Naturligt

Jag har inte sovit naturligt på många år. Lika många år som jag tagit medicinen X. Biverkningar brukar ju ge sig med tiden i vanliga fall men när det gäller min kropp är det sällan vanliga fall. Jag måste ta en insomningstablett, Stilnoct för att somna men den har hör och häpna den märkliga effekten att man vaknar efter några timmar. Så får att kunna fortsätta sova har jag en annan sovtablett, Lergigan. Egentligen är det en antihistamin men man blir dåsig av den vilket passar mig väldigt bra och därför fick jag den utskriven. Tyvärr är den också en av bovarna till mitt förlängda QT-tid och jag var tvungen att sluta med den direkt. Följden är att jag vaknar tidigt varje morgon. Vaknar jag mellan 2 och 4 brukar jag kunna somna om men vaknar jag vid 5 som är det vanligaste är det stört omöjligt. Då går jag upp och gör konstiga saker. Inte lika konstiga saker som jag gör på kvällen men ändå.

Vad gjorde jag då idag? Valnötsfärskost håller jag på med. Jag har blandat filmjölk och gräddfil och värmt det så det flockar sig. Nu skall det rinna av i sådär 3-5 timmar vilket blir ganska lagom. Jag brukar bli trött efter ett tag när jag går upp så tidigt så då är det färdigt när jag går upp!

Tyvärr tror jag inte att jag blir helt nöjd med osten med bara hackade valnötter. Jag hade egentligen velat ha mer smak. Det finns valnötsessens på Essencefabriken i Stockholm men man måste handla för minst 250 kr och dessutom tillkommer postförskottavgift på större summa än vad jag har tänkt handla för. Det verkar vara en alldeles underbar affär att träda in i för någon som mig som har väldigt starka sinnen, bla luktsinnet. Men jag går rådbråka min hjärna för att komma på någon ställföredrädare att skicka dit!

Hej

Ja. Det är vad jag vill och orkar skriva idag. Vill mest bara ge ifrån mig ett livstecken.
Hej och hejdå.

Mitt lilla hjärta och jag

Jag tror inte att jag har berättat vad som hände med mitt hjärta. Vid inskrivningen fick jag ju ta om EKG eftersom de hade sett en förändring på det. Detta gjorde mig lite konfunderad eftersom jag har gjort fyra EKG av helt olika anledningar på bara några år och det är första gången jag har hört något om det. En av gångerna kom remissen från onkologen då jag hade uttryckt viss oro att min andfåddhet, hjärtklappning och trötthet inte blev bättre efter cytostatikabehandlingen. Jag blev skickad på både lungröntgen och EKG men fick faktiskt aldrig besked om resultatet. Det var mycket annat just då och jag utgick ifrån att de skulle höra av sig om det var något avvikande.

Dagen efter operationen kommer kirurgen in till mig och säger att jag omgående måste sluta med två av mina mediciner eftersom de påverkar hjärtat. Jag fick veta att jag hade förlängd QT-tid. De olika topparna och dalarna i ett EKG är benämnt med bokstäverna PQRST och i mitt fall är alltså den sista fasen förlängd. Det är då hjärtat samlar sig efter ett slag inför att slå nästa gång.

Jag hade aldrig hört talas om detta så jag har läst på en del. Det kallas för förlängt QT-syndrom (FQTS) men jag har inte fattat om förlängd QT-tid ÄR samma sak som FQTS eller om det kan ge upphov till det. Tydligen finns det två grundformer, en medfödd och en förvärvad, vanligtvis av mediciner. Den medfödda verkar kunna vara allvarlig och kan i värsta fall leda till död. Den förvärvade står det inte så mycket om så jag antar att den inte är så farlig.

Och om en vecka skall jag till kardiologen för att kolla upp det där med mitt hjärta som säkert inte är så farligt. Semester fram tills dess?

Nu tar jag semester

Jag funderade länge och väl men till slut ringde jag min husläkare för en tid. Med tanke på att jag inte orkar hålla mig uppe långa stunder är jag inte direkt i arbetsfört skick. Jag tvekade med tanke på de nya reglerna, jag visste inte om det var någon idé att be om sjukskrivning. Dessutom är jag rädd att läkaren skall tro att jag är lat. Men det finns inget hellre jag vill än att vara helt frisk och stark och att kunna arbeta igen.

