Lästa böcker

torsdag 19 december 2013

WTF!?

Skall det inte bli bättre varje dag? Joo, det hade jag ju bestämt!
Men min kropp verkar liksom inte lyssna på det.
Idag när jag gick ur sängen höll jag på att trilla ihop, kroppen bar mig inte.
Min gamla knäskada krånglar och jag vet att knät har låsningar som gör det smärtsamt och instabilt med risk för att det bara skall vika sig under mig. Pga operationerna och delvis knät har jag ont i höfterna och det har spridit sig till ena ljumsken så varje steg är emellanåt ett prov. Ett steg upp så har vi spända buken och suck. Den är sämre igen. Jag vet inte ens vad jag skall säga, orkar inte med det längre. Det är på något konstigt sätt naveln som får ta den värsta smällen, det känns som att någon hängt en köttkrok i den som resten av magen hänger i. Hela alltet gör att underlivet typ dras åt såsom ett trosryck. För att fortsätta vandringen uppåt har jag kärlsträngarna som utgör ett dekorativt men smärtsamt inslag Hopp upp så kommer jag till bröstet som genomgått en reduktion och där jag har reagerat ordentligt på tejpen. Det är svullet och ilsket rött och gör ont att jag idag inte ens vågar har bh på mig. Ett rejält hopp till så kommer vi till ansiktet (och då har jag hoppat över hals och hosta) och där har jag inslag av rosasea eller perioral dermatit eller vad det är för skit. Det hade ju räckt med att det inte är så tjusigt, det gör ju också ont! Som grädde på moset har jag idag huvudvärk och har bränt mig på handen.
Hur blir det bättre än såhär? ;-)

måndag 16 december 2013

Ont och kärlsträng

Idag har jag riktigt ont efter operationen. Det konstiga är dock att det inte är själva operationsområdet utan precis under bröstet, vid revbenet. Jag fick ont typ dagen efter jag har kommit hem och det har gjort ont hela tiden. Nu har det blivit sämre och jag vet inte om min förkylning med hosta är anledningen. Igår kväll upptäckte jag till min chock att jag hade fått kärlsträngar från revbenet ner ca 20 cm och det gör riktigt ont. Jag fattar verkligen inte varför för jag har rört på mig. Och hur i hela friden skall jag kunna få bort dem! Skit! Vissa dagar ångrar jag att jag gav mig in på detta men inte för att det inte läkt bra, inget om brösten utan det handlar enbart om hur jobbigt det varit för magen. Och det är tydligen inte slut än...

söndag 1 december 2013

Jag är spänd

Nu skall jag visa prov på min oerhört avancerade förmåga att teckna i ett ritprogram som är helt nytt och med min allra första laptop.Ni får försöka se det mer som en schematisk bild än en faktiskt proportionell återgivning av min lekamen. Jag har försökt att visa hur min kropp har påverkats av de tre senaste operationerna, dvs de som har med cancern och rekonstruktionen att göra.

Vid den första operationen, mastektomin, gjordes även en axillutrymning och det känner jag fortfarande av. Det är pilen som finns i höger armhåla. Det drar under armhålan och även en liten bit ner under överarmen. Jag borde nog stretcha mer.

Vid andra operationen, DIEP:en skar man ut en stor bit av magen, hud och fett som omformades och syddes fast som ett bröst. Notera att det vid höger armhåla har bildats en liten klump som jag inte alls tycker om. Min buk är fortfarande väldigt spänd och det är enormt jobbigt. Efter varje måltid blir det ännu värre. Bukspändheten gör att det spänner vidare vid båda låren samt i underlivet. Märkligt nog var det ingen som nämnde att det samtidigt skulle bli ett underlivslyft, de är inte helt behagligt. Det drar även uppåt vilket gör att jag ständigt har ont omkring naveln. Naveln som har skurits ut och flyttats. Direkt efter operationen är det givet att det är spänt, man har ju faktiskt dragit ihop ganska mycket. Men nu är det över 10 månader sedan och det borde inte vara så jobbigt fortfarande. Dock har läkaren inte tagit mig på allvar. Men nu är det slut med det, nästa gång jag träffar honom måste han göra det! Jag har även fortfarande ont i muskeln  som delades för att få tillgång till ett kärl och när jag spänner magen syns det tydlig skillnad i muskulaturen.

Vid den tredje operationen har man minskat bullen under höger armhåla men inte tillräckligt mycket i mitt tycke. Det gjordes även en förminskning av mitt andra bröst. Att själva bröstet är spänt är inte så konstigt men det är även spänt under, ner mot magen.

 

Detta gör att det är inte så mycket hud på min överkropp som känns skön att vara i, det spänner, drar och gör ont. Jag är givetvis tacksam över att jag har fått ett nytt bröst (eller något likande) men jag undrar ibland hur det hade varit om jag inte hade gjort en rekonstruktion alls eller om jag hade valt en expanderprotes istället.


fredag 29 november 2013

Män

Det står en man på balkongen. Jag tror jag skulle föredra att ha en man i byrålådan så jag kan välja själv.




måndag 25 november 2013

Utmaning

Det är en större utmaning än vanligt att äta knäckebröd utan att en smärre matsäck sparas i urringningen. Nu är det ju till på köpet en smula klistrigt så allting stannar. Fast värre problem kan man ju ha! ;-)

söndag 24 november 2013

Förband av

Nu stod jag inte ut med klådan längre så jag rev av förbanden. Det är ju tejpat också och jag använder bh:n hela tiden så jag tänkte att det får förhoppningsvis tillräckligt med stöd ändå. Och det var nog bra att jag tog bort det för det var ganska rött under på väg att bli sämre. Så nu har jag alltså sett mina nya bröst för första gången. Mitt riktiga bröst som förminskades är väldigt blått men oj, vad det kommer att bli tjusigt. Magbröstet är jag faktiskt inte lika nöjd med. Fettvävnaden som läkaren petade in för att ge en jämn övergång har liksom trillat ihop och det hänger där som en klump. Jag tycker inte om det. Jag hoppades så att denna operationen skulle fixa till något av det och hade nog önskat att kirurgen skulle ha tagit bort mer av det. Det var jag noga med att säga men han verkade inte ha hållit med mig. Kanske var det ingen bra idé att ta bort förbandet själv. Det hade möjligen varit bättre att titta på det tillsammans med en sköterska men jag klarade inte av klådan längre. Och nu känner jag mig gråtfärdig. Varför lyssnade inte läkaren på mig!?

