Det har varit tungt. Jag har haft svårt att hitta orken och glädjen. När allt gör ont och det mesta gör ont eller är svårt att göra är det lätt att tappa glädjen. Den försöker jag leta reda på igen.
Idag var jag i Slottsparken en stund och letade efter glädjen. Jag satte mig på en pall mitt i plantering och där var den ju, glädjen. Jag gick senare genom trädgården med alla de delplanteringar och glädjen följde mig i spåren. Sedan har den stannat med mig när jag har gosat katter, fixat mat, läst lite, jag lyckades äntligen slutföra en grej jag började på för ca 2 månader sedan. Det har krånglat en massa men idag fick jag till slut gjort det sista och det är fäääärdigt! Underbart och jag känner mig faktiskt stolt. Vissa saker hade jag velat göra bättre men programmet jag använde tycktes ha någon bugg för den stängde ner sig varje gång jag jobbade med det så jag är faktiskt nöjd ändå!
Jag är mycket nöjd med gårdagen också.
Jag fick till min stora glädje några extra timmar på yogan som jag tyckte var så vansinnigt bra. När jag var på väg dit var jag stressad och jag kände mig arg. Först var jag inte säker på att jag skulle gå dit trots att jag hade fått ett mail från instruktören om att jag var hjärtligt välkommen. Men jag kände mig dum över att jag hade frågat och dum över att kanske vara i vägen nu när de egentligen har "avslutat" mig. Men jag tänkte på hur bra jag mådde av yogan och det tog överhanden så jag gick dit. När jag kom in möttes jag av Marie och hon brast ut i ett heeeeeej, vad glad jag är att se dig, vad roligt att du kom hit! Det kändes riktigt bra att bli bemött på ett sådant sätt! :-)
Lite rostig var jag så jag fick titta lite på vad vi skulle göra. Men under tiden kände jag bara hur glädjen sprider sig i mig och i min kropp. Det känns så ljuvligt att verkligen använda min kropp. Att jag kan göra något som är bra för min kropp men som inte är för mycket eller jobbigt eller slitigt utan något som är anpassat till att vara bra för mig just nu. Och det är det. Jag klarar ju alla övningar och det känns fantastiskt att tänja och sträcka och låta andningen vara med.
Yogan ger mig både lugn och glädje, jag vill alltid ha yoga i mitt liv.
En annan sak som jag hade igår var ett möte med min handläggare på AF. Jag har haft väldigt tur de senaste åren för ånyo har jag fått en helt fantastisk handläggare. En som verkligen är intresserad, dels av sitt arbete och dels av människorna hon arbetar med.
Jag hade med ett papper som jag inte förstod, det handlade om ersättning och då kom vi givetvis in på att tala om lön. Min lön är väldigt låg. Min arbetsplats har hållit den nere under min sjukskrivning . Min handläggare var helt chockad, hon såg helt chockad ut, hon lät chockad, det var det värsta hon har sett på ett tag sade hon. Arg blev hon också, hon kommer att ringa till de "hjälpsamma" damerna från personalavdelningen från min arbetsplats som var med på mötet på onkologen. Det skall bli hemskt spännade att se vad de säger, det är riktigt roligt. Jag har ju i flera år kämpat för att få upp min kön men stött emot så mycket varje gång som säger att det inte går så jag har gett upp.
Jag är så glad över hennes reaktion! Jag är så tacksam över hennes ilska. Jag har varit så arg och ledsen över att de har hållit nere lönen i så många år men detta är första gången som någon annan verkligen har delat den känslan. Delat samt bekräftat den! Det är knappt så att något behöver hända med min lön. Jag är så otroligt glad över detta ändå. Herregud, någon kämpar för mig!! Jag är helt överrumplad. Det är en helt underbar känsla som jag skall leva på länge.
Idag var jag på en promenad i Slottsparken. Jag tror att jag skall fixa en praktikplats där. Jag vill komma igång och en omgivning av växter och träd kan inte vara ett bättre ställe för mig att och läkas och stärkas.
Gaudeamus igitur -låtom oss glädjas!
