Dagen började mindre roligt. Jag har inte sovit så bra. Det är för varmt för mig. Jag var uppe och skulle kolla om fönstret verkligen var öppet när det som vanligt snurrade till och jag fick sätta mig på sängen. Det råkade visst väcka sambon som frågade vad i hela friden jag gjorde varpå jag svarade. Irriterad blev han, jag visste inte att svimningsattacker kunde irritera någon så mycket och få någon att bry sig så lite. Tur jag inte trillade ihop på golvet, tänk så irriterad han hade blivit då!!
Jag har väckts så många gånger av sambon varav den sista gången var när han skrek på mig att visste jag hur många gånger jag hade väckt honom. Ungefär lika många gånger du har väckt mig kanske svarade jag varpå han replikerade med ungefär samma ton i rösten att jag inte skulle argumentera. Öh, var det det jag gjorde?
Jag försökte affirmera mig med goa, vackra tankar till lugn för att somna om men det är inte så lätt när klockan är 6 och jag försöker ligga still så jag inte stör sambon. Han har ju sitt viktiga arbete att gå till. Jag skall ju bara...öh, försöka bli frisk och återfå krafterna. Det är ju inte så viktigt, jag har väl hela livet på mig eller något. Jag försökte att med ren viljekraft få klockan att gå riktigt fort så jag kunde röra mig igen men det gick inte. Antagligen var min vilja inte tillräckligt stark. Till slut orkade jag inte ligga kvar längre utan gick upp och lade mig i ett annat rum för att läsa. Där fick jag sällskap av båda katterna. Vilken tur att de inte störs av att jag rör på mig och en riktigt trevlig lässtund fick jag!
När sambon väl hade gått till arbetet gick jag tillbaka in till min goa säng. Somnade om gjorde jag ganska snabbt...och länge. Jag vaknade en gång men kände att jag fortfarande var för trött. Gick upp gjorde jag 12.40 och ja, jag är också chockad. Men antagligen behövde jag det. Men ändå känner jag mig som om jag vore bakis och var ute och röjde igår. Jag kanske skall ta en tupplur. Jag kan lätt krypa ner i sängen igen, jag har varken satt i linser eller tagit mig ur morgonrocken.
Jo, förresten - jag hann äta frukost innan jag kollapsade i sängen. Igår kväll började jag av någon anledning som jag inte kommer ihåg tänka på BLT macka och jag blev så vansinnigt sugen på det! Men jag kom på att vi inte hade L:et vilket är lettuce. Äsch, tänkte jag och omformulerade suget till en ägg och B (bacon) macka istället när jag kom på att nope, vi hade ingen bacon heller. Jag tyckte inte det var så roligt att göra en vanlig T-macka (tomat) så det blev bara en ....macka!
Sedan började jag tänka på stekt ägg-macka och blev sugen på det. Det orkade jag inte göra igår men imorse innan jag dunsade ner i goa sängen stekte jag mig minsann några ägg och jaa, det var lika gott som jag hade tänkt!
Men jag hade kanske behövt äta något mer under en dag. Eller skall jag ta en tupplur istället, tro? Nää, ett bad får det bli!
måndag 4 april 2011
Hög
Igår kväll skrev jag ett långt inlägg. Sedan vet jag inte vad jag gjorde, jag lyckades få det att försvinna. Hur har jag ingen aning om, vid den tiden är jag ganska hög på medicin.
Men jag är säker på att det var ett väldigt spirituellt och underhållande inlägg.
För det är väl bara sådana jag skriver, eller hur?
Men jag är säker på att det var ett väldigt spirituellt och underhållande inlägg.
För det är väl bara sådana jag skriver, eller hur?
lördag 2 april 2011
Fin dag
Sambon åkte iväg till sina föräldrar i morse, kommer hem imorgon kväll.
Jag hade tänkt gå upp lite tidigare men jag kom fram till att jag var allt trött ändå. Nu gör jag så igen, är uppe längre än vad jag tänker mig. Egentligen vill jag lägga mig kl 10 för att hinna få de timmarna jag behöver men ändå komma upp i rimlig tid.
Jag gick upp och åt frukost. Just nu har vi samma bröd hemma som vi åt när jag var liten. Jag blir lite sentimental varje gång jag äter det och gott är det också!
Iväg kom jag även om det var en timme senare än tänkt och jag gick på loppisen. Man skall ju vara där när det öppnar och jag var nog där 2 timmar efteråt och jag hittade inte så mycket. Den loppisen som är närmst är inte bra. Jag tycker det är roligast när folk säljer sina gamla grejer för deras gamla "skräp" kan vara precis det jag behöver. Men nu är det många som alltid står där, många polacker och asiater som säljer nya saker och det gillar jag inte. Loppis är gamla grejer, så är det! Imorgon tror jag att den första uteloppisen börjar, får se hur/när/om jag orkar upp för det hade varit väldigt roligt. Jag hittade en stor ljusstake med plats för 7 ljus som jag hade tänt nu ikväll - åh, måste kolla att jag hade släckt dem förresten. Den var fin men stor och tung.
Efter det styrde jag kosan mot torghandeln och köpte en massa goda frukter. Varje gång jag är där frågar jag mig varför jag inte är där varje helg. Jag gillar det stället. Vi åt indisk mat igår och jag fullkomligt älskar indisk mat. Innan kunde jag äta starkt men numera vill jag inte ha den för stark. Bara jag tänker på det vattnas det i munnen på mig, det är så gott. Jag måste lära mig att laga lite indiskt!
