Vad läkaren sade

Vad sade läkaren egentligen? Jag skall försöka komma ihåg. Han sade typ att jag var såpass gammal (41) att bara åldern i sig skulle göra det väldigt svårt att få barn. Det blev jag förvånad över för visst hör man kvinnor på lite drygt 40 få barn? Jag vet ju att äggen både blir sämre och att antalet minskat drastiskt redan innan vi fötts! Vi är som mest fertila när vi är runt 20, sedan går det stadigt ner. Det tillsammans med cyton gör det i stort sett omöjligt att få barn sade han. Två av cytotostatikan jag fick är väldigt toxiska för äggstockarna, nämligen Taxotere samt Cyklofosfamid

Dessa kan helt ha dödat mina äggstockar. Jag vet att vissa får mediciner eller injektioner för att skydda äggstockarna. Men varför fick jag inte det under cyton? Det var ingen som sade något sådant till mig. Fast döda är de inte än för jag får ju menstruation. Fast det kanske inte spelar så stor roll. Jag skulle kunna få äggdonation men jag är för gammal för att få hjälp av RMC, jag får väl själv gå ut och köpa lite ägg någonstans.

Äggen är ju ett problem eftersom vi inte vet skicket på dem eller hur många jag har kvar. Den andra grejen och gör det ganska besvärligt är att även om jag får donerade ägg så är det ju ändå inte helt lämpligt att jag faktiskt blir gravid. Jag får inte bli gravid under tiden jag äter Tamoxifen vilket är 5 år. Och om 5 år lär det definitivt vara svårt att få barn!

Problemen är egentligen att min cancer är hormonberoende, den växer av östrogen. Skulle jag bli gravid och därigenom få en hög dos av östrogen i min kropp skull det kunna leda till katastrof. Men detta gäller alltså bara om jag har tumörceller kvar i kroppen. Det är dock något man aldrig kan veta...

Det bränner...

Jag har haft neuropati i fötterna sedan jag fick taxotere för ett år sedan. I början var det hemskt jobbigt när det både brände, bubblade och domnade men sedan blev det bättre. Jag känner fortfarande av en del men det har inte bränt så mycket.

Men idag...
Jag stapplar som en gammal tant, jag kan knappt gå. Jag vet inte hur jag skall sitta/stå/ligga för att inte riskera att benet/foten nuddar vid något. Det går inte. Det känns som att någon håller en tändsticka under foten.

Snälla, ta bort den.

Hur mycket?

Det är skönt att vara hemhemma. Det bästa av allt är lugnet. Visserligen ligger en väg precis utanför men det är ändå STOR skillnad mot att vara mitt i stan. Mer än någonsin känner jag att jag egentligen hör hemma på landet. Jag skall ut och ta en lång promenad snart och bara lyssna på tystnaden och känna in lugnet.

Två dagar i rad har jag träffat lilla systerdottern, A som är 6 år. Hon är rent ljuvlig. Hon är så duktig och kan så mycket och så har hon en väldigt utvecklad humor. Jag vet inte vilket jag är mest imponerad av. Och som inte det hade räckt är hon världens sötaste lilla flicka också.

När jag träffade henne i förrgår hade jag inte träffat henne sedan i jul. Det var alldeles för länge sedan. Förrförra gången jag träffade henne var jag helt skallig, i julas hade det dock börjat växa några fjun. På vägen hem fick jag ett sms från mamman om A:s funderingar och resonemang som löd:
"A sade på hemvägen - Det var så roligt att träffa Inger, hon hade så fina kläder och en röd fin jacka för jag tycker ju om rött och så var hon fin i håret för förrförra gången hade hon inget hår."

Så otroligt gulligt! Jag har läst detta massor av gånger och jag ler och blir glad varje gång.

Min goda vän L ringde mig i tisdags kväll efter jag hade varit hos läkaren på RMC. Vi hade ett långt samtal om barnlöshet. Jag vet att hon förstår mig för hon är i liknande situation. Hon sade att jag kunde inrikta mig på barn i min närhet och bli en extravuxen för dem. Det är väldigt bra sagt. Jag har en del barn omkring mig, goa fina ungar.

Igår kväll var jag barnvakt för lilla A vilket var otroligt roligt. Hon borstade tänderna, tvättade sig och lade sig helt själv, hon är så duktig. Hon somnade direkt när vi lade oss och jag låg och bara tittade på hennes vackra ansikte och konturen av hennes lilla kropp under täcket.