Jag hade en strategi. Jag hade tom en skiss! Men när jag väl satte mig ner hos läkaren försvann allt och jag började storgråta Jag försökte samla mig och förklara hulkandes hur sliten jag är, hur dåligt jag mår. Att det inte är en stor sak utan alla, massa små som har kört slut på mig och att jag behöver vila. Då föreslår läkaren att jag skall ta semester vilket gjorde mig ganska chockad och jag börjar gråta igen. Jag kan inte riktigt sluta och troligtvis för att få iväg mig får jag höra slutklämmen - behöver du prata med någon, vill du ha kontakt med kurator?

Han har alltså inte förstått något av det jag sade utan såg kanske bara gråtandet, vad vet jag hur han tänkte. Man kan gråta av olika skäl. Oftast gråter man väl när man är ledsen men man kan gråta för att man är glad. Man kan gråta när man är arg, när man är rädd och när man är trött! Jag är verkligen inte deprimerad om det nu var det han trodde. Även om jag var ganska gråtig tycker jag nog att jag var väldigt tydlig med vad som var problemet. Att gå till en kurator skulle bara göra mig ännu sämre för det skulle ta ännu mer energi som jag faktiskt inte har! Anledningen till att jag är ledsen är att jag är enormt trött och sliten. Enkelt är att jämföra med när du har feber, inte fanken är du piggelin då! Men titta där hittade jag minsann lite ilska. Då kan jag ju inte vara så dålig.

Medicinsnurr

Nu är jag mitt inn i medicinsnurroet till fyllo. JKag har ingen aning om vad jag tänker eller skriver eller vad jag menar men något kommer ut från min ahänder ändå.Jag känner mig inte lika eländig och febrgi när jag liksom är hög och det är en skön skänsla att slippa. Eller jo, jag har feber men det känns inte lika jobbigt när alla annat känns konstigt och det bara behvdes ett liteet snurr för att få det i rätt proportiuon.

Nu går och jag lägger mig i mitt jättekalla svorum. That's the way I like it!            

Och sämre

Det räckte inte bara med illamående. Jag kunde inte behålla någon mat på flera dagar på något håll. Till slut insåg jag att jag inte kunde fortsätta ta medicinen. Och när jag är typ så dålig jag kan bli, vad händer då? Jag får värsta förkylningen. Det känns som att jag har feber men det kan vara att jag helt enkelt är så sliten. Det har satt sig på bihålorna vilket jag alltid blir väldigt dålig av. Jag har så ont i kroppen att den enda ställning jag kan inta utan för mycket smärta är liggandes på rygg. Men lägger jag mig på rygg får jag helstopp i nästan vilket ger mig migrän. Dessutom börjar jag hosta som en galning. Det, kan jag lova, är inte skönt i den opererade magen. Jag har nu hostat sedan förra gången jag var förkyld vilket nästan är tre veckor. Min mage är ständigt spänd och det hjälper inte med gördel. Jag har svårt att ha på bh eftersom jag har så ont i skuldran. Jag måste röra mig och stretcha musklerna men jag klarar ju knappt av att hålla mig uppe. Efter frukosten får jag lägga mig igen för en tupplur på typ tre timmar. Jag är glad att jag fortfarande har hjälp från hemtjänst men jag blir lite upprörd när jag inser att det måste ha varit någon av dem som smittat mig eftersom jag varit så dålig att jag inte orkat träffa någon annan. Jag vet att jag gnäller men det är så hemskt att vara fast i en kropp som absolut inte funkar. Det är inte så att jag kan skärpa mig, jag har verkligen inga krafter kvar. Tänk alla gånger tidigare jag sade att jag var trött! Denna hjälplöshet påminner mig om cancern och cytostatikabehandlingen och om hur sjuk jag var då. Allt var ju givetvis mycket mer och mycket jobbigare men själva paniken är samma. Att inte klara mig själv, att inte min egen kropp fungerar för att ta hand om mig själv och att inte kunna göra något mer än det absolut nödvändiga. När jag har mer ork skall jag tänka på hur märklig tiden är och hur mycket jag har av den nu när jag inte vill. Nu vill jag bara att den skall rusa iväg tills jag är frisk och stark igen. När jag var inne i en av den största sorgperioden i mitt liv kommer jag ihåg att jag hörde en sång på radion med titeln "ta mig 1000 dagar härifrån" och den tänker jag på lite då och då. Varje dag, varje timme är plågsam och det är svårt att föreställa sig hur det skulle kunna vara på annat sätt. Tänk om jag hade vetat innan operationen att typ 100 dagar skulle försvinna i dimma. Hade jag mått bättre tänker jag att jag hade kunnat förvalta den här tiden bättre. Men hade jag varit starkare hade jag inte haft den här tiden för då hade jag fyllt den med så mycket annat. Nu kan jag inte fly ifrån mig själv, jag orkar inte. Jag kan inte fly genom att vara social, att fika eller att ringa någon, att läsa, lösa korsord, måla, skapa, städa, fixa inredning, läsa bloggar och allt annat vad jag nu gör i vanliga fall. Förutom när jag sover är jag med mig själv hela tiden. Jag tror det är nyttigt, jag tror jag har mycket värdefullt att lära mig av denna påtvingade retreat (ett riktigt bra uttryck som instiftades av en god vän). Men det är svårt att lära sig saker när det känns som att man har influensa och det drar och spänner i alla möjliga (och omöjliga) muskler samtidigt som att jag ändå inte kan få dessa att samarbeta tillräckligt mycket för att kunna hålla kroppen upprätt. Jag mår illa hela tiden, inte akut utan mer molande. Jag är trög, jag har svårt att formulera mig. Jag tar för ytliga andetag så jag riktigt känner hur kroppen får syrepanik men jag orkar inte ta djupare. Jag är yr och jag snubblar omkring. Om jag väl lägger mig är hela kroppen så utmattad att den rycker och darrar. När jag läste psykologi om inlärning talades det om att man har lättare för att hitta tillbaka till kunskapen om man befinner sig i samma eller liknande förutsättningar och känslor som när man lärde sig. Men jag kan nog stå ut med att inte komma ihåg precis allt jag lärt mig under denna period.