Och när jag var på väg hem gick jag förbi en secondhandaffär som jag brukar titta i. Där hittade jag ett jätteläckert bord i teak. Det ena bordets ben var svängd litegrann men jag tror att det skulle vara så och jag kunde inte motstå det fast det var lite dyrt (för att vara dem). Det tyckte damen i kassan också och istället för att betala 175 betalade jag 110, det var väldigt generöst.
Många pauser blev det för det var tungt och otympligt att bära men hem kom jag. Det skrev jag nedan men då låg tyngdpunkten på min transpiration. I detta inlägget trycker jag på att jag faktiskt bar det hem (inte jättelång bit men ändå) och bar dem uppför alla dessa hemska trappor och jag klarade det! Jag trillade ihop lite död i sängen jag brukade trilla ihop i under cancertiden när jag hade varit ute. Men då behövde jag vila mig i sådär 2 timmar för minsta lilla. Nu studsade jag upp (nja, kanske lite överdrivet va) efter 10 minuter.
Jag pysslade lite under eftermiddagen men sedan lade jag mig i soffan, slötittade på en film på TV samtidigt som jag läste en bok. Kissarna var hos mig, en på varje sida.
Jag stoppade i mig en stor påse ostbågar, hemskt onödigt men gott. Även om det inte är så bra att käka så mycket ostbågar känns det ändå ok. De flesta gånger jag äter sötsaker numera brukar vara sent på kvällen när jag är helt väck och då jag inte kommer ihåg något som helst dagen efter förrän jag ser spåren. Då känns det inte lika jobbigt att jag klämde ostbågarna, jag var ju åtminstone vaken!!!
Men det är jag inte länge till. Nu skall denna flicka gå och lägga sig. I morse vaknade jag av att den stora katten nästan lade sig i ansiktet på mig. Hon tog 2/3 av kudden. Jag hoppas att jag får den för mig själv inatt!
Och jag kommer inte att störas, inga jordbävningar och ingen åska.
Ah, det är bara sååå skönt!
Jag känner av det ordentligt i min kropp men jag är glad att jag har haft en väldigt fin dag.
Tack, Gud och jag ber om fler fina dagar. Vad skall vi hitta på imorgon?
Nattinatt
Jag hade tänkt gå upp lite tidigare men jag kom fram till att jag var allt trött ändå. Nu gör jag så igen, är uppe längre än vad jag tänker mig. Egentligen vill jag lägga mig kl 10 för att hinna få de timmarna jag behöver men ändå komma upp i rimlig tid.
Jag gick upp och åt frukost. Just nu har vi samma bröd hemma som vi åt när jag var liten. Jag blir lite sentimental varje gång jag äter det och gott är det också!
Iväg kom jag även om det var en timme senare än tänkt och jag gick på loppisen. Man skall ju vara där när det öppnar och jag var nog där 2 timmar efteråt och jag hittade inte så mycket. Den loppisen som är närmst är inte bra. Jag tycker det är roligast när folk säljer sina gamla grejer för deras gamla "skräp" kan vara precis det jag behöver. Men nu är det många som alltid står där, många polacker och asiater som säljer nya saker och det gillar jag inte. Loppis är gamla grejer, så är det! Imorgon tror jag att den första uteloppisen börjar, får se hur/när/om jag orkar upp för det hade varit väldigt roligt. Jag hittade en stor ljusstake med plats för 7 ljus som jag hade tänt nu ikväll - åh, måste kolla att jag hade släckt dem förresten. Den var fin men stor och tung.
Efter det styrde jag kosan mot torghandeln och köpte en massa goda frukter. Varje gång jag är där frågar jag mig varför jag inte är där varje helg. Jag gillar det stället. Vi åt indisk mat igår och jag fullkomligt älskar indisk mat. Innan kunde jag äta starkt men numera vill jag inte ha den för stark. Bara jag tänker på det vattnas det i munnen på mig, det är så gott. Jag måste lära mig att laga lite indiskt!
Och när jag var på väg hem gick jag förbi en secondhandaffär som jag brukar titta i. Där hittade jag ett jätteläckert bord i teak. Det ena bordets ben var svängd litegrann men jag tror att det skulle vara så och jag kunde inte motstå det fast det var lite dyrt (för att vara dem). Det tyckte damen i kassan också och istället för att betala 175 betalade jag 110, det var väldigt generöst.
Många pauser blev det för det var tungt och otympligt att bära men hem kom jag. Det skrev jag nedan men då låg tyngdpunkten på min transpiration. I detta inlägget trycker jag på att jag faktiskt bar det hem (inte jättelång bit men ändå) och bar dem uppför alla dessa hemska trappor och jag klarade det! Jag trillade ihop lite död i sängen jag brukade trilla ihop i under cancertiden när jag hade varit ute. Men då behövde jag vila mig i sådär 2 timmar för minsta lilla. Nu studsade jag upp (nja, kanske lite överdrivet va) efter 10 minuter.
Jag pysslade lite under eftermiddagen men sedan lade jag mig i soffan, slötittade på en film på TV samtidigt som jag läste en bok. Kissarna var hos mig, en på varje sida.
