Minnet!

Jag kom på varför jag började tänka på det jag skrev om i inlägget tidigare idag.
Och jag blir lika glad varje gång det händer!

Jag läste i ett forum om en kvinna som blivit diagnosticerad med en ganska ovanlig och riktigt rälig sjukdom. Trots att det var jobbigt var hon lättad över att äntligen få en diagnos efter många år. Bland kommentarerna var det en som som skrev jättegrattis och att hon var avis. Öh?
Dessutom var det många som skrev att åh, vad bra, då kommer folk att förstå.

Nej, folk förstår inte bara för att du får en diagnos.
Hur skulle de kunna göra det?
Det enda sättet du verkligen kan förstå på är om du har gått genom det själv.

Jag känner en kvinna som har samma hemska diagnos. Jag känner igen mycket av det hon beskriver eftersom vissa saker påverkar kroppen på liknande sätt. Men trots att jag har en del erfarenhet av värk och trötthet har jag absolut ingen aning om hur hon har det. Trots att jag vet att hon har en diagnos så glömmer jag emellanåt.

Och så är det. Inget är likadant för två människor även om omständigheterna kan verka vara likadana. Man vet aldrig hur en annan människa har det. Det är förmätet att tro annat. Dessutom kan det vara provocerande att ständigt höra att jag vet hur det är när det så tydligt inte är så.

Och där blir jag påmind om att jag senast igår själv gjorde mig skyldig till det. Jag sade det inte högt men jag tänkte att jag visste och förstod en annans situation. Och det gjorde jag säkert men bara till en viss del.