lördag 23 november 2013

Nackspärr

Det är inte ofta nackspärr ger upphov till skratt men när jag vaknade igår kunde jag inte låta bli att skratta. Jag hade klarat operationen galant och hade inte speciellt ont av den men lyckas sedan dra till mig nackspärr. Det kunde väl bara fått fortsätta att vara bra! Som tur är så är det inte den värsta sorten så det dröjer nog inte länge innan den är borta. Jag försöker att stretcha och töja lite så gott jag kan. Dessutom har jag på senare år utvecklat en känslighet mot tejp för det kliar något otroligt där de har tejpat, ganska mycket med andra ord. Jag funderar på om jag skall dra bort själva bandagetejpen men jag vågar inte riktigt, jag vill ju att det skall bli så snyggt som möjligt. Får försöka stå ut med klådan någon dag till..

fredag 22 november 2013

Operationen

I måndags var det alltså dags för inskrivning. Läkaren och sköterskan hade talat en del om operationen och påtalat hur liten den var i jämförelse med DIEP operationen. Jag hade nog föredragit att få veta hur den var utan jämförelser för just den delen förstod jag ju själv. Men eftersom de sade så och att man ofta kommer hem samma dag så blev jag mäkta förvånad när sköterskan på inskrivningen började prata om sängplats och när jag skulle läggas in. Inte heller var det tal om att jag skulle komma hem samma dag. Jag fick alltså ställa om mig lite.

Det var de vanliga undersökningarna och klämningarna hit och dit, fotografering och frågor en masse. En inskrivningsläkare väldigt indränkt i parfym som jag hade lite svårt att lyssna på eftersom jag försökte andas och funderade på om jag skulle säga något om doften.

Jag fick ta ett extra EKG pga hjärtats påverkan av min medicin men det såg bra ut. Allt som allt tog det nästan 4 timmar. Eftersom jag hade varit inställd på att komma dit på morgonen fick jag lite bråttom eftersom jag ville hinna förbereda en smula hemma.

Så hem och lagade köttfärssås och tom kha gai. Jag städade en smula, bäddade rent, lämnade nycklar till kattvakt, gick ut med sopor och återvinningsgrejer. Jag bar tom upp ett bord till vinden eftersom jag var säker på att jag skulle reta mig på att ha det framme annars! Betalade räkningar och postade ett brev. Fyllde på mat och kattsand och diskade vattenfontänen. Och en massa annat!

Förberedde även kläder så att det skulle vara lätt och smärtfritt. Skor som skulle vara enkla att ta på sig, ingen snörning med andra ord. Töjsebyxor (ja, det är mitt eget ord) och en skjorta som knäpps istället för att dras över huvudet. Ingen halsduk. Ingen handväska utan allt i en bag och givetvis det enda jag behövde.

Skrevs in klockan 8 på kvällen och det första jag inser är att jag har glömt min plånbok. Som jag hade planerat och förberett allt...nästan i alla fall. Började först bekymra mig om hur jag skulle kommahem, hade ju tänkt att ta taxi hm. Men sedan bestämde jag mig för att det skulle ordna sig och att jag skulle släppa det.

Jag möttes av trevliga sköterskor och blev tom igenkänd från förra vistelsen. Jag fick blodförtunnande spruta och tog en lång härlig Descutandusch. Denna gången fuskade jag och tvättade inte håret med det. Förra gången fick jag nästan klippa av det efter mina 8 dagar där och en sköterska sade att det funkar att tvätta håret som vanligt. Så jag gjorde det. På med paltorna, de är inte så snygga men de är faktiskt sköna. Jag tom gillar de där märkliga strumporna. Sedan låg jag och läste tills det var dags att släcka.

Jag sov inte så mycket. Det berodde inte på att jag var nervös dock utan jag har svårt att sova ibland. Men jag brydde mig inte så mycket Jag skulle ju ändå typ sova hela dagen! ;-) Väcktes klockan 6 för att ta min medicin. Numera vill de gärna att man har med sig sin egen medicin och sköter den själv. Gärna för mig. Faktum är att jag föredrar det för de gångerna jag har varit inlagd de 4 senaste gångerna har de slarvat med medicinen så jag har blivit jättedålig. Det vill jag inte riskera.

Upp igen för att ta en dusch. Ren och väl tillbaka i sängen får jag besök av kirurgen som skall rita på mig. Bara några minuter tidigare hade någon varit inne i rummet och tagit ner draperierna runt sängarna. Jag förstår att de ibland behöver tvättas men de kunde kanske ha andra att byta med? Men jag brydde mig inte så mycket. Det är så många som har kollat och klämt på mina bröst tidigare. För att inte nämna alla läkare. ;-)

Vid det här laget var det bara att vänta. Pratade lite med min rumskamrat som hade gjort en mastektomi. Kände en enorm tacksamhet att jag är i slutet av denna resa och att jag mår bra. Kommer så väl ihåg när jag själv var inne för första operationen och fick dela rum med en kvinna som gjorde en rekonstruktion och hur konstigt det var.

Jag var fortfarande lugn, jag kunde tom läsa en stund och koncentrera mig på boken. Ungefär 9.40 skulle jag upp men jag tror jag fick vänta i ca en timme innan de hämtade mig. Jag blev avlämnad i varma händer. Eller varmt täcke snarare. Det var säkert varma händer också visserligen. Men precis innanför dörren på kirurgen fick jag ett uppvärmt täcke på mig, jättegosigt. Under det stoppade de sedan något pappersaktigt som de sade de skulle blåsa upp med varm luft. Mysigt. Det har jag inget som helst minne av från förra gången.

Sedan var det dags att ta mig till operationssalen som låg i andra änden och det var en stor avdelning märkte jag. Som vanligt var jag nyfiken och tittade mig runt så mycket jag kunde. En av sköterskorna frågade mig om jag var nyfiken och jag svarade ja. Vid förra operationen när jag nyfiket tittade mig runt var det en som bestämde sig för att det tydde på att jag var uppjagad och gav mig en dos av något som gjorde att jag försvann helt. Så hennes fråga skrämde mig en smula och jag sade med eftertryck att de absolut inte fick ge mig något som jag inte var beredd på och visste vad det var! Jag berättade varför och de var väldigt förstående.

Inne i operationssalen (som för övrigt inte alls ser lika imponerande ut i verkligheten som det gör på TV) kollade de EKG, blodtryck och puls. Allt såg bra ut och av nyfikenhet frågade jag vad jag hade för puls och fick till svar att den låg på 63. Och så lugn var jag faktiskt. Det kändes väldigt bra. De berättade att de skulle ge mig smärtstillande som jag skulle bli riktigt snurrig av men att de skulle söva mig direkt efter. Snurret kom och det var riktigt läskigt. Är det dags nu frågade jag och de svarade ja. Sedan somnade jag. Och det kändes väldigt bra och respektfullt.

När jag väl vaknade till kände jag nästan ren lycka. Jag mådde inte illa!! Jag hade fått antiemetika redan nere på avdelningen och tydligen fungerade den väldigt bra. Dessutom var jag inte riktigt lika snurrig som jag brukar vara. Så där låg jag på uppvaket med ett stort leende på läpparna mitt i allt dåsande.

Och så fortsatte det. Jag vaknade och var pigg och det gjorde inte speciellt ont. Några timmar senare var jag uppe och kissade med hjälp och vid 8-fikat gick jag tom till lunchrummet för att äta istället för att låta ssk ta in en bricka. Helt otroligt!

Läkaren var inom en sväng och sade att allt hade gått som det skulle. De har alltså förminskat mitt riktiga bröst och piffat till magbröstet. Det tar ca 3 månader innan jag kan se slutresultatet. Jag vet inte hur skall jag kunna vänta, jag är så nyfiken på hur det skall bli! Jag får inte bära tunga saker men annars är det inga direkta restriktioner.

Och dagen efter mådde jag så bra att jag fick åka hem. :-)

torsdag 21 november 2013

Hemma igen!

Nu har jag försökt i flera dagar att skriva på bloggen. Men jag lyckades inte bemästra telefon och inloggningar hit och dit för att klara det och väl hemma så hoppar katten upp för att få uppmärksamhet och råkar hela tiden komma åt avstängningsknappen. Han ligger här bredvid så får se hur länge jag lyckas skriva här innan han blir uttråkad!

Operationen gick bra! Jag mår jättebra. Ofattbart bra faktiskt. Jag var inte heller speciellt nervös. Jag har ont men det funkar med smärtstillande. Jag är så oändligt tacksam.

Jag ser att det är sent och jag känner det. Jag får plita ner min berättelse imorgon istället. Förhoppningsvis utan en distraherande katt vid sidan om. :-)

måndag 18 november 2013

Inläggning och operation

Idag har jag varit på inskrivning och ikväll läggs jag in. Imorgon är det dags för nästa del i Skära-i-Inger men jag är faktiskt inte direkt orolig. Jag vill nog mest att det skall vara över och komma hem och klappa katterna igen! Eller så kommer oron med full kraft när jag väl ligger där. Det är dock alltid jobbigt att komma till mottagningen för den ligger mittemot onkologens mottagning och precis vid sidan om plastikavdelningen där jag låg efter mastektomin. Det är mycket som har hänt mellan dessa tre dörrar och jag är djupt tacksam att jag befinner mig där jag gör idag. Nu är jag i slutet av detta kapitel i min livsbok. Så, imorgon klockan 10 kör vi. Skänk mig gärna en tanke.

Snurrätande

Ett tag nu har mitt snurrätande varit sämre igen och jag blir lika förtvivlad varje morgon när jag vaknar och/eller inser det. Ibland kommer jag ihåg det och ibland ser jag resterna efter det. Jag har inte varit så sötsugen på ett tag och därför inte haft godis hemma. Men det spelar ingen roll. Jag äter vad som helst vid det snurret. Ost har det varit nu, i stora mängder.

För vem som helst låter det här sjukt konstigt antar jag och man kan nog lätt tänka att varför låter man bara inte bli att äta? Men hjärnan funkar inte. Ärligt talat tror jag att frontalloben som är den rationella delen av hjärnan har somnat och att en äldre del av hjärnan tagit över. En del som det inte riktigt går att resonera med.

Eller så är det en del av mig som passar på och rättfärdigar hetsätandet med att jag blir snurrig av medicinen. Det ÄR ju så men jag vet inte hur jag hade varit om jag inte hade haft ätstörningen i bagaget. Snurrätandet hade kanske varit lite annorlunda? Jag vet inte om smaklökarna trubbas av eller om de blir skarpare för allting är bara så fantastiskt gott och jag kan bara inte sluta. Jag har provat samma smakkombinationer i vaket tillstånd och det är inte alltid en höjdare.

Detta har lett till att jag är rädd när jag skall lägga mig. Rädd att jag skall snurra loss igen. Det spelar ingen roll att jag går och lägger mig direkt när jag tagit medicinen. Numera går jag upp och äter, något som var otänkbart förr i världen. Då spelade det ingen roll hur sugen eller hungrig jag var för hade jag borstat tänderna så blev det inget mer ätande den dagen.

Vet inte hur mycket snurr det var när jag skrev denna texten men jag lyckades inte publicera den i alla fall! Jag är glad och tacksam för att jag har sluppit snurrätandet tre dagar i rad! Och ikväll ligger jag på sjukhus och med tanke på vad de brukar servera är jag väldigt övertygad om att jag inte kommer att snurrhetsäta ikväll! ;-)

onsdag 13 november 2013

Minne

Jag tänker ofta på dig kära blogg och vad jag skall skriva här. Men väl sittandes här framför datorn så blir det liksom tomt. Då har jag inget som helst minne av alla de finurliga, roliga och tänkvärda inlägg som jag formulerat i hjärnan. Lika tomt blir det i bloggen...

Fasadarbete

Hela mitt hem är inplastat. Jag har en genomgående lägenhet men den är inplastad på båda fasaderna och det är mörkt. Som om november inte hade varit mörk nog redan innan. Men det kommer att bli färdigt fortare än jag anar och tänk så fint det kommer att bli.

Likadant med mig. Fasadarbetet är igång. Min kropp är under läkning och på tisdag är det dags för nästa steg, nästa operation. Jag vet inte riktigt hur jag tänker på det för jag undviker ärligt talat att göra det. Dels för att jag inte orkar oroa mig men dels för att jag tränar på att känna tillit och släppa kontrollen. Det kanske också blir mörkt ett litet tag men det kommer att bli bra. Allt blir bra.

tisdag 5 november 2013

Dags för nästa op

Idag om två veckor har jag förhoppningsvis vaknat och är pigg efter operationen. Jag har strutsat ganska mycket, jag orkar inte riktigt tänka på det. Men jag tänker att det omöjligen kan bli lika jobbigt som förra gången.

Omedelbart när jag fick kallelsen började jag tänka på allt jag behövde göra, alla jag ville veta. Jag tänkte först boka en tid hos läkaren där han kunde berätta allt vad han skulle göra i detalj.

Men efter någon dag tänkte jag på vad instruktören på yogakursen säger. Jag skall släppa kontrollen, jag måste inte veta allt. Så denna gången har jag bestämt mig för att utgå ifrån att allting kommer att bli bra.Det kommer inte vara så stort, det kommer inte att göra så ont, jag behöver inte vara där så länge och mindre restriktioner och mindre smärt- Jag kommer också att återhämta mig snabbt!
Jag tränar på att släppa kontrollen och inte tänka mig genom allt!

Och jag kommer att bli fantastiskt snygg! :-)

tisdag 22 oktober 2013

Överdoserat

På gårdagskvällen fick jag en jobbig huvudvärk. Jag känner igen den. Den smyger på mig sakta under kvällen och exploderar sedan till migrän under natten. Så även denna gången. Men denna natten hade jag lite svårt att hantera den, jag fick lite panik över smärtan. Så jag tog pilla efter pilla, smärtstillande och sovtabletter tills jag insåg att jag nog inte borde ta fler. Jag var helt yr och snurrig men hade lika ont i huvudet och kunde ändå inte sova. Ett tag var jag lite orolig och tänkte ringa en kompis men äsch, så många var det inte tänkte jag. Kanske inte så många så det skulle skada mig men jag är helt konstig och darrig i kroppen, har svårt att hålla balans. Så nu vet jag på ett ungefär hur många som är för många.

måndag 21 oktober 2013

Uni, FK och AF

Jag blir GALEN på att försöka få ihop något! Just nu är jag fullständigt skitarg så jag håller på att explodera. Jag minimerades för många år sedan till en liten schackpjäs som min arbetsplats kunde flytta runt som de ville. Förslagsvis utanför brädet till en undanskymd plats. Jag får kämpa med näbbar och klor för att något skall hända, helst då något som är bra för mig vilket inte har varit det lättaste. Möten, papper, mail, telefonsamtal och att försöka ta reda på saker som jag inte vet existerar är ganska jobbigt att behöva hålla på med hela tiden. Det finns liksom en anledning till att jag är sjukskriven.

Idag var det bara en liten pluttsak som jag reagerade på. Jämfört med allt annat de har gjort borde jag kanske inte ens reagerat på det men det blir så uppenbart vad de anser om mig. Tanken på att jag skall arbetsträna på min gamla arbetsplats fast på ett annat ställe har varit på tapeten lääänge. Fast det jäkla skithelsikes soppråttorna på personalavdelningen försöker bara skjuta upp och skjuta upp. Det har de lyckats göra otroligt länge. Och det värsta är att de kommer undan med det. De ruskar lätt undan vad jag säger och ingen annan bryr sig.

Jag var på möte med soppråttorna och min gamla handläggare på AF för en tid sedan. Min nuvarande handläggare hade tydligen semester och min gamla blev inkallad. När jag försökte byta tillbaka till henne i början fick jag beskedet att nej, det går minsann inte. Men nu när det passar det funkar det tydligen hur bra som helst. Jag tycker visserligen att hon är otroligt bra så jag har hellre henne men jag är upprörd över att det är så godtyckligt.

Hon är lite tuffare vilket jag gillar och soppråttorna kunde inte köra sitt vanliga tjafs och förhalningar. Inte på mötet i alla fall men väl efteråt. Jag blev lovad att jag skulle höra något inom en vecka men det tog säkert tre veckor innan jag fick ett kort mail om att det ställe som varit på tapeten angående arbetsträning inte funkade. Sedan har jag inte hört något och det är nästan två månader sedan.

Eftersom jag inte orkar hantera stå med blåslampa i röven på dem längre mailade jag min gamla handläggare (är hon min nya nu?) och frågade om hon kunde ta över blåslampestafettpinnen. Idag fick jag ett svar från henne där hon bifogade ett mejl från soppråttorna angående arbetsträning. Ett mail SOM JAG INTE FÅTT! Det är inte ovanligt, det är ofta kommunikation sker över mitt huvud men just idag blev jag skitarg och så fruktansvärt ledsen över det. Hade jag bott ute på landet hade jag ställt mig och vrålat. Gör jag det här lär väl polisen komma. Det som gör mig extra arg är att det tydligen är ett tag sedan mailet skickades och ingen verkar tycka att det är information som jag borde ta del av.

Hela min kropp och precis allting i mig skriker. Jag befinner mig i en fälla och jag vet inte hur jag skall ta mig ur den. Om jag säger upp mig är jag rädd att fällan skall utvecklas till något om möjligt ännu värre. Vad det nu skulle kunna vara. Kan det egentligen bli värre än vad det är nu?

Min handläggare på FK kan jag inte alls nå, hon har semester i en månad. Så bra för henne, det är viktigt att ta hand om sig och se till så man inte blir utmattad.

söndag 20 oktober 2013

Sista operationen och släppa taget

Jag har börjat att ogilla blå kuvert som indikerar att de kommer från sjukhuset. Eller landstingets logga på vanliga vita kuvert. Det är ju inte så att de kommer med dåliga nyheter, jag vill bara inte bli påmind om allt. Fast jag är ju fortfarande inne i det så det är svårt att undvika.

I förra veckan gjorde jag en mammografi (se bilden).











Jag blev väldigt konfunderad eftersom det bara var ett halvår sedan jag senast genomled denna typ av undersökning (se bilden). Väl i kassan blev jag underrättad om att det var plastikkirurgen som skickat remiss varpå jag insåg att det var inför nästa (och sista!) operationen. Då kunde jag lugna mig.

Jag gick in och satte mig i väntrummet där det redan satt en kvinna. Sköterskan kom ganska omgående och ropade upp ett namn och kvinnan reste sig för att följa med. Jag fick fråga igen för sade hon inte mitt namn? Jovisst var det min tur. Vi tittade lite förvånat på varandra och skrattade lite. Undersökningen (se bilden) gick bra och jag fick sätta mig i väntrummet en stund igen. Då kom ytterligare en kvinna och satte sig. Nu kom det en annan sköterska och hon ropade upp samma namn. Denna gången reste sig den sist anlända kvinnan och följde med. Tre kvinnor från tre olika generationer med samma namn. Det tyckte jag var ganska lustigt!

Efter denna undersökning (se bilden) visste jag om att det skulle komma ytterligare ett brev med en logga på som jag inte var förtjust i så jag har vakat över min postlåda. I fredags hade jag liksom glömt det lite och slappnat av och då kom det!! Kallelsen till operation. Den 19/11 är det dags igen och jag blir lite skakig bara jag tänker på det. Jag hade ju bestämt mig för att vänta till nästa år egentligen. De senaste veckorna hade jag dock börjat tänka annorlunda. Det hade varit skönt att bli färdig och är jag inte starkare nu? Men rädslan är ändå stark. Denna operationen är ju inte lika omfattande men det är ju ett stort stressmoment hela grejen. Bara att sövas tror jag att jag reagerar starkt på. Jag är rädd att min kropp inte återhämtat sig tillräckligt och att jag skall kastas tillbaka och bli så utmattad igen.

Genast tänkte jag att jag skulle se om jag kunde få ett besök hos läkaren innan operationen för att prata genom den igen och för att jag ville att han exakt skulle visa och berätta vad han skulle göra. Men ganska snabbt kom tankarna från yogan...jag behöver inte veta allt, jag behöver inte ha full kontroll på allt. Ibland behöver jag släppa taget och inte tänka så mycket. Det kanske är det som är meningen här?

måndag 30 september 2013

Min mask

Jag har ett tag försökt att hålla uppe min mask. Ni vet den där om att allting är bra och går framåt.
I alla fall.

Så är det inte.
Det är inte bra.

Det är kaos i hela min kropp.
Jag funkar inte.
Jag kan inte.
Jag orkar inte.
Jag vill inte.


torsdag 12 september 2013

Benen full av spring

Idag har jag invigt min nya träningsutstyrsel med en "löprunda" Runda var det men inte så mycket löp! Jag tog det väldigt lugnt, det var mer gång än spring men det var väl planerat för att det skulle fortsätta att vara roligt. Det kändes tungt i kroppen men det kändes samtidigt bra! Inte konstigt om det känns tungt förresten, hur många år sedan var det jag var ute och sprang!? Ärligt talat var jag mer svettig igår i provhytten än idag i spåret. Men det var roligare idag i spåret än igår i provhytten. :-)
Jag är väldigt trött i kroppen, den känns lite obekväm och gör ont. Men det är ju inte konstigt så ovan den är vid spring. Jag är nöjd och glad och tycker att jag var jätteduktig. Och jag hoppas att benen fortsätter att vara fulla av spring!

onsdag 11 september 2013

Träning

Jag har börjat träna! Både vattengympa och yoga finns nu med på mitt schema. Och det känns jättebra! Jag tycker att vattengympa är så roligt, ett stort leende finns hela tiden fastklistrat i mitt ansikte och följer med mig under dagen. Yogan är fantastisk. Det är inte den mest fysiska yogan, tvärtom ingår mycket andlighet i denna kurs. Det är verkligen träning för hela min kropp och mitt sinne. Fokus på mig själv, min kropp, vad jag behöver.

Och idag har jag handlat träningskläder. Dels för yogan och dels för att min kropp känner lust att springa. Hur många år sedan är det sedan jag sprang? Jag har ingen som helst aning! Jag var tvungen att köpa allt. Eller nej, jag var verkligen inte tvungen att köpa allt men jag behövde skor och bh. Och jag ville ha ett par sköna byxor. Jag var helt förvirrad där jag stod och insåg snart att jag skulle behöva mycket hjälp. Det fick jag. Men jag var helt slut efter den långa stunden i provhytten. Speciellt sportbh kräver energi att prova! Jag var tvungen att cykla hem och vila efteråt och tänkte i mitt stilla sinne (som kanske inte alltid är så stilla egentligen) att hur skall jag kunna springa om jag inte ens orkar prova kläder i en timme. Men ärligt talat tror jag nog att klädprovning kan vara jobbigare! Väl hemma tog jag på byxorna och de är så sköna att jag skulle kunna rensa ut en stor del av garderoben. Skorna är faktiskt också sköna men varför måste de ha ränder av neonrosa och neongrönt? Måste de vara så hysteriska? Men de sitter bra och jag ser fram emot invigningen!

lördag 7 september 2013

Väckelse

Eller i alla fall väckning vill jag skriva om idag. Men inte den där tråkiga typen av väckning där högt ljud med hjärtsnörp ingår. Jag vill tala om torsdagens väckning som innebar en mjuk smekning på kinden. Jag tittade förvirrat upp och tittade in i min lille kattpojkes söta ansikte som låg en knapp decimeter från mig, utsträckt på kudden. Han brukar sträcka på sig och sträcka ut tassen för att lägga den på mig vilket han nu hade gjort. Hur gulligt som helst!

Fredagens väckning var lite mindre försiktig. Den innebar lite kill under hakan. När jag tittar upp ser jag att kissen ligger på samma ställe men på andra hållet vilket innebar att när han sträckte ut sig så blev det en annan vinkel.

Idag sov jag ganska gott när jag väcktes på ett brutalt sätt. Någon petade mig på näsan! Jag tittar upp och ser en numera ganska välbekant syn. Japp, lille katten ligger precis intill mig idag också.

Jag ser fram emot morgondagen.

Dagens mat

Blev Ceasarsallad och denna gången på riktigt. Egentligen skulle jag lagat thaikyckling med cashewnötter men när jag tog fram alla ingredienser insåg jag att jag inte hade cashewnötter hemma. Eftersom jag inte kände för thaikyckling utan cashew fick jag revidera mitt val. Och det blev gott ändå.

Gårdagens mat blev spenat- och fetaostfyllda knyten med sallad och det var väldigt smarrigt. Det bästa av det var att jag bjöd en vän som blev extra glad eftersom hon var extra sugen på just spenat.

Sommaren har inte bjudit så mycket hemlagad mat, jag har inte orkat. Det var väl värmen kan jag tänka mig så jag ser fram emot en fin höst med mycket god mat. Får jag till det med ork, städning och organisation kanske jag tom kan bjuda hem någon..någon gång!

Snurrigt eller sant?

Mina senaste inlägg här är skrivna nattetid. För den som är insatt i mina medicinvanor är det inget ovanligt. Jag har kommit ihåg att jag har skrivit men känslorna, tankarna och intensiteten i dem gör mig en smula förvånad. Eller förvirrad? Ja, värken är jobbig men jag uppfattar nog inte den som riktigt lika jobbig dagtid. Eller är det för att jag lyckas distrahera mig?

Jag orkar inte vara uppe och snurra och inte kunna somna längre så jag har börjat ta den andra av min sovmedicin som var mer långtidsverkande. Jag märker effekten direkt, jag sover bättre. Å andra sidan är det medicinen som var sämst för hjärtat och jag märker den effekten också direkt. Eller inbillar jag mig? Kardiologen sade att man inte kände av det men utan att veta hur min qt-tid låg så har jag känt skillnaderna där jag också fått konfirmerat att det först blev sämre och sedan bättre och nästan borta. Jag tar mindre dos än tidigare och jag hoppas att det skall hålla sig borta. Sömn är viktigt! Om inte annat för att slippa snurra!

lördag 31 augusti 2013

7 månader efter DIEP

Det tar allt tid med återhämtningen. Jag har dock börjat med vattengympa denna veckan och det kändes så himla bra. Känslan att kunna kontrollera kroppen och faktiskt kunna lita på den är något som när man förlorar det ger en stor sorg. I alla fall för mig. Jag har haft det till och så i många, många år, dock inte lika handikappande som nu.

Det svåraste just nu är min vänstra sida, höft/ryggdelen. Det låser sig och det gör så otroligt ont. Skall jag resa mig från soffan får jag dra mig upp med hjälp av allt som finns i närheten, sedan får jag smyga längs väggarna för att kunna få stöd och det tar några minuter innan jag helt kan resa mig.

Jag undrar om det är operationen som gjort att det blivit snett. Jag har ju haft stora besvär med min buk, att den är så spänd. Kan det vara så att jag har gått böjd för att minska påfrestningen på buken och därigenom fått till ytterligare en felbalans i kroppen. För tro mig, de är många!!! Jag vet inte om jag skall vara imponerad eller förfärad över det...

Låst

Jag var hos min duktiga sjukgymnast idag och hon skulle fixa till mina låsningar. Det är inget lätt jobb med tanke på att typ hela min kropp består av låsningar. Ända nerifrån fötterna upp till nacken med massor emellan. Fotleder, knä, hela höften är paj, hela ryggraden är stel, samt bröstryggen. Händerna är låsta, armbågarna, axlarna, skuldrorna och nacken.

Hon rycker och sliter och drar och slår och stretchar och trycker och vrider och håller emot grejar. Och det är ofattbart vilken oerhört smärta hon får fram av så enkla medel! Jag ser mig i vanliga fall som ganska smärttålig men några gånger har jag försökt att glida av britsen för att slippa undan. Hon kan det där, hon kommer efter, låter inte mig slippa undan. Fast det är bra. Hon är bra.

Har jag glömt några låsningar? Jag är låst i vissa tankar, känslor och beteenden men det är under arbete :-)

Något som jag däremot är öppen med är ytterdörren för den glömmer jag ofta att låsa. Skönt med lite kontrast.

Suck - kan jag sova nu då!?

tisdag 27 augusti 2013

När skall jag vara frisk igen?

Jag har försökt sova men jag kan inte. En medicin gör att jag inte kan somna, en annan gör att jag kan somna in men vaknar efter några timmar. En medicin gör att jag mår illa och det är nog den som gör att jag inte kan sova nu. Jag känner mig helt konstig i hela kroppen och jag kan därför inte vara stilla.
Vet inte om jag borde äta något eller definitivt INTE äta något. Dricka något kanske...Jag är lite trött på att spy, jag vill inte att det skall gå så långt så därför tar jag bara halva dosen.

Skit, skit, skit för mediciner.
Röda, gula, rosa, vita, blå, runda, fyrkantiga, avlånga, piller, kapslar -> smaka illa, må illa, sover illa.
När skall allting vända? När har jag tänkt att vara frisk igen?

Bra fråga va?

mobbing

En tidigare kollega ringde till mig och föreslog att vi skulle gå ut och käka. Jag gillar henne och vi har alltid roligt. Det tog inte lång tid för mig att bestämma att jag följde med. Det var många år sedan vi jobbade tillsammans men jag ser henne fortfarande henne som en kollega. Hon berättade att hon hade fått ett nytt jobb och att det han varit så dåligt på hennes tidigare arbetsplats. Och så sade hon att hon hade blivit mobbad och pratade om det. Kanhända det var helt fel reaktion i det läget men jag började skratta. Jag blev först helt förfärad men jag tror att det var en lättnadens skratt över att hon nu äntligen kunde förstå hur jag hade haft det på min tid. Hon berättade en himla massa saker och jag förstår verkligen att hon inte mådde bra i det.

Men i slutet på middagen inser jag att hon ännu inte ser det jag fick gå genom som mobbing.Jag vet inte riktigt hur hon kategoriserar det. Det var många saker som hon berättade som jag kunde berätta nästa samma sak om. Jag vet inte ens om hon vet allt! Hon tom använde ordet påstådd eller upplevd om mig och det var spiken i kistan. De kommer aldrig att förstå hur jagad jag var fast de skedde i samma grupp.

Hade hon däremot tagit det till sig och insett att man kanske inte ser allt i en arbetsplats och bekräftat mina tankar och vad som hände så hade det varit en oändlig lättnad för mig. Nu ökades bara stressen. Och de inblandade fortsätter att kunna prata bort det genom att säga att jag var känslig...

Nu skriver jag när jag är ganska smurrig. Får läsa imorgon och se om jag känner igen något! ;-)

måndag 19 augusti 2013

Reservdelar sökes

Trött och ont.
Är jag tjatig?

Jag skulle vilja beställa några reservdelar, tack.

torsdag 15 augusti 2013

Grönt är skönt

Idag på stan var det en som hojtade grönt är skönt efter mig. Det tog någon sekund innan jag hörde vad han sade (nja, ropade) och jag blev förvånad. Inte över hans uppfattningsförmåga, han hade tolkat kulören helt rätt men varför brista ut i lovord? Visserligen är en klädsel i helgrönt (buteljgrön för att vara noga) kanske inte den vanligaste utstyrseln men så annorlunda tyckte jag inte det var. Eller så tyckte han att jag såg ut som en liten tomte! Jag har dock mest roligt åt det, det finns allt värre saker att ropa efter någon. Jag väljer att ta detta positivt, det var givetvis menat som en komplimang! :-)

Dagens lunch

Idag åt jag Ceasarsallad. Det var jättegott.

Fast istället för kyckling så hade jag tonfisk.
Istället för parmesan hade jag fetaost.
Istället för sardelldressingen hade jag avacadoolja.
Istället för romansallad hade jag en blandning med salladssorter.
Och ägg.

Om man skall vara noga var det inte alls en Ceasarsallad. Men det var gott ändå. :-)

måndag 12 augusti 2013

Grattis på min födelsedag!

Idag har jag fått en puss av en get, blivit spilld kaffe på, ätit hallonbröd, rivit ner en hylla på ett café och ätit cheesecake som inte var god (eller var den det?)

Med andra ord en fin födelsedag! :-)

torsdag 8 augusti 2013

Årsdag

Idag för fyra år sedan inleddes min cytostatikabehandling. Trodde jag. Jag fick inte riktigt ihop det för jag var säker på att det var den 8:e augusti och att det var 5 dagar innan min födelsedag. Det har dock inte stämt och idag förstod jag varför när jag kollade i mina tidigare inlägg. Det var den 7:e jag startade! Å ena sidan känns det lite dumt att fortfarande hålla reda på årsdagarna. Å andra sidan känns det väldigt bra att jag inte hade koll på vilken som var rätt dag.

Inom sorghantering brukar det talas om att man skall ta sig genom ett år innan sorgen börjar avta. En jul, en födelsedag, en midsommar, en påsk...osv. Det har tydligen inte gällt för mig gällande cancern. Här är jag den fjärde årsdagen senare (nästan) och har fortfarande koll (nästan). Men det börjar avta. Det finns en hel del sorg kvar men jag läker, både inuti och utanpå. Tiden läker och rekonstruktionen har också gjort sitt till i läkningsprocessen. Jag hade hört andra prata om det men eftersom det stora för mig inte var förlusten av brösten trodde jag inte att det skulle påverka mig så mycket att få ett nytt ditsatt! Men det har det nog faktiskt gjort.

torsdag 1 augusti 2013

Masochist med fibromyalgi?

Denna dag har varit riktigt besvärlig värkmässigt sett. På något sätt har jag nog tänkt mig att det finns en maxgräns men min kropp är så finurlig att den hittar vägar att komma undan det hela tiden. Smärtan hittar nya vägar. Jag kommer att tänka på en sak jag skrev för ett antal år sedan - kroppen gör ont på ett obehagligt sätt. Det var inte förrän orden var ute ur mig som jag reagerade över vad jag hade skrivit. Man kanske kan tycka att all smärta är obehaglig, om man nu inte är masochist det vill säga. Fast en masochist med exempelvis whiplashskada eller fibromyalgi, hur funkar det? Är all smärta för en masochist positiv? Och är all smärta för andra människor negativ? Den vanliga smärtan är för mig inte nödvändigtvis obehaglig då det är så välbekant. Det är när den breddar sig och tar steg utanför det normala eller när den ändrar karaktär som det gör ont på ett obehagligt sätt.

tisdag 30 juli 2013

DIEP - 6 månader senare

Idag är det 6 månader sedan jag fick min DIEP rekonstruktion. Vad konstig tiden är! Det känns ju som att det var jättelänge sedan. Samtidigt känns det som att det inte var det! Jag har lite svårt att tänka på hur det var den dagen. Det var verkligen fruktansvärt. Det fanns givetvis bra saker också, framför allt att jag faktiskt fick denna operationen - det är faktiskt inte alla som vill ha den som får den. Det var inte självklart att jag skulle få den eftersom den då jag inte är strålbehandlad. Har du fått strålning är huden vanligtvis skadad och därmed inte lika elastisk och då är det svårt att sätta in en expanderprotes. Det var illamående, värk, stramt, svullet, spänt, jag hade svårt att äta, svårt att sova, svårt att ligga på rygg och framför allt svårt att ringa på hjälp fast jag behövde det!

Först nu, efter 6 månader, kan jag känna mig hyfsat nöjd. Jag vet inte om jag kan säga att det var värt det än. Hade jag vetat vad det skulle innebära hade jag absolut inte gjort det nu. Kanske när jag var starkare och inte behövde lika lång återhämtning. Men nu kan jag känna glädje av att jag har ett bröst. Och att det faktiskt ÄR ett bröst, att se det som ett bröst och inte bara en flyttad mage. Med kläder på kan man inte se någon skillnad. Jag får nog säga att mitt gamla bröst var snyggare utan kläder men detta kommer att bli bra. Det är redan bra. Det läker fint, ärren är smala och jag har fått höra att det har fått väldigt fin form. Jag ser mer skavankerna men efter mitt besök hos ssk på plastik ser jag mer det positiva. Fast snarare är det så att hon lugnade min fulrädsla.

Jag är nöjd med den naturliga rörelsen. När jag rör mig så rör det sig, precis som det skall! Jag blev väldigt förvånad över att jag reagerade så kraftigt på det. Det var inte en grej jag hade kunnat förutse, att jag skulle sakna gunget liksom. Tidigare tänkte jag inte ens på att jag hade ett gung!

Men nu gungar jag igen! :-)

fredag 26 juli 2013

Semstertider

Jag har i över två timmar förgäves försökt få tag i någon på antingen lönekontoret eller personalavdelningen på min arbetsplats. Nu ger jag upp och sticker ner och badar istället.

torsdag 25 juli 2013

Plastikkoll

På tisdag är det 6 månader sedan min DIEP operation. Idag var jag på plastik och kollade det. Jag har egentligen redan fått den "riktiga" kollen av läkaren för ungefär en månad sedan. Men då var jag mest upptagen med att bara hålla mig uppe så när han frågade om jag var nöjd så tog han mig på sängen och han fick nog inget riktigt svar. Han är en kombination av kirurgisk kompetens med inslag av social inkompetens. Vissa saker jag säger tar han på allvar, andra saker avfärdar han. Jag antar att det mest har att göra med vad som ingår i hans uppfattning om vad som är viktigt.

Efteråt började jag fundera på huruvida jag var nöjd. Det var jag inte. Läkaren vill jag dock inte träffa så mycket i vaket tillstånd. Skall han klämma mig på brösten får han göra det när jag sover. Istället bokade jag tid hos ssk som jag haft kontakt med under hela tiden och som jag tycker är ganska bra. Hon sade att jag läker bra, ärret är smalt och fint. Formen på bröstet tyckte hon också var väldigt fint och det var tydligen inte så lätt att få till. Bredden på det skall rättas till. Hon sade att man antingen kunde skära bort det eller fettsuga. Hårdheten och gropigheten är bara olika läkningstid.

Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig inför operationen men givetvis hoppades jag ju på att jag skulle få ett tjusigt bröst. Tom två tjusiga bröst i slutändan! Jag är dock nöjd med hur det rör sig, hur naturligt det ser ut klätt. Med kläder på syns det ingen skillnad om man inte granskar det oerhört noga. Med kläder av har jag en hel del att acceptera, det mesta sitter i mina egna tankar. Bröstet är nog finare än vad jag tänker själv. Och näsan, benen, höfterna...;-)

Bukspändheten sade hon inget om. Läkaren sade när jag skrevs hem att jag kunde vänta mig att det var spänd i ca en månad. Nu har det gått ett halvår och jag behöver fortfarande använda gördeln ibland. Dock är det bättre. Jag får väl inse som så många gånger tidigare att jag inte kan förlita mig på vad som är normalt. Min kropp tar sin egen väg och sin egen tid till det.

Jag har fixat brösten och fått en tummy tuck och eventuellt skall jag fettsugas. