Kräktankar

Rostat bröd med jordgubbssylt är mycket godare på väg ner än på väg upp. Det var riktigt, riktigt vidrigt! Dessutom gör det riktigt ont med brödet för det blir ju lite hårt och river ordentligt! Apelsinjuice vet jag av gammal erfarenhet att det skall man absolut undvika om man riskerar att kräkas. Pannkaka är jobbigt att kräkas upp, det blir som en klump! Spagetti går ganska bra men köttfärssåsen är lite jobbig vilket förvånar mig, trodde nog det skulle vara lättare. Hmmm...som att jag har ägnat det en tanke tidigare!

Kött överhuvudtaget är såklart mer bastant och därmed kräver det mer. Blåbär trodde jag skulle vara lätt men det var riktigt räligt. Fast det kanske berodde på vad det var blandat med i magen, jag vet inte. Det är inte alltid lätt att urskilja! *s*
Så inför nästa omgång skall jag äta ordentligt innan behandlingen. Det kan jag göra eftersom jag inte skall vara där förrän 3, innan har det ju varit vid 11 vilket är en dum tid. Å andra sidan blir det 4 timmar senare och skall jag hålla på så länge som jag gjorde förra gången blir det inte mycket sovande. Men jag får kanske komma ihåg att be om extra superduperantiemetika! Och sedan får jag äta grönsaker, det borde väl vara lätt att kräkas upp. Eller bara ljust mesigt bröd utan något på eller till.

Tredje behandlingen

Usch, bara jag skriver ordet behandling mår jag illa igen.
Igår var det dags för den tredje omgången. Jag var riktigt, riktigt rädd när jag gick dit, väldigt orolig att jag kommer att bli lika dålig som förra gången.

Eftersom jag hade så mycket besvär av biverkningarna kommer min dos inte att höjas denna gången vilket jag var glad för. Samtidigt tänkte jag ändå lite att jag svek dem. Hopplösa duktiga flicka...

Jag fick en ny sköterska denna gången och hon var rasande duktig och effektiv. Hon presenterade sig säkert men jag uppfattade inte hennes namn. Jag var ju så övertygad om att det skulle vara en Jenny men efter halva tiden läste jag på hennes skylt och det stod något helt annat, vad paff jag blev! Skall jag nu behöva träffa ytterligare en nästa gång...eller skall jag fråga om jag får behålla denna.

Jag hade nästan lite förhoppningar om att jag skulle få gå hem utan behandling för min piccline hade glidit ut ganska mycket. Det var på håret men jag skulle få dagens behandling, sedan skickar de mig på röntgen för att se hur långt den har glidit ut. Den måste ligga i ett större kärl eftersom denna kombination av cytostatika är så vävnadsirriterande.

Herregud, bara jag skriver om det och nämner c-ordet så håller jag på att spy. Jag bör nog inte skriva om det när det är såhär. Jag fick rusa till spannen, den står här bredvid mig ifall...

Nej, det går inte. Jag avbryter här, kan inte skriva om det just nu.

Jag är rädd

Kvällar är obehagliga. För varje kväll jag går och lägger mig kommer jag allt närmare nästa cytostatikabehandling. Och för varje kväll blir jag mer och mer rädd inför vad som komma skall. Jag är livrädd att det kommer att bli lika jobbigt som förra gången. Det blir allt svårare att somna för tankarna snurrar bara. Jag gråter en stund innan jag somnar. Och allt detta när min sambo befinner sig i rummet bredvid vid sin dator. Han har ingen aning om hur stor min rädsla är. Jag vet inte om han inte vågar eller kanske inte orkar med det. Igår försökte jag prata om min rädsla. Jag grät en stund och han sade att han förstod. Sedan gick jag och lade mig och grät ytterligare en stund. Han satt kvar vid datorn.

Jag är också rädd för att denna behandlingen inte skall räcka. Tänk om jag går genom detta helvete och det inte är nog? Tänk om det sprider sig? Hur skall jag tackla det, kommer jag att orka eller kommer jag att ge upp? Tidigare har jag varit så inställd på att detta egentligen inte behövs eftersom jag inte har tumörceller kvar i kroppen men tänk om jag har fel...

