Ont och kärlsträng

Idag har jag riktigt ont efter operationen. Det konstiga är dock att det inte är själva operationsområdet utan precis under bröstet, vid revbenet. Jag fick ont typ dagen efter jag har kommit hem och det har gjort ont hela tiden. Nu har det blivit sämre och jag vet inte om min förkylning med hosta är anledningen. Igår kväll upptäckte jag till min chock att jag hade fått kärlsträngar från revbenet ner ca 20 cm och det gör riktigt ont. Jag fattar verkligen inte varför för jag har rört på mig. Och hur i hela friden skall jag kunna få bort dem! Skit! Vissa dagar ångrar jag att jag gav mig in på detta men inte för att det inte läkt bra, inget om brösten utan det handlar enbart om hur jobbigt det varit för magen. Och det är tydligen inte slut än...

Jag är spänd

Nu skall jag visa prov på min oerhört avancerade förmåga att teckna i ett ritprogram som är helt nytt och med min allra första laptop.Ni får försöka se det mer som en schematisk bild än en faktiskt proportionell återgivning av min lekamen. Jag har försökt att visa hur min kropp har påverkats av de tre senaste operationerna, dvs de som har med cancern och rekonstruktionen att göra.

Vid den första operationen, mastektomin, gjordes även en axillutrymning och det känner jag fortfarande av. Det är pilen som finns i höger armhåla. Det drar under armhålan och även en liten bit ner under överarmen. Jag borde nog stretcha mer.

Vid andra operationen, DIEP:en skar man ut en stor bit av magen, hud och fett som omformades och syddes fast som ett bröst. Notera att det vid höger armhåla har bildats en liten klump som jag inte alls tycker om. Min buk är fortfarande väldigt spänd och det är enormt jobbigt. Efter varje måltid blir det ännu värre. Bukspändheten gör att det spänner vidare vid båda låren samt i underlivet. Märkligt nog var det ingen som nämnde att det samtidigt skulle bli ett underlivslyft, de är inte helt behagligt. Det drar även uppåt vilket gör att jag ständigt har ont omkring naveln. Naveln som har skurits ut och flyttats. Direkt efter operationen är det givet att det är spänt, man har ju faktiskt dragit ihop ganska mycket. Men nu är det över 10 månader sedan och det borde inte vara så jobbigt fortfarande. Dock har läkaren inte tagit mig på allvar. Men nu är det slut med det, nästa gång jag träffar honom måste han göra det! Jag har även fortfarande ont i muskeln  som delades för att få tillgång till ett kärl och när jag spänner magen syns det tydlig skillnad i muskulaturen.

Vid den tredje operationen har man minskat bullen under höger armhåla men inte tillräckligt mycket i mitt tycke. Det gjordes även en förminskning av mitt andra bröst. Att själva bröstet är spänt är inte så konstigt men det är även spänt under, ner mot magen.

 

Detta gör att det är inte så mycket hud på min överkropp som känns skön att vara i, det spänner, drar och gör ont. Jag är givetvis tacksam över att jag har fått ett nytt bröst (eller något likande) men jag undrar ibland hur det hade varit om jag inte hade gjort en rekonstruktion alls eller om jag hade valt en expanderprotes istället.

Män

Det står en man på balkongen. Jag tror jag skulle föredra att ha en man i byrålådan så jag kan välja själv.

Utmaning

Det är en större utmaning än vanligt att äta knäckebröd utan att en smärre matsäck sparas i urringningen. Nu är det ju till på köpet en smula klistrigt så allting stannar. Fast värre problem kan man ju ha! ;-)

Förband av

Nu stod jag inte ut med klådan längre så jag rev av förbanden. Det är ju tejpat också och jag använder bh:n hela tiden så jag tänkte att det får förhoppningsvis tillräckligt med stöd ändå. Och det var nog bra att jag tog bort det för det var ganska rött under på väg att bli sämre. Så nu har jag alltså sett mina nya bröst för första gången. Mitt riktiga bröst som förminskades är väldigt blått men oj, vad det kommer att bli tjusigt. Magbröstet är jag faktiskt inte lika nöjd med. Fettvävnaden som läkaren petade in för att ge en jämn övergång har liksom trillat ihop och det hänger där som en klump. Jag tycker inte om det. Jag hoppades så att denna operationen skulle fixa till något av det och hade nog önskat att kirurgen skulle ha tagit bort mer av det. Det var jag noga med att säga men han verkade inte ha hållit med mig. Kanske var det ingen bra idé att ta bort förbandet själv. Det hade möjligen varit bättre att titta på det tillsammans med en sköterska men jag klarade inte av klådan längre. Och nu känner jag mig gråtfärdig. Varför lyssnade inte läkaren på mig!?

