Jag är trött, det svider i ögonen och de tillsammans med näsan rinner konstant. Jag växlar mellan att snyta mig, torka näsan samt smörja in den igen!
Men ändå mår jag bättre och jag är så glad! Det är en sådan lycka att kunna röra sin kropp igen!
Blodprovstagning - snabbt och smärtfritt!
Häromdagen fick jag ett mail från Noa Noa som jag älskar, det är min favoritaffär. Dock handlar jag där mest när det är rea rea för jag har tyvärr inte ekonomin till det annars. Men en tävling med presentkort kunde jag inte motstå så jag gick in där för att deltaga och samtidigt insupa lite skönhet. Jag blev handlöst förälskad i en stickad klänning i petrol och när jag väl fått den på mig kunde jag inte med att skiljas från den så jag var tvungen att köpa den. Jag visste väl det, man skall absolut inte prova saker när man vet att man inte har råd...
Men vaddå, det är jag absolut värd idag!!
Jag fick dessutom komplimang för min skallighet, tydligen passar jag att vara kal! Det blev jag glad över att höra! Det var en av expediterna som först frågade om jag brukar ha peruk, hon blev lite förvirrad, hon kände igen mig men ändå inte. Och ändå tycker jag inte att jag är där så ofta.....Det måste vara min charmiga personlighet som gör att jag blev ihågkommen! ;-)
måndag 31 augusti 2009
29-30/8
Helgen tillbringade vi i sommarstugan. Åh, vad det var underbart att komma ut till natur och lugn och ro. Jag avskyr att bo mitt i storstan och det är så extra tydligt när jag dels inte mår bra och dels får märka skillnaden såhär markant när vi kommer hit.
Det är så lätt att komma ut. Fast jag egentligen inte orkar ut och promenera behöver jag göra det ändå, speciellt de dagarna kanske! Men hemma i stan är det extra jobbigt, jag behöver ta genom en bit där det är mycket folk innan jag kommer till en park.
Här på landet kan jag bara öppna dörren och komma ut! Jag går ut en stund och sätter mig och äter frukost. Sedan blir jag så trött att jag behöver gå in och lägga mig men det är ok.
Så tillbringar jag helgen, äta, sova samt små promenader.
På söndagen släpade vi fram en solsäng och jag låg i skuggan med fårskinnsfäll och filt och det var fullkomligt ljuvligt! Då mådde jag så bra att jag började planera min 40.5 fest i huvudet. Fyrtio och frisk-fest!
Det är så lätt att komma ut. Fast jag egentligen inte orkar ut och promenera behöver jag göra det ändå, speciellt de dagarna kanske! Men hemma i stan är det extra jobbigt, jag behöver ta genom en bit där det är mycket folk innan jag kommer till en park.
Här på landet kan jag bara öppna dörren och komma ut! Jag går ut en stund och sätter mig och äter frukost. Sedan blir jag så trött att jag behöver gå in och lägga mig men det är ok.
Så tillbringar jag helgen, äta, sova samt små promenader.
På söndagen släpade vi fram en solsäng och jag låg i skuggan med fårskinnsfäll och filt och det var fullkomligt ljuvligt! Då mådde jag så bra att jag började planera min 40.5 fest i huvudet. Fyrtio och frisk-fest!
28/8
Idag skulle jag lägga om min piccline så jag cyklade till min VC där jag är listad. Jag hade egentligen tänkt promenera men jag var virrig och tappade bort tiden så jag fick cykla - snabbt. Väl framme fick jag vila en stund för jag var ganska färdig.
Jag var inte nöjd med det sterila arbetet förra gången när jag fick min piccline omlagd men idag var det ännu värre. Jag hade jämförelsevis varit nöjd med förra gångens insats. Det behöver ju inte vara jättesterilt men man kan ju åtminstone försöka hålla det så rent man kan!
Precis innan jag cyklade iväg ringde en kompis och frågade om hon kunde komma inom en liten stund. Egentligen kände jag att jag inte orkade men jag ville ju träffa henne så jag sade ok. För att ha något att bjuda på svängde jag inom ett bageri. Ögonen ville ha mer än magen egentligen mäktar med märkte jag när jag tog mig hem med överfull påse.
Min goda vän kom hit och hade med sig en försenad födelsedagspresent till mig. En vacker sjal, hon hade stickat en sjal till mig!! Jag började nästan gråta, det var så gulligt och den var så himla fin! Jag älskar sjalar!
Trots att hon inte var här så länge blev jag helt utmattad. Jag var tvungen att gå ner till Apoteket för det hade jag glömt tidigare. På darriga ben gick jag ner och hämtade ut mer antibiotika. Ibland är det rackarns bra att bo centralt och nära allt!
Hem och lade mig...
Och pang till min förskräckelse kom jag på att jag, skit också, skulle tagit blodprov i förmiddags! Hade jag gjort det samtidigt som jag var ute hade jag varit trött men det hade ändå funkat. Nu kände jag mig som överkörd av en traktor men jag var ändå tvungen att cykla iväg. Åh, fy alltså!
Precis när jag låste cykeln ringde telefonen, det var cytostatikamottagningen som påminde mig om provtagningen. Jag var helt slut, matt och darrig. Jag hör inte henne så bra, jag hörde inte ens vem av forskningssköterskorna det var. Hon pratade om att jag var så infektionskänslig och skulle komma in direkt för provtagning, jag skulle inte sitta i väntrummet för länge. När jag kommer in så är det ett barn som gallskriker och i min darriga förvirring blev jag nog lite uppskrämd av vad hon sade. När jag pratar med damen i informationen blev det lite förveckling och vi börjar höja rösterna mot varandra. Usch, vad jag mådde dåligt. Jag var helt gråtfärdig!
Som tur var fick jag träffa en väldigt bra provtagare, det kändes knappt alls. Annars hade jag nog brutit ihop totalt! När jag väl gick ut hade jag så lugnat mig en smula och gick fram till damen i informationen för att be om ursäkt. Hon gjorde likadant och det kändes så bra. Jag var tvär för jag mådde så dåligt och hon hade precis haft ett besvärligt ärende innan mig. Tänk vad lite som kan krävas för att det skall bli så. Jag är glad jag gick tillbaka och redde ut det. Nu kunde jag släppa det, annars hade jag nog varit ledsen ett tag. Lite glad och stolt över mig själv där mitt i eländet! :-)
Hem och damp i säng, försökte vila!
Jag var inte nöjd med det sterila arbetet förra gången när jag fick min piccline omlagd men idag var det ännu värre. Jag hade jämförelsevis varit nöjd med förra gångens insats. Det behöver ju inte vara jättesterilt men man kan ju åtminstone försöka hålla det så rent man kan!
Precis innan jag cyklade iväg ringde en kompis och frågade om hon kunde komma inom en liten stund. Egentligen kände jag att jag inte orkade men jag ville ju träffa henne så jag sade ok. För att ha något att bjuda på svängde jag inom ett bageri. Ögonen ville ha mer än magen egentligen mäktar med märkte jag när jag tog mig hem med överfull påse.
Min goda vän kom hit och hade med sig en försenad födelsedagspresent till mig. En vacker sjal, hon hade stickat en sjal till mig!! Jag började nästan gråta, det var så gulligt och den var så himla fin! Jag älskar sjalar!
Trots att hon inte var här så länge blev jag helt utmattad. Jag var tvungen att gå ner till Apoteket för det hade jag glömt tidigare. På darriga ben gick jag ner och hämtade ut mer antibiotika. Ibland är det rackarns bra att bo centralt och nära allt!
Hem och lade mig...
Och pang till min förskräckelse kom jag på att jag, skit också, skulle tagit blodprov i förmiddags! Hade jag gjort det samtidigt som jag var ute hade jag varit trött men det hade ändå funkat. Nu kände jag mig som överkörd av en traktor men jag var ändå tvungen att cykla iväg. Åh, fy alltså!
