad jag lärt mig av min ohälsa är att kroppen i förlängningen påverkas på ungefär samma sätt. Själva sjukdomen påverkar kroppen på ett sätt men är det långvarigt stressar det sedan kroppen på liknande sätt.
Stress är normalt fysiologiskt svar på både fysiologiska och mentala påfrestningar, stressorer.
Stressorer är faktorer som leder till stress (förhöjd aktivitetsnivå) och kan vara allt möjligt. Det som kanske kan verka vara märkligt är att både positiva och negativa saker hamnar här. Kroppen kan inte se skillnad på om det är något roligt eller tråkigt som händer, den noterar bara aktivitetsskillnaden. Stressorer kan vara fysiologiska, sociala samt inre egna krav.
Några exempel på stressorer är:
- kyla
- buller
- virus
- smärta
- sjukdom
- sorg
- ekonomiska problem
- arbetslöshet
- flytt
- befordran
- giftemål
- få barn
- utbildning
Kortisol utsöndras av binjurarna. Det är ett för vår överlevnad, livsviktigt hormon och har betydelse för de flesta viktiga processer i vår kropp såsom ämnesomsättning, immunförsvar, mentala påfrestningar, koagulation och det är även antiinflammatoriskt.
Men långvarig utsöndring av kortisol har allvarliga och skadliga effekter på alla organ och kärlsystem i kroppen. Stresshormoner har förmågan att penetrera blodhjärnbarriären och nå känsliga strukturer i hjärnan. Kortisol påverkar hippocampus och hypothalamus vilket i sin tur kan leda till att dopamin och serotoininhalterna förändras. De senare två ämnena återfinns i SSRI preparat, dvs medicin mot depression.
Hippocampus är en del av limbiska systemet (känslosystemet) i hjärnan och ansvarar för bildandet av nya minnen samt inlärning. Hypothalamus sköter blodtryck, kroppstemperatur, ämnesomsättning och sömn.
Med andra ord kan långvarig stress bidra till olika negativa hälsoeffekter och sjukdomar. Hjärnans aktivitet påverkas, immunsystemets funktioner samt inlärningsförmåga försämras. När man är stressad frigörs fettsyror i kroppen och halterna av skadligt kolesterol ökar i blodet. Astma och eksem försämras ofta av stress. Man får muskelspänningar, matsmältningen blir mindre effektiv, kroppen töms på energi, blodtrycket stiger och risken för diabetes och andra hjärt- och kärlsjukdomar ökar.
Så för mig är det ganska självklart att en långvarig sjukdom, smärta eller press på olika sätt kan leda till kognitiva besvär såsom minnesproblem och koncentrationsstörningar samt förändringar i känslolivet (nedstämdhet) samt behovslivet (sex, social samvaro).
Det är inget magiskt psykiskt. Det handlar om ren fysiologi, biologi, kemi, neurologiska strukturer och neurotransmittorer.
Jag vet inte om jag har lyckats formulera mig speciellt bra så att detta går att förstå. Skriv gärna en kommentar, jag vill väldigt gärna ha feedback om just detta området. Vad tycker du? Förstod du något av mitt orerande? Håller du inte alls med? Skriv!
onsdag 20 juli 2011
Lite panik
Jag somnade inte speciellt tidigt igår kväll...
Jag gick och lade mig hyfsat tidigt men sedan läste jag. Det är något jag inte bör göra i en säng för jag har svårt att lägga ifrån mig boken innan den är färdig. Och har jag legat och läst länge har jag liksom svårt att somna för då har jag redan legat ett tag utan att ha somnat så det känns fel. Hmm...låter konstigt men det är svårt att förklara. Bättre att ligga i soffan och läsa och sedan gå och lägga mig.
Väl släckt började oväsen uppifrån. Jag vet inte vad som hände, om det var bråk eller något annat. Gapade gjorde de i alla fall och det dunsade i golvet. Inte tunga dunsar som kroppar dock och det lät inte heller som att det var våldsamt bråk. Vet inte alls vad de höll på med. Men jag tyckte det var ganska otäckt. Och jag blev lite chockad när jag tänker på alla gånger vi har bråkat. Min sambo är väl inte så högljudd men när jag känner mig misstolkad blir jag oerhört frustrerad och sketans arg!! Då höjer jag rösten...ganska mycket ibland. Så mina grannar har säkert hört mig/oss. Obehagligt.
Nu skriker jag inte längre. Jag har gett upp, det är ingen idé att försöka prata, för det kan vi ju tyvärr ändå inte göra.
Jag somnade riktigt sent och sov länge.Men jag blev väckt med jämna mellanrum av...gissa vad? Jo, dessa förhatliga dragvagnarna över kullerstenarna. Jag räknade och fick det till ca 10 gånger.Kvällens släng har inte varit än så den kommer väl snart. Det förföljer mig hela dagen.
Byggandet/gjutandet håller också på men vem vet när det skall vara klart. Det verkar vara en som bor i bostadsrättsföreningen som fixar det och det verkar kunna ta en hel evighet.
Grannars dotter sitter på balkong ute nu med några kompisar. De sitter och skriker så som man pratar när men är fjortis. Nu är hon iofs närmare 25 men hon beter sig fortfarande som en fjortis. Hennes föräldrar är döva och kan väl inte säga till . Jag har god lust att säga till men de kommer troligtvis att börja skrika på mig och det orkar jag verkligen inte med.
Herregud vad jag önskar att jag bodde på en liten avstyckad gård med grannar på lämpligt avstånd. Lugn, ro och träd saknar jag.
Jag vet inte om det är allt ljud som stressat mig så mycket men jag känner mig eländig idag. Ensam utan framtid och hopp. Utan möjligheter och stöd. Utan rimlig inkomst och arbetsträning/arbete. Överflödig och oanvändbar.