Ja, jag är jätteglad att hon finns i min närhet. Jag vill jättegärna vara en extravuxen för henne. Men blandat med glädjen och tacksamheten för henne finns gråten. Gråt och sorg. Jag kommer aldrig att kunna se mitt eget ansikte avspeglat hos ett barn eller se någon annan likhet. Jag kommer aldrig att få känna ett barn sparka i min mage. Jag kommer aldrig uppleva glädjen, underverket och stoltheten över att min kropp har klarat av en befruktning, graviditet samt förlossning. Jag kommer aldrig att få uppleva lyckan när mitt barn säger mamma för första gången.

Hu mycket gråt kan det finnas?

Åka hemhem

Idag skall jag åka hemhem. Jag har inte kört bil på evigheter men å andra sidan har jag kört i evigheter innan dess så det är klart det går bra.

Det jobbiga är att jag är gråtbakis. Det svider i ögonen och jag är helt slut i kroppen och har ont. Jag får väl lägga mig när jag kommer fram.

Kommentarer

Tack för ert stöd. Som sagt, det kommer att ta tid att acceptera detta...om jag överhuvudtaget kan...jag har ett otroligt starkt hopp.

Det gick inte så bra...

När jag gick till RMC var jag både nervös och orolig. Men det jag tänkte mest på var att läkaren inte skulle vara bra och att jag skulle behöva göra en gynundersökning. Jag hade inte en tanke på hur det skulle vara att komma in i ett hus avsett för reproduktion och se andra människor där.

Framför allt har jag inte alls tänkt på vad läkaren skulle säga. Jag antar att jag inte har vågat. Därför kom det som en chock när han sade att det typ var kört och att jag skulle acceptera att jag inte kan få barn. Han sade det inte så burdust dock, han var väldigt bra. Men det hjälpte inte, jag började gråta ändå. Och nu kan jag inte sluta.

Min sambo visste inte om att jag skulle dit idag. Jag har inte berättat detaljer om besöket men jag har sagt att jag skulle till sjukan idag och alla papper har legat framme samt att det står i min kalender. Han har inte frågat något. Han är inte så intresserad utan tycker att jag tjatar. Tänk om han visste hur lite jag vänder mig till honom, hur lite jag faktiskt pratar om saker. Jag kommer inte att vända mig till honom för stöd för jag kommer inte att få det. Han ville ju inte ha barn men hade inte tillräckligt guts att säga det till mig. Hade han åtminstone varit ärlig hade det sedan varit upp till mig vad jag ville göra. Men han drog ut på det och nu är det för sent. Jag är så otroligt arg och ledsen och besviken på honom.

Jag är så otroligt arg och ledsen och besviken på livet just idag, just nu.

Och jag vet inte hur jag skall kunna sluta gråta.

RMC

Om en timme har jag tid hos RMC - reproduktionismedicinskt centrum. Jag är väldigt nervös och jag blev ju inte på bättre humör av samtalat jag nyss haft med AF.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntar mig av dagens besök. Egentligen skulle jag nog vilja ha en garanti att jag kan få barn, haha, men det lär jag ju inte få.

Jag fick ett informationsblad tillsammans med blodremisser för några veckor sedan. Men det pappret hade inget att göra med mina provtagningar, varför skickade de då ut det till mig. Jag blev väldigt förvirrad! Men jag fick taget mina blodprov och svar får jag idag. Jag vet dock inte hur min antiöstrogena behandling påverkar dem men det vet väl läkaren.

Jag hoppas bara inte att han behöver undersöka mig. Vanligtvis har jag inga problem med det men efter cancerbeskedet har jag haft ren panik av tanken på den där gynstolen. Det jag bla tänker på är att jag har håriga ben som jag inte vill visa. Så sjukt...men något måste väl rädslan ta fatt i. Jag drömde om mina håriga ben och jösses vad håriga de hade blivit. Jag hade 10 cm långa hårstrån på låren. Det var väldigt mjukt och lent och i drömmen tänkte jag att det var synd att inte det var på huvudet istället för jag hade längre hår på benen än på där.

Nu har jag ju inte SÅ håriga ben men jag vill ändå inte genomgå någon invärtes undersökning. Jag hoppas att läkaren är bra. Lite nojig är jag så jag brukar kolla på doktorsguiden och där hade han inte fått jättebra recensioner. Sedan googlade jag på honom och läste om honom i en blogg som hans fru har, hans kommentarer till henne, bilder på deras bröllop och så vidare. Det gav mig inte någon bra bild men jag vet inte varför...Läkare får väl också blogga antar jag.

Nej, nu skall jag käka och duscha innan jag tar en promenad till sjukan i det otroligt vackra vädret. Håll tummarna för att allt går bra!