Precis när jag låste cykeln ringde telefonen, det var cytostatikamottagningen som påminde mig om provtagningen. Jag var helt slut, matt och darrig. Jag hör inte henne så bra, jag hörde inte ens vem av forskningssköterskorna det var. Hon pratade om att jag var så infektionskänslig och skulle komma in direkt för provtagning, jag skulle inte sitta i väntrummet för länge. När jag kommer in så är det ett barn som gallskriker och i min darriga förvirring blev jag nog lite uppskrämd av vad hon sade. När jag pratar med damen i informationen blev det lite förveckling och vi börjar höja rösterna mot varandra. Usch, vad jag mådde dåligt. Jag var helt gråtfärdig!
Som tur var fick jag träffa en väldigt bra provtagare, det kändes knappt alls. Annars hade jag nog brutit ihop totalt! När jag väl gick ut hade jag så lugnat mig en smula och gick fram till damen i informationen för att be om ursäkt. Hon gjorde likadant och det kändes så bra. Jag var tvär för jag mådde så dåligt och hon hade precis haft ett besvärligt ärende innan mig. Tänk vad lite som kan krävas för att det skall bli så. Jag är glad jag gick tillbaka och redde ut det. Nu kunde jag släppa det, annars hade jag nog varit ledsen ett tag. Lite glad och stolt över mig själv där mitt i eländet! :-)
Hem och damp i säng, försökte vila!
27/8
Idag mår jag riktigt dåligt igen. Nu tror jag det är biverkningar av antibiotikan...jag läste på om den och hoppsan, där var en lång lista.
Idag är det jobbigt med:
aptitlöshet
yrsel
darrningar
förvirring
trötthet
gaser i magen
huvudvärk
sömnlöshet
svettning
förändrad smak och luktkänsla
Jag tar medicinen morgon och kväll. På morgonen när jag går upp mår jag hyfsat och kan känna smaken av frukosten. Efter mat samt medicinintag får jag efter ett tag gå och lägga mig för jag mår dåligt. Sedan under dagen är det riktigt läskigt i munnen och jag mår blörk. Sedan framåt kvällen blir det bättre igen. Jag tror absolut det är antibiotikan...
Jag skulle egentligen träffat kuratorn på Cytostatikamottagningen men jag kände mig så darrig och matt att jag inte vågade ta mig dit. Speciellt inte eftersom jag hade en annan tid som jag behövde gå på. Men rara kuratorn ringde upp och frågade hur det var. Jag hade svårt att föra ett samtal för jag var ganska förvirrad men jag är ändå glad att hon ringde.
Jag lyckades ta mig samman och cykla till Bröstmottagningen där jag skulle träffa en sjuksköterska. Väl framme var jag helt färdig, genomsvettig och darrig och matt. Jag fick dricka lite vatten och lägga mig en stund innan jag kunde börja prata. Sjuksköterskan jag trodde att jag skulle träffa var sjuk så jag fick träffa en annan. Denna kvinna var samma ssk som gav mig information direkt efter att jag hade fått min diagnos. Av vad jag kommer ihåg av det mötet blev jag inte så förtjust i henne. När jag sedan träffat sköterska för att tömma bröstet fick jag träffa en annan. Hon var bra och duktig men hon var ganska tuff och kort. Sista gången jag träffade henne fick jag ropa de sista orden efter henne för hon gick bara, det var lite jobbigt. Men dagens möte var fantastiskt. Dessa sköterskor verkar vara varandras kompletta motsatser. Hon var så mild, så mjuk och gav mig total uppmärksamhet och tid samt empati. Jag hade varit så besviken på Bröstmottagningen tidigare, både med läkare och sköterskor men idag var det bra. Jag är så glad att jag fick träffa henne och ställa alla mina frågor. Nu känns det bra när jag tänker på Bröstmottagningen, det gjorde det verkligen inte tidigare!
Idag är det jobbigt med:
aptitlöshet
yrsel
darrningar
förvirring
trötthet
gaser i magen
huvudvärk
sömnlöshet
svettning
förändrad smak och luktkänsla
Jag tar medicinen morgon och kväll. På morgonen när jag går upp mår jag hyfsat och kan känna smaken av frukosten. Efter mat samt medicinintag får jag efter ett tag gå och lägga mig för jag mår dåligt. Sedan under dagen är det riktigt läskigt i munnen och jag mår blörk. Sedan framåt kvällen blir det bättre igen. Jag tror absolut det är antibiotikan...
Jag skulle egentligen träffat kuratorn på Cytostatikamottagningen men jag kände mig så darrig och matt att jag inte vågade ta mig dit. Speciellt inte eftersom jag hade en annan tid som jag behövde gå på. Men rara kuratorn ringde upp och frågade hur det var. Jag hade svårt att föra ett samtal för jag var ganska förvirrad men jag är ändå glad att hon ringde.
Jag lyckades ta mig samman och cykla till Bröstmottagningen där jag skulle träffa en sjuksköterska. Väl framme var jag helt färdig, genomsvettig och darrig och matt. Jag fick dricka lite vatten och lägga mig en stund innan jag kunde börja prata. Sjuksköterskan jag trodde att jag skulle träffa var sjuk så jag fick träffa en annan. Denna kvinna var samma ssk som gav mig information direkt efter att jag hade fått min diagnos. Av vad jag kommer ihåg av det mötet blev jag inte så förtjust i henne. När jag sedan träffat sköterska för att tömma bröstet fick jag träffa en annan. Hon var bra och duktig men hon var ganska tuff och kort. Sista gången jag träffade henne fick jag ropa de sista orden efter henne för hon gick bara, det var lite jobbigt. Men dagens möte var fantastiskt. Dessa sköterskor verkar vara varandras kompletta motsatser. Hon var så mild, så mjuk och gav mig total uppmärksamhet och tid samt empati. Jag hade varit så besviken på Bröstmottagningen tidigare, både med läkare och sköterskor men idag var det bra. Jag är så glad att jag fick träffa henne och ställa alla mina frågor. Nu känns det bra när jag tänker på Bröstmottagningen, det gjorde det verkligen inte tidigare!
26/8
Idag är det gudskelov en smula bättre i munnen! Jag kunde äta lite och känna hyfsad smak! Men för övrigt är det sådär...
Idag började jag med antibiotikan för en veckas kur. Inte för att jag har en infektion utan för att inte riskera att få en. Eftersom jag har så dåliga blodvärden just dessa dagar får jag dels Neutblastan som extra hjälp för de vita blodkropparna och dels antibiotikan.
Idag började jag med antibiotikan för en veckas kur. Inte för att jag har en infektion utan för att inte riskera att få en. Eftersom jag har så dåliga blodvärden just dessa dagar får jag dels Neutblastan som extra hjälp för de vita blodkropparna och dels antibiotikan.
25/8
Men idag skulle jag ju vara bättre!!! Så var det ju förra gången, tisdagen var lite mer hyfsat, i alla fall senare hälften av dagen.
Jag känner panik, klaustrofobi av att behöva befinna mig i en kropp med en hjärna som inte fungerar, hjälp!
Jag ringde Cytostatikamottagningen och grät, jag vet inte hur jag skall klara av ytterligare 6 behandlingar, av att må såhär dåligt i så många dagar innan det vänder.
Min läkare ringde upp mig och vi pratade en stund. Han kunde ju inte göra något, möjligtvis skriva ut lite antisvampmedel för tungan. Men han lyssnade och det var det bästa han kunde göra, jag lugnade mig i alla fall lite.
Rinnig näsa, rinniga ögon (och inte bara av tårarna!)
Hjärnträningsvärk, någon som känner igen det?
Jag skulle börjat med antibiotikan idag och jag kom egentligen ihåg det men jag kände sådan panik över att ta mer mediciner som jag mår dåligt av. Jag vågade inte berätta det för läkaren när vi pratade, får säga det när jag skall dit på återbesök. Det är egentligen dumt av mig för det är ju till för mitt eget bästa....