Nu skall jag lägga mig och gosa med Effie, så får hon berätta vad jag betyder för henne hoppas jag. Förhoppningsvis somnar jag utan att ha min dagliga gråtanfall, det sliter för mycket på mig.
Nattinatt.
Imorgon är en annan dag och den kommer till mig som en bra dag.
Jag gick och lade mig hyfsat tidigt men sedan läste jag. Det är något jag inte bör göra i en säng för jag har svårt att lägga ifrån mig boken innan den är färdig. Och har jag legat och läst länge har jag liksom svårt att somna för då har jag redan legat ett tag utan att ha somnat så det känns fel. Hmm...låter konstigt men det är svårt att förklara. Bättre att ligga i soffan och läsa och sedan gå och lägga mig.
Väl släckt började oväsen uppifrån. Jag vet inte vad som hände, om det var bråk eller något annat. Gapade gjorde de i alla fall och det dunsade i golvet. Inte tunga dunsar som kroppar dock och det lät inte heller som att det var våldsamt bråk. Vet inte alls vad de höll på med. Men jag tyckte det var ganska otäckt. Och jag blev lite chockad när jag tänker på alla gånger vi har bråkat. Min sambo är väl inte så högljudd men när jag känner mig misstolkad blir jag oerhört frustrerad och sketans arg!! Då höjer jag rösten...ganska mycket ibland. Så mina grannar har säkert hört mig/oss. Obehagligt.
Nu skriker jag inte längre. Jag har gett upp, det är ingen idé att försöka prata, för det kan vi ju tyvärr ändå inte göra.
Jag somnade riktigt sent och sov länge.Men jag blev väckt med jämna mellanrum av...gissa vad? Jo, dessa förhatliga dragvagnarna över kullerstenarna. Jag räknade och fick det till ca 10 gånger.Kvällens släng har inte varit än så den kommer väl snart. Det förföljer mig hela dagen.
Byggandet/gjutandet håller också på men vem vet när det skall vara klart. Det verkar vara en som bor i bostadsrättsföreningen som fixar det och det verkar kunna ta en hel evighet.
Grannars dotter sitter på balkong ute nu med några kompisar. De sitter och skriker så som man pratar när men är fjortis. Nu är hon iofs närmare 25 men hon beter sig fortfarande som en fjortis. Hennes föräldrar är döva och kan väl inte säga till . Jag har god lust att säga till men de kommer troligtvis att börja skrika på mig och det orkar jag verkligen inte med.
Herregud vad jag önskar att jag bodde på en liten avstyckad gård med grannar på lämpligt avstånd. Lugn, ro och träd saknar jag.
Jag vet inte om det är allt ljud som stressat mig så mycket men jag känner mig eländig idag. Ensam utan framtid och hopp. Utan möjligheter och stöd. Utan rimlig inkomst och arbetsträning/arbete. Överflödig och oanvändbar.
Nu skall jag lägga mig och gosa med Effie, så får hon berätta vad jag betyder för henne hoppas jag. Förhoppningsvis somnar jag utan att ha min dagliga gråtanfall, det sliter för mycket på mig.
Nattinatt.
Imorgon är en annan dag och den kommer till mig som en bra dag.
tisdag 19 juli 2011
Bakfylla
Med tanke på att jag varit abstinent i sådär 8 år vad gäller alkohol så har jag många bakfyllor!
Alkohol undviker jag men allsköns droger stoppar jag allt i mig. Medicinska alltså. Den illegala sorten har jag aldrig närmat mig vilket jag är stolt över. Jag hade en gång en dröm där jag provade någon slags drog och jag kommer ihåg hur besviken jag var på mig själv. Vilken tur att jag vaknade!
Sovbristbakfylla, sen insomningsbakfylla, migränbakfylla, för hög aktivitetsbakfylla, engagemangbakfylla. Listan kan bli lång.
Men vad betyder då allt?
Fast egentligen handlar allt om samma sak - trötthet. Men känslan av bakfylla är ungefär detsamma - huvudvärk, illamående och matthet i kroppen.
Det är också av denna anledning som jag undviker alkohol. Eftersom jag redan får så många bakfyllor behöver jag inte öka på det. När utmattningen bankade ner mig så totalt blev jag extremt känslig för alkohol. Efter enbart några glas vin blev jag oerhört påverkad och kräktes. Det blev så obehagligt att jag började undvika alkohol. Så känslig är jag troligtvis inte numera men efter 8 års abstinens har jag ingen större längtan.
Alkohol undviker jag men allsköns droger stoppar jag allt i mig. Medicinska alltså. Den illegala sorten har jag aldrig närmat mig vilket jag är stolt över. Jag hade en gång en dröm där jag provade någon slags drog och jag kommer ihåg hur besviken jag var på mig själv. Vilken tur att jag vaknade!
Sovbristbakfylla, sen insomningsbakfylla, migränbakfylla, för hög aktivitetsbakfylla, engagemangbakfylla. Listan kan bli lång.
Men vad betyder då allt?
- Sovbristbakfylla är inte svårt att lista ut, det är när jag har sovit för lite (vilket dock inte händer så ofta).
- Sen insomningsbakfylla händer numera var och varannan dag. Om jag lägger mig för sent spelar det ingen roll hur länge jag sover för jag får bakfyllekänningar ändå. Så ikväll har jag tänkt lägga mig tidigt. Är det förresten någon som känner igen de orden och tror på mig? Har visst skrivit så förr...
- Migränbakfylla är precis vad det låter som. Dagen efter ett migränanfall är det som att ha träningsvärk i hjärnan förutom alla andra av mina bakfylletecken.