Jag stoppade i mig en stor påse ostbågar, hemskt onödigt men gott. Även om det inte är så bra att käka så mycket ostbågar känns det ändå ok. De flesta gånger jag äter sötsaker numera brukar vara sent på kvällen när jag är helt väck och då jag inte kommer ihåg något som helst dagen efter förrän jag ser spåren. Då känns det inte lika jobbigt att jag klämde ostbågarna, jag var ju åtminstone vaken!!!
Men det är jag inte länge till. Nu skall denna flicka gå och lägga sig. I morse vaknade jag av att den stora katten nästan lade sig i ansiktet på mig. Hon tog 2/3 av kudden. Jag hoppas att jag får den för mig själv inatt!
Och jag kommer inte att störas, inga jordbävningar och ingen åska.
Ah, det är bara sååå skönt!
Jag känner av det ordentligt i min kropp men jag är glad att jag har haft en väldigt fin dag.
Tack, Gud och jag ber om fler fina dagar. Vad skall vi hitta på imorgon?
Nattinatt
För varmt!
Nätterna är värst.
Jag trivdes när det var ca -10 grader och upp till 0. Det var perfekt att sova med fönstret öppet utan att vara varm. Så fort det blir plusgrader sover jag dåligt.
Det måste vara någon medicin men jag vet inte om det är cyton som fortfarande påverkar eller om det är Tamoxifenet som gör det. Men hemskt är det och det känns väldigt ofräscht att vakna mitt i natten av att man är genomblöt. Och det räcker inte där! Täcket är fuktigt och både kudde och underlakan är halvt blött - det är såå äckligt!
Varannan gång vaknar jag av att jag är genomsvettig och varannan gång vaknar jag av att jag fryser då svetten kallnat av. Pest eller kolera, det är så äckligt!
Idag var det varmt, hela 15 grader ute idag. Jag hade en lite tunnare kappa men den blev ändå för varm. Jag var inne i en "fin" butik där alla såg så svala och fräscha ut...utom jag, jag var så VARM!
Och jag känner mig så äcklig och ofräsch.
Fast egentligen är ju inte svett äckligt, det är en naturlig sak.
Men mina svettningar är definitivt inte orsakade av naturliga orsaker utan helt och hållet av kemi, medidciner och piller.
Om det har varit såhär redan i mars, hur skall det då bli senare? Hur skall jag kunna sova? Jag kanske borde skaffa AC fast sambon skulle inte fatta hur viktigt det är för mig att kunna sova svalt.
Jag gick en runda på loppis , på torget och handlade frukter och inom en second handaffär och hittade fina grejer och det var stora saker som jag skulle få med mig hem. Det borde gå bussar därifrån hemåt men jag bor så nära så jag tänkte att jag går. Fast det hade nog inte gjort något att ta en buss även en kort bit. Det var ändå ok att bära dem hit. Den sista biten var absolut värst, uppför dessa läskiga trappor, rent vidriga är de! Jag fick ta det i etapper och sedan kollapsade jag i en säng.
Och jag var helt svettig om linnet och tröjan. Det var länge sedan jag var sådan på dagtid. Det var ännu längre sedan det var så av träning. DET var minsann en underbart skön känsla, att ha tränat sig så hårt. Åh, vad jag saknar min boxning. Undrar om jag någonsin kommer att kunna träna det igen. Jag är inte i skick för det än på ett tag i alla fall.
Jag trivdes när det var ca -10 grader och upp till 0. Det var perfekt att sova med fönstret öppet utan att vara varm. Så fort det blir plusgrader sover jag dåligt.
Det måste vara någon medicin men jag vet inte om det är cyton som fortfarande påverkar eller om det är Tamoxifenet som gör det. Men hemskt är det och det känns väldigt ofräscht att vakna mitt i natten av att man är genomblöt. Och det räcker inte där! Täcket är fuktigt och både kudde och underlakan är halvt blött - det är såå äckligt!
Varannan gång vaknar jag av att jag är genomsvettig och varannan gång vaknar jag av att jag fryser då svetten kallnat av. Pest eller kolera, det är så äckligt!
Idag var det varmt, hela 15 grader ute idag. Jag hade en lite tunnare kappa men den blev ändå för varm. Jag var inne i en "fin" butik där alla såg så svala och fräscha ut...utom jag, jag var så VARM!
Och jag känner mig så äcklig och ofräsch.
Fast egentligen är ju inte svett äckligt, det är en naturlig sak.
Men mina svettningar är definitivt inte orsakade av naturliga orsaker utan helt och hållet av kemi, medidciner och piller.
Om det har varit såhär redan i mars, hur skall det då bli senare? Hur skall jag kunna sova? Jag kanske borde skaffa AC fast sambon skulle inte fatta hur viktigt det är för mig att kunna sova svalt.
Jag gick en runda på loppis , på torget och handlade frukter och inom en second handaffär och hittade fina grejer och det var stora saker som jag skulle få med mig hem. Det borde gå bussar därifrån hemåt men jag bor så nära så jag tänkte att jag går. Fast det hade nog inte gjort något att ta en buss även en kort bit. Det var ändå ok att bära dem hit. Den sista biten var absolut värst, uppför dessa läskiga trappor, rent vidriga är de! Jag fick ta det i etapper och sedan kollapsade jag i en säng.