Jag känner panik, klaustrofobi av att behöva befinna mig i en kropp med en hjärna som inte fungerar, hjälp!
Jag ringde Cytostatikamottagningen och grät, jag vet inte hur jag skall klara av ytterligare 6 behandlingar, av att må såhär dåligt i så många dagar innan det vänder.
Min läkare ringde upp mig och vi pratade en stund. Han kunde ju inte göra något, möjligtvis skriva ut lite antisvampmedel för tungan. Men han lyssnade och det var det bästa han kunde göra, jag lugnade mig i alla fall lite.
Rinnig näsa, rinniga ögon (och inte bara av tårarna!)
Hjärnträningsvärk, någon som känner igen det?
Jag skulle börjat med antibiotikan idag och jag kom egentligen ihåg det men jag kände sådan panik över att ta mer mediciner som jag mår dåligt av. Jag vågade inte berätta det för läkaren när vi pratade, får säga det när jag skall dit på återbesök. Det är egentligen dumt av mig för det är ju till för mitt eget bästa....
24/8
Nähä, jag var visst inte bättre idag, snarare tvärtom. Tvi vale...
Idag har jag riktigt läskig feberkänsla. Jag försöker vila men det är svårt, det snurrar bara. Jag kan inte tänka alls, det är som att hjärnans funktioner stängs av. Det är riktigt jobbigt, jag brukade ju vara smart!
Myrkrypningar i benen, samtidigt som jag är så trött att jag inte ens orkar stå på benen kryper det så i dem och jag skulle vilja springa runt för att få bort det...men det orkar jag ju inte!
Hjärtklappning och värmevallningar så fort jag gör minsta lilla och lite ändå!
Idag har jag riktigt läskig feberkänsla. Jag försöker vila men det är svårt, det snurrar bara. Jag kan inte tänka alls, det är som att hjärnans funktioner stängs av. Det är riktigt jobbigt, jag brukade ju vara smart!
Myrkrypningar i benen, samtidigt som jag är så trött att jag inte ens orkar stå på benen kryper det så i dem och jag skulle vilja springa runt för att få bort det...men det orkar jag ju inte!
Hjärtklappning och värmevallningar så fort jag gör minsta lilla och lite ändå!
23/8
Åh, fy sjutton! Idag rasslade det till och blörk vad jag mår!
Jag är så trött, jag är så matt och jag är himla yr. Det känns lite som febersnurr men jag har tagit tempen och den är inte förhöjd.
Svamp eller vad det nu är, någon slags beläggning har jag i alla fall fått på tungan och det är vidrigt! Jag är extremt torr i munnen och smaken är väldigt förändrad. Jag klarar knappt av att äta och dricka, tom vatten är svårt att få i mig! Ändå behöver jag springa på toa och kissa mest hela tiden tycker jag! När jag har feber brukar det snurra i hjärnan riktigt ordentligt, när jag blundar får allt liksom fel proportioner och så är det nu trots att jag inte har förhöjd temperatur.
Blörk men försöker stå ut, imorgon är jag kanske bättre!
Jag är så trött, jag är så matt och jag är himla yr. Det känns lite som febersnurr men jag har tagit tempen och den är inte förhöjd.
Svamp eller vad det nu är, någon slags beläggning har jag i alla fall fått på tungan och det är vidrigt! Jag är extremt torr i munnen och smaken är väldigt förändrad. Jag klarar knappt av att äta och dricka, tom vatten är svårt att få i mig! Ändå behöver jag springa på toa och kissa mest hela tiden tycker jag! När jag har feber brukar det snurra i hjärnan riktigt ordentligt, när jag blundar får allt liksom fel proportioner och så är det nu trots att jag inte har förhöjd temperatur.
Blörk men försöker stå ut, imorgon är jag kanske bättre!
22/8
Idag känner jag mig faktiskt hyfsat pigg till min förvåning men också glädje!
Jag är allt illamående men jag har ändå kunnat äta en smula.
Jag klarade av att ha koll på tiden så jag tog min Neublasta injektion när jag skulle.
Riktigt snustorr hud har jag fått, märkligt att en sådan "liten" grej kan vara så irriterande....
Jag är allt illamående men jag har ändå kunnat äta en smula.
Jag klarade av att ha koll på tiden så jag tog min Neublasta injektion när jag skulle.
Riktigt snustorr hud har jag fått, märkligt att en sådan "liten" grej kan vara så irriterande....
lördag 22 augusti 2009
Andra cytostatikabehandlingen
Gårdagen gick ganska hyfsat faktiskt. Jag fick en rumskamrat på rummet där jag fick behandlingen. Det var hennes första gång. Jag blev chockad av hennes berättelse för hon hade hunnit få metastaser i skelettet innan de ens upptäckte att hon hade bröstcancer, jag blev så ledsen för hennes skull. Men samtidigt var det skönt att ha någon att prata med.
Min sambo var med mig. Först hade jag inte tänkt be honom men jag var ganska orolig inför behandlingen så han fick följa med ändå. Mina 3 timmar gick snabbt och jag var såpass pigg att vi gick en liten runda på stan innan vi gick hem.
Jag satte mig att läsa på balkongen, tredje delen i Millennium. Jag kommer att bli ledsen när jag läst ut den för de är så bra! Förra gången efter behandlingen var jag helt snurrig och kunde inte göra något alls på flera dagar så jag var glad att jag kunde läsa. Men pang sade det så fattade jag inget längre, då gick jag in och satte på TV:n och tittade på friidrott istället.
Vid 8 rasslade det igång och jag började kräkas som en besatt. Fem gånger blev det totalt under knappt 3 timmar och jag var helt slut efter det! Sedan gick jag och lade mig men kunde inte somna på ett bra tag, antar att det var kortisonet som höll mig vaken.
Min sambo var med mig. Först hade jag inte tänkt be honom men jag var ganska orolig inför behandlingen så han fick följa med ändå. Mina 3 timmar gick snabbt och jag var såpass pigg att vi gick en liten runda på stan innan vi gick hem.
Jag satte mig att läsa på balkongen, tredje delen i Millennium. Jag kommer att bli ledsen när jag läst ut den för de är så bra! Förra gången efter behandlingen var jag helt snurrig och kunde inte göra något alls på flera dagar så jag var glad att jag kunde läsa. Men pang sade det så fattade jag inget längre, då gick jag in och satte på TV:n och tittade på friidrott istället.
Vid 8 rasslade det igång och jag började kräkas som en besatt. Fem gånger blev det totalt under knappt 3 timmar och jag var helt slut efter det! Sedan gick jag och lade mig men kunde inte somna på ett bra tag, antar att det var kortisonet som höll mig vaken.
fredag 21 augusti 2009
Operation hårryckning
Operation hårryckning har inletts och nästan hunnit avslutas! Hjälp vad det drösslar! Anledningen till att jag inte drog av allt är att sambon bönföll mig med nästan tårar i ögonen. Usch, det var jobbigt att se. Han verkar nästan ta förlusten av håret starkare än förlusten av bröstet.
Jag gjorde en fläta och klippte av och så drog jag av några fina längder som jag skall spara i en altered book. När jag ser håret helt separat tycker jag att jag har riktigt fin hårfärg ju, det visste jag inte! *s*
Än så länge känns det inte extremt jobbigt att tappa det, jag är mest fascinerad av hur det liksom bara ploppar av och vilken otrolig mängd hår jag har. Jag har inte tjocka hårstrån men måååånga!!
Om en dryg halvtimme sitter jag på cytostatikamottagningen och förbereds för behandling nummer 2. Bara jag tänker på det får jag lite ont i magen, jag borde försöka vända och tänka på behandlingen som något positivt. OM det är så att det finns några eländiga tumörceller kvar tar vi kål på dem, poff, poff!
