Fristad

Jag är så otroligt glad att jag har min arbetspraktik.
Jag är så otroligt glad över mina arbetskamrater.
Jag är så otroligt glad över att de uppskattar mig och tycker att jag är duktig.
Jag är så otroligt glad över min fristad.

Det behövs när mitt hem inte längre är min fristad.
Fast det var länge sedan den var det.

Men det skall bli så igen.
Jag skall skapa ett nytt hem, en fristad med trygghet, lugn och harmoni.

Kroppsreaktion på svek

Igår fick jag veta något som gjorde mig fullständigt rasande.
Det var inget överraskande svek men det påverkade mig ändå väldigt starkt.
Förutom otrolig ilska känner jag sorg och chock. Chocken kommer ifrån den totala avsaknaden av skam, ånger och ansvar som personen i fråga uppvisar. Det både chockar och skrämmer mig.

Den här kroppen klarar inte av så starka händelser. I alla fall inte utan att det ger negativa effekter i form av värk. Jag var helt slut igår kväll så jag lade mig tidigt. Jag kände av lite huvudvärk så jag anade vad som komma skulle och mycket riktigt - jag vaknade mitt i natten av fullskalig migrän. Numera är mönstret likadant, det infaller alltid nattetid vilket jag finner mycket märkligt. Förr fick jag minsann migrän på dagtid men nu har jag alltså blivit en nattsuddare.

Mitt i dimman lyckades jag peta i mig några tabletter som gav mig en annan sorts dimma. De hjälpte inte så bra som jag hade hoppats. Jag tror i alla fall att det var rätt tablettkombination jag fick tag i. Det är inte så lätt att försöka ligga stilla, öppna lådan och ta fram rätt tabletter av ca 10 burkar jag har ståendes där. Jag känner dock väl till de olika burkarna och jag är ganska säker på att det var rätt. Förr räckte det med en tablett men för många år sedan togs den bort och för att få samma effekt behöver jag kombinera tre olika sorter vilket är lättare att göra i vaket, seende och tänkande tillstånd.

Idag känner jag av träningsvärk i ljumskarna. Det är också märkligt. Jag tror inte jag gjorde något annorlunda igår. Inget annat än att känna min kropp genomsköljas av en otrolig ilska. Fast det kanske är så min kropp svarar på svek och ilska. Tur det var något som knep igen på mig för verbalt gjorde jag det minsann inte. Och ändå sade jag lååååångt ifrån allt jag ville.

Bära värk?

Egentligen hade jag för ont men jag gick och jobbade idag. Jag ville verkligen göra något utanför hemmet som involverade andra människor. Det är så synd att jag får sådan värk och trötthet för jag tycker det är väldigt roligt och det känns så skönt att ta steg framåt. Nu skriker min kropp åt mig och jag skall lyda den och gå och lägga mig.

Och nu vill jag bara slippa dåligt humör och spydigheter, jag är ganska så trött på det vid det här laget. Det gör inte direkt att värken blir lättare att bära.

Är du inte bra?

Jag jobbade idag. Eller skall jag säga att jag arbetspraktiserade? Nä, jag kallar det nog för arbete.
Det är jobbigt. Märkligt nog är det jobbigt för att det är roligt. Och då har jag svårt att begränsa mig. Jag pressar mig alltid för hårt och för länge. Idag är jag helt slut. Och jag har fruktansvärt ont. Det verkar som att alla problemområden har kommit överens om att sätta igång och värka på en gång. Jag har ont på ställen som jag inte haft ont i på länge. Å ena sidan är det ju inte konstigt. Min kropp är inte van vid att vara igång så här mycket. Men det är ändå svårt att hantera.

Som vanligt har jag ont i nacke, axlar och det sprider sig ner över skuldrorna och ryggen. Jag är alltid spänd i musklerna i ansiktet och har ont i tinningar och käkar. Efter en sportskada har jag problem med vänster knä och efter detsamma belastade jag höger höft fel och fick svår smärta. Neuropatin i händer men främst fötter gör sig väldigt påmind. Sedan var det nog inte mer. Men det räcker ganska bra tycker jag, lite för bra ärligt talat när det är allt samtidigt.

Det är ganska mycket som är på gång och jag känner mig helt förvirrad och utan fotfäste. Jag har ont och är trött, känner mig liten, orolig och otroligt ensam. Jag har många jag kan prata med vanligtvis men när det blir såhär jobbigt vågar jag inte vända mig till dem. Jag är rädd för att de inte orkar med det. Detta gör att jag känner mig ännu mer ensam och ledsen.