Och jag var helt svettig om linnet och tröjan. Det var länge sedan jag var sådan på dagtid. Det var ännu längre sedan det var så av träning. DET var minsann en underbart skön känsla, att ha tränat sig så hårt. Åh, vad jag saknar min boxning. Undrar om jag någonsin kommer att kunna träna det igen. Jag är inte i skick för det än på ett tag i alla fall.
fredag 1 april 2011
Aktivitet - stresshantering
I går var jag på aktiviteten igen, denna gång var det en ny människa där som skulle prata om stresshantering. Mycket intressant ämne och även under tiden som högpresterande och högfunktionell så var detta en favorit när jag läste psykologi.
Vi skulle egentligen varit 7 men vi var bara en tapper skara på tre personer. Ledaren börjar prata och jag börjar anteckna. Det gör jag alltid, oavsett var eller vad. Jag försitter aldrig en chans att lära mig nya saker.
Ganska tidigt tänkte jag att jag skulle ta det lugnt. Jag skall inte ställa en massa frågor, jag skall inte ta över och föreläsa själv. Men det är svårt och det tog inte lång tid innan jag började ställa frågor om det hon pratade om. Jag tror inte det var något av allt det hon pratade om som var nytt för mig vilket på ett sätt är lite ledsamt. Men på ett sätt är det ett aber att jag kan så mycket om det. För det är som att kunskapen lägger lock för att jag verkligen skall använda mig av det. När jag hör det tänker jag att det kan jag redan istället för att verkligen lyssna. Jag är för intellektuell, jag tänker mer än vad jag känner och det är inte bra. Det leder mig inte framåt just nu i alla fall.
Jag kan inte säga att ledaren var dålig men det var oerhört tydligt att det var inlärda kunskaper och inte upplevda och det var mycket som saknades. Hon skrapade bara lite på ytan på vissa områden och var ganska otydlig tyckte jag. Det skapade förvirring. Ganska omgående gav hon oss några papper som vi skulle fylla i om vad som var våra stressorer, både kortsiktiga och långvariga.
Jag läste på de andras kroppsspråk att de närmast fick panik. Det är svårt att få en massa papper och fylla i när man är fylld av både värk och trötthet. Jag klarade inte av att se det utan jag trädde in och började förklara och diskutera det istället och jag sade att det är nog bättre att ta det muntligt. Den enda deltagaren är väldigt dålig på svenska och hade sagt att hon hellre pratar än skriver för det är väldigt jobbigt. Den andres svenska är bättre men där sätter dyslexi lite käppar i hjulet. Jag tyckte inte det var så lämpligt att hiva ut papper till dem.
Och så blev det många gånger under de två timmarna. Ledaren pratade och jag liksom översatte. Eftersom jag är väldigt visuell av mig tar jag alltid exempel till hjälp vilket jag ofta gjorde även nu. Efter ett tag sade ledaren på skämt att jag kunde ta över. Tja, det hade jag mycket väl kunnat göra! Sedan frågade hon vad jag jobbade med och att jag borde vara coach eller terapeut för jag förklarade och förstod så bra. Det var roligt att höra. Fast just det skulle jag inte kunna jobba med för det skulle tära på mig. Jag tar till mig och på mig för mycket och det sliter, jag skulle ha svårt att lägga bort tankarna vid arbetsdagen slut. Men något inom detta område skulle jag mycket väl kunna tänka mig att jobba med.
Efteråt var vi kvar och pratade lite. Ledaren sade att upplägget egentligen är en föreläsning men att vi kunde diskutera eftersom vi var så få, det fanns utrymme för det. Hade vi varit fler hade jag inte kunnat ta så stor plats. Det är inte min mening att ta stor plats. Men jag har så svårt att inte säga något när jag tycker det blir helt fel eller när jag ser att någon behöver mer förklaring. Hon sade att jag var utmanande med mina frågor men det är inte heller min mening. Jag tycker bara det är roligt att lära mig saker och tar alla chanser jag kan för att lära mig något nytt. Jag ifrågasätter också, jag sitter inte som en fågel och blir matad urskiljningslöst. Men hon var bra, hon var såpass säker på sig och sitt kunnande att hon inte blev provocerad av mig vilket jag är glad för.
Men jag menar inte att vara varken utmanande, provocerande eller att ta extra mycket plats. Jag vill ju bara lära mig saker samt dela med mig av det jag har lärt mig.
Vi skulle egentligen varit 7 men vi var bara en tapper skara på tre personer. Ledaren börjar prata och jag börjar anteckna. Det gör jag alltid, oavsett var eller vad. Jag försitter aldrig en chans att lära mig nya saker.
Ganska tidigt tänkte jag att jag skulle ta det lugnt. Jag skall inte ställa en massa frågor, jag skall inte ta över och föreläsa själv. Men det är svårt och det tog inte lång tid innan jag började ställa frågor om det hon pratade om. Jag tror inte det var något av allt det hon pratade om som var nytt för mig vilket på ett sätt är lite ledsamt. Men på ett sätt är det ett aber att jag kan så mycket om det. För det är som att kunskapen lägger lock för att jag verkligen skall använda mig av det. När jag hör det tänker jag att det kan jag redan istället för att verkligen lyssna. Jag är för intellektuell, jag tänker mer än vad jag känner och det är inte bra. Det leder mig inte framåt just nu i alla fall.
Jag kan inte säga att ledaren var dålig men det var oerhört tydligt att det var inlärda kunskaper och inte upplevda och det var mycket som saknades. Hon skrapade bara lite på ytan på vissa områden och var ganska otydlig tyckte jag. Det skapade förvirring. Ganska omgående gav hon oss några papper som vi skulle fylla i om vad som var våra stressorer, både kortsiktiga och långvariga.