Nu skall jag se om jag kan få mig lite styrkande kattgos innan jag åker.
Jag gjorde en fläta och klippte av och så drog jag av några fina längder som jag skall spara i en altered book. När jag ser håret helt separat tycker jag att jag har riktigt fin hårfärg ju, det visste jag inte! *s*
Än så länge känns det inte extremt jobbigt att tappa det, jag är mest fascinerad av hur det liksom bara ploppar av och vilken otrolig mängd hår jag har. Jag har inte tjocka hårstrån men måååånga!!
Om en dryg halvtimme sitter jag på cytostatikamottagningen och förbereds för behandling nummer 2. Bara jag tänker på det får jag lite ont i magen, jag borde försöka vända och tänka på behandlingen som något positivt. OM det är så att det finns några eländiga tumörceller kvar tar vi kål på dem, poff, poff!
Nu skall jag se om jag kan få mig lite styrkande kattgos innan jag åker.
torsdag 20 augusti 2009
Nervös inför imorgon
Usch, nu börjar det närma sig. Egentligen är jag jättetrött och borde lägga mig tidigt men jag vågar inte. Ju tidigare jag lägger mig, desto "snabbare" kommer ju morgondagen...
Märkligt att humöret kan förändras så drastiskt från dag till dag. Bara för några dagar sedan var jag sprudlande glad och hade hur mycket energi och framtidstänkande som helst. Idag är jag bara så trött och ledsen och orolig och jag fattar inte hur jag skall kunna samla ihop mig...
Efter operationen försvann känseln på ett ganska stort område. Igår märkte jag att det kliade under "icke-bröstet" men att jag knappt kände det. Idag är känseln ännu sämre! Det oroar mig. Imorgon skall jag försöka komma ihåg att ringa sköterskan på Bröstmottagningen. Jag har försökt nå henne i säkert mer än en månads tid, först var det semester och sedan har hon varit borta veckovis. Hoppas hon är på plats imorgon!
Idag var vi nere på stranden och fotade. Jag ville ha några fina bilder på håret innan det försvinner så jag fixade till mig och sedan körde vi en fotosession. Jag vågade knappt föna håret av rädsla att det skulle trilla av för mycket, jag är inte helt redo att bli kal än, inte idag i alla fall!
Märkligt att humöret kan förändras så drastiskt från dag till dag. Bara för några dagar sedan var jag sprudlande glad och hade hur mycket energi och framtidstänkande som helst. Idag är jag bara så trött och ledsen och orolig och jag fattar inte hur jag skall kunna samla ihop mig...
Efter operationen försvann känseln på ett ganska stort område. Igår märkte jag att det kliade under "icke-bröstet" men att jag knappt kände det. Idag är känseln ännu sämre! Det oroar mig. Imorgon skall jag försöka komma ihåg att ringa sköterskan på Bröstmottagningen. Jag har försökt nå henne i säkert mer än en månads tid, först var det semester och sedan har hon varit borta veckovis. Hoppas hon är på plats imorgon!
Idag var vi nere på stranden och fotade. Jag ville ha några fina bilder på håret innan det försvinner så jag fixade till mig och sedan körde vi en fotosession. Jag vågade knappt föna håret av rädsla att det skulle trilla av för mycket, jag är inte helt redo att bli kal än, inte idag i alla fall!
7/8 Första cytostatikabehandlingen
Första cytostatikabehandlingen...
Jag var lite orolig för att träffa syster U efter samtalet för någon vecka sedan. Om man behöver prata med cytostatikamottagningen pratar man in ett meddelande på telefonsvararen och så blir man sedan uppringd. Efter meddelandet hade jag tydligen inte tryckt av telefonen ordentligt så jag tog kanske upp 20 sekunder exta innan jag upptäckte det.När jag blir uppringd blir jag riktigt utskälld för att jag tagit upp tid och nu kunde de inte höra de andra meddelanden och blabla. What the!? Det var ju liksom inte så att det var meningen eller att jag gjorde det för att jäklas!
Anledningen till att jag ringde var att jag var osäker på en tid men när syster U skulle kolla upp det hittade hon inte mig! När hon väl gjorde det stod det fel namn. Jag blev faktiskt lite rädd...har de inte bättre koll vet jag inte om jag vågar gå dit...Men när jag sade så skrattade hon bara och det var verkligen fel reaktion tyckte jag. Man skrattar inte!!
Syster U såg ut som en häxa. Jag menar inte det på något elakt vis men hon påminde mig verkligen om den elaka damen i exempelvis Hans och Greta. Inte för att hon var ful, det var hon inte men hon såg ändå ut som en häxa.
Om jag upplever att jag har blivit orättvist behandlad reagerar jag som en igelkott med taggarna utåt. Stackars syster U försökte säkert att nå mig men jag var liksom avstängd. Dels tänkte jag på samtalet där hon hade skrattat åt mig och dels var jag orolig inför cytostarten. Men hon var duktig på sitt jobb. Det medicinska i alla fall. Jag var inte helt nöjd med informationen jag fick men det förstod jag inte förrän senare när det dök upp frågetecken.
Jag hade varit så orolig för hur jag skulle reagera när de första dropparna skulle nå mig och droppa in i min kropp. Jag vet inte om det var medvetet men syster U uppehöll mig med prat och grejer så jag kunde inte koncentrera mig och missade således de allra första dropparna. Det var bra.
Min sambo var med mig och vi satt och läste mest hela tiden, det tog ca 3 timmar och var långtråkigt. Före cytostatikadroppet fick jag antiemetika, dels kortison och dels något annat. Fy vad äckligt när kortisonet började verka. Jag fick liksom ont i näsan och jag fick värmevallningar så jag höll på att få panik, usch och fy!
Vi var färdiga vid 5 och gick hem. Redan vid 7 började jag må illa men samtidigt var jag panikhungrig av kortisonet vilket var en fruktansvärd kombination! Vid halvtio kräkte jag första gången. Jag var lite rädd att det skulle fortsätta så under natten men det blev bara två gånger till under natten. På grund av kortisonet låg jag vaken länge, länge. Blä.
Jag var lite orolig för att träffa syster U efter samtalet för någon vecka sedan. Om man behöver prata med cytostatikamottagningen pratar man in ett meddelande på telefonsvararen och så blir man sedan uppringd. Efter meddelandet hade jag tydligen inte tryckt av telefonen ordentligt så jag tog kanske upp 20 sekunder exta innan jag upptäckte det.När jag blir uppringd blir jag riktigt utskälld för att jag tagit upp tid och nu kunde de inte höra de andra meddelanden och blabla. What the!? Det var ju liksom inte så att det var meningen eller att jag gjorde det för att jäklas!
Anledningen till att jag ringde var att jag var osäker på en tid men när syster U skulle kolla upp det hittade hon inte mig! När hon väl gjorde det stod det fel namn. Jag blev faktiskt lite rädd...har de inte bättre koll vet jag inte om jag vågar gå dit...Men när jag sade så skrattade hon bara och det var verkligen fel reaktion tyckte jag. Man skrattar inte!!
Syster U såg ut som en häxa. Jag menar inte det på något elakt vis men hon påminde mig verkligen om den elaka damen i exempelvis Hans och Greta. Inte för att hon var ful, det var hon inte men hon såg ändå ut som en häxa.
Om jag upplever att jag har blivit orättvist behandlad reagerar jag som en igelkott med taggarna utåt. Stackars syster U försökte säkert att nå mig men jag var liksom avstängd. Dels tänkte jag på samtalet där hon hade skrattat åt mig och dels var jag orolig inför cytostarten. Men hon var duktig på sitt jobb. Det medicinska i alla fall. Jag var inte helt nöjd med informationen jag fick men det förstod jag inte förrän senare när det dök upp frågetecken.
Jag hade varit så orolig för hur jag skulle reagera när de första dropparna skulle nå mig och droppa in i min kropp. Jag vet inte om det var medvetet men syster U uppehöll mig med prat och grejer så jag kunde inte koncentrera mig och missade således de allra första dropparna. Det var bra.