Nattinatt
söndag 30 maj 2010
onsdag 26 maj 2010
Konstiga drömmar
Hur kan människan Picasso ha tagit sig in i min dröm och varför i hela friden skulle hon sminka mig!?
tisdag 25 maj 2010
Min tisdag
Idag har jag gjort mycket. Det kan vara både bra och mindre bra.
Jag hade en massa papper jag behövde få ordning på, vilka räkningar som skulle betalas, avsluta ett bankkort. Jag behövde ringa en massa för att få rätt svar. Jag behövde kopiera och mitt i alla behövde jag byta patronerna men till slut fick jag ut de papperna. Dessa handlar om mina arbetsskdeanmälningar. Det har tagit vansinnigt lång tid för det var en sak som skulle skrivas och det var så fruktansvärt jobbigt att göra så det har tagit flera år. Men nu är det skickat. Jag gick till posten för att verkligen få iväg det. Är jag lite nedstämd borde jag ta mig en runda inom Posten. Damerna där är alltid så himla trevliga och gulliga. Var annars kan man få så bra, personligt och trevligt bemötande på posten nuförtiden och här är de även generösa med leenden och komplimanger.
Nästa gång jag behöver träffa lite trevliga människor och bli glad går jag dit. De har till och med frågat vad det är med mig och hur har det gått med cancern för det är ju något som man pratar om med små bokstäver!Fast de gör det ju av hänsyn till mig. Jag tycker att det är oerhört modigt att våga fråga.
Vad har jag mer gjort? Jo, jag har dubbelkollat lite olika tider som var tveksamma och fixat det. Det visade sig att det blir dubbelbokning en dag så jag får flytta på en grej. Så allra precis just nu tror jag att jag har koll på allt jag behöver i form av räkningar och mötestider. Det känns bra! Det var ingen stor sak egentligen men det tog lång tid och det tog mycket energi att få allt rätt.
Jag träffade en gammal kollega från när jag jobbade sådär 100 år sedan. Det var roligt att ses igen. Vi har setts lite då och då eftersom hon övertog min fina lägenhet när jag och sambon flyttade hit. Vi jobbade på en forskningsavdelning med tumörforskning. Det är så himla konstigt att tänka på, att jag var så nära dessa vidriga celler. Det var ju det som jag arbetade med varje dag men jag hade absolut ingen aning om vad cancer handlade om! Tur min avdelning är nerlagd för jag vet inte om jag hade orkat jobba med det igen..
Idag har jag bara liiite ont i magen och jag kommer nog att sova bra hoppas jag.
Nattiden är inte riktigt den bästa tiden länge. Min termostat är paj, jag växlar mellan att frysa och att toksvettas. Dessutom har jag minst en, oftast två katter på mig som agerar som rena värmefiltar! Riktigt obehagligt! (inte katterna egentligen utan värmealstringen) Och så är det varmt på dagarna också och det gillar inte jag. Jag står inte ut med värme för tillfället. Och jag fullkomligt avskyr att ha plastbröstet på mig när det är typ 30 grader. Jag skall köpa en AC och installera den snabbt! Det kanske får ordning på min temperatur.
Och på tal om temp så är jag varm nu och jag gillar inte att lägga mig sådan så jag tar en dusch innan jag sover men den flaskan jag använde häromdagen kommer inte i närheten av mitt underliv igen!!! No, no, no. Är det inte en låt som går så? Amy 'Whinenågot"
Jag är helt snurrig för jag har tagit mina sömnpiller och de säger att jag skall sluta nu så då gör jag det. Nattinatti
Jag hade en massa papper jag behövde få ordning på, vilka räkningar som skulle betalas, avsluta ett bankkort. Jag behövde ringa en massa för att få rätt svar. Jag behövde kopiera och mitt i alla behövde jag byta patronerna men till slut fick jag ut de papperna. Dessa handlar om mina arbetsskdeanmälningar. Det har tagit vansinnigt lång tid för det var en sak som skulle skrivas och det var så fruktansvärt jobbigt att göra så det har tagit flera år. Men nu är det skickat. Jag gick till posten för att verkligen få iväg det. Är jag lite nedstämd borde jag ta mig en runda inom Posten. Damerna där är alltid så himla trevliga och gulliga. Var annars kan man få så bra, personligt och trevligt bemötande på posten nuförtiden och här är de även generösa med leenden och komplimanger.