Jag läste på de andras kroppsspråk att de närmast fick panik. Det är svårt att få en massa papper och fylla i när man är fylld av både värk och trötthet. Jag klarade inte av att se det utan jag trädde in och började förklara och diskutera det istället och jag sade att det är nog bättre att ta det muntligt. Den enda deltagaren är väldigt dålig på svenska och hade sagt att hon hellre pratar än skriver för det är väldigt jobbigt. Den andres svenska är bättre men där sätter dyslexi lite käppar i hjulet. Jag tyckte inte det var så lämpligt att hiva ut papper till dem.
Och så blev det många gånger under de två timmarna. Ledaren pratade och jag liksom översatte. Eftersom jag är väldigt visuell av mig tar jag alltid exempel till hjälp vilket jag ofta gjorde även nu. Efter ett tag sade ledaren på skämt att jag kunde ta över. Tja, det hade jag mycket väl kunnat göra! Sedan frågade hon vad jag jobbade med och att jag borde vara coach eller terapeut för jag förklarade och förstod så bra. Det var roligt att höra. Fast just det skulle jag inte kunna jobba med för det skulle tära på mig. Jag tar till mig och på mig för mycket och det sliter, jag skulle ha svårt att lägga bort tankarna vid arbetsdagen slut. Men något inom detta område skulle jag mycket väl kunna tänka mig att jobba med.
Efteråt var vi kvar och pratade lite. Ledaren sade att upplägget egentligen är en föreläsning men att vi kunde diskutera eftersom vi var så få, det fanns utrymme för det. Hade vi varit fler hade jag inte kunnat ta så stor plats. Det är inte min mening att ta stor plats. Men jag har så svårt att inte säga något när jag tycker det blir helt fel eller när jag ser att någon behöver mer förklaring. Hon sade att jag var utmanande med mina frågor men det är inte heller min mening. Jag tycker bara det är roligt att lära mig saker och tar alla chanser jag kan för att lära mig något nytt. Jag ifrågasätter också, jag sitter inte som en fågel och blir matad urskiljningslöst. Men hon var bra, hon var såpass säker på sig och sitt kunnande att hon inte blev provocerad av mig vilket jag är glad för.
Men jag menar inte att vara varken utmanande, provocerande eller att ta extra mycket plats. Jag vill ju bara lära mig saker samt dela med mig av det jag har lärt mig.
Aktivitet - föreläsning
Jag går inte på individuella samtal på aktiviteten längre utan bara i den lilla gruppen jag började i. Min åsikt om detta ställe har inte förändrats, jag tycker det mesta har varit katastrofalt dåligt.
Tjejen som har hand om gruppen hamnar iofs inte i denna kategori, hon har varit ganska bra. Hon lyssnar på oss och ser oss som individer. Hon går inte efter ett manuskript utan hon läser av vad som passar. Det gör att jag känner mig ganska bekväm och trygg i gruppen. Jag är därmed inte lika sluten som jag var i den andra gruppen med den andra "coachen". Dvs i de hela 30 minuterna jag fick vara med!!
Förra gången blev dock mycket märklig.
Vi skulle diskutera vilka förväntningar vi hade på dessa träffar och ledaren går ut för att ge oss tid. De tre andra i gruppen är trevliga och har varit med om en hel del jobbiga saker, tyvärr har de också blivit vårdslöst behandlade av olika myndigheter. Jag känner så med dem, jag känner igen så väldigt mycket och det gör så ont i mig att se deras rädsla samtidigt som de inte vill något annat än att jobba.
Jag ser hur andra människor mår. Ofta ser jag saker som de inte berättar men det är som att något ändå skriker till mig och det är så självklart. Jag uppfattar (och upplever) andra människors smärta, rädsla, hopplöshet och en massa andra känslor, jag är som en svamp. Som jag önskar att jag kunde stänga av det men det kan jag inte. Detta tar väldigt mycket energi. Men samtidigt som det kan vara väldigt plågsamt är det ju en tillgång. Eller kan vara om jag bara lär mig att hushålla med krafterna eller helt enkelt att dra ner rullgardinen då och då.
I alla fall.
När vi satt där på aktiviteten och skulle diskutera förväntningar tänkte jag bara att jag måste säga några ord om mående först. Eftersom jag är väldigt visuell av mig ställde jag mig vid whiteboarden och ritade samtidigt som jag pratade. Efter ett tag kom ledaren in och såg ganska förvånad ut över vad som mötte henne, hela tavlan var fullklottrad. Jag visste inte hur hon skulle reagera, hon hade ju lika gärna kunnat skälla på oss som inte gjorde vad vi skulle. Men hon blev väldigt intresserad och frågade om hon fick sitta med.
Erfarenhet har jag gott om. Mycket av ohälsa (skador, sjukdomar osv) är väldigt snarlik oberoende av var de härstammar ifrån. I gruppen finns fibromyalgi, migrän, ångest, vibrationsskada, fallskada, arbetsskada med värk, utmattning och en släng av cancer. Det finns mycket kunskap och erfarenhet i rummet.