Nackspärr

Det är inte ofta nackspärr ger upphov till skratt men när jag vaknade igår kunde jag inte låta bli att skratta. Jag hade klarat operationen galant och hade inte speciellt ont av den men lyckas sedan dra till mig nackspärr. Det kunde väl bara fått fortsätta att vara bra! Som tur är så är det inte den värsta sorten så det dröjer nog inte länge innan den är borta. Jag försöker att stretcha och töja lite så gott jag kan. Dessutom har jag på senare år utvecklat en känslighet mot tejp för det kliar något otroligt där de har tejpat, ganska mycket med andra ord. Jag funderar på om jag skall dra bort själva bandagetejpen men jag vågar inte riktigt, jag vill ju att det skall bli så snyggt som möjligt. Får försöka stå ut med klådan någon dag till..

Operationen

I måndags var det alltså dags för inskrivning. Läkaren och sköterskan hade talat en del om operationen och påtalat hur liten den var i jämförelse med DIEP operationen. Jag hade nog föredragit att få veta hur den var utan jämförelser för just den delen förstod jag ju själv. Men eftersom de sade så och att man ofta kommer hem samma dag så blev jag mäkta förvånad när sköterskan på inskrivningen började prata om sängplats och när jag skulle läggas in. Inte heller var det tal om att jag skulle komma hem samma dag. Jag fick alltså ställa om mig lite.

Det var de vanliga undersökningarna och klämningarna hit och dit, fotografering och frågor en masse. En inskrivningsläkare väldigt indränkt i parfym som jag hade lite svårt att lyssna på eftersom jag försökte andas och funderade på om jag skulle säga något om doften.

Jag fick ta ett extra EKG pga hjärtats påverkan av min medicin men det såg bra ut. Allt som allt tog det nästan 4 timmar. Eftersom jag hade varit inställd på att komma dit på morgonen fick jag lite bråttom eftersom jag ville hinna förbereda en smula hemma.

Så hem och lagade köttfärssås och tom kha gai. Jag städade en smula, bäddade rent, lämnade nycklar till kattvakt, gick ut med sopor och återvinningsgrejer. Jag bar tom upp ett bord till vinden eftersom jag var säker på att jag skulle reta mig på att ha det framme annars! Betalade räkningar och postade ett brev. Fyllde på mat och kattsand och diskade vattenfontänen. Och en massa annat!

Förberedde även kläder så att det skulle vara lätt och smärtfritt. Skor som skulle vara enkla att ta på sig, ingen snörning med andra ord. Töjsebyxor (ja, det är mitt eget ord) och en skjorta som knäpps istället för att dras över huvudet. Ingen halsduk. Ingen handväska utan allt i en bag och givetvis det enda jag behövde.

Skrevs in klockan 8 på kvällen och det första jag inser är att jag har glömt min plånbok. Som jag hade planerat och förberett allt...nästan i alla fall. Började först bekymra mig om hur jag skulle kommahem, hade ju tänkt att ta taxi hm. Men sedan bestämde jag mig för att det skulle ordna sig och att jag skulle släppa det.

Jag möttes av trevliga sköterskor och blev tom igenkänd från förra vistelsen. Jag fick blodförtunnande spruta och tog en lång härlig Descutandusch. Denna gången fuskade jag och tvättade inte håret med det. Förra gången fick jag nästan klippa av det efter mina 8 dagar där och en sköterska sade att det funkar att tvätta håret som vanligt. Så jag gjorde det. På med paltorna, de är inte så snygga men de är faktiskt sköna. Jag tom gillar de där märkliga strumporna. Sedan låg jag och läste tills det var dags att släcka.