Jag var på körövningen idag. Jag hade nog egentligen behövt vila men jag var inte där förra gången så jag tyckte att jag borde gå. Jag höll mig ovanför vattenytan men skulle prata om några grejer med körledaren. Mitt i blev vi avbrutna. Under lång tid har jag velat prata med henne men inte riktigt känt att det funnits tillfälle, hon är hela tiden upptagen med massor av människor omkring henne. Och äntligen när jag hade några minuter med henne så kom det en annan och bara brakade på. Jag trodde inte hon skulle prata så länge så jag sade inget. Men hon bara fortsatte och fortsatte tills körledaren var tvungen att gå. Och jag kände mig helt avsnoppad även om det givetvis inte var meningen. Då trillade jag under vattenytan. Inte utanpå för det är inte rätt forum men inuti mig var det kaos.

Idag på arbetsträningen satt vi och fikade. Det är en äldre dam där som verkar hur pigg och energisk som helst. Hon är över 80 och jobbar nästan heltid. Vi pratade något om ork och värk då hon frågade mig, nästan förvånad - är du inte bra?

På något sätt blev jag helt chockad. Under så många år har jag parerat för frågan - hur är det. Den har jag blivit ganska bra på att blocka och vända tillbaka, i många fall utan att vederbörande ens märker det. Detta var en fråga med mycket mer värme och äkta menad så den tog mig verkligen på sängen. Först visste jag inte hur jag skulle svara.

Är jag inte bra?
Nej, det är jag inte.

Förvirring och värk

Jag känner mig förvirrad och jag vet inte vad jag skall göra med saker och ting.
Jag vet inte vad som är bäst för mig, jag vet inte vad jag orkar, kan, vill och behöver!

Detta är tredje veckan på min arbetspraktik i en second hand affär. Jag trivs jättebra, jag tycker det är roligt och jag jobbar med en tjej som jag kommer jättebra överens med, vi verkar vara ganska lika.

Om tre månader är det dags för min årsdag för mastektomin. Jag kan inte fatta att det har gått så lång tid som tre år. Och ändå! Ändå ser jag mig själv i spegeln och blir nästan chockad för ibland hänger jag inte med och då tror jag att skall hänga två bröst där.

Nu börjar snart katten att trampa på tangentbordet. Fast det kanske inte blir så stor skillnad från när jag skriver när jag är förvirrad av mina piller.
Det är på gång känner jag och jag kämpar för att detta inlägget skall kunna läsas.

Nattinatti
Jag ber om lugn och mod till att göra vad som är rätt. Fast vad är rätt? Vad är rätt för Gud och vad är rätt för mig, vad är rätt för andra inblandade?

Förvirring...

Spektrum

Idag har jag gått igenom ett helt spektrum med känslor och tankar. Det började med rädsla och oro vilket nästan ledde till ångest när det var som värst. En bok jag läser påminde mig dock om att det även finns glädje, möjligheter tillsammans med egenvärde och handlingskraft.

Den påminnelsen kom verkligen vid rätt tillfälle.

Felringning

Hej, det är Vincent sade en väldigt ung röst i telefonen precis.
Jag känner ingen ung Vincent. För all del känner jag ingen gammal Vincent heller för den delen.
När jag sade att han hade ringt fel lade han bara på luren. Tut, tut, tut sade det. Jag såg nog lika dum ut som de gör på TV när de sitter där med en tutande telefon i luren.

Sedan blev jag lite arg. Var finns hyfset?
Förr när man ringde fel sade man i alla fall ursäkta innan man lade på. Numera händer det sällan, de slänger bara på luren och det är så otroligt ohyfsat.

Jag var nära att ringa upp och säga till, haha. Men nej, jag skall välja vad jag lägger min energi på och det är inte min uppgift att uppfostra den ungen.

8årsdag som sambos

För 8 år sedan blev jag sambo. Om möjligt älskar jag ännu mer idag än vad jag gjorde då.
Men jag var först lite orolig, jag var inte helt säker på att det var rätt eller om min omvårdnad skulle vara tillräckligt bra. Några gånger oroade jag mig över att jag inte hittade min sambo. En gång efter intensivt letande fann jag vederbörande på en gosig filt i garderoben. En annan gång på sängen men under överkastet. Den värsta gången var när hon lade sig under sängen och inte ville komma fram förrän dagen efter.

Då var hon rädd, lilla Effiekissen.
Nattsolens Ephedra, min älskade katt!

Tillbaka

Jag hade en fin förlängd helg hemhemma och jag njöt av solen, jag njöt av promenaden, jag njöt av maten och jag njöt av att träffa dem. Jag träffade även min pappa. Tidigare sågs vi aldrig men jag har sagt till honom att jag inte vill att det skall bli så igen. I relationen till honom får jag ta på mig rollen att vara "den vuxna" men tja, det funkar för nu. Jag vill ju ha kontakt med honom.

