Män

Det står en man på balkongen. Jag tror jag skulle föredra att ha en man i byrålådan så jag kan välja själv.

Utmaning

Det är en större utmaning än vanligt att äta knäckebröd utan att en smärre matsäck sparas i urringningen. Nu är det ju till på köpet en smula klistrigt så allting stannar. Fast värre problem kan man ju ha! ;-)

Förband av

Nu stod jag inte ut med klådan längre så jag rev av förbanden. Det är ju tejpat också och jag använder bh:n hela tiden så jag tänkte att det får förhoppningsvis tillräckligt med stöd ändå. Och det var nog bra att jag tog bort det för det var ganska rött under på väg att bli sämre. Så nu har jag alltså sett mina nya bröst för första gången. Mitt riktiga bröst som förminskades är väldigt blått men oj, vad det kommer att bli tjusigt. Magbröstet är jag faktiskt inte lika nöjd med. Fettvävnaden som läkaren petade in för att ge en jämn övergång har liksom trillat ihop och det hänger där som en klump. Jag tycker inte om det. Jag hoppades så att denna operationen skulle fixa till något av det och hade nog önskat att kirurgen skulle ha tagit bort mer av det. Det var jag noga med att säga men han verkade inte ha hållit med mig. Kanske var det ingen bra idé att ta bort förbandet själv. Det hade möjligen varit bättre att titta på det tillsammans med en sköterska men jag klarade inte av klådan längre. Och nu känner jag mig gråtfärdig. Varför lyssnade inte läkaren på mig!?

Nackspärr

Det är inte ofta nackspärr ger upphov till skratt men när jag vaknade igår kunde jag inte låta bli att skratta. Jag hade klarat operationen galant och hade inte speciellt ont av den men lyckas sedan dra till mig nackspärr. Det kunde väl bara fått fortsätta att vara bra! Som tur är så är det inte den värsta sorten så det dröjer nog inte länge innan den är borta. Jag försöker att stretcha och töja lite så gott jag kan. Dessutom har jag på senare år utvecklat en känslighet mot tejp för det kliar något otroligt där de har tejpat, ganska mycket med andra ord. Jag funderar på om jag skall dra bort själva bandagetejpen men jag vågar inte riktigt, jag vill ju att det skall bli så snyggt som möjligt. Får försöka stå ut med klådan någon dag till..

Operationen

I måndags var det alltså dags för inskrivning. Läkaren och sköterskan hade talat en del om operationen och påtalat hur liten den var i jämförelse med DIEP operationen. Jag hade nog föredragit att få veta hur den var utan jämförelser för just den delen förstod jag ju själv. Men eftersom de sade så och att man ofta kommer hem samma dag så blev jag mäkta förvånad när sköterskan på inskrivningen började prata om sängplats och när jag skulle läggas in. Inte heller var det tal om att jag skulle komma hem samma dag. Jag fick alltså ställa om mig lite.

Det var de vanliga undersökningarna och klämningarna hit och dit, fotografering och frågor en masse. En inskrivningsläkare väldigt indränkt i parfym som jag hade lite svårt att lyssna på eftersom jag försökte andas och funderade på om jag skulle säga något om doften.

Jag fick ta ett extra EKG pga hjärtats påverkan av min medicin men det såg bra ut. Allt som allt tog det nästan 4 timmar. Eftersom jag hade varit inställd på att komma dit på morgonen fick jag lite bråttom eftersom jag ville hinna förbereda en smula hemma.

Så hem och lagade köttfärssås och tom kha gai. Jag städade en smula, bäddade rent, lämnade nycklar till kattvakt, gick ut med sopor och återvinningsgrejer. Jag bar tom upp ett bord till vinden eftersom jag var säker på att jag skulle reta mig på att ha det framme annars! Betalade räkningar och postade ett brev. Fyllde på mat och kattsand och diskade vattenfontänen. Och en massa annat!

Förberedde även kläder så att det skulle vara lätt och smärtfritt. Skor som skulle vara enkla att ta på sig, ingen snörning med andra ord. Töjsebyxor (ja, det är mitt eget ord) och en skjorta som knäpps istället för att dras över huvudet. Ingen halsduk. Ingen handväska utan allt i en bag och givetvis det enda jag behövde.

Skrevs in klockan 8 på kvällen och det första jag inser är att jag har glömt min plånbok. Som jag hade planerat och förberett allt...nästan i alla fall. Började först bekymra mig om hur jag skulle kommahem, hade ju tänkt att ta taxi hm. Men sedan bestämde jag mig för att det skulle ordna sig och att jag skulle släppa det.

Jag möttes av trevliga sköterskor och blev tom igenkänd från förra vistelsen. Jag fick blodförtunnande spruta och tog en lång härlig Descutandusch. Denna gången fuskade jag och tvättade inte håret med det. Förra gången fick jag nästan klippa av det efter mina 8 dagar där och en sköterska sade att det funkar att tvätta håret som vanligt. Så jag gjorde det. På med paltorna, de är inte så snygga men de är faktiskt sköna. Jag tom gillar de där märkliga strumporna. Sedan låg jag och läste tills det var dags att släcka.

