Varje gång...

...jag ser mig själv i spegeln utan kläder blir jag chockerad över att det bara finns ett bröst. Det är över ett år sedan det rök, hur lång tid kan man behöva för att fatta? Och jag pratar fortfarande om dem (den) i pluralis, ibland rättar jag mig, ibland inte.

Eftersom jag har ganska mycket värk tog jag upp frågan om rekonstruktion med min läkare. Han sade att han kunde skriva remiss nästa gång jag kommer dit på koll vilket är i november. Hade de tagit bort båda brösten hade jag inte haft bråttom. Jag hade nog allvarligt funderat på om jag överhuvudtaget frivilligt ville lägga mig under kniven igen. Men som det är nu har jag inget val om jag inte vill att värken skall bli värre.

Den vanligaste operationen om man inte har fått strålning är att lägga in en expanderprotes. Den fyller man sedan på med vätska under några månader för att töja ut huden och på så sätt få ett bröst. Har man fått strålning är det inte alltid den tekniken fungerar så bra eftersom strålningen påverkar elasticiteten.

Men jag kan inte tänka mig att gå med på att operera i något så kroppsfrämmande och onaturligt. Med tanke på att jag har (hade) stor byst så kommer skillnaden mellan brösten att bli stora. Tänk när jag ligger på rygg, ett bröst som "flyter ut" och ett som står rakt upp. Usch.

Det finns en annan operation där man tar vävnad och fett från magen och bygger upp ett bröst av. Det är en mer krävande operation, både kunskapsmässigt, tidsmässigt och rehabiliteringsmässigt men resultatet verkar bli så mycket bättre. Jag har hört att vissa kirurger vägrar denna typ av operation men jag kan minsann vara besvärlig. I Uppsala är det tvärtemot kutym att i först hand göra bröstrekonstruktion med kroppseget material. Det är något att ta efter för andra sjukhus!!

Ofta förminskar man det kvarvarande bröstet vid en rekonstruktion och det har jag funderat en hel del på. Kan ens identitet till viss del ligga i bröststorleken? Jag har av många definierats som hon med de stora brösten och till slut har det även för mig blivit en del av min identitet. När jag var yngre var de bara en kroppsdel som jag inte fäste någon större notis om men när jag blev äldre insåg jag att de kunde anses ha en viss tjusningskraft. De har med åldern och gravitationens rätt hamnat en smula lägre än vad de var förr men jag var nog ändå stolt över dem.

Hur ställer jag mig då vid tanken att förminska dem? Först var det en väldigt jobbig tanke, det var det under lång tid faktiskt. Jag tror att det fanns en del av mig som var rädd att förlora attraktionskraft. Ännu mer attraktionskraft alltså. En hel del har redan försvunnit när man är 40 och dessutom har gått genom en cancerbehandling. Jag har en smula förvriden syn på mig själv och mitt utseende, jag skyller det bland annat på ätstörningen.

Samtidigt blir jag arg av dessa tankar. Mitt värde bestäms ju ändå inte av hur andra bedömer mig, hur män bedömer mig! Men ändå har jag svårt att släppa det. Precis som att mitt värde till så stor del hänger på hur jag ser ut. Förnuftsmässigt vet jag givetvis att det inte är så men tankemässigt har jag ändå svårt att hänga med.

I alla fall!
Idag var första gången jag tänkte att det nog ändå kunde bli ganska bra att förminska det andra. Jag har aldrig tänkt tanken förut och jag blev förvånad. Jag vet inte vad som förorsakat förändringen men det kändes ändå bra.

Det går långsamt men till slut kanske jag kan acceptera mig själv, hur jag ser ut och hur jag har förändrats.

Jag hoppas det.