Överdoserat

På gårdagskvällen fick jag en jobbig huvudvärk. Jag känner igen den. Den smyger på mig sakta under kvällen och exploderar sedan till migrän under natten. Så även denna gången. Men denna natten hade jag lite svårt att hantera den, jag fick lite panik över smärtan. Så jag tog pilla efter pilla, smärtstillande och sovtabletter tills jag insåg att jag nog inte borde ta fler. Jag var helt yr och snurrig men hade lika ont i huvudet och kunde ändå inte sova. Ett tag var jag lite orolig och tänkte ringa en kompis men äsch, så många var det inte tänkte jag. Kanske inte så många så det skulle skada mig men jag är helt konstig och darrig i kroppen, har svårt att hålla balans. Så nu vet jag på ett ungefär hur många som är för många.

Uni, FK och AF

Jag blir GALEN på att försöka få ihop något! Just nu är jag fullständigt skitarg så jag håller på att explodera. Jag minimerades för många år sedan till en liten schackpjäs som min arbetsplats kunde flytta runt som de ville. Förslagsvis utanför brädet till en undanskymd plats. Jag får kämpa med näbbar och klor för att något skall hända, helst då något som är bra för mig vilket inte har varit det lättaste. Möten, papper, mail, telefonsamtal och att försöka ta reda på saker som jag inte vet existerar är ganska jobbigt att behöva hålla på med hela tiden. Det finns liksom en anledning till att jag är sjukskriven.

Idag var det bara en liten pluttsak som jag reagerade på. Jämfört med allt annat de har gjort borde jag kanske inte ens reagerat på det men det blir så uppenbart vad de anser om mig. Tanken på att jag skall arbetsträna på min gamla arbetsplats fast på ett annat ställe har varit på tapeten lääänge. Fast det jäkla skithelsikes soppråttorna på personalavdelningen försöker bara skjuta upp och skjuta upp. Det har de lyckats göra otroligt länge. Och det värsta är att de kommer undan med det. De ruskar lätt undan vad jag säger och ingen annan bryr sig.

Jag var på möte med soppråttorna och min gamla handläggare på AF för en tid sedan. Min nuvarande handläggare hade tydligen semester och min gamla blev inkallad. När jag försökte byta tillbaka till henne i början fick jag beskedet att nej, det går minsann inte. Men nu när det passar det funkar det tydligen hur bra som helst. Jag tycker visserligen att hon är otroligt bra så jag har hellre henne men jag är upprörd över att det är så godtyckligt.

Hon är lite tuffare vilket jag gillar och soppråttorna kunde inte köra sitt vanliga tjafs och förhalningar. Inte på mötet i alla fall men väl efteråt. Jag blev lovad att jag skulle höra något inom en vecka men det tog säkert tre veckor innan jag fick ett kort mail om att det ställe som varit på tapeten angående arbetsträning inte funkade. Sedan har jag inte hört något och det är nästan två månader sedan.

Eftersom jag inte orkar hantera stå med blåslampa i röven på dem längre mailade jag min gamla handläggare (är hon min nya nu?) och frågade om hon kunde ta över blåslampestafettpinnen. Idag fick jag ett svar från henne där hon bifogade ett mejl från soppråttorna angående arbetsträning. Ett mail SOM JAG INTE FÅTT! Det är inte ovanligt, det är ofta kommunikation sker över mitt huvud men just idag blev jag skitarg och så fruktansvärt ledsen över det. Hade jag bott ute på landet hade jag ställt mig och vrålat. Gör jag det här lär väl polisen komma. Det som gör mig extra arg är att det tydligen är ett tag sedan mailet skickades och ingen verkar tycka att det är information som jag borde ta del av.

Hela min kropp och precis allting i mig skriker. Jag befinner mig i en fälla och jag vet inte hur jag skall ta mig ur den. Om jag säger upp mig är jag rädd att fällan skall utvecklas till något om möjligt ännu värre. Vad det nu skulle kunna vara. Kan det egentligen bli värre än vad det är nu?

Min handläggare på FK kan jag inte alls nå, hon har semester i en månad. Så bra för henne, det är viktigt att ta hand om sig och se till så man inte blir utmattad.

Sista operationen och släppa taget

Jag har börjat att ogilla blå kuvert som indikerar att de kommer från sjukhuset. Eller landstingets logga på vanliga vita kuvert. Det är ju inte så att de kommer med dåliga nyheter, jag vill bara inte bli påmind om allt. Fast jag är ju fortfarande inne i det så det är svårt att undvika.

I förra veckan gjorde jag en mammografi (se bilden).

Jag blev väldigt konfunderad eftersom det bara var ett halvår sedan jag senast genomled denna typ av undersökning (se bilden). Väl i kassan blev jag underrättad om att det var plastikkirurgen som skickat remiss varpå jag insåg att det var inför nästa (och sista!) operationen. Då kunde jag lugna mig.

Jag gick in och satte mig i väntrummet där det redan satt en kvinna. Sköterskan kom ganska omgående och ropade upp ett namn och kvinnan reste sig för att följa med. Jag fick fråga igen för sade hon inte mitt namn? Jovisst var det min tur. Vi tittade lite förvånat på varandra och skrattade lite. Undersökningen (se bilden) gick bra och jag fick sätta mig i väntrummet en stund igen. Då kom ytterligare en kvinna och satte sig. Nu kom det en annan sköterska och hon ropade upp samma namn. Denna gången reste sig den sist anlända kvinnan och följde med. Tre kvinnor från tre olika generationer med samma namn. Det tyckte jag var ganska lustigt!

Efter denna undersökning (se bilden) visste jag om att det skulle komma ytterligare ett brev med en logga på som jag inte var förtjust i så jag har vakat över min postlåda. I fredags hade jag liksom glömt det lite och slappnat av och då kom det!! Kallelsen till operation. Den 19/11 är det dags igen och jag blir lite skakig bara jag tänker på det. Jag hade ju bestämt mig för att vänta till nästa år egentligen. De senaste veckorna hade jag dock börjat tänka annorlunda. Det hade varit skönt att bli färdig och är jag inte starkare nu? Men rädslan är ändå stark. Denna operationen är ju inte lika omfattande men det är ju ett stort stressmoment hela grejen. Bara att sövas tror jag att jag reagerar starkt på. Jag är rädd att min kropp inte återhämtat sig tillräckligt och att jag skall kastas tillbaka och bli så utmattad igen.

Genast tänkte jag att jag skulle se om jag kunde få ett besök hos läkaren innan operationen för att prata genom den igen och för att jag ville att han exakt skulle visa och berätta vad han skulle göra. Men ganska snabbt kom tankarna från yogan...jag behöver inte veta allt, jag behöver inte ha full kontroll på allt. Ibland behöver jag släppa taget och inte tänka så mycket. Det kanske är det som är meningen här?