Det är svårt att komma tillbaka till cytostatikaavdelningen. Personalen där var jättebra, jag blev mycket bra bemött och de är trevliga. Det går ju dck inte att komma ifrån att jag aldrig mått så dåligt som under den tiden och det är svårt att bli påmind om det. Jag blir påmind hela tiden inte minst av min kropp och alla begränsningar. Men just att se det, att gå genom samma dörrar, känna dofterna, se skalliga, eländiga människor som ligger i sängar och får gifter genom dropp, det är hemskt jobbigt. Jag blir ledsen för deras skull, att de måste gå genom det och jag hoppas att de klarar det bra. Samtidigt är jag tacksam över att det än så länge ser bra och att det inte känns lika aktuellt längre. Det är ju i alla fall över 8 månader sedan jag fick min sista dos. Jag kan inte fatta att det redan gått så lång tid. Det var så hemskt och så jobbigt och det gick så långsamt, jag trodde aldrig det skulle ta slut. Men det gjorde det, precis som allting faktiskt gör.
Min gullige onkolog är förändrad. Han är inte alls lika mycket närvarande som han var tidigare och han verkar inte lyssna lika mycket på mig. Han kanske lägger ner allt krut på de som är sjuka, de som är i behandling. När själva behandlingen är slut är det inte synd om oss längre och då kan han släppa på det.
Men det var konstigt att gå ifrån en väldigt engagerad läkare som verkligen lyssnade på mig och gav mig tid till nu, någon som inte riktigt tar mig på allvar. Jag har fortfarande en hel del biverkningar. Jag har många frågor och funderingar. Jag fick visserligen tiden men jag märkte att jag inte hade hans uppmärksamhet som tidigare. Nu känner jag mig mest i vägen när jag kommer dit, så var det verkligen inte tidigare.
Jag tog upp att jag ville träffa någon fertilitetsläkare som känner till onkologi för jag vill vet hur allt ligger till. Finns det överhuvudtaget någon möjlighet för mig att kunna få barn eller är det helt totalt kört? Jag vet ju inte ens om jag fortfarande är fertil eller om jag har blivit steril.
Jag fick inte så bra och faktiskt inte helt rätt information om möjligheten att plocka ägg när jag träffade min onkolog första gången. Jag kommer ihåg att jag var förvånad över att jag inte fick mer information för jag kan ju inte vara den första i den situationen. Vi var inte ense i den frågan vid mitt återbesök. Jag blev både irriterad och ledsen på honom. Jag kommer ihåg exakt vad han sade. Jag tror faktiskt att jag kommer ihåg det bättre än vad han gör. Hur många sådana samtal har inte han?
Han sade ingenting om min neuropati, han sade ingenting om min värk och heller ingenting när jag berättade att Tamoxifenen gjorde mig så otroligt förvirrad samt att jag tappat matlusten och mår illa. Sett på sikt räddades mitt liv men nu upplever jag lite att jag bara släppts. Jag kan nog vara en svårare patient eftersom jag inte var frisk innan jag fick cancer men man måste väl ändå se till hela människan? Samtidigt tycker jag att det är bättre att onkologens resurser läggs på de som är cancersjuka och inte de som är cancerfriska men någonstans måste väl vi kunna ta vägen och få hjälp och svar på frågor.
Jag inser att jag låter missnöjd med honom, det är jag inte. Han är onkolog och ser till sin specialitet och det gör han bra. Jag är bara så rädd att jag inte skall bli bättre.
Jag ar svårt att komma igång att börja läka mig för det är så mycket, det är liksom hela kroppen och var börjar man då? Jag vill ut och ta mina promenader men ibland känns det som att skelettet och musklerna inte klarar av att hålla mig uppe och även om neuropatin är bättre så bubblar fötterna precis hela tiden.
Var skall jag börja?
Eller kommer jag kanske aldrig att bli bättre?
söndag 18 juli 2010
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Läser och känner igen så otroligt mycket!
SvaraRaderaFör migär det snart ett år sen sista dosen.
Värk. Eländig värk än.
Ska vara tacksam.ÄR tacksam.
Men ont.
Fertil är jag då inte längre, men har min älskade son så jag är okej med det.
Varmastestyrkekramen!