Jag refererar ofta till en av mina gamla läkare, av någon anledning började jag kalla honom för dr L och det kommer jag nog alltid att fortsätta med. Han fick mig att förstå hur kroppen, tankar, känsloliv och behovsliv hör och hänger ihop och hur mycket de påverkar varandra. När kroppen är sliten blir tankarna påverkade men även känslorna. Ett exempel är när man har influensa. Jag måste erkänna att jag är som en man ;-), jag lyckas alltid få de där otroligt stora manliga bacillerna som man blir extremt sjuk av. Och ynklig, jag gråter alltid när jag har feber för jag mår så dåligt. Vem skulle i den situationen få för sig att uppmana någon att man skall tänka positivt? Det gör man inte. Man är ledsen, kanske lite rädd och det är många tankar som far runt. Likadant är det med andra sjukdomar. Varje sjukdom försätter din kropp i en slags utmattning men förhoppningsvis går det snabbt över. Cancerbehandling är extremt aggressiv och slår på de flesta cellerna i kroppen. Jag är inte förvånad över att jag är i så dåligt skick.
Det talas mycket om depression efter cancerbehandling. Jag blir ganska upprörd när jag hör det. Jag är säker på att det förekommer depressioner men jag är minst lika övertygad om att de flesta av dessa så kallade depressioner egentligen är rena utmattningar. Efter behandlingen är slut förväntar man sig att bli som vanligt men det funkar oftast inte för kroppen är så sliten. Ju mer du försöker ju mer pressar du din kropp och ju sämre blir det. Kroppen behöver lång tid för återhämtning med tanke på vad den har varit med om. Vissa dagar orkar man mer, dagen efter är man kanske helt slut. Humöret, tankar samt känslor följer med. Är man trött och sliten blir man nedstämd och tänker kanske oroliga och depressiva tankar och känner sig kanske rädd för att det aldrig skall bli som förr. Alltså kropp, tankar, känslor. Det är som en enda stor berg- och dalbana men det kan vara svårt att se hur det hänger ihop.
Det är även tvärtom. Tankar påverkar kroppen, känslor finns i kroppen och leder vidare till kanske andra känslor och andra tankar. Jag har ständig värk. Värken påverkar mig och gör mig stel och trött. När jag är för sliten vissar jag, värken påverkar tankar och jag kanske tänker att jag är misslyckad, jag kommer aldrig någonstans hur mycket jag än försöker. Känslor påverkas, jag kan kanske vara arg på omvärlden. Det är ett kretslopp, allt påverkar varandra. Kroppen kan inte se skillnad på vad som är vad, den känner bara av aktivitet. Kroppen vet inte om det är hjärnan som arbetar hårt eller en muskel, den blir trött. Det kan ge olika resultat men kroppen blir trött och behöver återhämtning.
Jag har tidigare refererat till the spoon theory där sjukdom en SLE beskrivs på ett väldigt bra sätt. Jag läste en intressant bok om en hjärnforskare som själv får en stroke. I gruppen berättas det om påverkan av andra sjukdomar. Det är så otroligt mycket som är likt och jag tycker det är viktigt att ta fasta på, vi har mycket att lära oss om det.
Jag hade kunnat förklara detta på ett mycket bättre sätt om jag hade fått rita! :-)
Det råkade bli en hel föreläsning, den var säkert en halvtimme lång om inte längre.
Jag hade vänt mig direkt till gruppen och tagit exempel både från mina erfarenheter och från deras berättelser. Jag såg på dem att de var väldigt berörda och att de hade tagit till sig mycket av de jag hade sagt. Ledaren sade att jag borde jobba med detta och hon frågade mig om jag visste hur bra jag var. Jag rodnade nästan och sade nej, det gör jag nog inte men berätta gärna mer! ;-)
Jag blev glad för hennes ord men det viktigaste var att jag hade nått de andra, att jag hade lyckats få dem att tänka kanske lite annorlunda på sig själva och sin kropp, att föda en ny tanke hos någon. Det är inte en psykisk sjukdom att bli nedstämd efter en sjukdom eller efter långvarig värk. Det är mer en naturlig följd med tanke på hur det sliter på kroppen. Dr L är lite kontroversiell och säger att det finns inget psyke. Jag är benägen att tro honom och hålla med. Hans teori förklarar allt i mitt mående, det ger mig samband och jag kan tom förutse hur jag kommer att må. Och egentligen är det ganska självklart. Hjärnan sitter ju i kroppen, eller hur? Hur kan man då ge den en helt isolerad roll och kalla allt psykiskt som pågår där? Det är väl lika fysiskt och biologiskt som i resten av kroppen.
Det blev ett långt inlägg. Jag vet inte hur bra jag har varit på att förklara. Detta är dock ett område som ligger mig varmt om hjärtat.
Tjejen som har hand om gruppen hamnar iofs inte i denna kategori, hon har varit ganska bra. Hon lyssnar på oss och ser oss som individer. Hon går inte efter ett manuskript utan hon läser av vad som passar. Det gör att jag känner mig ganska bekväm och trygg i gruppen. Jag är därmed inte lika sluten som jag var i den andra gruppen med den andra "coachen". Dvs i de hela 30 minuterna jag fick vara med!!
Förra gången blev dock mycket märklig.
Vi skulle diskutera vilka förväntningar vi hade på dessa träffar och ledaren går ut för att ge oss tid. De tre andra i gruppen är trevliga och har varit med om en hel del jobbiga saker, tyvärr har de också blivit vårdslöst behandlade av olika myndigheter. Jag känner så med dem, jag känner igen så väldigt mycket och det gör så ont i mig att se deras rädsla samtidigt som de inte vill något annat än att jobba.
