Jämförelse - fortsättning

Jag berättade för sambon igår om mina jämförelsetankar och han bannade mig för att jag tänkte så. Jag har det ju så bra.

Jaha, vad är det som är så bra frågade jag. Lite input är alltid bra och jag behövde höra lite positivt om mig själv. Det är en hård kritiker jag huserar hos (mig själv alltså).

Fin katt, fin lägenhet och bra ekonomi.
Hmmm...Ok. Var det något av detta som hade med mig att göra? Min katt är alldeles ljuvlig, det stämmer och jag är outsägligt tacksam för hennes närvaro och delaktighet i mitt liv. Jag är även väldigt tacksam för att jag bor bra och att jag lever i en bra ekonomi även om jag inte bidrar till det själv.

Men det var just det. Inget av detta har något som helst med min person, personlighet och/eller arbete att göra. Det som jag kan vara mest tacksam över är vad min sambo ger mig? Jag vet att han menade väl men jag blev jätteledsen. Jag kände mig om möjligt ännu mindre än förut.

Idag tog jag upp det. Jag förklarade hur jag reagerade och att jag helt enkelt hade behövt lite egoboost. Då säger han att det ger ju inga pengar och jag kan ju inte leva på det men jag är duktig på det jag gör (skapandet) och att de som förstår tycker att det är fint.

Är jag galen som reagerade på det? Än en gång förstår jag att han menar väl och han försökte säga något vilket är bra. Men varför måste allting mätas i pengar och varför måste det vara villkor med. Du måste förstå mitt skapande för att tycka att det är fint. Jaha? De som inte förstår arbetet bakom då?

Varför sade jag något, det hade varit bättre att vara tyst och ledsen.
Jag vill inte mer.

Gårdagens sängdax?

Istället för att lägga mig och läsa en god bok vilket jag verkligen tyckte var den bästa idén, gissa vad jag gjorde?

Nej, det var fel. Och det också. Ärligt talat tror jag inte du kan gissa det.

Jag började städa mitt tangentbord. Ja, av någon märklig anledning tyckte jag att det var det absolut bästa jag kunde göra och viktigt också sådär vid halvelvatiden på kvällen.

Märkligt.

Men det blev ganska rent faktiskt...

Jämförelse

Varför jämför jag mig med andra? Och varför är det alltid jag som kommer till korta? Det är ju aldrig så att jag jämför mig med andra och tänker att jo, jag är nog ganska ok ändå.

Det är nog inte så att jag tänker att andra tänker så. Det är i mina egna ögon jag inte duger. Jag ser mig som misslyckad i både arbete och familjområdet.

Undrar vilket som är lättast att förändra. Själva tankarna eller den faktiska verkligheten...

Nu försöker jag släppa det för idag. Jag skall lägga mig och läsa och förhoppningsvis får jag sällskap av en katt på magen!

Det bästa

Det bästa sättet att vakna upp på...



.... är med en katt i maggropen.

Vem?

Jag funderar för mycket. Jag tänker och reflekterar för mycket på hur jag är. Jag vet inte vem jag är längre. Det känns som att jag blivit uppdragen med roten och att någon skakat mig och slängt mig åt sidan. Mitt innehåll har hamnat lite på sniskan.

Med nära och kära märker jag inte av det.

Nya bekantskaper däremot är jobbigare. Jag känner mig osäker och samtalet, umgänget klarar jag knappt av. Jag vet inte vad jag skall säga, jag vet inte hur jag skall bete mig. Jag har tappat förmågan att småprata.

Cancern finns inte kvar. Däremot är jag så märkt av själva behandlingen att den fortfarande påverkar mig varje dag. Värk, trötthet, ljudkänslighet, minne och koncentration är skrämmande dåligt. Ibland nämner jag vad de senaste åren har innehållit men jag vill inte vara i det längre. Jag är också rädd att det skall verka som att jag tjatar om den jäkla cancern och drar ut på det för sympatiröster.

Men faktum är...att jag kan inte sitta på gruppträffarna på AF. Jag får fruktansvärt ont och jag förstår inte vad de säger. De pratar, en massa ord flyger hit och dit men det är som om det vore ett främmande språk och jag hänger inte med.

