Vuxendagis

Jag var tillsammans med min underbara handläggare på AF och besökte ett vuxendagis. Det låter ironiskt men jag menar det inte så - jag kan bara inte komma på något att kalla det. Det är ett samarbete mellan AF, FK, socialen och något med invandring, jag vet inte vad det sista heter. De har ett kök, man har tillgång till dator för att lära sig något om grafik (kommer inte exakt ihåg), de hade symaskiner och sydde vetekuddar. De hade snickeri och möjligheter till att gjuta i betong och säkert andra saker som jag inte kommer ihåg.

Jag är en väldigt kreativ person så detta låter ganska roligt. Tyvärr är allt bestämt, jag kan inte komma med egna idéer om jag vill göra. Man syr vetekuddar och man snickrar nyckelskåp, fågelholkar, fjärilshotell och fladdermusborgar med mera. Däremot har man väldigt stor frihet inom arbetet, jag kan göra en fågelholk som ser ut nästan hur som helst.

Eftersom jag är en kreativ person och tycker typ allting är roligt att lära mig blir jag nästan stressad av möjligheterna som finns här. Men jag har redan bestämt mig för att försöka att vara "lat" och oengagerad - något som det närmsta är en omöjlighet för mig.

Jag och handläggaren hade en tid bestämd där för rundtur och information förra veckan. Men han vi skulle möta var dubbelbokad. Nej, förresten, han var faktiskt trippelbokad! Men en annan av de som arbetade där tog hand om oss. Jag blev väldigt trött av hans information för han pratade mycket och var väldigt intensiv. Men samtidigt var han otroligt bra och rolig och jag upplevde verkligen att han såg mig. Han jag egentligen skulle ha träffat träffade jag dock som hastigast enbart för att jag ville ha ett ansikte och säga hej. Jag hade fått höra så mycket gott om honom men jag fick inte ett så bra intryck tyvärr. Bland annat tittade han inte på mig när han hälsade och sedan sade hejdå. Det ger mig ett VÄLDIGT dåligt intryck. Han sade att om jag stannar i 2 timmar kunde han skriva in mig direkt. Stanna i 2 timmar? Jag höll redan på att trilla ihop redan som det var. Han verkar inte vara en observant kille direkt.

Men vi bestämde en ny tid och jag träffade honom igår. Jag tänkte att han kanske var stressad sist när det blev fel och att han kanske är annorlunda. Jag kom lite tidigt med bussen och satt och väntade när en annan som jobbade kom fram och frågade vem jag väntade på. När jag svarade såg hon lite chockad ut - jamen vi skall ha möte ju sade hon. Åhnej, har han dabbat till det igen!? Jag fick följa med henne upp till hans rum. De hade tydligen ändrat tiden för sitt möte så det hade blivit samtidigt. Men kunde han inte hört av sig då? Nu sade han att ja, vi kan ta det lite fort så jag fick sätta mig och han grejade med en massa papper.

Han frågade vad jag jobbade med och hur länge jag arbetat vilket jag svarade på. Bara någon minut senare frågade han hur länge jag varit arbetslös. Ingen vidare observant kille som sagt. Jag är INTE arbetslös och har aldrig varit det om jag inte räknar 2 månader efter gymnasiet.

Han pratade om tiden där. Minimun var tydligen 10 timmar i veckan och det finns inte en chans att jag klarar det. Både min handläggare och jag hade tänkt 2 dagar till att börja med och det var hon väldigt tydlig med när vi träffade honom under den korta minuten. Men nu fick han mig att känna mig skitdum - precis som att jag inte orkade eller ville. Eller orkar gör jag ju inte en det är inte lättja-brist på ork!! Tvärtom! Sedan var det tal om när jag skulle börja på dagen och han föreslog klockan 8. Det tar tid för mig att komma igång, jag sover dåligt och jag är påverkad av mina mediciner. Jag är väldigt stel och det tar tid innan jag kan röra mig hyfsat. Jag klarar inte av att vara där klockan 8 och hans min fick mig att känna mig ännu dummare.

Jag försökte förklara mina besvär och hur de påverkar mig. Han är arbetsterapeut så jag trodde att han skulle ha en viss insikt om kroppen. Men han svarade mig inte ens, han bara fortsatte att prata och det blev bestämt att jag skulle börja på måndag.