Min sambo var med mig och vi satt och läste mest hela tiden, det tog ca 3 timmar och var långtråkigt. Före cytostatikadroppet fick jag antiemetika, dels kortison och dels något annat. Fy vad äckligt när kortisonet började verka. Jag fick liksom ont i näsan och jag fick värmevallningar så jag höll på att få panik, usch och fy!
Vi var färdiga vid 5 och gick hem. Redan vid 7 började jag må illa men samtidigt var jag panikhungrig av kortisonet vilket var en fruktansvärd kombination! Vid halvtio kräkte jag första gången. Jag var lite rädd att det skulle fortsätta så under natten men det blev bara två gånger till under natten. På grund av kortisonet låg jag vaken länge, länge. Blä.
8/8
Åh, fy skit vilken dag! Att man bara kan må så konstigt! Och ändå är jag nog inte allra värst drabbad...men jag blir så ynklig när jag är dålig...
Biverkningar efter första cytostatikabehandlingen
Illamående + kräkningar
Svamp i munnen
Förändrad smak
Kognitivt: hjärnan stängdes av; påverkade hörsel, syn, förståelse, minne
Hjärnträningsvärk, allt är ”nytt”
Eufori
Ljudkänslig
Luftkänslig
Overklighetskänsla
Yrsel (höjdrädsla)
Myrkrypningar i benen
Hunger
Trötthet, matthet
Ofta kissnödig
Feberkänsla i huden
Feberkänsla överlag
Värmevallningar
Hjärtklappning
Torr hud
Ont i halsen
Torr i näsa, snuva
Trötta ögon
Svullen lymfkörtel under en dag
Biverkningar efter första cytostatikabehandlingen
Illamående + kräkningar
Svamp i munnen
Förändrad smak
Kognitivt: hjärnan stängdes av; påverkade hörsel, syn, förståelse, minne
Hjärnträningsvärk, allt är ”nytt”
Eufori
Ljudkänslig
Luftkänslig
Overklighetskänsla
Yrsel (höjdrädsla)
Myrkrypningar i benen
Hunger
Trötthet, matthet
Ofta kissnödig
Feberkänsla i huden
Feberkänsla överlag
Värmevallningar
Hjärtklappning
Torr hud
Ont i halsen
Torr i näsa, snuva
Trötta ögon
Svullen lymfkörtel under en dag
10/8
Idag har jag inte kräkt!
Visserligen mår jag fortfarande tjyvtjockt men jag har behållt maten, wee!
Visserligen mår jag fortfarande tjyvtjockt men jag har behållt maten, wee!
11/8
Idag skulle jag börja med förebyggande antibiotika, en veckas kur. Jag har varit riktigt rädd att jag skulle glömma det då det är ganska många piller och tider hit och dit som skall kommas ihåg. Men pillerna slinkar ner och i hyfsat rätt tid tom!
Den tabletten i alla fall gör jag glömde ta min vanliga medicin. Första halvan av dagen var lite sådär men sedan mådde jag bättre.
Den tabletten i alla fall gör jag glömde ta min vanliga medicin. Första halvan av dagen var lite sådär men sedan mådde jag bättre.
14/8
Blodprovsdax.
Sedan packade vi ihop och åkte till stugan i Blekinge. På vägen ut mötte vi några grannar där kvinnan har haft bröstcancer. De tittade förvirrat på mig och frågade om jag inte hade tagit bort ett bröst så jag halade upp lilla kudden och visade dem. Jag får nog börja tänka på vad jag gör. Jag bryr mig inte så mycket men det kanske ser konstigt ut att dra fram det sådär. Nä, äsch, jag bryr mig inte! Och inte granndamen heller för hon drog lite i kläderna och visade sitt bröst och titta så fint det är. Jaa, jag kommer nog att få se många rekonstruerade bröst. Jag kanske blir likadan sedan! Fast det är bra, jag blir glad att se att de blir så fina. Jag har kollat på bilder efter bröstrekonstruktioner och många av dem har faktiskt varit förskräckliga så det är skönt att både se och höra motsatsen!
Sedan packade vi ihop och åkte till stugan i Blekinge. På vägen ut mötte vi några grannar där kvinnan har haft bröstcancer. De tittade förvirrat på mig och frågade om jag inte hade tagit bort ett bröst så jag halade upp lilla kudden och visade dem. Jag får nog börja tänka på vad jag gör. Jag bryr mig inte så mycket men det kanske ser konstigt ut att dra fram det sådär. Nä, äsch, jag bryr mig inte! Och inte granndamen heller för hon drog lite i kläderna och visade sitt bröst och titta så fint det är. Jaa, jag kommer nog att få se många rekonstruerade bröst. Jag kanske blir likadan sedan! Fast det är bra, jag blir glad att se att de blir så fina. Jag har kollat på bilder efter bröstrekonstruktioner och många av dem har faktiskt varit förskräckliga så det är skönt att både se och höra motsatsen!
17/8
Idag ringde kuratorn från Onkologen och sade att hon skulle få förlängt vikariat så jag kunde fortsätta hos henne vilket jag blev väldigt glad för. Vi bestämde tid redan på onsdag.
Blodprovsdax igen! Riktigt mycket folk var det idag.
Jag har också varit iväg och lagt om min PICC-line. Jag märker verkligen hur förvirrad jag är ibland, det är som att hjärnan stängs av emellanåt. Jag cyklade helt galet väg till vårdcentralen. Jag vet ju mycket väl var det ligger och visst var jag på väg dit men det var sannerligen inte raka vägen. Det blev en ordentlig omväg men då fick jag ju lite extra luft! ;-)
Jag blev nästan orolig vid omläggningen för sköterskan verkade så väldigt osäker. Och hur är det nu med att jobba sterilt!?
Visserligen har jag aldrig jobbat inom sjukvården men sterilt arbete känner jag väl till efter alla timmar på labbet och denna dam hade mycket att lära sig....Som tur är får jag en annan sköterska nästa gång, hoppas att hon är bättre.
Blodprovsdax igen! Riktigt mycket folk var det idag.
Jag har också varit iväg och lagt om min PICC-line. Jag märker verkligen hur förvirrad jag är ibland, det är som att hjärnan stängs av emellanåt. Jag cyklade helt galet väg till vårdcentralen. Jag vet ju mycket väl var det ligger och visst var jag på väg dit men det var sannerligen inte raka vägen. Det blev en ordentlig omväg men då fick jag ju lite extra luft! ;-)
Jag blev nästan orolig vid omläggningen för sköterskan verkade så väldigt osäker. Och hur är det nu med att jobba sterilt!?
Visserligen har jag aldrig jobbat inom sjukvården men sterilt arbete känner jag väl till efter alla timmar på labbet och denna dam hade mycket att lära sig....Som tur är får jag en annan sköterska nästa gång, hoppas att hon är bättre.
19/8
Jag brukar ha håret uppsatt i svans. Det är långt och jag får ingen fason på det så det är enklast så. När jag kammar genom det brukar jag givetvis få hår i kammen men idag blev det jättemycket! Jag blev alldeles kall, jag bara stod och stirrade på det en lång stund. Jag har vetat det länge och det har på ett sätt varit jobbigt att vänta. Eftersom jag har vetat att håret skulle trilla har jag nästan velat att det skulle bli överstökat så jag kan gå vidare. Men jag har inte tänkt på stunden där jag verkligen skulle stå där med en massa hår i händerna. Det var en chock och nu blir jag plötsligt rädd för hur det kommer att bli.
20/8
Idag var jag ånyo och tog blodprov. Jag kommer nog att bli ganska trött på det när cytostatikabehandlingen är slut. På grund av studien jag är med i vill de ha prover tre gånger efter varje cytostatikainfusion.
Det är ganska intressant att se hur de olika BMA tar proverna, det varierar en hel del.
