Fast bara lite

Oj.
Idag svimmade jag fast typ bara lite. Kan man göra det? För det var så det kändes.
Pang, rakt ner i kattskålen. Märkligt att den mesta närkontakten med golvet sker just i köket. Innebär det att jag äter för mycket?

Jag är nonchalant med min hälsa sade min goda vän. Jag har bara tänkt att jag skall vänta ut den här yrseln och sett fram emot när jag kan göra saker igen. Inte en tanke har jag haft på att gå till läkare för vad skall de göra tänker jag? De ställer bara sina konstiga frågor och försöker få allt till att det skall vara psykiskt. Finns det inga uppenbara tecken som ett brutet ben eller en tumör så finns det liksom inga problem. Inte för dem nej.

Men till slut insåg jag att jag åtminstone behövde kolla upp det så jag ringde och bokade tid. Var där i förra veckan och drog hela harangen. Hon verkade inte riktigt ta mig på allvar förrän hon med egna ögon såg mina skakningar och ryckningar. Fast riktigt på allvar tog hon det ändå inte. Sensibilisering efter cytostatikabehandlingen blev hennes gissning. Öh, jaha. Finns det något sådant? Och den intressanta rekommendationen jag fick var att gå till en sjukgymnast.

Anledningen till att jag gick till läkare var inte att jag på allvar trodde att jag skulle få hjälp utan enbart för att utesluta en del saker. Imorgon skall hon ringa till mig och berätta de spännande nyheterna om mina blodprov. Jag tror inte att de visar ett smack. Men något vajsing är det. Så mitt nästa steg är att gå vidare till alternativmedicinen. Vart vet jag inte. Jag kanske skall lägga mig på köksgolvet en stund och fundera. ;-)

Slut

Slutare än slutast är jag inte idag. Inför dagen befarade jag att det skulle bli så men till min glädje är jag bara slut. Det är tack vare en person som var till otroligt stor hjälp under dagen, någon som jag inte behövde ta ansvar för. Någon som jag inte behövde hjälpa för att hjälpa mig. Det är jag ovan vid. Och det gjorde att vi kunde dela på slutet. Delat slut är ett bra slut.

Och slutet blev gott.

Svåra val

Igår var en intressant dag. Jag fick förmånen att väldigt noggrant kolla in mitt golv en stort antal gånger under dagen. Jag har mått konstigt under flera månader men gårdagen tog priset. Yrseln gjorde att jag hela tiden fick sätta mig på golvet för att inte svimma.

Så jag har kommit fram till en viktig sak.
Antingen går jag till läkare eller så tvättar jag golvet.

Har inte riktigt bestämt mig för vilket alternativ än.

Tack livet

Idag är det fem år sedan jag fick mitt cancerbesked. Jag lever.
Det har hänt så otroligt mycket under dessa år. Jag är förändrad.
Inte bara kroppsligt utan även mentalt och själsligt.
Jag kommer troligtvis aldrig att bli lika stark som tidigare.
Det är tom möjligt att jag inte kommer att kunna gå tillbaka till arbete.
Men jag känner ändå tacksamhet för förändringen.

Tack livet.

En glädjens dag.

Idag firar jag två år.
Två år utan knölen.
Två år sedan jag skar bort den ur mitt liv.
Två år sedan jag blev fri.
Två år sedan jag kunde andas igen.
Två år sedan jag kunde börja leva på nytt.

Cancer?
Nej, det finns ju olika knölar. Just detta var i en form av en sambo.
Detta är en glädjens dag.
Oh happy day.
:-)

Alive

Hej kära ni.
Jag blir väldigt rörd av era förfrågningar.

Jag lever och har hälsan. Eller nja, hälsan har jag väl inte helt och hållet. Min kropp behöver ju eoner av år till att återhämta sig efter varje ingrepp och sjukdomar.

Alive although not very kicking.

Jag bjuder på en bild på ett guldkorn i mitt liv. Det andra fyrfota guldkornet är svårare att fånga på bild.

WTF!?

Skall det inte bli bättre varje dag? Joo, det hade jag ju bestämt!
Men min kropp verkar liksom inte lyssna på det.
Idag när jag gick ur sängen höll jag på att trilla ihop, kroppen bar mig inte.
Min gamla knäskada krånglar och jag vet att knät har låsningar som gör det smärtsamt och instabilt med risk för att det bara skall vika sig under mig. Pga operationerna och delvis knät har jag ont i höfterna och det har spridit sig till ena ljumsken så varje steg är emellanåt ett prov. Ett steg upp så har vi spända buken och suck. Den är sämre igen. Jag vet inte ens vad jag skall säga, orkar inte med det längre. Det är på något konstigt sätt naveln som får ta den värsta smällen, det känns som att någon hängt en köttkrok i den som resten av magen hänger i. Hela alltet gör att underlivet typ dras åt såsom ett trosryck. För att fortsätta vandringen uppåt har jag kärlsträngarna som utgör ett dekorativt men smärtsamt inslag Hopp upp så kommer jag till bröstet som genomgått en reduktion och där jag har reagerat ordentligt på tejpen. Det är svullet och ilsket rött och gör ont att jag idag inte ens vågar har bh på mig. Ett rejält hopp till så kommer vi till ansiktet (och då har jag hoppat över hals och hosta) och där har jag inslag av rosasea eller perioral dermatit eller vad det är för skit. Det hade ju räckt med att det inte är så tjusigt, det gör ju också ont! Som grädde på moset har jag idag huvudvärk och har bränt mig på handen.
Hur blir det bättre än såhär? ;-)