- För hög aktivitetsbakfylla är när jag gjort för mycket. Borde jag inte ha lärt mig vid det här laget att undvika detta?
- Engagemangbakfylla. Ju roligare och trevligare jag har, desto värre blir det. Jag orkar inte med för trevliga och intressanta människor!
Fast egentligen handlar allt om samma sak - trötthet. Men känslan av bakfylla är ungefär detsamma - huvudvärk, illamående och matthet i kroppen.
Det är också av denna anledning som jag undviker alkohol. Eftersom jag redan får så många bakfyllor behöver jag inte öka på det. När utmattningen bankade ner mig så totalt blev jag extremt känslig för alkohol. Efter enbart några glas vin blev jag oerhört påverkad och kräktes. Det blev så obehagligt att jag började undvika alkohol. Så känslig är jag troligtvis inte numera men efter 8 års abstinens har jag ingen större längtan.
Tutträff
Jag var på tutträff igår med 5 andra bröstcancerdrabbade kvinnor. Härliga kvinnor.
Mycket prat och mycket skratt och mycket intressant!
Det är verkligen otroligt givande att träffa andra som har varit med om samma sak. Eller ja, samma sak blir det ju aldrig men i alla fall. Helvetet man har varit genom går inte att förklara för någon som inte har varit där. Det spelar ingen roll om du har stått bredvid och kanske tom hållit i kräkspannen, du har ingen aning. Och då var ändå kräkandet det absolut minsta problemet!
Och jag fick se min första tuttmage IRL. Wow, vilket bröst...eller skall jag säga vilken mage! Otroligt fint var det hur som helst och det tog bort en del av mina tvivel. Dock glömde jag att ta en titt på naveln, jag kanske kan få se en bild! :-)
Tack flickor, det var otroligt roligt att träffa er!!
Mycket prat och mycket skratt och mycket intressant!
Det är verkligen otroligt givande att träffa andra som har varit med om samma sak. Eller ja, samma sak blir det ju aldrig men i alla fall. Helvetet man har varit genom går inte att förklara för någon som inte har varit där. Det spelar ingen roll om du har stått bredvid och kanske tom hållit i kräkspannen, du har ingen aning. Och då var ändå kräkandet det absolut minsta problemet!
Och jag fick se min första tuttmage IRL. Wow, vilket bröst...eller skall jag säga vilken mage! Otroligt fint var det hur som helst och det tog bort en del av mina tvivel. Dock glömde jag att ta en titt på naveln, jag kanske kan få se en bild! :-)
Tack flickor, det var otroligt roligt att träffa er!!
måndag 18 juli 2011
Lössläppt
Vad gör jag ute på stan och ränner efter klockan 11 på kvällen!?
Börjar jag bli lössläppt nu såhär första kvällen som gräsänka?
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
....men kanontrevligt hade jag!
Börjar jag bli lössläppt nu såhär första kvällen som gräsänka?
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
.
....men kanontrevligt hade jag!
torsdag 14 juli 2011
AF
Igår var jag på mitt andra möte med min nya handläggare.
Vid första mötet lyckades jag hålla mitt sinne ganska öppet och fritt, inte alltför krävande.
Igår fick jag spader. Fast inombords, jag visade det inte. Det hade nog inte varit en bra början för vår (förhoppningsvis inte långvariga) relation.
Jag är kanske krävande, jag har kanske för höga förhoppningar, förväntningar, för många tankar, har för stark vilja och en önskan om effektivitet.
Allt detta infriade min förra handläggare och mer därtill! Och ändå hände det inte så mycket under året jag var hos henne. Det har dock med andra faktorer att göra, det verkar vara ett ytterst segt och svårforcerat område och just därför anser jag att man skall göra sitt bästa. Det är människor det handlar om. Det är min tid, det är min hälsa, det är mitt arbetsliv, det är min ekonomi! Lek inte med det!
Den nya handläggaren verkade helt oinsatt och oförberedd inför dagens möte. Hon hade inget besked att ge mig angående det vi hade pratat om förra gången och inget nytt att komma med som var matnyttigt. Hon rapade upp två externa aktörer som kunde hjälpa till att hitta arbetsträningsplats men den ena var för huvudsakligen döva och synskadade och den andra var väldigt inriktad på arbetslösa. Givetvis ifrågasatte jag lämpligheten i detta fast på ett trevligt sätt.
Jag sade att jag hade gett en del exempel på mina breda intresseområden, utbildning, kunskaper men också begränsningar i form av ork och värk förra gången vi träffades och frågade om hon hade kommit fram till något som passade. Nej, hon hade inte hunnit sade hon. Nähä? Vad hade hon gjort då? Vad är det jag skall ha henne till?
Hon tog upp att jag var BMA och att jag hade pratat om att det kunde vara intressant på labbet hos en veterinär. Jag trodde eg inte att jag skulle klara det men dumt nog hade jag nämnt det. Det tog hon fasta på och började prata om Djursjukhuset. Hon pratade och pratade och till sist inflikade jag att det kanske hade varit bra att veta om de överhuvudtaget tog emot praktikanter eller vad jag skall kalla mig. Hon sade att jag kunde ju åka dit. Jag föreslog lite stillsamt att hon kunde ringa ett samtal.
Hon frågade om hon kunde kalla det för att jag skulle auskultera. Fråga mig? Kalla det för vad du vill! Fråga inte mig, gör ditt jobb istället!
Hon ringde.
Och det krävdes väldigt mycket självkontroll för att inte visa min kraftiga reaktion när jag hörde vad hon sade. Jaa, hej, jag har någon här som är biollhjk...öh, biomedicinsk analytiker och hon har inte jobbat på ett tag. Märkligt att de inte hoppade jämfota över möjligheten att få dit mig!