Först känner de efter hur venen ligger och uppför sig.
Huden skall rengöras med sprit och sedan självtorka har jag läst. Men många vänder istället på tussen och torkar en gång till eller tar en annan tuss.
Och det märkliga är att ofta känner de efter en gång till EFTER de har spritat. Men hallå!
Jag börjar reagera allt starkare på det. Är det den obstinata sidan hos mig som gör sig gällande tro? ;-)
Håret faller mer och mer, jag tycker tom att jag känner att det är mycket tunnare.
Jag kom på att jag hade fått papper från Transportstyrelsen för någon månad sedan.
Det är mitt körtkort som måste bytas ut. Brevet landade i min brevlåda precis innan jag skulle opereras och jag var inte så sugen på att fotas då. Sedan har det helt fallit i glömska.
Idag kom jag på det igen med panik. Jag måste (vill!) ha bild där jag har hår och eftersom jag får min andra cytostatikabehandling imorgon och inte lär orka de närmsta dagarna så jag måste typ ta kort idag!
Men var, hur och när! Pga min utmattning blir det vissa dagar extra svårt att planera eller planera om och idagär verkligen en sådan dag. Men jag försöker lugna ner mig, det måste ju finnas massor av ställen häromkring där jag kan ta ett snabbt foto. Fast jag vill ju se hyfsat ut på bilden...suck, vilket jobb som krävs! *s*
Jag funderar på hur jag skall göra med håret. Jag vill inte bara låta det trilla av av sig själv. Men jag villinte raka av det för långt i förväg. Och skall jag raka av det helt eller skall jag "bara" trimma det. Huden på min skalp är ju verkligen inte van vid att blottas så jag är rädd att det kommer att göra ont att raka och bli irriterad eller sårigt eller klia eller hur det nu kan bli.
Det är ganska intressant att se hur de olika BMA tar proverna, det varierar en hel del.
Först känner de efter hur venen ligger och uppför sig.
Huden skall rengöras med sprit och sedan självtorka har jag läst. Men många vänder istället på tussen och torkar en gång till eller tar en annan tuss.
Och det märkliga är att ofta känner de efter en gång till EFTER de har spritat. Men hallå!
Jag börjar reagera allt starkare på det. Är det den obstinata sidan hos mig som gör sig gällande tro? ;-)
Håret faller mer och mer, jag tycker tom att jag känner att det är mycket tunnare.
Jag kom på att jag hade fått papper från Transportstyrelsen för någon månad sedan.
Det är mitt körtkort som måste bytas ut. Brevet landade i min brevlåda precis innan jag skulle opereras och jag var inte så sugen på att fotas då. Sedan har det helt fallit i glömska.
Idag kom jag på det igen med panik. Jag måste (vill!) ha bild där jag har hår och eftersom jag får min andra cytostatikabehandling imorgon och inte lär orka de närmsta dagarna så jag måste typ ta kort idag!
Men var, hur och när! Pga min utmattning blir det vissa dagar extra svårt att planera eller planera om och idagär verkligen en sådan dag. Men jag försöker lugna ner mig, det måste ju finnas massor av ställen häromkring där jag kan ta ett snabbt foto. Fast jag vill ju se hyfsat ut på bilden...suck, vilket jobb som krävs! *s*
Jag funderar på hur jag skall göra med håret. Jag vill inte bara låta det trilla av av sig själv. Men jag villinte raka av det för långt i förväg. Och skall jag raka av det helt eller skall jag "bara" trimma det. Huden på min skalp är ju verkligen inte van vid att blottas så jag är rädd att det kommer att göra ont att raka och bli irriterad eller sårigt eller klia eller hur det nu kan bli.
torsdag 6 augusti 2009
Inför cytostart
Imorgon börjar jag min behandling. Hur känns det nu?
Stort, oroligt och förväntansfullt samtidigt. Å ena sidan vill jag springa iväg och gömma mig så jag inte blir hittad och behöver gå genom det, å andra sidan vill jag gå dit och få det överstökat. En sak som är väldigt jobbig är att jag inte vet vad jag kan vänta mig, jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera på cytostatikan. Dock vet jag att jag är väldigt känslig för mediciner och dess biverkningar så det KAN bli jobbigt...men jag VET inte!
Jag är trött idag, väldigt sliten i kroppen. Jag skulle vilja lägga mig redan men ju tidigare jag lägger mig, ju snabbare blir det dag och dags att börja.
Jag är rädd för de första dropparna. Jag är rädd att se hur de droppar ner och försvinner in i min slang, in i min kropp, in i mitt blod. För samtidigt som det är medicin som är tänkt att göra mig bra är det också medicin som gör mig illa. Det har jag svårt att greppa.
Stort, oroligt och förväntansfullt samtidigt. Å ena sidan vill jag springa iväg och gömma mig så jag inte blir hittad och behöver gå genom det, å andra sidan vill jag gå dit och få det överstökat. En sak som är väldigt jobbig är att jag inte vet vad jag kan vänta mig, jag har ingen aning om hur jag kommer att reagera på cytostatikan. Dock vet jag att jag är väldigt känslig för mediciner och dess biverkningar så det KAN bli jobbigt...men jag VET inte!
Jag är trött idag, väldigt sliten i kroppen. Jag skulle vilja lägga mig redan men ju tidigare jag lägger mig, ju snabbare blir det dag och dags att börja.
Jag är rädd för de första dropparna. Jag är rädd att se hur de droppar ner och försvinner in i min slang, in i min kropp, in i mitt blod. För samtidigt som det är medicin som är tänkt att göra mig bra är det också medicin som gör mig illa. Det har jag svårt att greppa.
Perukmakare, onk.kurator och picc-koll
5/8
Jag vet redan nu att jag kommer att tappa mitt hår. Först reagerade jag inte så mycket, det kändes inte så stort. Men jag har insett att jag har ju faktiskt ganska långt hår, det blir mycket att tappa, det blir stor skillnad att bli kal! Ju närmare behandlingsstarten jag kommer desto mer tänker jag på det. Jag har svårt att tänka mig att använda peruk men jag bestämde mig för att ändå prova ut en ifall att!
Söta vännen L följde med mig till perukmakaren. Damen där frågade mig vilken typ av peruk jag ville ha. Öh, skall man veta det? Jag kan inte sådant! Jag svamlade på lite och hon försvann för att hämta några jag skulle prova. När hon kom tillbaka och jag fick se perukerna fick jag nästan panik, de såg förskräckliga ut! Jag tyckte alla såg gråa och skitfula ut! När jag fick på mig första peruken vågade jag knappt titta först. När jag väl tittade började jag skratta, jag såg inte klok ut!
Jag vet redan nu att jag kommer att tappa mitt hår. Först reagerade jag inte så mycket, det kändes inte så stort. Men jag har insett att jag har ju faktiskt ganska långt hår, det blir mycket att tappa, det blir stor skillnad att bli kal! Ju närmare behandlingsstarten jag kommer desto mer tänker jag på det. Jag har svårt att tänka mig att använda peruk men jag bestämde mig för att ändå prova ut en ifall att!
Söta vännen L följde med mig till perukmakaren. Damen där frågade mig vilken typ av peruk jag ville ha. Öh, skall man veta det? Jag kan inte sådant! Jag svamlade på lite och hon försvann för att hämta några jag skulle prova. När hon kom tillbaka och jag fick se perukerna fick jag nästan panik, de såg förskräckliga ut! Jag tyckte alla såg gråa och skitfula ut! När jag fick på mig första peruken vågade jag knappt titta först. När jag väl tittade började jag skratta, jag såg inte klok ut!
PICC-line
4/8
Ruskigt tidiga 8.00 skulle jag vara på plats. Egentligen är det inte så tidigt, det var faktiskt inte ens ruskigt men jag fick gå upp lite tidigare än vad jag vanligtvis gör.