Nästa gång jag behöver träffa lite trevliga människor och bli glad går jag dit. De har till och med frågat vad det är med mig och hur har det gått med cancern för det är ju något som man pratar om med små bokstäver!Fast de gör det ju av hänsyn till mig. Jag tycker att det är oerhört modigt att våga fråga.
Vad har jag mer gjort? Jo, jag har dubbelkollat lite olika tider som var tveksamma och fixat det. Det visade sig att det blir dubbelbokning en dag så jag får flytta på en grej. Så allra precis just nu tror jag att jag har koll på allt jag behöver i form av räkningar och mötestider. Det känns bra! Det var ingen stor sak egentligen men det tog lång tid och det tog mycket energi att få allt rätt.
Jag träffade en gammal kollega från när jag jobbade sådär 100 år sedan. Det var roligt att ses igen. Vi har setts lite då och då eftersom hon övertog min fina lägenhet när jag och sambon flyttade hit. Vi jobbade på en forskningsavdelning med tumörforskning. Det är så himla konstigt att tänka på, att jag var så nära dessa vidriga celler. Det var ju det som jag arbetade med varje dag men jag hade absolut ingen aning om vad cancer handlade om! Tur min avdelning är nerlagd för jag vet inte om jag hade orkat jobba med det igen..
Idag har jag bara liiite ont i magen och jag kommer nog att sova bra hoppas jag.
Nattiden är inte riktigt den bästa tiden länge. Min termostat är paj, jag växlar mellan att frysa och att toksvettas. Dessutom har jag minst en, oftast två katter på mig som agerar som rena värmefiltar! Riktigt obehagligt! (inte katterna egentligen utan värmealstringen) Och så är det varmt på dagarna också och det gillar inte jag. Jag står inte ut med värme för tillfället. Och jag fullkomligt avskyr att ha plastbröstet på mig när det är typ 30 grader. Jag skall köpa en AC och installera den snabbt! Det kanske får ordning på min temperatur.
Och på tal om temp så är jag varm nu och jag gillar inte att lägga mig sådan så jag tar en dusch innan jag sover men den flaskan jag använde häromdagen kommer inte i närheten av mitt underliv igen!!! No, no, no. Är det inte en låt som går så? Amy 'Whinenågot"
Jag är helt snurrig för jag har tagit mina sömnpiller och de säger att jag skall sluta nu så då gör jag det. Nattinatti
måndag 24 maj 2010
Från mage till...
Magontet har hållit i sig. Mycket märkligt, jag brukar inte ha ont i magen. Har jag det så är det en dag, sedan är det över. Jag brukar ha ont på många ställen visserligen men inte så ofta i magen!
Jag har inte sovit så bra inatt. Det var dock inte snarkningarna som väckte mig. Det var inte magen utan ett område inte så långt därifrån. Jag kände ilningar i underlivet. Visserligen var det länge sedan det var aktivitet där men det var inga ilningar av sådant slag utan detta var riktigt obehagligt. Först blev jag livrädd och trodde det var pga Tamoxifen. Jag fick känningar i underlivet precis när jag började med dem och när jag läste på förpackningen var det mycket riktigt en av biverkningarna. Men detta var inte riktigt av samma slag. Jag höll på att bli tokig, jag ville ju bara få sova! Tidigt i morse kom jag dock på att jag duschade ju innan jag gick och lade mig igår och jag använde för en gångs skull inte Lactacyd. Jag blir inte glad över att ha blivit så känslig men hellre det än en biverkning!
Ja...är det inte det ena så är det det andra!