Jag sov inte så mycket. Det berodde inte på att jag var nervös dock utan jag har svårt att sova ibland. Men jag brydde mig inte så mycket Jag skulle ju ändå typ sova hela dagen! ;-) Väcktes klockan 6 för att ta min medicin. Numera vill de gärna att man har med sig sin egen medicin och sköter den själv. Gärna för mig. Faktum är att jag föredrar det för de gångerna jag har varit inlagd de 4 senaste gångerna har de slarvat med medicinen så jag har blivit jättedålig. Det vill jag inte riskera.

Upp igen för att ta en dusch. Ren och väl tillbaka i sängen får jag besök av kirurgen som skall rita på mig. Bara några minuter tidigare hade någon varit inne i rummet och tagit ner draperierna runt sängarna. Jag förstår att de ibland behöver tvättas men de kunde kanske ha andra att byta med? Men jag brydde mig inte så mycket. Det är så många som har kollat och klämt på mina bröst tidigare. För att inte nämna alla läkare. ;-)

Vid det här laget var det bara att vänta. Pratade lite med min rumskamrat som hade gjort en mastektomi. Kände en enorm tacksamhet att jag är i slutet av denna resa och att jag mår bra. Kommer så väl ihåg när jag själv var inne för första operationen och fick dela rum med en kvinna som gjorde en rekonstruktion och hur konstigt det var.

Jag var fortfarande lugn, jag kunde tom läsa en stund och koncentrera mig på boken. Ungefär 9.40 skulle jag upp men jag tror jag fick vänta i ca en timme innan de hämtade mig. Jag blev avlämnad i varma händer. Eller varmt täcke snarare. Det var säkert varma händer också visserligen. Men precis innanför dörren på kirurgen fick jag ett uppvärmt täcke på mig, jättegosigt. Under det stoppade de sedan något pappersaktigt som de sade de skulle blåsa upp med varm luft. Mysigt. Det har jag inget som helst minne av från förra gången.

Sedan var det dags att ta mig till operationssalen som låg i andra änden och det var en stor avdelning märkte jag. Som vanligt var jag nyfiken och tittade mig runt så mycket jag kunde. En av sköterskorna frågade mig om jag var nyfiken och jag svarade ja. Vid förra operationen när jag nyfiket tittade mig runt var det en som bestämde sig för att det tydde på att jag var uppjagad och gav mig en dos av något som gjorde att jag försvann helt. Så hennes fråga skrämde mig en smula och jag sade med eftertryck att de absolut inte fick ge mig något som jag inte var beredd på och visste vad det var! Jag berättade varför och de var väldigt förstående.

Inne i operationssalen (som för övrigt inte alls ser lika imponerande ut i verkligheten som det gör på TV) kollade de EKG, blodtryck och puls. Allt såg bra ut och av nyfikenhet frågade jag vad jag hade för puls och fick till svar att den låg på 63. Och så lugn var jag faktiskt. Det kändes väldigt bra. De berättade att de skulle ge mig smärtstillande som jag skulle bli riktigt snurrig av men att de skulle söva mig direkt efter. Snurret kom och det var riktigt läskigt. Är det dags nu frågade jag och de svarade ja. Sedan somnade jag. Och det kändes väldigt bra och respektfullt.

När jag väl vaknade till kände jag nästan ren lycka. Jag mådde inte illa!! Jag hade fått antiemetika redan nere på avdelningen och tydligen fungerade den väldigt bra. Dessutom var jag inte riktigt lika snurrig som jag brukar vara. Så där låg jag på uppvaket med ett stort leende på läpparna mitt i allt dåsande.

Och så fortsatte det. Jag vaknade och var pigg och det gjorde inte speciellt ont. Några timmar senare var jag uppe och kissade med hjälp och vid 8-fikat gick jag tom till lunchrummet för att äta istället för att låta ssk ta in en bricka. Helt otroligt!

Läkaren var inom en sväng och sade att allt hade gått som det skulle. De har alltså förminskat mitt riktiga bröst och piffat till magbröstet. Det tar ca 3 månader innan jag kan se slutresultatet. Jag vet inte hur skall jag kunna vänta, jag är så nyfiken på hur det skall bli! Jag får inte bära tunga saker men annars är det inga direkta restriktioner.

Och dagen efter mådde jag så bra att jag fick åka hem. :-)

Hemma igen!

Nu har jag försökt i flera dagar att skriva på bloggen. Men jag lyckades inte bemästra telefon och inloggningar hit och dit för att klara det och väl hemma så hoppar katten upp för att få uppmärksamhet och råkar hela tiden komma åt avstängningsknappen. Han ligger här bredvid så får se hur länge jag lyckas skriva här innan han blir uttråkad!

Operationen gick bra! Jag mår jättebra. Ofattbart bra faktiskt. Jag var inte heller speciellt nervös. Jag har ont men det funkar med smärtstillande. Jag är så oändligt tacksam.