Jag sov inte så mycket. Det berodde inte på att jag var nervös dock utan jag har svårt att sova ibland. Men jag brydde mig inte så mycket Jag skulle ju ändå typ sova hela dagen! ;-) Väcktes klockan 6 för att ta min medicin. Numera vill de gärna att man har med sig sin egen medicin och sköter den själv. Gärna för mig. Faktum är att jag föredrar det för de gångerna jag har varit inlagd de 4 senaste gångerna har de slarvat med medicinen så jag har blivit jättedålig. Det vill jag inte riskera.

Upp igen för att ta en dusch. Ren och väl tillbaka i sängen får jag besök av kirurgen som skall rita på mig. Bara några minuter tidigare hade någon varit inne i rummet och tagit ner draperierna runt sängarna. Jag förstår att de ibland behöver tvättas men de kunde kanske ha andra att byta med? Men jag brydde mig inte så mycket. Det är så många som har kollat och klämt på mina bröst tidigare. För att inte nämna alla läkare. ;-)

Vid det här laget var det bara att vänta. Pratade lite med min rumskamrat som hade gjort en mastektomi. Kände en enorm tacksamhet att jag är i slutet av denna resa och att jag mår bra. Kommer så väl ihåg när jag själv var inne för första operationen och fick dela rum med en kvinna som gjorde en rekonstruktion och hur konstigt det var.

Jag var fortfarande lugn, jag kunde tom läsa en stund och koncentrera mig på boken. Ungefär 9.40 skulle jag upp men jag tror jag fick vänta i ca en timme innan de hämtade mig. Jag blev avlämnad i varma händer. Eller varmt täcke snarare. Det var säkert varma händer också visserligen. Men precis innanför dörren på kirurgen fick jag ett uppvärmt täcke på mig, jättegosigt. Under det stoppade de sedan något pappersaktigt som de sade de skulle blåsa upp med varm luft. Mysigt. Det har jag inget som helst minne av från förra gången.

Sedan var det dags att ta mig till operationssalen som låg i andra änden och det var en stor avdelning märkte jag. Som vanligt var jag nyfiken och tittade mig runt så mycket jag kunde. En av sköterskorna frågade mig om jag var nyfiken och jag svarade ja. Vid förra operationen när jag nyfiket tittade mig runt var det en som bestämde sig för att det tydde på att jag var uppjagad och gav mig en dos av något som gjorde att jag försvann helt. Så hennes fråga skrämde mig en smula och jag sade med eftertryck att de absolut inte fick ge mig något som jag inte var beredd på och visste vad det var! Jag berättade varför och de var väldigt förstående.

Inne i operationssalen (som för övrigt inte alls ser lika imponerande ut i verkligheten som det gör på TV) kollade de EKG, blodtryck och puls. Allt såg bra ut och av nyfikenhet frågade jag vad jag hade för puls och fick till svar att den låg på 63. Och så lugn var jag faktiskt. Det kändes väldigt bra. De berättade att de skulle ge mig smärtstillande som jag skulle bli riktigt snurrig av men att de skulle söva mig direkt efter. Snurret kom och det var riktigt läskigt. Är det dags nu frågade jag och de svarade ja. Sedan somnade jag. Och det kändes väldigt bra och respektfullt.

När jag väl vaknade till kände jag nästan ren lycka. Jag mådde inte illa!! Jag hade fått antiemetika redan nere på avdelningen och tydligen fungerade den väldigt bra. Dessutom var jag inte riktigt lika snurrig som jag brukar vara. Så där låg jag på uppvaket med ett stort leende på läpparna mitt i allt dåsande.

Och så fortsatte det. Jag vaknade och var pigg och det gjorde inte speciellt ont. Några timmar senare var jag uppe och kissade med hjälp och vid 8-fikat gick jag tom till lunchrummet för att äta istället för att låta ssk ta in en bricka. Helt otroligt!

Läkaren var inom en sväng och sade att allt hade gått som det skulle. De har alltså förminskat mitt riktiga bröst och piffat till magbröstet. Det tar ca 3 månader innan jag kan se slutresultatet. Jag vet inte hur skall jag kunna vänta, jag är så nyfiken på hur det skall bli! Jag får inte bära tunga saker men annars är det inga direkta restriktioner.

Och dagen efter mådde jag så bra att jag fick åka hem. :-)