Är du inte bra?

Jag jobbade idag. Eller skall jag säga att jag arbetspraktiserade? Nä, jag kallar det nog för arbete.
Det är jobbigt. Märkligt nog är det jobbigt för att det är roligt. Och då har jag svårt att begränsa mig. Jag pressar mig alltid för hårt och för länge. Idag är jag helt slut. Och jag har fruktansvärt ont. Det verkar som att alla problemområden har kommit överens om att sätta igång och värka på en gång. Jag har ont på ställen som jag inte haft ont i på länge. Å ena sidan är det ju inte konstigt. Min kropp är inte van vid att vara igång så här mycket. Men det är ändå svårt att hantera.

Som vanligt har jag ont i nacke, axlar och det sprider sig ner över skuldrorna och ryggen. Jag är alltid spänd i musklerna i ansiktet och har ont i tinningar och käkar. Efter en sportskada har jag problem med vänster knä och efter detsamma belastade jag höger höft fel och fick svår smärta. Neuropatin i händer men främst fötter gör sig väldigt påmind. Sedan var det nog inte mer. Men det räcker ganska bra tycker jag, lite för bra ärligt talat när det är allt samtidigt.

Det är ganska mycket som är på gång och jag känner mig helt förvirrad och utan fotfäste. Jag har ont och är trött, känner mig liten, orolig och otroligt ensam. Jag har många jag kan prata med vanligtvis men när det blir såhär jobbigt vågar jag inte vända mig till dem. Jag är rädd för att de inte orkar med det. Detta gör att jag känner mig ännu mer ensam och ledsen.

Jag var på körövningen idag. Jag hade nog egentligen behövt vila men jag var inte där förra gången så jag tyckte att jag borde gå. Jag höll mig ovanför vattenytan men skulle prata om några grejer med körledaren. Mitt i blev vi avbrutna. Under lång tid har jag velat prata med henne men inte riktigt känt att det funnits tillfälle, hon är hela tiden upptagen med massor av människor omkring henne. Och äntligen när jag hade några minuter med henne så kom det en annan och bara brakade på. Jag trodde inte hon skulle prata så länge så jag sade inget. Men hon bara fortsatte och fortsatte tills körledaren var tvungen att gå. Och jag kände mig helt avsnoppad även om det givetvis inte var meningen. Då trillade jag under vattenytan. Inte utanpå för det är inte rätt forum men inuti mig var det kaos.

Idag på arbetsträningen satt vi och fikade. Det är en äldre dam där som verkar hur pigg och energisk som helst. Hon är över 80 och jobbar nästan heltid. Vi pratade något om ork och värk då hon frågade mig, nästan förvånad - är du inte bra?

På något sätt blev jag helt chockad. Under så många år har jag parerat för frågan - hur är det. Den har jag blivit ganska bra på att blocka och vända tillbaka, i många fall utan att vederbörande ens märker det. Detta var en fråga med mycket mer värme och äkta menad så den tog mig verkligen på sängen. Först visste jag inte hur jag skulle svara.

Är jag inte bra?
Nej, det är jag inte.