Jag har lärt mig ett nytt språk - bröstcancervårdspråket. Oj, så många ord och beteckningar och förkortningar och faktatermer det finns. Idag är det dags för PICC-line.
En Picc-line är en tunn silikonkateter inlagd via en kanyl i ett större blodkärl i armvecket med kateterspetsen strax ovanför hjärtats högra förmak. Fördelen med att ha en Picc-line är att patienten slipper obehaget som kan uppstå i samband med återkommande kanylinsättningar och kärlretande läkemedel i de ytliga blodkärlen.
Jag blev väl omhändertagen av piccline-sköterskan, hon var både duktig och rar. Hon förklarade hur allt skulle gå till, det tyckte jag om. Vet jag vad som skall hända är jag mindre orolig.
Hon packade in både mig och sig själv i sterila skynken. Sedan petade hon med hjälp av ultraljud in en ca halvmeter lång silikonslang i en ven på min överarm. Och det gjorde hon med bravur, det kändes knappt någonting! Men mitt i allt blev det ändå jobbigt, jag märkte med förvåning hur tårarna bara började rinna. Jag tror att det delvis var att verkligheten börjar komma ifatt mig. Bidragande var nog också att jag började tänka på annan användning av ultraljudet - jag tänkte på att jag kanske aldrig kommer att kunna titta på ett eget barn på en sådan.
Jag har svårt att gråta inför människor, jag har svårt att visa detta. Men jag kunde inte göra något, jag kunde bara ligga där och gråta. Och det kanske egentligen var det bästa. Sköterskorna var underbara. De tog det så naturligt och självklart. Det var en extra sköterska därinne som assistent och hon strök mig på pannan och på håret. Lilla vän sade hon vänligt och sedan tog hon papper och duttade bort tårarna med. Det var nog det bästa bemötandet jag kunde få. Jag fick lov att vara i sorgen en stund, helt självklart och naturligt. Och på detta sätt hjälpte de mig genom det och det blev varken stort eller långvarigt. Jag är inte van vid sådant, jag känner mig väldigt rörd när jag tänker på det.
Efter PICC-line insättningen skulle detta kontrolleras med röntgen. Det var en dryg timmes väntetid och jag strosade runt lite. Jag var bland annat inom Apoteket och jag är glad att det finns högkostnadsskydd. Jag har redan betalat så mycket för medicin denna perioden att jag istället för ca 2000 fick betala 74 riksdaler för mina piller. Himla bra!
Som vanligt i vänterum kastar jag mig över närmsta tidning och började läsa. Precis innan jag blev uppropad hann jag skymta en stor artikel om en gammal kollega till mig. Lite diskret smusslade jag med den för att läsa den ordentligt senare!
Själva röngendelen gick snabbt, väldigt snabbt. Det tog längre tid att klä av mig än att ta bilden!
Inför behandlingsstarten skulle lungorna också röntgas. Anledningen till detta har jag säkert fått höra men det är heller inget jag har lyckats lägga på minnet. I vanliga fall brukar jag se till att ha stenkoll på vad för undersökningar jag skall göra, och varför men nu är det som att min hjärna är överfull. Jag orkar inte ha koll och minnet klarar inte av det.
Både lungorna och PICC-linens placering såg väldigt bra ut och jag blev utsläppt från Onkologen. Dock bara för en timme, sedan skulle jag tillbaka och träffa en kurator. Jag har alltså blivit överförd från Bröstmottagningens kurator till Onkologens kurator. Det är minsann mycket att stå i! Vilket jobb det är att ha bröstcancer och så många människor jag får träffa hela tiden! Fast i detta fallet är jag glad för det var en fantastisk kurator. Väldigt rar och omtänksam och mänsklig. Märkligt att det i en värld full av människor kan vara svårt att hitta mänskliga individer! Jag har noterat att det speciellt i sjukvården vimlar av människor som gömmer sig bakom sin profession och tappar sin medmänsklighet. Jag fullkomligt avskyr att bli betraktad som en diagnos eller ett fall, jag är ju fortfarande Inger, hur kan de glömma det? Många glömmer inte bara bort människan bakom patienten, de glömmer bort sig själva också. Eller de kanske döljer sig bakom sitt arbete, lägger på en mask för att inte komma för nära...
Ruskigt tidiga 8.00 skulle jag vara på plats. Egentligen är det inte så tidigt, det var faktiskt inte ens ruskigt men jag fick gå upp lite tidigare än vad jag vanligtvis gör.
Jag har lärt mig ett nytt språk - bröstcancervårdspråket. Oj, så många ord och beteckningar och förkortningar och faktatermer det finns. Idag är det dags för PICC-line.
En Picc-line är en tunn silikonkateter inlagd via en kanyl i ett större blodkärl i armvecket med kateterspetsen strax ovanför hjärtats högra förmak. Fördelen med att ha en Picc-line är att patienten slipper obehaget som kan uppstå i samband med återkommande kanylinsättningar och kärlretande läkemedel i de ytliga blodkärlen.
Jag blev väl omhändertagen av piccline-sköterskan, hon var både duktig och rar. Hon förklarade hur allt skulle gå till, det tyckte jag om. Vet jag vad som skall hända är jag mindre orolig.
Hon packade in både mig och sig själv i sterila skynken. Sedan petade hon med hjälp av ultraljud in en ca halvmeter lång silikonslang i en ven på min överarm. Och det gjorde hon med bravur, det kändes knappt någonting! Men mitt i allt blev det ändå jobbigt, jag märkte med förvåning hur tårarna bara började rinna. Jag tror att det delvis var att verkligheten börjar komma ifatt mig. Bidragande var nog också att jag började tänka på annan användning av ultraljudet - jag tänkte på att jag kanske aldrig kommer att kunna titta på ett eget barn på en sådan.
Jag har svårt att gråta inför människor, jag har svårt att visa detta. Men jag kunde inte göra något, jag kunde bara ligga där och gråta. Och det kanske egentligen var det bästa. Sköterskorna var underbara. De tog det så naturligt och självklart. Det var en extra sköterska därinne som assistent och hon strök mig på pannan och på håret. Lilla vän sade hon vänligt och sedan tog hon papper och duttade bort tårarna med. Det var nog det bästa bemötandet jag kunde få. Jag fick lov att vara i sorgen en stund, helt självklart och naturligt. Och på detta sätt hjälpte de mig genom det och det blev varken stort eller långvarigt. Jag är inte van vid sådant, jag känner mig väldigt rörd när jag tänker på det.
Efter PICC-line insättningen skulle detta kontrolleras med röntgen. Det var en dryg timmes väntetid och jag strosade runt lite. Jag var bland annat inom Apoteket och jag är glad att det finns högkostnadsskydd. Jag har redan betalat så mycket för medicin denna perioden att jag istället för ca 2000 fick betala 74 riksdaler för mina piller. Himla bra!
Som vanligt i vänterum kastar jag mig över närmsta tidning och började läsa. Precis innan jag blev uppropad hann jag skymta en stor artikel om en gammal kollega till mig. Lite diskret smusslade jag med den för att läsa den ordentligt senare!
Själva röngendelen gick snabbt, väldigt snabbt. Det tog längre tid att klä av mig än att ta bilden!
Inför behandlingsstarten skulle lungorna också röntgas. Anledningen till detta har jag säkert fått höra men det är heller inget jag har lyckats lägga på minnet. I vanliga fall brukar jag se till att ha stenkoll på vad för undersökningar jag skall göra, och varför men nu är det som att min hjärna är överfull. Jag orkar inte ha koll och minnet klarar inte av det.