Snurr och komplimang

Imorgon fyller min sambo år. Jag har väntat på att jag skall känna mig starkare och piggare samt att hjärnan skall fungera lite bättre igen. Men nu kunde jag inte vänta längre, jag var ju tvungen att gå ut och shoppa lite.

Jag har iofs aldrig haft bra lokalsinne men jag hittar ju vanligtvis runt i stan och på köpcentrum! Fast idag var det riktigt besvärligt! Jag var visserligen på ett köpcentrum jag inte brukar besöka men jag har ju varit där tidigare. Det var en mycket märklig känsla att inte riktigt kunna orientera mig, allting såg bara stort och främmande ut, det var riktigt obehagligt och ganska skrämmande faktiskt. Ju mer jag försökte desto svårare blev det. Skall jag vara så här förvirrad under hela cytoperioden tro? Usch, hoppas inte det!

Till slut fick jag gjort mina inköp i alla fall så jag fick komma hem. Idag blev jag extra glad när jag nådde dörren, här hittar jag i alla fall än så länge!

En komplimang fick jag förresten idag också. Jag var inom Noa Noa för att delta i en utlottning om ett presentkort. Eftersom det är min favoritaffär hoppas jag på stor tur! När jag lämnade lappen om mina uppgifter sade tjejen i kassan att hon kände igen mig och frågade om jag inte var där i somras och fyndade på rean. Öh, jo, shoppade jag så mycket tänkte jag... Men nä, hon kom bara ihåg mig. Jag berättade att jag var där förra veckan och köpte en petrolfärgad ljuvlig stickad klänning. Hon sade att den passade jag nog bra i för den går så bra ihop med färgen på mina ögon. Vi pratade mer om färger och jag sade att jag kanske blev blek utan hår. Jag klarar inte av att använda peruk så jag går "toppless" men hon sade att jag hade sådan utstrålning så jag var verkligen inte blek. Det var minsann inte dåligt med tanke på att jag inte har något hår och att både ögon och näsa rinner hela tiden och jag känner mig lite eländig. Jag får gå dit lite oftare om man får sådana fina komplimanger varenda gång! :-)

Utprovning av bröstprotes

Idag var dags för utprovning av en fusktutte. Jag var ganska glad för jag är riktigt trött på min vadd-dito. Den är iofs i ganska bra storlek men den är så lätt så den liksom rymmer emellanåt. Någon gång har jag fångat den nästan på väg ut ur urringningen eller uppe vid nyckelbenet. Dessutom halkar det runt så jag får rätta till det hela tiden. Jag har blivit så van att göra det så jag känner ofta efter om det sitter rätt och det kan ju se rätt roligt ut ute bland folk.

De flesta av mina besök på sjukan verkar vara vid 11 på förmiddagen. Det är ganska ok tid tycker jag. Inte för tidigt och inte för sent.

Jag vet inte vad jag förväntade mig men jag trodde nog att jag skulle komma dit och få testat några lösbröst och sedan hitta rätt och allt skulle gå på en halvtimme. Efter 1½ timme där var jag helt färdig och nästan bad om att få gå därifrån! Jag hade huvudvärk redan när jag kom vilket inte förbättrade saken. På och av med kläder och bh och bröstet och prova med tröja och fram och tillbaka. Jag fick sätta mig flera gånger för jag blev bara så yr.

Eftersom mitt ärr inte räknas som helt läkt än skall jag inte ha ett bröst som liksom sitter fast utan det är ett löst bröst som man lägger i en speciell ficka i en speciell bh. Så jag skulle inte bara prova ut ett bröst, jag skulle samtidigt prova ut bh:ar vilket var riktigt svårt. Det får inte vara med bygel heller eftersom det trycker för mycket dels på ärret över bröstet och dels lite i armhålan där jag har fått lymfkörtlar bortopererade. Så jag kan inte använda mina vanliga bh:ar längre, mina vanliga, dyra, bygelbh:ar som sitter såå bra! Jag tyckte inte att någon av de jag provade satt bra och till slut orkade jag inte längre. Antingen får jag komma tillbaka eller så får jag kolla i butiken jag brukar handla i. Visst är den mycket dyrare men det är värt det för att hitta ett plagg som sitter bra.