Igår fick jag lämna återbud till ett 3-årskalas, jag ville inte riskera att bli sämre och få mer ont i magen. Det var så många delar som kändes jobbiga att jag valde att inte komma. Kalaset skulle vara utomhus, på en gräsmatta vilket låter otroligt mysigt och härligt för barnen. Dock klarar jag inte av att sitta länge utan stöd, jag får ont i hela kroppen. Jag har inte träffat så många av dem som skulle dit sedan jag blev sjuk och det kändes jobbigt att behöva möta alla frågor och behöva förklara. Det allra svåraste skulle nog varit att behöva hålla masken och vara pigg och glad även om jag inte mår bra. Det behöver jag ju egentligen inte göra men tja, jag gör det! Jag har noterat att jag har svårare att träffa och prata med gamla vänner för dels är det jobbigt att försöka förklara och dels är det att jag försöker hålla god min. Jag pratade med en gammal vän för några dagar sedan och försökte förklara hur trött jag var. Ja, jag vet hur det är sade hon, jag är också trött. Sedan berättade hon att hon sprang flera mil i veckan inför några lopp. Vissa dagar orkar jag knappt uppför trappan, igår orkade jag knappt komma av toaletten.
Det skulle också vara många barn där. En kompis med två små barn och värdinnan som är höggravid. Dels blir det högljutt och stojigt och det är jättejobbigt för mig och dels är det som en kniv i magen ibland att se alla dessa familjer runtomkring. Jag vet inte om mina vänner förstår hur jobbigt det är. De två som jag skulle träffat igår tar aldrig upp det med mig. Jag har tänkt att jag skall försöka förklara men det är jobbigt. Bara att tänka på det nu gör att det snörper ihop i bröstkorgen.
Jag vet att det är svårt för människor att förstå. Det finns inte en chans att jag hade förstått det innan min egen behandling. Jag visste inte om att man kunde bli så dålig, ha så ont samt att man kunde bli så trött. Och allt på en gång.
Är jag då orättvis mot mina vänner? Kanske, jag vet faktiskt inte. Det gäller förresten inte alla, det finns många som förstår lite i alla fall. Eller så förstår de att de inte förstår och det är lättare att handskas med än när människor faktiskt tror att de vet hur det är. Det är nog snarare mina egna krav på mig själv än vännernas krav på mig att jag skall vara glad och positiv. Jag antar att jag tror att jag behöver vara det för att vara omtyckt. Jag får inte vara obstinat och besvärlig, inte gnällig och jobbig, inte arg och ledsen. Det är något som ligger djupt inom mig och det kommer givetvis från barndomen. Jag vet precis varför jag har blivit sådan men det är ändå vansinnigt svårt att ändra på det!
Skall jag tvinga mig själv att träffa dem och "komma över" det eller kanske tvinga mig själv att möta demonerna och att vara gnällig och jobbig inför människor!? Eller skall jag för tillfället vila i kontakten med några av de jag har lärt känna under det senaste året som befinner sig i samma situation. Jag vet inte...
Jag har inte sovit så bra inatt. Det var dock inte snarkningarna som väckte mig. Det var inte magen utan ett område inte så långt därifrån. Jag kände ilningar i underlivet. Visserligen var det länge sedan det var aktivitet där men det var inga ilningar av sådant slag utan detta var riktigt obehagligt. Först blev jag livrädd och trodde det var pga Tamoxifen. Jag fick känningar i underlivet precis när jag började med dem och när jag läste på förpackningen var det mycket riktigt en av biverkningarna. Men detta var inte riktigt av samma slag. Jag höll på att bli tokig, jag ville ju bara få sova! Tidigt i morse kom jag dock på att jag duschade ju innan jag gick och lade mig igår och jag använde för en gångs skull inte Lactacyd. Jag blir inte glad över att ha blivit så känslig men hellre det än en biverkning!
Ja...är det inte det ena så är det det andra!