Jag var nära att slita telefonen från henne och prata med dem själv.
Hon frågade vad jag tyckte om de två aktörerna som hon pratat om och jag sade att jag vet inte vad jag skall säga om dem för jag vet ju inget om dem. Då hivade hon fram ett blad om dem där det typ stod deras namn, var de låg och att de hade samarbete med AF. Jaha.
Jag frågade henne hur inriktade de var på utförsäkrade med tanke på att all information jag har hört om har riktat sig till arbetslösa. Hon sade att det var ju så nytt så de verkar inte göra det än. Nytt? Jag sade att de nya reglerna började ju gälla för över 1½ år sedan. Ja, men det är ju precis nu ni har börjat i fas 1 sade hon. Visserligen men det har man ju vetat om i typ...1½ år! Vad är det för jäkla ursäkt!
Åh, jag är så fruktansvärt arg!
Hon var så flat, hon var så oförberedd och hon var så osäker!
Jag fick säga vad hon skulle göra, jag fick leda samtalet och jag fick föreslå hur vi skulle gå vidare! Vad är det för jäkla skithandläggare!!!???
Och samtidigt går tiden bara.
Innebär det här att jag kommer att hinna dö innan jag kan börja arbetsträna?
Vid första mötet lyckades jag hålla mitt sinne ganska öppet och fritt, inte alltför krävande.
Igår fick jag spader. Fast inombords, jag visade det inte. Det hade nog inte varit en bra början för vår (förhoppningsvis inte långvariga) relation.
Jag är kanske krävande, jag har kanske för höga förhoppningar, förväntningar, för många tankar, har för stark vilja och en önskan om effektivitet.
Allt detta infriade min förra handläggare och mer därtill! Och ändå hände det inte så mycket under året jag var hos henne. Det har dock med andra faktorer att göra, det verkar vara ett ytterst segt och svårforcerat område och just därför anser jag att man skall göra sitt bästa. Det är människor det handlar om. Det är min tid, det är min hälsa, det är mitt arbetsliv, det är min ekonomi! Lek inte med det!
Den nya handläggaren verkade helt oinsatt och oförberedd inför dagens möte. Hon hade inget besked att ge mig angående det vi hade pratat om förra gången och inget nytt att komma med som var matnyttigt. Hon rapade upp två externa aktörer som kunde hjälpa till att hitta arbetsträningsplats men den ena var för huvudsakligen döva och synskadade och den andra var väldigt inriktad på arbetslösa. Givetvis ifrågasatte jag lämpligheten i detta fast på ett trevligt sätt.
Jag sade att jag hade gett en del exempel på mina breda intresseområden, utbildning, kunskaper men också begränsningar i form av ork och värk förra gången vi träffades och frågade om hon hade kommit fram till något som passade. Nej, hon hade inte hunnit sade hon. Nähä? Vad hade hon gjort då? Vad är det jag skall ha henne till?
Hon tog upp att jag var BMA och att jag hade pratat om att det kunde vara intressant på labbet hos en veterinär. Jag trodde eg inte att jag skulle klara det men dumt nog hade jag nämnt det. Det tog hon fasta på och började prata om Djursjukhuset. Hon pratade och pratade och till sist inflikade jag att det kanske hade varit bra att veta om de överhuvudtaget tog emot praktikanter eller vad jag skall kalla mig. Hon sade att jag kunde ju åka dit. Jag föreslog lite stillsamt att hon kunde ringa ett samtal.
Hon frågade om hon kunde kalla det för att jag skulle auskultera. Fråga mig? Kalla det för vad du vill! Fråga inte mig, gör ditt jobb istället!
Hon ringde.
Och det krävdes väldigt mycket självkontroll för att inte visa min kraftiga reaktion när jag hörde vad hon sade. Jaa, hej, jag har någon här som är biollhjk...öh, biomedicinsk analytiker och hon har inte jobbat på ett tag. Märkligt att de inte hoppade jämfota över möjligheten att få dit mig!
Jag var nära att slita telefonen från henne och prata med dem själv.
Hon frågade vad jag tyckte om de två aktörerna som hon pratat om och jag sade att jag vet inte vad jag skall säga om dem för jag vet ju inget om dem. Då hivade hon fram ett blad om dem där det typ stod deras namn, var de låg och att de hade samarbete med AF. Jaha.
Jag frågade henne hur inriktade de var på utförsäkrade med tanke på att all information jag har hört om har riktat sig till arbetslösa. Hon sade att det var ju så nytt så de verkar inte göra det än. Nytt? Jag sade att de nya reglerna började ju gälla för över 1½ år sedan. Ja, men det är ju precis nu ni har börjat i fas 1 sade hon. Visserligen men det har man ju vetat om i typ...1½ år! Vad är det för jäkla ursäkt!
Åh, jag är så fruktansvärt arg!
Hon var så flat, hon var så oförberedd och hon var så osäker!
Jag fick säga vad hon skulle göra, jag fick leda samtalet och jag fick föreslå hur vi skulle gå vidare! Vad är det för jäkla skithandläggare!!!???
Och samtidigt går tiden bara.
Innebär det här att jag kommer att hinna dö innan jag kan börja arbetsträna?
På bröstspaning
Jaa, det är jag visst varje gång jag är ute.
Jag kan inte låta bli. Är det såhär det är att vara man? Nu är det ju troligtvis inte samma känslor det väcker.
Igår intog jag en mycket närande och väldigt nyttig middag på Burger King. Sittandes där vid fönstret såg jag en massa gungande bröst passera mig. Ett par riktigt, riktigt stora som jag inte kunde slita ögonen ifrån samt ett stort antal mindre. Och oavsett hur stora eller små de var så tänkte jag att de säkert inte var medvetna om vilken lycka det är att ha friska bröst. Och friska lungor och friska ben och friska kärl och friskt hjärta och friskt...ja, allt!