Jag ser att det är sent och jag känner det. Jag får plita ner min berättelse imorgon istället. Förhoppningsvis utan en distraherande katt vid sidan om. :-)

Inläggning och operation

Idag har jag varit på inskrivning och ikväll läggs jag in. Imorgon är det dags för nästa del i Skära-i-Inger men jag är faktiskt inte direkt orolig. Jag vill nog mest att det skall vara över och komma hem och klappa katterna igen! Eller så kommer oron med full kraft när jag väl ligger där. Det är dock alltid jobbigt att komma till mottagningen för den ligger mittemot onkologens mottagning och precis vid sidan om plastikavdelningen där jag låg efter mastektomin. Det är mycket som har hänt mellan dessa tre dörrar och jag är djupt tacksam att jag befinner mig där jag gör idag. Nu är jag i slutet av detta kapitel i min livsbok. Så, imorgon klockan 10 kör vi. Skänk mig gärna en tanke.

Snurrätande

Ett tag nu har mitt snurrätande varit sämre igen och jag blir lika förtvivlad varje morgon när jag vaknar och/eller inser det. Ibland kommer jag ihåg det och ibland ser jag resterna efter det. Jag har inte varit så sötsugen på ett tag och därför inte haft godis hemma. Men det spelar ingen roll. Jag äter vad som helst vid det snurret. Ost har det varit nu, i stora mängder.

För vem som helst låter det här sjukt konstigt antar jag och man kan nog lätt tänka att varför låter man bara inte bli att äta? Men hjärnan funkar inte. Ärligt talat tror jag att frontalloben som är den rationella delen av hjärnan har somnat och att en äldre del av hjärnan tagit över. En del som det inte riktigt går att resonera med.

Eller så är det en del av mig som passar på och rättfärdigar hetsätandet med att jag blir snurrig av medicinen. Det ÄR ju så men jag vet inte hur jag hade varit om jag inte hade haft ätstörningen i bagaget. Snurrätandet hade kanske varit lite annorlunda? Jag vet inte om smaklökarna trubbas av eller om de blir skarpare för allting är bara så fantastiskt gott och jag kan bara inte sluta. Jag har provat samma smakkombinationer i vaket tillstånd och det är inte alltid en höjdare.

Detta har lett till att jag är rädd när jag skall lägga mig. Rädd att jag skall snurra loss igen. Det spelar ingen roll att jag går och lägger mig direkt när jag tagit medicinen. Numera går jag upp och äter, något som var otänkbart förr i världen. Då spelade det ingen roll hur sugen eller hungrig jag var för hade jag borstat tänderna så blev det inget mer ätande den dagen.

Vet inte hur mycket snurr det var när jag skrev denna texten men jag lyckades inte publicera den i alla fall! Jag är glad och tacksam för att jag har sluppit snurrätandet tre dagar i rad! Och ikväll ligger jag på sjukhus och med tanke på vad de brukar servera är jag väldigt övertygad om att jag inte kommer att snurrhetsäta ikväll! ;-)

Minne

Jag tänker ofta på dig kära blogg och vad jag skall skriva här. Men väl sittandes här framför datorn så blir det liksom tomt. Då har jag inget som helst minne av alla de finurliga, roliga och tänkvärda inlägg som jag formulerat i hjärnan. Lika tomt blir det i bloggen...

Fasadarbete

Hela mitt hem är inplastat. Jag har en genomgående lägenhet men den är inplastad på båda fasaderna och det är mörkt. Som om november inte hade varit mörk nog redan innan. Men det kommer att bli färdigt fortare än jag anar och tänk så fint det kommer att bli.

Likadant med mig. Fasadarbetet är igång. Min kropp är under läkning och på tisdag är det dags för nästa steg, nästa operation. Jag vet inte riktigt hur jag tänker på det för jag undviker ärligt talat att göra det. Dels för att jag inte orkar oroa mig men dels för att jag tränar på att känna tillit och släppa kontrollen. Det kanske också blir mörkt ett litet tag men det kommer att bli bra. Allt blir bra.

Dags för nästa op

Idag om två veckor har jag förhoppningsvis vaknat och är pigg efter operationen. Jag har strutsat ganska mycket, jag orkar inte riktigt tänka på det. Men jag tänker att det omöjligen kan bli lika jobbigt som förra gången.

Omedelbart när jag fick kallelsen började jag tänka på allt jag behövde göra, alla jag ville veta. Jag tänkte först boka en tid hos läkaren där han kunde berätta allt vad han skulle göra i detalj.

Men efter någon dag tänkte jag på vad instruktören på yogakursen säger. Jag skall släppa kontrollen, jag måste inte veta allt. Så denna gången har jag bestämt mig för att utgå ifrån att allting kommer att bli bra.Det kommer inte vara så stort, det kommer inte att göra så ont, jag behöver inte vara där så länge och mindre restriktioner och mindre smärt- Jag kommer också att återhämta mig snabbt!
Jag tränar på att släppa kontrollen och inte tänka mig genom allt!

Och jag kommer att bli fantastiskt snygg! :-)