7/8 Första cytostatikabehandlingen

Första cytostatikabehandlingen...
Jag var lite orolig för att träffa syster U efter samtalet för någon vecka sedan. Om man behöver prata med cytostatikamottagningen pratar man in ett meddelande på telefonsvararen och så blir man sedan uppringd. Efter meddelandet hade jag tydligen inte tryckt av telefonen ordentligt så jag tog kanske upp 20 sekunder exta innan jag upptäckte det.När jag blir uppringd blir jag riktigt utskälld för att jag tagit upp tid och nu kunde de inte höra de andra meddelanden och blabla. What the!? Det var ju liksom inte så att det var meningen eller att jag gjorde det för att jäklas!

Anledningen till att jag ringde var att jag var osäker på en tid men när syster U skulle kolla upp det hittade hon inte mig! När hon väl gjorde det stod det fel namn. Jag blev faktiskt lite rädd...har de inte bättre koll vet jag inte om jag vågar gå dit...Men när jag sade så skrattade hon bara och det var verkligen fel reaktion tyckte jag. Man skrattar inte!!

Syster U såg ut som en häxa. Jag menar inte det på något elakt vis men hon påminde mig verkligen om den elaka damen i exempelvis Hans och Greta. Inte för att hon var ful, det var hon inte men hon såg ändå ut som en häxa.

Om jag upplever att jag har blivit orättvist behandlad reagerar jag som en igelkott med taggarna utåt. Stackars syster U försökte säkert att nå mig men jag var liksom avstängd. Dels tänkte jag på samtalet där hon hade skrattat åt mig och dels var jag orolig inför cytostarten. Men hon var duktig på sitt jobb. Det medicinska i alla fall. Jag var inte helt nöjd med informationen jag fick men det förstod jag inte förrän senare när det dök upp frågetecken.

Jag hade varit så orolig för hur jag skulle reagera när de första dropparna skulle nå mig och droppa in i min kropp. Jag vet inte om det var medvetet men syster U uppehöll mig med prat och grejer så jag kunde inte koncentrera mig och missade således de allra första dropparna. Det var bra.

Min sambo var med mig och vi satt och läste mest hela tiden, det tog ca 3 timmar och var långtråkigt. Före cytostatikadroppet fick jag antiemetika, dels kortison och dels något annat. Fy vad äckligt när kortisonet började verka. Jag fick liksom ont i näsan och jag fick värmevallningar så jag höll på att få panik, usch och fy!

Vi var färdiga vid 5 och gick hem. Redan vid 7 började jag må illa men samtidigt var jag panikhungrig av kortisonet vilket var en fruktansvärd kombination! Vid halvtio kräkte jag första gången. Jag var lite rädd att det skulle fortsätta så under natten men det blev bara två gånger till under natten. På grund av kortisonet låg jag vaken länge, länge. Blä.

8/8

Åh, fy skit vilken dag! Att man bara kan må så konstigt! Och ändå är jag nog inte allra värst drabbad...men jag blir så ynklig när jag är dålig...

Biverkningar efter första cytostatikabehandlingen
Illamående + kräkningar
Svamp i munnen
Förändrad smak

Kognitivt: hjärnan stängdes av; påverkade hörsel, syn, förståelse, minne
Hjärnträningsvärk, allt är ”nytt”
Eufori
Ljudkänslig
Luftkänslig
Overklighetskänsla
Yrsel (höjdrädsla)

Myrkrypningar i benen
Hunger
Trötthet, matthet

Ofta kissnödig

Feberkänsla i huden
Feberkänsla överlag

Värmevallningar
Hjärtklappning

Torr hud
Ont i halsen
Torr i näsa, snuva
Trötta ögon
Svullen lymfkörtel under en dag

10/8

Idag har jag inte kräkt!
Visserligen mår jag fortfarande tjyvtjockt men jag har behållt maten, wee!

11/8

Idag skulle jag börja med förebyggande antibiotika, en veckas kur. Jag har varit riktigt rädd att jag skulle glömma det då det är ganska många piller och tider hit och dit som skall kommas ihåg. Men pillerna slinkar ner och i hyfsat rätt tid tom!
Den tabletten i alla fall gör jag glömde ta min vanliga medicin. Första halvan av dagen var lite sådär men sedan mådde jag bättre.

12/8

Min fö'lsedag!

14/8

Blodprovsdax.

Sedan packade vi ihop och åkte till stugan i Blekinge. På vägen ut mötte vi några grannar där kvinnan har haft bröstcancer. De tittade förvirrat på mig och frågade om jag inte hade tagit bort ett bröst så jag halade upp lilla kudden och visade dem. Jag får nog börja tänka på vad jag gör. Jag bryr mig inte så mycket men det kanske ser konstigt ut att dra fram det sådär. Nä, äsch, jag bryr mig inte! Och inte granndamen heller för hon drog lite i kläderna och visade sitt bröst och titta så fint det är. Jaa, jag kommer nog att få se många rekonstruerade bröst. Jag kanske blir likadan sedan! Fast det är bra, jag blir glad att se att de blir så fina. Jag har kollat på bilder efter bröstrekonstruktioner och många av dem har faktiskt varit förskräckliga så det är skönt att både se och höra motsatsen!

17/8

Idag ringde kuratorn från Onkologen och sade att hon skulle få förlängt vikariat så jag kunde fortsätta hos henne vilket jag blev väldigt glad för. Vi bestämde tid redan på onsdag.

Blodprovsdax igen! Riktigt mycket folk var det idag.

Jag har också varit iväg och lagt om min PICC-line. Jag märker verkligen hur förvirrad jag är ibland, det är som att hjärnan stängs av emellanåt. Jag cyklade helt galet väg till vårdcentralen. Jag vet ju mycket väl var det ligger och visst var jag på väg dit men det var sannerligen inte raka vägen. Det blev en ordentlig omväg men då fick jag ju lite extra luft! ;-)

Jag blev nästan orolig vid omläggningen för sköterskan verkade så väldigt osäker. Och hur är det nu med att jobba sterilt!?
Visserligen har jag aldrig jobbat inom sjukvården men sterilt arbete känner jag väl till efter alla timmar på labbet och denna dam hade mycket att lära sig....Som tur är får jag en annan sköterska nästa gång, hoppas att hon är bättre.