Nu går det ju inte att se utanpå hur friska människor är. Av alla bröst jag glodde på igår var det säkert en hel del som faktiskt inte var friska. Det är ju ännu mer ledsamt förresten!
Jag saknar det naturliga gunget. Hur konstigt låter inte det?
Istället för det har jag ett bröst som av sportbh:n trycks ut till en boll! På andra sidan en konstig revbenskant tillsammans med lite fluff. Det svänger alltså inte för min del! *s*
På flera personer noterade jag hur illa deras bh satt. Kupan var för liten så det bildades extrabröst ovanför. Det är inte snyggt och det är märkligt att man inte ser hur och känner hur illa det sitter. Jag vet att jag själv har sett ut så. Fast sedan insåg jag...skall jag gnälla på hur illa bh:ar sitter på andra människor? Hur ser jag själv ut!? Haha
Jag kan inte låta bli. Är det såhär det är att vara man? Nu är det ju troligtvis inte samma känslor det väcker.
Igår intog jag en mycket närande och väldigt nyttig middag på Burger King. Sittandes där vid fönstret såg jag en massa gungande bröst passera mig. Ett par riktigt, riktigt stora som jag inte kunde slita ögonen ifrån samt ett stort antal mindre. Och oavsett hur stora eller små de var så tänkte jag att de säkert inte var medvetna om vilken lycka det är att ha friska bröst. Och friska lungor och friska ben och friska kärl och friskt hjärta och friskt...ja, allt!
Nu går det ju inte att se utanpå hur friska människor är. Av alla bröst jag glodde på igår var det säkert en hel del som faktiskt inte var friska. Det är ju ännu mer ledsamt förresten!
Jag saknar det naturliga gunget. Hur konstigt låter inte det?
Istället för det har jag ett bröst som av sportbh:n trycks ut till en boll! På andra sidan en konstig revbenskant tillsammans med lite fluff. Det svänger alltså inte för min del! *s*
På flera personer noterade jag hur illa deras bh satt. Kupan var för liten så det bildades extrabröst ovanför. Det är inte snyggt och det är märkligt att man inte ser hur och känner hur illa det sitter. Jag vet att jag själv har sett ut så. Fast sedan insåg jag...skall jag gnälla på hur illa bh:ar sitter på andra människor? Hur ser jag själv ut!? Haha
Uppdatering på datorfronten
Det verkar som att det är moderkortet som pajat i min dator. Ganska surt faktiskt för så gammal är inte burken! Menmen, det är bara att skatta mig lycklig och bege mig ut på jakt efter en ny!
lördag 9 juli 2011
Datorn har pajat
Vill förresten bara meddela att min dator har pajat.
Förhoppningsvis repar den sig, annars får jag lämna in den hos fabror Teknikdoktor!
Förhoppningsvis repar den sig, annars får jag lämna in den hos fabror Teknikdoktor!
Högre eller lägre?
Vid middagen ikväll hördes en pappa leka och stoja med sitt lilla barn. Han härmade barnets nonsensord varpå min sambo sade något om att sänka språkmässigt sig till barnets nivån.
Det fick mig att fundera lite.
Sänker man sig verkligen till barnets nivå?
Eller kan det tom vara så att man höjer sig till det?
Barn är öppna för all världens lärdomar. De har inlärningsfönster som sedan stängs och som vi vuxna inte har tillgång till. Exempelvis sägs språkfönstret stängas vid omkring 14 års ålder, efter det är det svårt att helt ta in ett nytt språk och behärska det.
Små barn är ännu inte låsta av samhällets förväntningar. För dem kan ett bord med ett skynke över vara en borg. Små pojkar kan fortfarande vilja gifta sig med sin mamma. Allt är möjligt.
Barn lyssnar på sina kroppar. Behöver de bajsa/äta/dricka/nysa gör de det. Vid vilken ålder börjar man lägga band på sig? Jag blir chockad när jag hör människor försöka kväva sin nysning.
Barn ser människor. För dem är varken etnicitet, ålder eller kön det som är mest relevant. Det viktigaste är ju att man kan leka ihop.
Egentligen är det vi vuxna som har mycket att lära oss av dem. Eller snarare har vi mycket att lära oss av varandra. Som alla människor oavsett storlek och ålder. Vi borde slappna av och leka mer!
Det fick mig att fundera lite.
Sänker man sig verkligen till barnets nivå?
Eller kan det tom vara så att man höjer sig till det?
Barn är öppna för all världens lärdomar. De har inlärningsfönster som sedan stängs och som vi vuxna inte har tillgång till. Exempelvis sägs språkfönstret stängas vid omkring 14 års ålder, efter det är det svårt att helt ta in ett nytt språk och behärska det.
Små barn är ännu inte låsta av samhällets förväntningar. För dem kan ett bord med ett skynke över vara en borg. Små pojkar kan fortfarande vilja gifta sig med sin mamma. Allt är möjligt.
Barn lyssnar på sina kroppar. Behöver de bajsa/äta/dricka/nysa gör de det. Vid vilken ålder börjar man lägga band på sig? Jag blir chockad när jag hör människor försöka kväva sin nysning.
Barn ser människor. För dem är varken etnicitet, ålder eller kön det som är mest relevant. Det viktigaste är ju att man kan leka ihop.
Egentligen är det vi vuxna som har mycket att lära oss av dem. Eller snarare har vi mycket att lära oss av varandra. Som alla människor oavsett storlek och ålder. Vi borde slappna av och leka mer!
fredag 8 juli 2011
Egenterapi
Idag provade jag en egenterapi som tidigare har varit extremt svår för mig.