Jag ser hur andra människor mår. Ofta ser jag saker som de inte berättar men det är som att något ändå skriker till mig och det är så självklart. Jag uppfattar (och upplever) andra människors smärta, rädsla, hopplöshet och en massa andra känslor, jag är som en svamp. Som jag önskar att jag kunde stänga av det men det kan jag inte. Detta tar väldigt mycket energi. Men samtidigt som det kan vara väldigt plågsamt är det ju en tillgång. Eller kan vara om jag bara lär mig att hushålla med krafterna eller helt enkelt att dra ner rullgardinen då och då.
I alla fall.
När vi satt där på aktiviteten och skulle diskutera förväntningar tänkte jag bara att jag måste säga några ord om mående först. Eftersom jag är väldigt visuell av mig ställde jag mig vid whiteboarden och ritade samtidigt som jag pratade. Efter ett tag kom ledaren in och såg ganska förvånad ut över vad som mötte henne, hela tavlan var fullklottrad. Jag visste inte hur hon skulle reagera, hon hade ju lika gärna kunnat skälla på oss som inte gjorde vad vi skulle. Men hon blev väldigt intresserad och frågade om hon fick sitta med.
Erfarenhet har jag gott om. Mycket av ohälsa (skador, sjukdomar osv) är väldigt snarlik oberoende av var de härstammar ifrån. I gruppen finns fibromyalgi, migrän, ångest, vibrationsskada, fallskada, arbetsskada med värk, utmattning och en släng av cancer. Det finns mycket kunskap och erfarenhet i rummet.
Jag refererar ofta till en av mina gamla läkare, av någon anledning började jag kalla honom för dr L och det kommer jag nog alltid att fortsätta med. Han fick mig att förstå hur kroppen, tankar, känsloliv och behovsliv hör och hänger ihop och hur mycket de påverkar varandra. När kroppen är sliten blir tankarna påverkade men även känslorna. Ett exempel är när man har influensa. Jag måste erkänna att jag är som en man ;-), jag lyckas alltid få de där otroligt stora manliga bacillerna som man blir extremt sjuk av. Och ynklig, jag gråter alltid när jag har feber för jag mår så dåligt. Vem skulle i den situationen få för sig att uppmana någon att man skall tänka positivt? Det gör man inte. Man är ledsen, kanske lite rädd och det är många tankar som far runt. Likadant är det med andra sjukdomar. Varje sjukdom försätter din kropp i en slags utmattning men förhoppningsvis går det snabbt över. Cancerbehandling är extremt aggressiv och slår på de flesta cellerna i kroppen. Jag är inte förvånad över att jag är i så dåligt skick.
Det talas mycket om depression efter cancerbehandling. Jag blir ganska upprörd när jag hör det. Jag är säker på att det förekommer depressioner men jag är minst lika övertygad om att de flesta av dessa så kallade depressioner egentligen är rena utmattningar. Efter behandlingen är slut förväntar man sig att bli som vanligt men det funkar oftast inte för kroppen är så sliten. Ju mer du försöker ju mer pressar du din kropp och ju sämre blir det. Kroppen behöver lång tid för återhämtning med tanke på vad den har varit med om. Vissa dagar orkar man mer, dagen efter är man kanske helt slut. Humöret, tankar samt känslor följer med. Är man trött och sliten blir man nedstämd och tänker kanske oroliga och depressiva tankar och känner sig kanske rädd för att det aldrig skall bli som förr. Alltså kropp, tankar, känslor. Det är som en enda stor berg- och dalbana men det kan vara svårt att se hur det hänger ihop.
Det är även tvärtom. Tankar påverkar kroppen, känslor finns i kroppen och leder vidare till kanske andra känslor och andra tankar. Jag har ständig värk. Värken påverkar mig och gör mig stel och trött. När jag är för sliten vissar jag, värken påverkar tankar och jag kanske tänker att jag är misslyckad, jag kommer aldrig någonstans hur mycket jag än försöker. Känslor påverkas, jag kan kanske vara arg på omvärlden. Det är ett kretslopp, allt påverkar varandra. Kroppen kan inte se skillnad på vad som är vad, den känner bara av aktivitet. Kroppen vet inte om det är hjärnan som arbetar hårt eller en muskel, den blir trött. Det kan ge olika resultat men kroppen blir trött och behöver återhämtning.
Jag har tidigare refererat till the spoon theory där sjukdom en SLE beskrivs på ett väldigt bra sätt. Jag läste en intressant bok om en hjärnforskare som själv får en stroke. I gruppen berättas det om påverkan av andra sjukdomar. Det är så otroligt mycket som är likt och jag tycker det är viktigt att ta fasta på, vi har mycket att lära oss om det.
Jag hade kunnat förklara detta på ett mycket bättre sätt om jag hade fått rita! :-)
Det råkade bli en hel föreläsning, den var säkert en halvtimme lång om inte längre.