På kören är det ännu värre. Jag har en kudde med mig för att få en smula bättre sittställning men den hjälper inte helt. Jag sitter och skruvar på mig konstant för att stretcha och det är nästan att jag inte hinner med allt sjungande! Jag får resa på mig och går runt lite för att värken inte skall bli olidlig. I pausen går jag ut i köket och stänger båda dörrarna för att få lite tystnad i öronen. När folk pratar med mig hänger jag inte med. Förr kunde jag alltid allas namn och jag lärde mig sångtexter direkt. Nu är det helt omöjligt. Jag har sjungit sedan jag var barn men nu är jag osäker på om jag verkligen kan och om jag borde vara med i kören. Det susar i öronen, det blixtrar för ögonen (vänster öga för att vara exakt) och jag är ofta yr. Det bränner i benen och fötterna och vibrerar i händerna. Jag har alltid ont i käkarna eftersom jag pressar ihop dem. Jag mår ofta illa och det är ofta jag känner mig rent äcklad av mat.

När jag pratar med människor känner jag inte igen mig. Vem är denna konstiga människa tänker jag. Vad jobbig hon är. Det tar så mycket energi i anspråk bara att hålla större delen av kroppen uppe att det inte räcker upp till hjärnan. Och ju mer jag gör för att få bort det desto sämre blir det. Det går ju inte att sluta tänka på en sak genom att fundera på hur jag skall göra det. Allt detta har ju inte uppkommit via cytostatikabehandlingen. Men precis allt har försämrats. Om jag aldrig blir mig själv igen ens halvvägs, vem blir jag då?

Min pappa

Hoppsan, där gick en vecka förbi.

Vistelsen hemma i Halland var fin. Det är välgörande för kroppen att komma ut på landet. Det är när jag kommer tillbaka till stan som jag knyter mig igen.

Jag har inte haft mycket kontakt med min pappa på en del år. Vi ringer vid födelsedagar men det har varit allt. Men när han fick höra om min cancer ringde han faktiskt några gånger för att höra hur det var med mig, det blev jag jätteglad för.

Jag flyttade ner till Skåne 1992 och han har aldrig besökt mig. Kontakten med min far och min äldsta syster var det jag som fick upprätthålla, både via besök samt telefonsamtal. Jag tröttnade på att jag som är "lillan" i familjen skulle vara den vuxna. Och ju sjukare jag blev, desto omöjligare uppgift blev det. Min syster fick besked om cancern i juni 2009 men hon har fortfarande inte ringt mig.

Min far fyller 9 dagar efter mig och när jag ringde för att gratulera honom nämnde han hur länge sedan det var vi sågs och jag blev helt chockad. Jag klarar inte av att skriva hur länge sedan det var för jag blir ledsen av att tänka på hur vår familj är. Jag sade att jag skulle hälsa på nästa gång jag var uppe men jag tror inte att han tog det på allvar. Men jag ringde honom och körde dit.

Jag var faktiskt riktigt nervös. Mest orolig var jag för att han skulle se gammal och skröplig ut och liksom inte vara pappa längre. Visst såg han äldre ut men så skröplig var han allt inte. Eller så visade han det bara inte. Jag tror att han blev väldigt glad att se mig även om han aldrig skulle säga det.

I vår familj var det tystnad som gällde. Vi diskuterade, resonerade eller samtalade aldrig. Det jag mest kommer ihåg var att min bror skrek att jag skulle hålla käften när jag sjöng och att min andra syster gjorde samma uppmaning när jag hostade. Bådadelar var något som inträffade frekvent i min barndom.

Denna gången struntade jag i det. Jag var så personlig och känslosam som jag "behövde" vara. Jag orkade inte hålla på det och föreställa mig. Jag upplevde det som ett väldigt annorlunda möte än vad vi brukar ha. Undrar om han märkte skillnaden hos mig. Fast han kanske inte kommer ihåg hur jag var tidigare! Haha

Åker hemhem

Idag åker jag hemhem till Halland för att fira födelsedag.
Jag fick gå upp tidigt idag och har varit igång hela tiden fram tills nu så egentligen hade jag velat lägga mig en stund innan jag åker men det går inte.

Jag får tänka på hur roligt det blir att träffa alla igen så får jag nog ny energi. Kommer tillbaka på söndag, energifulltankad för ett tag hoppas jag!

Jag hoppas att just DU får en fin helg!