Jag har då och då försökt och försökt men hela kroppen har bara snörpt ihop sig, låst sig helt enkelt. Idag fungerade det galant. Jag lösgjorde båda tankar, känslor och tja, med mera. Med andra ord behöver jag ta hand om mina utgifter nu.
Terapimetod: primalskrik
Gör så här:
Jag har då och då försökt och försökt men hela kroppen har bara snörpt ihop sig, låst sig helt enkelt. Idag fungerade det galant. Jag lösgjorde båda tankar, känslor och tja, med mera. Med andra ord behöver jag ta hand om mina utgifter nu.
Terapimetod: primalskrik
Gör så här:
- Skrik.
Klart.
torsdag 7 juli 2011
Att bo på en byggarbetsplats
Klockan är nästan halv elva och utanför håller byggarbetare på. Min dag startade klockan 7 i morse med samma ljud men troligtvis inte samma arbetare. Då fick jag ta på mig mina hörselkåpor.
Jag kanske behöver dem igen för att somna. Drygt 15 timmar med hörselskyddsbehov är lite för mycket tycker jag.
Jag måste bo på världens mest ombyggnadsidiotiska gatstump!
Förlåt?
Nää, jag har inget viktigt imorgon.
Jag skall bara upp och stå upp med den vidriga smärtan.
Fortsätt ni bygga. Det måste ju bli fint.
Jag kanske behöver dem igen för att somna. Drygt 15 timmar med hörselskyddsbehov är lite för mycket tycker jag.
Jag måste bo på världens mest ombyggnadsidiotiska gatstump!
Förlåt?
Nää, jag har inget viktigt imorgon.
Jag skall bara upp och stå upp med den vidriga smärtan.
Fortsätt ni bygga. Det måste ju bli fint.
tisdag 5 juli 2011
7 piller
Dagen idag startade med gråtbakfylla och 7 piller blev aptitretare före frukosten. Gårdagen innebar en ordentlig släng av gråt efter inlägget jag skrev. Jag försöker att inte trycka ner det som jag vanligtvis gör utan släppa ut det istället men det är svårt. På sistone har jag haft en del att träna på.
Vad bra.
Jag är ju van vid att bli gråtbakis men detta var riktigt jobbigt. Under natten hade jag fått byta ut min tempurkudde mot en dunkudde. Jag hade så otrolig huvudvärk att jag inte klarade av den hårda kudden. Jag har aldrig upplevt det i samband med huvudvärk. Däremot var det så under behandlingen med Taxotere fast det var musklerna i ansiktet som gjorde så ont. Som tur är har jag ett gäng kuddar, nämligen 4 stycken att välja på. En är under huvudet, de andra behöver jag för att stötta upp eller avlasta kroppen på olika sätt.
Huvudvärken finns fortfarande kvar och dämpar mig även om den inte är så illa nu. Men den ligger på lur och jag får vara väldigt försiktig så den inte övergår i migrän igen. Det innebär att det blir tidig sänggående för mig.
Fast det bestämmer jag iofs varje dag.
På morgonen efter brukar jag få konstatera att så blev icke fallet denna gången heller.
Nu skall jag stoppa ner ansiktet i min katts päls och gosa.
Det är bra mot huvudvärk.
Vad bra.
Jag är ju van vid att bli gråtbakis men detta var riktigt jobbigt. Under natten hade jag fått byta ut min tempurkudde mot en dunkudde. Jag hade så otrolig huvudvärk att jag inte klarade av den hårda kudden. Jag har aldrig upplevt det i samband med huvudvärk. Däremot var det så under behandlingen med Taxotere fast det var musklerna i ansiktet som gjorde så ont. Som tur är har jag ett gäng kuddar, nämligen 4 stycken att välja på. En är under huvudet, de andra behöver jag för att stötta upp eller avlasta kroppen på olika sätt.
Huvudvärken finns fortfarande kvar och dämpar mig även om den inte är så illa nu. Men den ligger på lur och jag får vara väldigt försiktig så den inte övergår i migrän igen. Det innebär att det blir tidig sänggående för mig.
Fast det bestämmer jag iofs varje dag.
På morgonen efter brukar jag få konstatera att så blev icke fallet denna gången heller.
Nu skall jag stoppa ner ansiktet i min katts päls och gosa.
Det är bra mot huvudvärk.
måndag 4 juli 2011
Vem
Jag såg ett TV-program som skakade mig.
Det handlade om mig men ändå inte. Det var så mycket jag kände igen, så många saker som finns kvar i mig. Och ändå har jag trott i alla år att detta har varit färdigprocessat. I själva verket har jag bara stoppat undan det och vägrat känna efter. Jag vet inte exakt vad som hände men ändå påverkar det mig fortfarande varenda dag. Så många tankar, så många känslor och så mycket sorg.
Vem hade jag varit utan detta?
Det handlade om mig men ändå inte. Det var så mycket jag kände igen, så många saker som finns kvar i mig. Och ändå har jag trott i alla år att detta har varit färdigprocessat. I själva verket har jag bara stoppat undan det och vägrat känna efter. Jag vet inte exakt vad som hände men ändå påverkar det mig fortfarande varenda dag. Så många tankar, så många känslor och så mycket sorg.
Vem hade jag varit utan detta?
söndag 3 juli 2011
Snurrskrift
Jag tog min kvällsmedicin när jag satt vid datorn igår och skrev mina inlägg. Det tog inte mer än kanske 10 minuter innan jag kände hur händerna började snubbla på tangenterna och att fel bokstäver dök upp på skärmen. Första inlägget gick bra men andra inlägget tog lång tid eftersom jag fick radera och börja om hela tiden.
