Från mage till...

Magontet har hållit i sig. Mycket märkligt, jag brukar inte ha ont i magen. Har jag det så är det en dag, sedan är det över. Jag brukar ha ont på många ställen visserligen men inte så ofta i magen!

Jag har inte sovit så bra inatt. Det var dock inte snarkningarna som väckte mig. Det var inte magen utan ett område inte så långt därifrån. Jag kände ilningar i underlivet. Visserligen var det länge sedan det var aktivitet där men det var inga ilningar av sådant slag utan detta var riktigt obehagligt. Först blev jag livrädd och trodde det var pga Tamoxifen. Jag fick känningar i underlivet precis när jag började med dem och när jag läste på förpackningen var det mycket riktigt en av biverkningarna. Men detta var inte riktigt av samma slag. Jag höll på att bli tokig, jag ville ju bara få sova! Tidigt i morse kom jag dock på att jag duschade ju innan jag gick och lade mig igår och jag använde för en gångs skull inte Lactacyd. Jag blir inte glad över att ha blivit så känslig men hellre det än en biverkning!

Ja...är det inte det ena så är det det andra!

Igår fick jag lämna återbud till ett 3-årskalas, jag ville inte riskera att bli sämre och få mer ont i magen. Det var så många delar som kändes jobbiga att jag valde att inte komma. Kalaset skulle vara utomhus, på en gräsmatta vilket låter otroligt mysigt och härligt för barnen. Dock klarar jag inte av att sitta länge utan stöd, jag får ont i hela kroppen. Jag har inte träffat så många av dem som skulle dit sedan jag blev sjuk och det kändes jobbigt att behöva möta alla frågor och behöva förklara. Det allra svåraste skulle nog varit att behöva hålla masken och vara pigg och glad även om jag inte mår bra. Det behöver jag ju egentligen inte göra men tja, jag gör det! Jag har noterat att jag har svårare att träffa och prata med gamla vänner för dels är det jobbigt att försöka förklara och dels är det att jag försöker hålla god min. Jag pratade med en gammal vän för några dagar sedan och försökte förklara hur trött jag var. Ja, jag vet hur det är sade hon, jag är också trött. Sedan berättade hon att hon sprang flera mil i veckan inför några lopp. Vissa dagar orkar jag knappt uppför trappan, igår orkade jag knappt komma av toaletten.

Det skulle också vara många barn där. En kompis med två små barn och värdinnan som är höggravid. Dels blir det högljutt och stojigt och det är jättejobbigt för mig och dels är det som en kniv i magen ibland att se alla dessa familjer runtomkring. Jag vet inte om mina vänner förstår hur jobbigt det är. De två som jag skulle träffat igår tar aldrig upp det med mig. Jag har tänkt att jag skall försöka förklara men det är jobbigt. Bara att tänka på det nu gör att det snörper ihop i bröstkorgen.

Jag vet att det är svårt för människor att förstå. Det finns inte en chans att jag hade förstått det innan min egen behandling. Jag visste inte om att man kunde bli så dålig, ha så ont samt att man kunde bli så trött. Och allt på en gång.

Är jag då orättvis mot mina vänner? Kanske, jag vet faktiskt inte. Det gäller förresten inte alla, det finns många som förstår lite i alla fall. Eller så förstår de att de inte förstår och det är lättare att handskas med än när människor faktiskt tror att de vet hur det är. Det är nog snarare mina egna krav på mig själv än vännernas krav på mig att jag skall vara glad och positiv. Jag antar att jag tror att jag behöver vara det för att vara omtyckt. Jag får inte vara obstinat och besvärlig, inte gnällig och jobbig, inte arg och ledsen. Det är något som ligger djupt inom mig och det kommer givetvis från barndomen. Jag vet precis varför jag har blivit sådan men det är ändå vansinnigt svårt att ändra på det!

Skall jag tvinga mig själv att träffa dem och "komma över" det eller kanske tvinga mig själv att möta demonerna och att vara gnällig och jobbig inför människor!? Eller skall jag för tillfället vila i kontakten med några av de jag har lärt känna under det senaste året som befinner sig i samma situation. Jag vet inte...