Idag ringer han och väcker mig. Det har blivit fel och jag kan inte börja förrän om ungefär en månad.

Min uppfattning om honom har INTE förändrats och det som jag såg fram emot med glädje har förlorat sin lockelse. Min förhoppning är dock att jag skall kunna byta ut honom. Jag står inte ut att fortsätta detta. Jag skall maila min handläggare på AF men hon har tyvärr semester några dagar.

Straff

Vi är bjudna på 2-årskalas. Jag vill gärna dit men jag är otroligt trött och sliten. Även om sambon är sur hade det varit en stöd att ha honom med.

Men han känner inte för det.

Så brukar han göra när han är sur och vill straffa mig.

Under ytan

Nu har vi kommit hem. Jag, sambon och hans två barn var och hälsade på mamman. Det var jobbigt. Sambon fixade mycket med praktiska saker och barnen satt nere en kort stund, sedan gick de upp och tittade på TV. Kvar var jag.

Det är svårt att hitta en bra balans att babbla allmänt och prata om sjukdom med henne. Det är det med hela deras familj och släkt men sambons mamma är riktigt svårt att prata med. Jag känner mig som en bricka som placerats ut i ett spel. Jag förstår inte vad spelet går ut på men jag puffas omkring och förväntas uppföra mig ändå. Jag skall följa med men jag kan inte prata med dem och ge stöd på mitt sätt, jag får försöka lista ut hur mamman vill ha det, hur sambon vill ha det och hur hans barn vill ha det. Och sedan kommer jag. Och jag kan inte stoppa undan saker längre. Jag har gjort det i så många år men jag klarar det inte längre, det fräter.

Jag är oerhört trött, sådant här tar väldigt mycket energi ifrån mig. Det jobbigaste är nästan frustrationen av att allt skall stoppas under ytan. Men det funkar ju inte. Det finns ju där. Hur konstigt är det inte att hälsa på farmor som precis fått en väldigt otäck diagnos men att ingen skall prata om det, ingen säger något. Det är så frätande.

Alla har ju sina sätt att hantera saker på och sina sätt att sörja. För mig stämmer detta inte med mitt sätt och jag blir både frustrerad, förvirrad och trött för jag vet inte hur jag skall göra. Jag försöker prata med sambon men han vill inte prata, idag sade han att jag har inte med det att göra. Jag fattar ju att det är hur sjukt jobbigt som helst för honom men allt jag gör blir bara fel, allt jag säger blir han arg på. För övrigt visar han inte något. Han inriktar sig på praktiska detaljer samt logistik. Och ber mig packa igen så att jag kan dra åt helvete.

Jag har faktiskt inte packat upp än så vem vet, jag kanske tar en tur. Dock troligtvis inte till ovan nämnda ort.

Svärmor

Jag kan reta mig mycket på sambons mamma. Jag tycker det är oerhört svårt att prata med henne. Dels verkar hon inte förstå vad jag säger och ännu oftare hör hon inte. Men jag vill ju inte att hon skall dö!

Jag vet att hon inte har varit bra på länge så jag har anat att det varit något illa men att det skulle vara levercancer fanns inte i min värld. Jag tycker synd om sambon, jag tycker han har varit tillräckligt nära cancerskiten för ett tag i alla fall. Man kommer ju aldrig helt undan. Säg mig den person som inte har någon närstående som har drabbats, finns hon/han?

Imorgon åker vi upp och jag tycker det är jättejobbigt. Antagligen något liknande hon upplevde när hon skulle träffa mig. Fast med skillnaden att detta är värre. Levercancer är inte lätt att besegra, speciellt inte om man är gammal och undernärd och svag redan som det är. Jag vet inte hur jag skall bemöta henne, jag vet inte hur hon bemöter det själv.

Styrka och mod

I trollkarlen från Oz möter Dorothy och hennes hund en hel del figurer. Först möter de den halmstoppade Fågelskrämman, som så gärna vill ha en hjärna. Sen möter de Plåtmannen, en till en början hoprostad riddare som saknar hjärta. Och sist möter de Lejonet, som saknar mod – han är en riktig fegis.

Men i filmen bevisar de att de trots allt har vad de trott sig sakna.

Jag är intelligent, jag är snabbtänkt och min hjärna är ständigt aktiv. Lite för aktiv för mitt eget bästa. Men trots allt är jag ändå rädd att bli uppfattad som dum. Jag vet inte varför.

