3 år efteråt

Idag är det 3 år sedan jag fick min sista giftbehandling. Jag kan inte säga att jag kommer ihåg den dagen, jag har inget som helst minne av den. Jag bläddrade bakåt lite här i bloggen men jag klarade ärligt talat inte av att läsa inläggen så noga. Det var för jobbigt och jag klarade inte av att bli påmind om det och hur jag mådde.

Däremot tänker jag gärna på att det är över. Hur ljuvligt skönt det var att få dra ut picclinen från min arm. Jag drog ut den sakta, cm för cm för att verkligen dra ut på njutningen. Sköterskan trodde nog att jag drog ut den sakta eftersom jag tyckte det var läskigt för hon tog tag i den och slet ut den. Jag blev riktigt arg. Det var min stund, min njutning efter flera månaders helvete.

Men över är det och jag är säker på att jag aldrig kommer att behöva begära varken pass eller visum för att komma in i Cancerlandet igen. Det är över och för varje dag blir jag starkare och friskare. För varje dag hittar jag mig själv lite mer och kommer närmare hur jag vill leva mitt liv.

Nu har jag det bra.