Jag har inte varit medveten om hur attans snabb den medicinen verkar. Tidigare kände jag inte av det så starkt. Den fungerade ju men det var inte som en box i magen. Jag är helt säker på att det är Tamoxifen som samverkar med den och gör mig extra snurrig.
Så när skall jag lära mig att inte ta pillerna förrän jag sitter på sängkanten? Jag får inte vara uppe och snurra, det blir bara konstigt. Jag kommer sent i säng och i värsta fall får jag försöka reparera snurrpysslet. Ofta tänker jag att jag tar pillerna och gör färdigt det jag skall göra så blir det lagom att lägga mig. Men då kickar kemin loss och får mig att tänka på en himla massa saker jag behöver göra. När klockan blir lite sådär 9 börjar jag längta till att gå och lägga mig, tröttheten talar. När klockan är halvtio kan jag ta en pilla...när klockan är drygt 12 tvingar jag mig till slut att lägga mig. Vad händer däremellan? Tja, inte vet jag men jag tror det skulle vara bra att veta!
Jag kommer ihåg att jag skrev innan jag lade mig men jag kom inte ihåg vad. När jag startade datorn var jag lite orolig över att det varit för snurrigt eller konstigt. Nu när jag läst det kan jag lugna mig. Vissa dagar är mina inlägg lika nya för mig som för er!
Jag har inte varit medveten om hur attans snabb den medicinen verkar. Tidigare kände jag inte av det så starkt. Den fungerade ju men det var inte som en box i magen. Jag är helt säker på att det är Tamoxifen som samverkar med den och gör mig extra snurrig.
Så när skall jag lära mig att inte ta pillerna förrän jag sitter på sängkanten? Jag får inte vara uppe och snurra, det blir bara konstigt. Jag kommer sent i säng och i värsta fall får jag försöka reparera snurrpysslet. Ofta tänker jag att jag tar pillerna och gör färdigt det jag skall göra så blir det lagom att lägga mig. Men då kickar kemin loss och får mig att tänka på en himla massa saker jag behöver göra. När klockan blir lite sådär 9 börjar jag längta till att gå och lägga mig, tröttheten talar. När klockan är halvtio kan jag ta en pilla...när klockan är drygt 12 tvingar jag mig till slut att lägga mig. Vad händer däremellan? Tja, inte vet jag men jag tror det skulle vara bra att veta!
Jag kommer ihåg att jag skrev innan jag lade mig men jag kom inte ihåg vad. När jag startade datorn var jag lite orolig över att det varit för snurrigt eller konstigt. Nu när jag läst det kan jag lugna mig. Vissa dagar är mina inlägg lika nya för mig som för er!
lördag 2 juli 2011
Be om det du vill ha
Be universum om det du vill ha läste jag precis hos en bloggvän. Kan man tycka om någon och känna sig nära någon om man aldrig setts eller ens pratat med varandra. Ja, det tror jag faktiskt.
Jag tror på att min attityd, min inställning för livet betyder mycket. Under de flesta av mina år på denna jord har jag fått kämpa. Jag har alltid haft lätt för att lära mig och förstå saker så skolan kunde gått bra om det inte hade varit för att det var andra saker som tog min energi och uppmärksamhet.
Jag vet inte ens när kampen började. Det vart nog redan som barn. Det gör mig ont att tänka på det barnet. Ett barn skall inte försöka, inte barn skall inte kämpa, ett barn skall bara vara ett barn!
Jag försöker ändra på det.
Jag har läst böcker om positivt tänkande men det var först när jag läste The secret som jag förstod vad det var. Och hur enkelt det var. Som det är nu så kämpar jag fortfarande. Och har jag den attityden så blir det också så, en kamp alltså. Det arbetar jag med att ändra på.
Igår tog en lång promenad och hela tiden gick jag och bad och tackade för allt. Jag bad universum om några små saker. Jag tänkte jag skulle börja lite lugnt så Gud inte blir trött på mig. Fast Gud kan väl inte bli trött på mig? Han älskar ju mig!
Jag är just nu mest orolig inför hur jag skall klara mig på 65% av en usel lön.
Där skall jag sätta in några ordentliga affirmationer och bön till universum/Gud, vad man nu vill kalla det. Jag lägger mina bördor på Gud och sedan får han ta hand om det.
Nu är jag lite medicinsnurrig och skall lägga mig .
Jag tror på att min attityd, min inställning för livet betyder mycket. Under de flesta av mina år på denna jord har jag fått kämpa. Jag har alltid haft lätt för att lära mig och förstå saker så skolan kunde gått bra om det inte hade varit för att det var andra saker som tog min energi och uppmärksamhet.
Jag vet inte ens när kampen började. Det vart nog redan som barn. Det gör mig ont att tänka på det barnet. Ett barn skall inte försöka, inte barn skall inte kämpa, ett barn skall bara vara ett barn!
Jag försöker ändra på det.
Jag har läst böcker om positivt tänkande men det var först när jag läste The secret som jag förstod vad det var. Och hur enkelt det var. Som det är nu så kämpar jag fortfarande. Och har jag den attityden så blir det också så, en kamp alltså. Det arbetar jag med att ändra på.
Igår tog en lång promenad och hela tiden gick jag och bad och tackade för allt. Jag bad universum om några små saker. Jag tänkte jag skulle börja lite lugnt så Gud inte blir trött på mig. Fast Gud kan väl inte bli trött på mig? Han älskar ju mig!
Jag är just nu mest orolig inför hur jag skall klara mig på 65% av en usel lön.
Där skall jag sätta in några ordentliga affirmationer och bön till universum/Gud, vad man nu vill kalla det. Jag lägger mina bördor på Gud och sedan får han ta hand om det.