Hjärta och empati lider jag inte brist på. Jag önskar tvärtom att jag lättare kunde värja mig och skydda mig.

Mod; ofta är det styrka och mod att visa sin svaghet. Att våga erkänna och berätta hur det egentligen är. Att våga vara ledsen och visa det. Det är svårt och halt men jag tar små, försiktiga steg.

Och ni hjälper till.

Ord att begrunda

Igår kväll när jag lade mig hittade jag en liten bok som heter "ord att begrunda". Den var indelad i olika ämnen och en av dem var ensamhet. Jag hittade några texter som jag tyckte om.

När du låst din dörr
och släckt ljuset i ditt rum,
akta dig då för att säga
att du är ensam
för det är du inte.
Epiktetos

Den ensamme är svagast.
Ej för att han ensam är,
men för att han förnekar
det han inom sig bär.
Vår ande då den djupnar
är livets breda älv.
Den väg du går allena
för bort ifrån dig själv.
Pär Lagerkvist

Den bästa vägen ut ur ensamheten
är att ge sig hän i tjänst för andra.
Vi skall inte sätta oss ner och vänta på
att andra skall visa oss uppmärksamhet och kärlek,
vi måste själva älska.
Vi skall inte vänta att finna förståelse,
vi skall försöka att förstå andra.
Vi ska inte kräva att andra
skall intressera sig för oss,
vi skall själva visa intresse för dem.
Gör vi detta kommer ensamhetens tomrum snart att fyllas.
Fredrik Wislöff

Ensam

Detta är ett svårt inlägg att skriva. Jag tänker skriva om ensamhet och otrygghet.

Jag har ingen familj. Och då syftar jag inte på en egentillverkad för det vet ni ju att jag inte har.
Jag kommer från en dysfunktionell familj. Eller jag kanske snarare borde kalla det för afunktionell fast det ordet finns inte. Även om det borde...

Dysfunktionell familj betyder att det fungerar men bara lite.
Afunktionell måste ju betyda att det inte fungerar alls.

Jag har tre syskon men jag har inte kontakt med någon av dem. Jag är minstingen rent biologiskt eftersom de är 1, 5 samt 6 år äldre än mig. I verkligheten var det nog jag som hade det största ansvaret.

Min ett år äldre syster föddes med en hjärnskada. Det blev syrebrist under förlossningen och hon blev skadad. Jag vet dock inte när det upptäcktes. Jag vet inte vad mina föräldrar visste eller tänkte om det för det var ingenting vi pratade om. Jag förstod inte på allvar hur allvarligt det var förrän jag var närmare 30. Fram tills dess trodde jag helt enkelt att min syster var bortskämd och mer älskad. Det var därför hon fick all tid, all tröst, uppmärksamhet, uppskattning, kärlek...jag kan fortsätta hur länge som helst. Och när hon hade fått så mycket som hon krävde och behövde så fanns det inte så mycket över till mig. Jag har alltid varit duktig, det var jag tvungen att vara. Det räckte inte att vara mig själv, det räckte inte ens att vara normalduktig. Jag var tvungen att vara extra duktig bara för att synas och för att duga. Mamma såg mig inte annars. Det var inte för att hon var elak. Hon räckte bara inte till. Det fanns inget över till mig. Mamma visste ju att jag var duktig och klarade mig själv, därför kunde hon ge allt till min syster. Fast jag klarade inte mig själv, jag hade behövt så mycket mer. Vår kontakt bröts när jag var 16 och 9 år senare dog hon i lungcancer.

Hela min familj genomsyras av offermentalitet. Jag också, förr. Inte nu. Jag har jobbat mycket med det och jag har faktiskt kommit långt. Ibland tycker jag iofs lite synd om mig själv men jag ser mig inte som ett offer - jag har alltid ett val. Livet blir konstigt om man ser på sig som ett offer. Omvärlden blir väldigt otrygg och man kan inte lita på människor. I det finns jag fortfarande, det är ett jobbigt ställe att befinna sig i. Om man hela tiden förväntar sig att människor skall svika en och att saker skall gå på tok så blir det så. Det har tagit många år att förstå det och försöka ändra på det.