7 veckor postop

Idag är det 7 veckor sedan de skar i min kropp. Det är bättre men det är fortfarande väldigt tufft. Om jag hade vetat hur tufft det skulle vara så hade jag nog inte gjort operationen. Inte nu och frågan är om jag överhuvudtaget hade valt den. Fast fråga mig om några månader så kanske jag säger en helt annan sak.

Det konstiga är att det var bättre. Smärtan var nästan borta, stramheten var mycket bättre och jag var inte riktigt lika trött. Nästan, men inte riktigt. Och eftersom det var bättre rörde jag mig mer. Det räckte för att det skulle smälla till igen. Jag fick en läskig utbuktning vid bukärret och det började göra ont igen. Dessutom är hela magen utspänd nästan hela tiden igen. Jag har också en punkt vid bröstet som gör ont.

Smärtan i skuldran har kommit tillbaka och det är den jobbiga, sugande typen. Om smärta kan jämföras med ljud så är denna en hög och intensiv variant. Och precis som högt ljud är det väldigt störande.

Eksemet i ansiktet har varit helt sjukt. Jag har sett ut som ett monster och det har svidit, dragit och gjort riktigt ont. Jag fick en annan medicin och efter ca en vecka är det lite bättre. Fast det kan vara skillnad från dag till dag. Ena dagen är det bättre och andra dagen är det sämre så än så länge vågar jag inte hoppa högt. Precis som om jag hade orkat göra det! ;-) Baksidan är att jag känner av biverkningar av den (nähä!?). Jag har ånyo fått klåda över hela kroppen och jag mår väldigt illa. Som det känns nu önskar jag att jag skulle kräkas så illamåendet skulle kunna stillas.

Efter min dusch imorse fick jag gå och lägga mig igen. när jag skulle tejpa ärren tar tejpen slut. Jag vill verkligen göra mitt bästa för att få så fina ärr som möjligt så jag bestämde mig för att dagens kraftansträngning skulle bli en promenad till apoteket. Jag kom knappt upp för trapporna. Allt jag hade på mig och med mig hamnade på golvet och jag hamnade i sängen. Nu lät det där som början till något erotiskt men det var alltså ytterkläderna det handlade om. Två timmar sov jag och jag fick tvinga upp mig för att jag behövde äta. Inte för att jag ville det. Jag mådde så illa att jag inte trodde att jag skulle få ner något. Jag hade inte kunnat laga något men som tur var hade jag något att värma. Och bara jag tänker på mat klöker jag. Konstigt ord. Jag trodde dessutom att det var dialekt men det var det tydligen inte. Tänker jag på ord istället för mat går det bättre. Att vara illamående är en konstant kamp. Jag måste undvika reklam och mat, affärer, människor som äter, viss TV och dofter. Och där måste jag nog sluta skriva.