7 veckor postop

Idag är det 7 veckor sedan de skar i min kropp. Det är bättre men det är fortfarande väldigt tufft. Om jag hade vetat hur tufft det skulle vara så hade jag nog inte gjort operationen. Inte nu och frågan är om jag överhuvudtaget hade valt den. Fast fråga mig om några månader så kanske jag säger en helt annan sak.

Det konstiga är att det var bättre. Smärtan var nästan borta, stramheten var mycket bättre och jag var inte riktigt lika trött. Nästan, men inte riktigt. Och eftersom det var bättre rörde jag mig mer. Det räckte för att det skulle smälla till igen. Jag fick en läskig utbuktning vid bukärret och det började göra ont igen. Dessutom är hela magen utspänd nästan hela tiden igen. Jag har också en punkt vid bröstet som gör ont.

Smärtan i skuldran har kommit tillbaka och det är den jobbiga, sugande typen. Om smärta kan jämföras med ljud så är denna en hög och intensiv variant. Och precis som högt ljud är det väldigt störande.

Eksemet i ansiktet har varit helt sjukt. Jag har sett ut som ett monster och det har svidit, dragit och gjort riktigt ont. Jag fick en annan medicin och efter ca en vecka är det lite bättre. Fast det kan vara skillnad från dag till dag. Ena dagen är det bättre och andra dagen är det sämre så än så länge vågar jag inte hoppa högt. Precis som om jag hade orkat göra det! ;-) Baksidan är att jag känner av biverkningar av den (nähä!?). Jag har ånyo fått klåda över hela kroppen och jag mår väldigt illa. Som det känns nu önskar jag att jag skulle kräkas så illamåendet skulle kunna stillas.

Efter min dusch imorse fick jag gå och lägga mig igen. när jag skulle tejpa ärren tar tejpen slut. Jag vill verkligen göra mitt bästa för att få så fina ärr som möjligt så jag bestämde mig för att dagens kraftansträngning skulle bli en promenad till apoteket. Jag kom knappt upp för trapporna. Allt jag hade på mig och med mig hamnade på golvet och jag hamnade i sängen. Nu lät det där som början till något erotiskt men det var alltså ytterkläderna det handlade om. Två timmar sov jag och jag fick tvinga upp mig för att jag behövde äta. Inte för att jag ville det. Jag mådde så illa att jag inte trodde att jag skulle få ner något. Jag hade inte kunnat laga något men som tur var hade jag något att värma. Och bara jag tänker på mat klöker jag. Konstigt ord. Jag trodde dessutom att det var dialekt men det var det tydligen inte. Tänker jag på ord istället för mat går det bättre. Att vara illamående är en konstant kamp. Jag måste undvika reklam och mat, affärer, människor som äter, viss TV och dofter. Och där måste jag nog sluta skriva.