När jag kom hem var jag egentligen hungrig men jag orkade inte värma eller laga något. Jag tog en smörgås och sedan damp jag i sängen för att försöka sova eller vila en stund. Tänk att det kan vara så tröttande att prova bröst!!

Rätt tider idag

Idag vaknade jag av att lilla kissen trampade runt och var gosig. Det är inget dåligt sätt att vakna på. När jag är som värst inne i cytodimman orkar jag inte ens med katterna, jag tycker det är jobbigt när de vill ha uppmärksamhet. Det är ju för att jag inte mår bra men jag får så himla dåligt samvete för det och försöker gosa extra med dem emellan för att kompensera dem.

Idag var rätt dag för läkarbesök. Jag måste ha en av de bästa onkologerna. Han är väldigt rar, tar sig tid och verkar verkligen bry sig. Det var mest ett samtal om biverkningarna och det finns många! Jag hade med min långa lista och drog allt, tog tom upp mag/tarm-problemen. Innan jag gick dit tänkte jag att det vet jag inte om jag vill prata om, man pratar ju inte med vem som helst om sitt bajs! Men äsch, han har säkert hört värre saker, han är ju till för att hjälpa mig. Jag är ju faktiskt inte till besvär bara för att jag berättar som det är, det kanske är något jag kan lära mig...

Jag hade egentligen ringt återbud till kuratorn men jag tänkte att jag går dit och kollar om hon ändå har lite tid för mig. Det visade sig att telefonen hade krånglat så hon hade inte fått mitt meddelande. Tur i oturen så jag fick ett litet samtal ändå. Eller litet var det inte, jag fick en hel timme även fast jag var 20 minuter försenad.

Jag vet egentligen inte vad jag pratar om där, allt och inget. Det är nog mest att jag öser ur allting. Vi pratade om hur jag mådde i förra veckan, hur fruktansvärt eländig och ynklig jag var. Jag berättade att även om jag fortfarande mådde blörk så var samtalet med läkaren viktigt, det kändes bra att få berätta om hur det var och att någon lyssnade. Min sambo är rar men han är mer praktiskt stöd än emotionellt. I början när jag fick beskedet om bröstcancern var han till stort stöd och han lyssnade och tom pratade själv! Nu sitter han mest framför datorn igen. Jag vet att det är mycket för honom och att han gör mycket men jag blir ibland ändå besviken när jag behöver prata av mig.

Vi pratade om affirmationer, det är ett ämne som intresserar mig. Det kan nog vara svårt när jag är som sämst men annars tror jag på det även om jag inte direkt utövar det själv än. Även ämnet volontärarbete kom upp. Det är något jag har velat göra i många år men det har bara inte blivit av och sedan har jag varit sjuk länge. Det kanske är dags för det nu!

På väg hem från sjukan cyklade jag inom min favoritglassaffär och köpte en strut med tre kulor. Det var länge sedan jag kunde äta en sådan. Vad sägs om glass med smak av biscotti, cookies samt brownie. Märks det att jag gillar kakor? :-)

Idag är en bra dag, jag känner mig glad över att jag mår bra. Igår var sista dagen med antibiotika för denna gången. Jag kan röra på mig, jag kan äta och känna smak, jag kan tänka hyfsat och tom formulera mig förståligt. Jag ville inte cykla hem än så jag tog en tur inom biblioteket. Först tog jag en runda i parken och åt upp min glass, härligt med lite natur också. Bor man mitt i stan får man ta tillvara på parkerna som finns.

På bibblan tittade jag mest efter sunda matböcker, jag känner ett stort sug efter mat som är bra för mig. Absolut inte bantarmat (även om jag skulle kunna förlora några kilon) utan sund, hälsosam mat. Hittade en del böcker som såg mumsiga, bla några om juicer och smoothies, mumma!

