onsdag 18 juli 2012

Reclaim

Jag känner mig inte fri att skriva längre. Det var jag inte heller tidigare då av uppenbara skäl. Jag vet att S läser ibland. Jag uppskattade att han hörde av sig angående knölkontrollen men annars känns det konstigt. Det är som det var tidigare. Han sade aldrig något om saker jag skrev om mig själv att jag kanske var jätteledsen eller hade jätteont eller något var jobbigt. Det spelade tydligen honom ingen roll. Men minsta lilla S ord och han började vråla på mig. Jag tror faktiskt att han fortsätter att läsa för att se om jag skriver något om honom. Ja, idag gör jag ju faktiskt det.

Jag vill inte skriva när jag har ont och är ledsen och vissa saker är jobbiga för jag tänker att han triumferar. Jag vill inte heller skriva de dagar jag är jätteglad och nöjd för jag vill inte att det skall låta som att jag triumferar. Det är ju mina egna tankar det handlar om. Jag har ju faktiskt inte en aning om huruvida han skulle triumfera eller ej.

Men detta innebär att jag fortfarande låter honom att styra mig och det gillar jag inte. Bloggen har varit så viktig för mig, som ventil och kanal, en plats för mig där jag kan träna på att vara i mina känslor och uttrycka dem. En möjlighet för mig att försöka öppna mig mer.

Skall jag stänga för allmänheten och bara ha inbjudna läsare? Det alternativet tilltalar mig inte alls!
Det andra alternativet är helt enkelt att strunta i vem som läser. Det lät lätt i teorin.
Reclaim my blog?
Är det lika lätt i teorin?

Alldeles för sent och jag måste gå och lägga mig. Mina meningar kommer inte helt ut rätt, jag får kämpa med att slutföra en mening med någorlunda förståelse....eller nåt.

Nattinatt.
Nu skall jag lägga mig och gosa med Effie. Magne är och jobbar, kommer noh hem om några dagar och det verkar som att det blir bebisar om 6 veckor!!!!

4 kommentarer:

  1. Hej, jag har via en kompis läst lite i din blogg. Bara små saker och kanske bara 5 ggr.

    Men NU läser jag vad du skriver och generellt vill jag säga följande:
    Jag förstår att du brutit upp från ett långt förhållande. Jag förstår att det inte varit komplikationsfritt. Men F Ö vet jag inte mycket. Det jag vill säga är att DETTA ÄR JU DIN BLOGG! Jag har ingen blogg själv men jag kan ändå fatta 100% att det är som en liten egen terapi om man råkat ut för tråkiga saker i livet. Så skönt att skriva av sig. Som en dagbok MEN man lämnar ju samtidigt ut sig. Och då och då kan få en liten positiv input...och det är bra! =)

    OM du misstänker att din fd sambo läser....so what? Det är DIN blogg, DINA tankar, DINA upplevelser etc.... Låt honom läsa. Och jag tänker att du är FRI att skriva vad du vill. Lämna bara inte ut hans namn så att "löst bekant folk" kan fatta.
    Fast - OM jag haft en sambo i många år som inte stött mig, som fnyst åt mig etc....då hade jag 17 hängt ut honom! (men jag vet ju inget om ert förhållande för jag har inte läst din blogg eg. Så ta mitt inlägg med en nypa salt. Säger en som varit lyckligt gift i snart 40 år.

    Men, din blogg handlar om DITT liv. Din sambo kan väl starta en blogg själv om han vill och skriva SINA tankar?

    Jag vet inte hur gammal du är, om du har barn, en go familj etc...jag bara skriver utifrån vad jag nyss läste.

    STOR KRAM och var TUFF! ♥

    SvaraRadera
  2. Håller med föregående bloggläsare! Tack, så rart av dig att säga tack, hihi.
    Hm... var det inte han som bad dig flytta ut snarast...???
    Han har förverkat alla "möjligheter" att lägga sig i ditt liv, tycker jag. Om det är något han inte gillar så får det stå för honom.
    Träna på att bortse från ev. reaktioner från honom, han har inte med ditt liv att göra längre och du måste kunna vara hur spontan du vill på DIN blogg! Så länge man inte startar "pajkastning" mot någon.
    Se framåt i stället - hurtiga tillrop från mig, jag vet att det kan vara lättare sagt än gjort - men träna vännen!
    Du har rätt att känna dig fri och både glad, ledsen, lycklig och arg. Låt inte hans skugga falla över resten av din tillvaro.

    Stor och varm kram,
    Aina

    SvaraRadera
  3. Ett hurtigt tillrop till:
    Låt inte honom behålla kontrollen över dig (för det är precis vad som händer) medan han själv inte tillåter dig detsamma.
    Mooorrrr.....
    Kram igen! <3

    SvaraRadera
  4. Jag har jobbat med bröstpatienter i ca 10 år....Och har sjäv personlig erfarenhet från nära familj.
    Jo, jag fattar mkt men INTE ang relationen du haft iofs!
    Allt gott till dig!

    SvaraRadera