Både lungorna och PICC-linens placering såg väldigt bra ut och jag blev utsläppt från Onkologen. Dock bara för en timme, sedan skulle jag tillbaka och träffa en kurator. Jag har alltså blivit överförd från Bröstmottagningens kurator till Onkologens kurator. Det är minsann mycket att stå i! Vilket jobb det är att ha bröstcancer och så många människor jag får träffa hela tiden! Fast i detta fallet är jag glad för det var en fantastisk kurator. Väldigt rar och omtänksam och mänsklig. Märkligt att det i en värld full av människor kan vara svårt att hitta mänskliga individer! Jag har noterat att det speciellt i sjukvården vimlar av människor som gömmer sig bakom sin profession och tappar sin medmänsklighet. Jag fullkomligt avskyr att bli betraktad som en diagnos eller ett fall, jag är ju fortfarande Inger, hur kan de glömma det? Många glömmer inte bara bort människan bakom patienten, de glömmer bort sig själva också. Eller de kanske döljer sig bakom sitt arbete, lägger på en mask för att inte komma för nära...
Bröstmottagningens kurator
30/7
Var på mitt sista samtal med kuratorn på Bröstmottagningen. Och nu när jag en dryg vecka efteråt skriver in det har jag inte minsta minne av vad vi pratade om. Hur konstigt är inte det!?
Tiden beter sig underligt numera.
Samtidigt som det känns som att jag liksom alltid har haft bröstcancer är det som att allting var i förra veckan - det var ju inte så länge sedan det hände...men tiden går ändå.
Och hur kan tiden gå när den samtidigt står still? För mig har den på ett sätt stannat men för alla andra går den fortfarande. Hur kan världen fortfarande gå runt och fortsätta när det är helt stopp för mig?
Var på mitt sista samtal med kuratorn på Bröstmottagningen. Och nu när jag en dryg vecka efteråt skriver in det har jag inte minsta minne av vad vi pratade om. Hur konstigt är inte det!?
Tiden beter sig underligt numera.
Samtidigt som det känns som att jag liksom alltid har haft bröstcancer är det som att allting var i förra veckan - det var ju inte så länge sedan det hände...men tiden går ändå.
Och hur kan tiden gå när den samtidigt står still? För mig har den på ett sätt stannat men för alla andra går den fortfarande. Hur kan världen fortfarande gå runt och fortsätta när det är helt stopp för mig?
Undersökningar och provtagningar
29/7
Nu är det full rulle för allt som skall göras på mig innan cytostatikabehandlingen.
Jag har varit på sjukan för att kolla hjärtat. Jag har ett stort och varmt hjärta och det sköter sig tydligen ganska bra verkade det som! Bra det! :-)
Scintigrafi är ett avancerat sätt att med hjälp av ett svagt radioaktivt ämne framställa bilder av organ i kroppen. Hjärtscintigrafi görs då man behöver ett exakt mått på hjärtats pumpförmåga.
De har säkert berättat varför jag skulle göra en sådan här undersökning men just nu har jag ingen aning om varför jag skulle göra det.
Jag tog också EKG samt ett gäng blodprover.
Det är bra att jag bor så himla nära sjukhuset, det tar ungefär 5 minuter att ta mig dit. Jag har läst om hisnande resor på sådär 20 mil enkel resa, fy vad jobbigt!!!
Lite nervös var jag när jag kom till sjukhuset men det var bra och duktig personal. Lite märkligt att vi har samma utbildning (dock olika inriktningar). Jag började fundera på var jag hade varit idag och jag hade valt en annan inriktning på min utbildning. Biomedicinsk analytiker inom histopatologi är jag men varför egentligen....
Damen som gjorde EKG:t tyckte att jag hade ett väldigt snyggt ärr efter mastektomin. Långt borta är tiden när man fick komplimanger för hår eller en ny tröja. Nu blir jag överlycklig när någon säger att mitt ärr är tjusigt! Hon var också bröstopererad, bröstcancer är skrämmande vanligt. Nästan alla jag har pratat med har berättat historier om vänner eller bekanta som har eller har haft denna sjukdom.
Jag har läst uttrycket bröstsystrar men jag vet inte riktigt vad det innebär. Det kanske är så enkelt som att det är medmänniskor med bröstcancer. Sist jag var på sjukhuset läste jag en folder om en organisation som heter Breast Friends, det tyckte jag var en lite rolig lek med orden!
Nu kom jag lite av mig....
Var var jag...jo, EKG-damen.
Hon hade som sagt också gått genom mastektomi med efterföljande rekonstruktion. Hon berättade om hur bra det hade blivit och när inte orden räckte till visade hon mig. Hon drog helt sonika upp tröja samt bh och visade hur hennes bröst hade blivit efter operationerna. Lite märkligt men ändå så väldigt naturligt samtidigt!
Bröst har fått en helt annan innebörd numera. Jag har svårt att låta bli att titta på kvinnors bröst. Det jag fastnar vid är hur de rör sig, det naturliga gunget som vanliga bröst har. Jag har ett bröst och ett vaddkudde - mina bröst rör sig inte i takt, det ena rör sig ärligt talat inte alls! Jag har aldrig ens tänkt på den rörelsen, nu upptar den stor del av min uppmärksamhet när jag är bland människor. Det är nästan så jag får lägga band på mig, man kan ju inte stirra så! ;-)
Nu är det full rulle för allt som skall göras på mig innan cytostatikabehandlingen.
Jag har varit på sjukan för att kolla hjärtat. Jag har ett stort och varmt hjärta och det sköter sig tydligen ganska bra verkade det som! Bra det! :-)
Scintigrafi är ett avancerat sätt att med hjälp av ett svagt radioaktivt ämne framställa bilder av organ i kroppen. Hjärtscintigrafi görs då man behöver ett exakt mått på hjärtats pumpförmåga.
De har säkert berättat varför jag skulle göra en sådan här undersökning men just nu har jag ingen aning om varför jag skulle göra det.
Jag tog också EKG samt ett gäng blodprover.
Det är bra att jag bor så himla nära sjukhuset, det tar ungefär 5 minuter att ta mig dit. Jag har läst om hisnande resor på sådär 20 mil enkel resa, fy vad jobbigt!!!
Lite nervös var jag när jag kom till sjukhuset men det var bra och duktig personal. Lite märkligt att vi har samma utbildning (dock olika inriktningar). Jag började fundera på var jag hade varit idag och jag hade valt en annan inriktning på min utbildning. Biomedicinsk analytiker inom histopatologi är jag men varför egentligen....
Damen som gjorde EKG:t tyckte att jag hade ett väldigt snyggt ärr efter mastektomin. Långt borta är tiden när man fick komplimanger för hår eller en ny tröja. Nu blir jag överlycklig när någon säger att mitt ärr är tjusigt! Hon var också bröstopererad, bröstcancer är skrämmande vanligt. Nästan alla jag har pratat med har berättat historier om vänner eller bekanta som har eller har haft denna sjukdom.
Jag har läst uttrycket bröstsystrar men jag vet inte riktigt vad det innebär. Det kanske är så enkelt som att det är medmänniskor med bröstcancer. Sist jag var på sjukhuset läste jag en folder om en organisation som heter Breast Friends, det tyckte jag var en lite rolig lek med orden!
Nu kom jag lite av mig....
Var var jag...jo, EKG-damen.
Hon hade som sagt också gått genom mastektomi med efterföljande rekonstruktion. Hon berättade om hur bra det hade blivit och när inte orden räckte till visade hon mig. Hon drog helt sonika upp tröja samt bh och visade hur hennes bröst hade blivit efter operationerna. Lite märkligt men ändå så väldigt naturligt samtidigt!
Bröst har fått en helt annan innebörd numera. Jag har svårt att låta bli att titta på kvinnors bröst. Det jag fastnar vid är hur de rör sig, det naturliga gunget som vanliga bröst har. Jag har ett bröst och ett vaddkudde - mina bröst rör sig inte i takt, det ena rör sig ärligt talat inte alls! Jag har aldrig ens tänkt på den rörelsen, nu upptar den stor del av min uppmärksamhet när jag är bland människor. Det är nästan så jag får lägga band på mig, man kan ju inte stirra så! ;-)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