Nu är jag trött och har huvudvärk, det var egentligen lite för mycket för mig under en dag. Jag hade behövt vila mig men det har jag så svårt för. Jag bäddade i alla fall rent så det blir extra skönt när jag väl lägger mig. Tyvärr inte manglat men det får gå ändå! :-)

Min goda vän M ringde. Jag var så trött att jag först inte tänkte svara men jag ville ju prata med henne och har inte svarat alls den senaste veckan så jag tog luren ändå. Jag känner mig tråkigt, det mesta jag pratar med mina nära och kära om är min cancer och min behandling. Visserligen blir det naturligt så men jag ser fram emot när kan prata om annat också, just nu finns det inte plats för annat, tyvärr.

En av de jobbigaste biverkningarna är att jag blir så matt och att hjärnan liksom stängs av. Minnet fungerar inte, uppmärksamhet, förståelse och tom syn och hörsel påverkas radikalt. Jag brukar bli ordentligt ynklig när jag har feber, minsta höjning gör mig jättedålig. Jag och M brukar prata om intellektualisering och att använda hjärnan mycket, vi gör det båda två... En anledning till att det blir så jobbigt när hjärnan stängs av (vid både feber och cyton) kan vara att jag är så van vid att förlita mig på den. Jag lyssnar inte så mycket på min kropp, tyvärr, jag tänker mest. Och kan jag inte tänka får jag panik som i tisdags när jag typ fick klaustrofobi av att befinna mig i mig själv där varken kropp eller hjärna fungerar. Det låter flummigt i skrift men det var en intressant tanke.

Jag tycker inte om att skriva kropp OCH hjärna för hjärnan är ju inget som existerar utanför kroppen, det är ju en del. Och min kropp behöver vila nu så jag stänger ner för idag.

Cytohjärna

Idag hade jag två tider att passa. Det var lite tajt med tid, den första var 10.30 och den andra 11.00 men jag tänkte att det kaaanske skulle gå.

Så vid 10.30 satt jag snällt och väntade på min läkare på Cytostatikamottagningen. Klockan gick och jag blev allt mer stressad eftersom jag inte skulle hinna med den andra tiden. Efter ca en kvart fattade jag lite misstankar och hivade upp almanackan. Visst stämde tiden...men inte dagen. Det var imorgon jag skulle dit.

Hur bra som helst tänkte jag för då hinner jag ju i tid till min andra punkt på dagen. Jag skulle få en bröstprotes. Tänk vad skönt att slippa det varma vaddeländet! Väl framme vid receptionen fick jag liknande tanke...hmmm...vilken dag var det nu jag skulle vara där! Tjejen i receptionen hittade mig inte så jag fick banka på dörren till Bröstmottagningen och där träffade jag på sköterskan som så snällt tömde mitt nyopererade bröst ett par gånger. Hon dirigerade mig till någon som kunde kolla och det visade sig att nää, det var inte heller idag. Det var också imorgon! Argh!

Jag som hade bokat tid med söta kuratorn imorgon. Nu har jag alltså tre tider att passa på tre ställen typ samtidigt.

Fast när jag ändå var där tänkte jag att jag letar upp damen i fråga för att se om hon kanske kan klämma in mig. Jag hittade henne men hon hann inte nu. Dock fick jag en tid redan på torsdag, det var bra!

Väl hemma fick jag ringa för att försöka boka om tiden med kuratorn. Egentligen vill jag träffa henne imorgon, får se om hon kanske kan ta emot mig fast lite senare.

Vad hjälper det att fixa med almanacka och ha allt tjusigt och organiserat när jag skriver in fel!?

Men jag kom ut en liten runda idag i alla fall! :-)

Dagens minus är att jag har haft huvudvärk precis hela dagen. Den blev bara värre och slutade som migrän. Tur det finns piller mot sådant. Nu är huvudvärken lite bättre, nu kan jag tänka lite i alla fall och då är det dags att gå att lägga mig.

Lägga mig så jag kommer iväg imorgon....igen.