Nu är jag lite medicinsnurrig och skall lägga mig .
Ensamhet
Ensamhet är en märklig sak.
Den är inte exponentiell. Ensamheten känns inte nödvändigtvis mindre ju fler människor vi har omkring oss. Å andra sidan kan vi sitta helt ensam men ändå inte känna sig så. Ensam alltså.
Engelskan har bättre uttryck för det. Alone och/eller lonely.
Idag har jag haft ensamhet i min tvåsamhet. Men jag har ändå inte känt mig så ensam. Jag kom ut på promenad och fick uppleva både sol, spöregn och dånande åska!
Redan i morse, innan jag hade hunnit gå upp insåg jag att det skulle bli en självdag. Jag förstår inte alltid orsaken till distanstagandet mot mig men jag ser det, jag hör det. Ibland önskar jag att jag inte vore så perceptiv och att jag kunde blunda lite lätt för saker som inte nödvändigtvis är så tydliga. Nu är det som att någon tar tag i mig, ruskar mig och skriker i mitt öra. Det hade varit skönt att slippa ibland.
Förr var jag ett vajande strå. Att vara empatisk och perceptiv kräver en del. Jag kunde inte väja för andras tankar och känslor. Det går ju inte när någon står och skriker i ens öra! Jag har fortfarande svårt att stänga av eller rättare sagt dra ner volymen men det är lite bättre.
Nu vet jag ju att det är jag som bestämmer över mitt liv.
Det är jag som bestämmer hur jag skall låta ensamheten ta plats eller kuva mig för den eller om jag skall ignorera den. Känner jag mig inte ensam är jag inte det oavsett om jag har sällskap.
Den är inte exponentiell. Ensamheten känns inte nödvändigtvis mindre ju fler människor vi har omkring oss. Å andra sidan kan vi sitta helt ensam men ändå inte känna sig så. Ensam alltså.
Engelskan har bättre uttryck för det. Alone och/eller lonely.
Idag har jag haft ensamhet i min tvåsamhet. Men jag har ändå inte känt mig så ensam. Jag kom ut på promenad och fick uppleva både sol, spöregn och dånande åska!
Redan i morse, innan jag hade hunnit gå upp insåg jag att det skulle bli en självdag. Jag förstår inte alltid orsaken till distanstagandet mot mig men jag ser det, jag hör det. Ibland önskar jag att jag inte vore så perceptiv och att jag kunde blunda lite lätt för saker som inte nödvändigtvis är så tydliga. Nu är det som att någon tar tag i mig, ruskar mig och skriker i mitt öra. Det hade varit skönt att slippa ibland.
Förr var jag ett vajande strå. Att vara empatisk och perceptiv kräver en del. Jag kunde inte väja för andras tankar och känslor. Det går ju inte när någon står och skriker i ens öra! Jag har fortfarande svårt att stänga av eller rättare sagt dra ner volymen men det är lite bättre.
Nu vet jag ju att det är jag som bestämmer över mitt liv.
Det är jag som bestämmer hur jag skall låta ensamheten ta plats eller kuva mig för den eller om jag skall ignorera den. Känner jag mig inte ensam är jag inte det oavsett om jag har sällskap.
fredag 1 juli 2011
½
Igår fick jag ett brev från AF att jag hade tid hos en handläggare på tisdagen den 4:e juli klockan 10.00.
Då infaller några frågor.
För det första undrar jag varför jag får beskedet så sent.
Jag undrar även om jag skall ta med en kalender som gåva eftersom den 4:e är måndagen. Det kanske är samma anledning till att det dröjt så länge innan jag fick den här tiden.
Jag ringde direkt igår men vederbörande var på möte.
Idag när jag ringer får jag besked att hon inte är där men att jag kan knappa in nummer 2 för att tala in meddelande eller 9 för att bli kopplad till telefonist.
Jag vågar inte tala in meddelande med den frekvensen som hon verkar vara på sitt arbete. Tänk om hon inte lyssnar av det förrän EFTER jag skulle varit där.
Således ringer jag ett annat nummer för att försöka få besked.
Tekniskt problem.
Nu sitter jag i telefonkö och jag är fortfarande inte övertygad om att jag kommer att kunna få rätt information innan jag skall vara där.
I första telefontryckarvalet säger de att jag skall trycka 1 om jag är arbetslös och 2 om jag är arbetsgivare. Men jag är varken eller, jag är utförsäkrad men har arbete.
Vad skall jag tycka på då?
Kanske ½ om det hade funnits?
Då infaller några frågor.
För det första undrar jag varför jag får beskedet så sent.
Jag undrar även om jag skall ta med en kalender som gåva eftersom den 4:e är måndagen. Det kanske är samma anledning till att det dröjt så länge innan jag fick den här tiden.
Jag ringde direkt igår men vederbörande var på möte.
Idag när jag ringer får jag besked att hon inte är där men att jag kan knappa in nummer 2 för att tala in meddelande eller 9 för att bli kopplad till telefonist.
Jag vågar inte tala in meddelande med den frekvensen som hon verkar vara på sitt arbete. Tänk om hon inte lyssnar av det förrän EFTER jag skulle varit där.
Således ringer jag ett annat nummer för att försöka få besked.
Tekniskt problem.
Nu sitter jag i telefonkö och jag är fortfarande inte övertygad om att jag kommer att kunna få rätt information innan jag skall vara där.
I första telefontryckarvalet säger de att jag skall trycka 1 om jag är arbetslös och 2 om jag är arbetsgivare. Men jag är varken eller, jag är utförsäkrad men har arbete.
Vad skall jag tycka på då?
Kanske ½ om det hade funnits?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