Igår fick jag lämna återbud till ett 3-årskalas, jag ville inte riskera att bli sämre och få mer ont i magen. Det var så många delar som kändes jobbiga att jag valde att inte komma. Kalaset skulle vara utomhus, på en gräsmatta vilket låter otroligt mysigt och härligt för barnen. Dock klarar jag inte av att sitta länge utan stöd, jag får ont i hela kroppen. Jag har inte träffat så många av dem som skulle dit sedan jag blev sjuk och det kändes jobbigt att behöva möta alla frågor och behöva förklara. Det allra svåraste skulle nog varit att behöva hålla masken och vara pigg och glad även om jag inte mår bra. Det behöver jag ju egentligen inte göra men tja, jag gör det! Jag har noterat att jag har svårare att träffa och prata med gamla vänner för dels är det jobbigt att försöka förklara och dels är det att jag försöker hålla god min. Jag pratade med en gammal vän för några dagar sedan och försökte förklara hur trött jag var. Ja, jag vet hur det är sade hon, jag är också trött. Sedan berättade hon att hon sprang flera mil i veckan inför några lopp. Vissa dagar orkar jag knappt uppför trappan, igår orkade jag knappt komma av toaletten.
Det skulle också vara många barn där. En kompis med två små barn och värdinnan som är höggravid. Dels blir det högljutt och stojigt och det är jättejobbigt för mig och dels är det som en kniv i magen ibland att se alla dessa familjer runtomkring. Jag vet inte om mina vänner förstår hur jobbigt det är. De två som jag skulle träffat igår tar aldrig upp det med mig. Jag har tänkt att jag skall försöka förklara men det är jobbigt. Bara att tänka på det nu gör att det snörper ihop i bröstkorgen.
Jag vet att det är svårt för människor att förstå. Det finns inte en chans att jag hade förstått det innan min egen behandling. Jag visste inte om att man kunde bli så dålig, ha så ont samt att man kunde bli så trött. Och allt på en gång.
Är jag då orättvis mot mina vänner? Kanske, jag vet faktiskt inte. Det gäller förresten inte alla, det finns många som förstår lite i alla fall. Eller så förstår de att de inte förstår och det är lättare att handskas med än när människor faktiskt tror att de vet hur det är. Det är nog snarare mina egna krav på mig själv än vännernas krav på mig att jag skall vara glad och positiv. Jag antar att jag tror att jag behöver vara det för att vara omtyckt. Jag får inte vara obstinat och besvärlig, inte gnällig och jobbig, inte arg och ledsen. Det är något som ligger djupt inom mig och det kommer givetvis från barndomen. Jag vet precis varför jag har blivit sådan men det är ändå vansinnigt svårt att ändra på det!
Skall jag tvinga mig själv att träffa dem och "komma över" det eller kanske tvinga mig själv att möta demonerna och att vara gnällig och jobbig inför människor!? Eller skall jag för tillfället vila i kontakten med några av de jag har lärt känna under det senaste året som befinner sig i samma situation. Jag vet inte...
lördag 22 maj 2010
Grundbehov
Idag var vi ute en sväng längs kusten. Vi stannade i ett litet samhälle och käkade kebab. Det var evigheter sedan jag åt det och jag var faktiskt lite sugen på en maffig rulle. Dock var den väldigt maffig, väldigt stor (som de flesta kebaber är) och trots att den var väldigt god mådde jag nästan illa efter att jag hade ätit upp allt jag kunde. På vägen hem började jag må ännu sämre, må illa och fick riktigt ont i magen. Väl hemma har jag fått gå på toaletten och nu är jag helt slut. Jag har ont i hela kroppen, det känns som att jag har influensa. Jag är helt yr och orkar knappt hålla kroppen upprätt. Herregud, klarar inte ens den här eländiga kroppen av att skita utan att jag skall behöva lägga mig och vila!
Spännande inlägg, eller hur? Jag skriver knappt på en månad och sedan skriver jag om besök på hemliga rummet.
Det var allt jag orkade att skriva om idag. Nu skall jag lägga mig och återhämta mig efter denna innehållsrika dag....
Spännande inlägg, eller hur? Jag skriver knappt på en månad och sedan skriver jag om besök på hemliga rummet.
Det var allt jag orkade att skriva om idag. Nu skall jag lägga mig och återhämta mig efter denna innehållsrika dag....
tisdag 18 maj 2010
TACK för alla inlägg!
Oj.