Vi var mycket ute och promenerade, bla runt Knobesholmsjön som inte ligger långt ifrån hemhemmet. Jag borde ha varit där någon gång men jag har absolut inget minne av det. Vackert var det i alla fall.

En dag tog jag mig till Ge-kås för att shoppa lite. Oj, vad länge sedan jag var där. Jag gick där fram och tillbaka några gånger men sedan orkade jag inte mycket mer. Det blev mest canvas jag köpte, det var allt hjärnan räckte till. Men det var inte dåligt det!

Jag kom hem i tisdags kväll förra veckan och sedan har det helt enkelt varit full rulle. Jag började arbetspraktiken på torsdagen och var där även på fredagen. Efter det var jag helt slut. Det är jag faktiskt fortfarande. Det tar ett tag innan man vänjer sig vid det. Men just nu är tröttheten och värken väldigt besvärande. Men det är roligt och när det är roligt har jag svårt att begränsa mig men det måste jag ju göra. Finns mycket att skriva om om det ämnet.

Min prins

För att ni skall ha något att titta på tills dess lägger jag upp en bild på min prins. Han är en kisse som vill vara väldigt nära hela tiden, gärna i famnen på mig eller på sakerna jag arbetar med. Under gårdagens kladdsession tappade jag en liten urklippt krona på hans huvud. Visst är han söt!

Åker hemhem

Det var länge sedan jag var hemhemma så nu tar jag mig en tripp hemåt innan jag börjar jobba nästa vecka. Solen skiner och det ser ut att vara ganska skönt ute, hoppas att det är så även 20 mil norr om mig. Där tar jag datoruppehåll så vi hörs när jag kommer tillbaka. :-)

Imponerande galet eller galet imponerande?

Jag sorterar, organiserar och rensar bland mina papper. Från breven som kan ligga några dagar oöppnade på köksbordet till löspapperssystemet på köksbänken när jag öppnar dem. Löspapperssystemet fortsätter in i sovrummet där jag har olika mappar för förvaring. Det viktigaste att komma ihåg hamnar på skrivbordet och försvinner under alla skaparpapper eller i fönstret i en låda där annat läggs ovanpå. Den lådan hamnar stundtals på golvet vid särskild vild och yster kattlek. Det finns ytterligare en förvaringslåda där papper hamnar som inte är dagsaktuella. Där får de ligga och marinera under ganska lång tid innan de hamnar i jättepärmen med noggrann uppdelning. Även om det inte låter så, så har jag ganska bra koll på mina papper. Dock inte lika bra som tidigare då jag hade galet kontroll över alla papper. Då var inte heller tidsförloppet från inkommande till införd lika långt.

Ju sämre minne jag har, ju sämre min hjärna fungerar, desto viktigare blir det för mig att ha bra organisering på mina papper. Jag får förenkla för mig själv genom att hitta olika strategier. Det funkar faktiskt ganska bra. Förra året när jag fick "förmånen" att gå hos världens galnaste coach var ytterligare en situation där jag använde mig av denna strategi. Hennes reaktion var dock något jag inte hade förväntat mig då hon storskrattade när hon såg det. Ja, galen var ordet.

Något annat som var galet var att försöka hålla ordning på tiderna under min cytostatikabehandling. Inte bara tiderna förresten, det var otroligt mycket att försöka hålla i minnet. Och vilket minne förresten? Så jag nyttjade mig av min sorteringsstrategi och skapade en mapp/pärm med massa färggranna indelningar för allt jag behövde komma ihåg. Denna pärm finns fortfarande kvar. Jag har funderat på att slänga allt men på ett sätt är det ändå viktigt för mig att komma ihåg hur det var. Inte för att frossa i det utan för tacksamheten att jag trots allt har tagit mig genom det.

I min utlåda hade jag några papper som behövde komma in i min cancerpärm så jag tog fram den och bläddrade i den. Tänk att det trots allt finns en del som jag hade glömt. Det känns ändå inte så länge sedan! Jag hade gjort en almanacka med alla tider att komma ihåg, den var helt sjukt fulltecknad. Jag hittade även en engelsk forskningsrapport om Pantherstudien som jag ingår i. Som den informationsnörd och tidigare tumöraktivist (läs anställd på preklinisk forskningslaboratorium på diverse tumörer) ville jag ta del av rapporten. Det kommer jag ihåg. Nu när jag tittar på den ser jag en massa understrykningar och kommentarer i marginalerna. Herregud, jag tog mig alltså genom dessa ytterst torra 54 forskningssidor och dessutom på engelska. Jag får säga att jag är imponerad av mig själv! Men ändå...galet var ordet.