Jag vet inte var denna veckan har tagit vägen. Jag vet inte heller var min ork har tagit vägen. Eller jo, det vet jag ju. Jag sover dåligt och pressar mig för hårt. Jag kämpar så hårt för att försöka komma tillbaka till det normala, vad det nu var. Men jag gör mig själv illa. Jag skall göra tvärtom, inte kämpa utan bara släppa allt och låta det ta sin tid. Varför skall det vara så svårt!?
Ju mer jag pressar mig själv, desto sämre blir minnet och desto värre blir förvirringen. Är det såhär det känns att bli tokig? Jag känner hur jag flyter mer och mer ut i ett ingenting, ett tomt ställe bara där inga tankar är hela, fullständiga och där det krävs oerhört mycket energi bara att försöka följa med.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Jag känner så väl igen mig i det du skriver.
SvaraRaderaVarför kan man inte få vara som vanligt??? Nu har jag i och för sig en del cyto kvar men har väldigt svårt att acceptera min kropp och min själ som den är nu...
Ja, det är så svårt när hjärnan vill mer än vad kroppen orkar. Det är väldigt svårt att acceptera!
SvaraRadera