Jag hade vänt mig direkt till gruppen och tagit exempel både från mina erfarenheter och från deras berättelser. Jag såg på dem att de var väldigt berörda och att de hade tagit till sig mycket av de jag hade sagt. Ledaren sade att jag borde jobba med detta och hon frågade mig om jag visste hur bra jag var. Jag rodnade nästan och sade nej, det gör jag nog inte men berätta gärna mer! ;-)
Jag blev glad för hennes ord men det viktigaste var att jag hade nått de andra, att jag hade lyckats få dem att tänka kanske lite annorlunda på sig själva och sin kropp, att föda en ny tanke hos någon. Det är inte en psykisk sjukdom att bli nedstämd efter en sjukdom eller efter långvarig värk. Det är mer en naturlig följd med tanke på hur det sliter på kroppen. Dr L är lite kontroversiell och säger att det finns inget psyke. Jag är benägen att tro honom och hålla med. Hans teori förklarar allt i mitt mående, det ger mig samband och jag kan tom förutse hur jag kommer att må. Och egentligen är det ganska självklart. Hjärnan sitter ju i kroppen, eller hur? Hur kan man då ge den en helt isolerad roll och kalla allt psykiskt som pågår där? Det är väl lika fysiskt och biologiskt som i resten av kroppen.
Det blev ett långt inlägg. Jag vet inte hur bra jag har varit på att förklara. Detta är dock ett område som ligger mig varmt om hjärtat.
Skynda långsamt
Jag försöker att vila, jag försöker att få återhämtning.
Men det är svårt. Det känns som att det går ett steg fram och ettochhalvt tillbaka. Men det kunde ju varit värre, det kunde varit ett steg fram och två tillbaka! Fortfarande är viljans kraft alldeles för stark för kroppens ork. Det är inte så att jag tvingar mig själv till sådant jag inte orkar. Snarare är det så att jag inte känner efter. Dessutom tar jag för stora bett för jag vill så mycket.
Man kunde ju tro att jag borde lärt mig detta efter så många år men nope. Eller, jag vet det rent förnuftsmässigt men på något sätt tror jag ändå att jag skall klara det denna gång!
Jag hade dålig ork även innan men cytobehandlingen tog den sista ynkliga rest av reservkraft jag hade. Jag försöker vila, jag försöker få till återhämtning men orken jag får ihop räcker bara till det mest nödvändiga. Varje gång jag gör något utöver det blir det bakslag och jag vissnar.
Jag vet inte riktigt vad jag skall tänka om cancerskräpet. Jag är oändligt tacksam för de lärdomar jag har fått och jag hade inte velat vara utan dem. Det är värdefulla insikter och mitt liv är på vissa sätt lättare tack vare dem. Men rent fysiskt är jag ett vrak och jag är så otroligt rädd att jag inte skall bli bättre och att jag skall fastna i denna värk, stelhet och trötthet.
För två år sedan var jag i ganska bra form. Tom den bästa form jag har varit i på flera år. Det var efter att jag hade varit i Alnarp i tre månader. Deras trädgårdsterapi var bra för mig. Jag hade dock behövt (och velat) gå där mycket längre. Första dagen i juni var min sista dag där och dagen efter fick jag min cancerdiagnos. Det känns fortfarande ledsamt när jag tänker på det, som ett slöseri. Men samtidigt så vet jag inte hur det hade gått om jag inte hade haft Alnarp i ryggen så jag är ändå tacksam över att jag hann gå där innan. Med tanke på att cyton verkligen var på gränsen till vad jag klarade vet jag inte hur det hade varit utan Alnarp. Ärligt talat vet jag inte om jag hade klarat av en cytobehandling då.
Skynda långsamt.
.
.
.
.
.
.
.
.
Det måste vara bland det svåraste som finns!
Men det är svårt. Det känns som att det går ett steg fram och ettochhalvt tillbaka. Men det kunde ju varit värre, det kunde varit ett steg fram och två tillbaka! Fortfarande är viljans kraft alldeles för stark för kroppens ork. Det är inte så att jag tvingar mig själv till sådant jag inte orkar. Snarare är det så att jag inte känner efter. Dessutom tar jag för stora bett för jag vill så mycket.
Man kunde ju tro att jag borde lärt mig detta efter så många år men nope. Eller, jag vet det rent förnuftsmässigt men på något sätt tror jag ändå att jag skall klara det denna gång!
Jag hade dålig ork även innan men cytobehandlingen tog den sista ynkliga rest av reservkraft jag hade. Jag försöker vila, jag försöker få till återhämtning men orken jag får ihop räcker bara till det mest nödvändiga. Varje gång jag gör något utöver det blir det bakslag och jag vissnar.
Jag vet inte riktigt vad jag skall tänka om cancerskräpet. Jag är oändligt tacksam för de lärdomar jag har fått och jag hade inte velat vara utan dem. Det är värdefulla insikter och mitt liv är på vissa sätt lättare tack vare dem. Men rent fysiskt är jag ett vrak och jag är så otroligt rädd att jag inte skall bli bättre och att jag skall fastna i denna värk, stelhet och trötthet.
För två år sedan var jag i ganska bra form. Tom den bästa form jag har varit i på flera år. Det var efter att jag hade varit i Alnarp i tre månader. Deras trädgårdsterapi var bra för mig. Jag hade dock behövt (och velat) gå där mycket längre. Första dagen i juni var min sista dag där och dagen efter fick jag min cancerdiagnos. Det känns fortfarande ledsamt när jag tänker på det, som ett slöseri. Men samtidigt så vet jag inte hur det hade gått om jag inte hade haft Alnarp i ryggen så jag är ändå tacksam över att jag hann gå där innan. Med tanke på att cyton verkligen var på gränsen till vad jag klarade vet jag inte hur det hade varit utan Alnarp. Ärligt talat vet jag inte om jag hade klarat av en cytobehandling då.
Skynda långsamt.
.
.
.
.
.
.
.
.
Det måste vara bland det svåraste som finns!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