Det har gått nästan en månad. Jag trillade visst ganska hårt.
Jag förstår mig inte riktigt på mig. Men jag har märkt att jag efter ett starkt känslouttryck kraftigt drar mig undan. Jag gör det IRL, jag har gjort det på bla cancerforumet och nu gjorde jag det även i bloggform. Det kanske inte spelar någon roll egentligen varför jag gör det men för mig gör det. Jag är en sådan som vill förstå allt och lära mig det mesta. Men det kan jag ju inte, det går inte. Tyvärr. Fast livet kanske ändå inte hade varit lättare, vad vet jag.
Jag tror det handlar om att jag har visat en svaghet och sedan vet jag inte hur jag skall "reparera" det, komma tillbaka. För jag vill inte vara svag och jag vill inte visa svaghet. Jag vill skriva om bra saker, om söta kattungar och fluffiga moln och basilikadoft och vackra färger, utvecklande möten och inspirerande händelser. Men det kan jag inte. Men det går inte att fokusera på det när det känns som att livet och energin rinner ut ur min kropp.
Det har varit mycket de senaste veckorna. LoA har slutat och jag har varit på en massa möten. Möten med FK, AF, onkologen, mitt arbete samt Alnarp. Fast jag vet inte så mycket mer. Och trots att jag har slutat på LoA är jag ändå fortfarande ofta på onkologen.
Neuropatin som var bättre har blivit sämre igen. Tänk att det är så mycket lättare att upptäcka saker som blir sämre än när de blir bättre. Jag hade inte reagerat så mycket på att jag inte hade känt så mycket. Det noterade jag inte förrän det var sämre igen.
Jag vill inte vara i denna kroppen längre, jag trivs inte i den. Den fungerar inte, den har ingen ork och den gör ont. Den är svår att vara till lags, vad jag än gör så blir det bara sämre. Fast det kanske är det som är grejen...att jag inte skall göra så mycket saker. Istället borde jag göra saker mindre, mer sällan, eller åtminstone med mindre engagemang.
Hur gör man det?
Det har gått nästan en månad. Jag trillade visst ganska hårt.
Jag förstår mig inte riktigt på mig. Men jag har märkt att jag efter ett starkt känslouttryck kraftigt drar mig undan. Jag gör det IRL, jag har gjort det på bla cancerforumet och nu gjorde jag det även i bloggform. Det kanske inte spelar någon roll egentligen varför jag gör det men för mig gör det. Jag är en sådan som vill förstå allt och lära mig det mesta. Men det kan jag ju inte, det går inte. Tyvärr. Fast livet kanske ändå inte hade varit lättare, vad vet jag.
Jag tror det handlar om att jag har visat en svaghet och sedan vet jag inte hur jag skall "reparera" det, komma tillbaka. För jag vill inte vara svag och jag vill inte visa svaghet. Jag vill skriva om bra saker, om söta kattungar och fluffiga moln och basilikadoft och vackra färger, utvecklande möten och inspirerande händelser. Men det kan jag inte. Men det går inte att fokusera på det när det känns som att livet och energin rinner ut ur min kropp.
Det har varit mycket de senaste veckorna. LoA har slutat och jag har varit på en massa möten. Möten med FK, AF, onkologen, mitt arbete samt Alnarp. Fast jag vet inte så mycket mer. Och trots att jag har slutat på LoA är jag ändå fortfarande ofta på onkologen.
Neuropatin som var bättre har blivit sämre igen. Tänk att det är så mycket lättare att upptäcka saker som blir sämre än när de blir bättre. Jag hade inte reagerat så mycket på att jag inte hade känt så mycket. Det noterade jag inte förrän det var sämre igen.
Jag vill inte vara i denna kroppen längre, jag trivs inte i den. Den fungerar inte, den har ingen ork och den gör ont. Den är svår att vara till lags, vad jag än gör så blir det bara sämre. Fast det kanske är det som är grejen...att jag inte skall göra så mycket saker. Istället borde jag göra saker mindre, mer sällan, eller åtminstone med mindre engagemang.
Hur gör man det?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