Min pappa kommer inte att förändra sig. Han kommer att vara precis sådan som han alltid har varit. Och jag försöker inte förändra honom, det går inte. Däremot är det lättare att förstå saker numera. Men jag är trött på att vara förstående. Ibland känns det som att jag är den som måste vara vuxen i min familj och jag är ändå lillasyster. Jag skall inte säga att jag inte har kontakt med min pappa. Han ringer när jag fyller år. Och jag ringer honom när han fyller år, 9 dagar efteråt. Jag berättade för honom om cancern och han har faktiskt ringt flera gånger detta året så han har förvånat mig på ett positivt sätt. Jag uppskattar det även om jag vet att han inte förändras. Han pratar om sig själv. Angående (då eventuell) barnlöshet sade han att jag har ju haft så många år på mig så det var väl inget. Jag sade ingenting för det är ingen idé.

Jag har en syster som är 5 år äldre än mig. Hon är gift, har 4 barn och är barnmorska. På ett teoretiskt plan borde hon vara väldigt förstående och empatisk. Teori alltså för det är inte så i verkligheten. Jag undrar hur hon är på sitt arbete. Fast det kanske är lättare att vara trevlig, omtänksam och empatisk mot främlingar. Vi hade mycket kontakt när jag var i sena tonåren, innan jag flyttade ifrån stan. Jag älskar verkligen mina syskonbarn och jag var där och hälsade på väldigt ofta. Min syster var aldrig och hälsade på mig och hon har heller i stort sett aldrig ringt mig. Det är jag som har skött den mesta kontakten. När jag var ute och reste ett halvår fick jag nog. Jag orkade bara inte längre. Och tar jag inte kontakt har vi ingen kontakt.

När jag fick cancerbeskedet förra året letade jag fram hennes mailadress och addade henne på MSN och berättade det där. Jag orkade inte ringa henne. Hon sade att det var tråkigt och att jag kunde ju höra av mig om jag ville. Det var i juni förra året. Hon har inte hört av sig. Inte en enda gång (jo, ett kort mail när jag fyllde år). Jag är oerhört besviken. Jag trodde faktiskt att hon skulle höra av sig. Dumt av mig. Jag vet inte hur hon tänker men jag tror att mycket bottnar i någon märklig svartsjuka. Jag hade gärna velat att hon listade vad som är så bra. Det hade varit spännande. Jag kanske skulle revidera min åsikt om hela mitt liv! Mailet hon skickade på min födelsedag? Det var ett käckt "hoppas allt är bra, förresten som du vet så har systerdottern fick barn för ett halvår sedan och här är en bild". Herregud, min älskade lilla systerdotter har varit gravid och fick barn för ett halvår sedan och jag visste inget!!

Jag har ett syskon till men mer bokstäver än så skriver jag inte.

Jag har hört och läst om cancerdrabbade som är så marinerade i kärlek och omtanke och att familjen ställer upp så oerhört. Jag blir väldigt avundsjuk. Jag kan inte ens föreställa mig alla saker som man gör för en älskad familjemedlem för att underlätta. Jag har ingen familj. Jag har ingen inre trygghet. Styrka har jag, en enorm styrka. Men ingen trygghet. Jag har alltid fått lita till mig själv.

Var är jag då när jag åker hemhem?
Jag har en extrafamilj. Jag bodde hos en familj under 3 år från det att jag var 15. De har jag fortfarande kontakt med. De är fantastiska och jag är så innerligt tacksam. Jag vet att jag alltid är välkommen här. På ett intellektuellt plan. Emotionellt har jag fortfarande svårt att tro det även efter så många år.

Men jag vågar inte vara öppen, jag vågar inte berätta om hur jobbigt det verkligen är. För jag tror fortfarande att jag måste vara duktig. Det gör att jag känner mig otroligt ensam. Denna familj pratar heller inte så mycket om känslor och tankar. Jag har så mycket prat inom mig som behöver komma ut. Trots att det är såpass länge sedan som jag slutade cytostatikabehandlingen så finns det så mycket kvar. Jag behöver fortfarande prata om cancern. Men jag kan inte. De tar inte upp det och jag gör det inte så mycket. För jag är rädd att de skall tycka att jag tjatar och att jag blir jobbig. Och det får jag ju inte vara. För då får jag kanske inte komma hit fler gånger.

Jag kommer säkert att ångra mig gruvligt för att publicera det här. Men kan det vara så att jag behöver göra det?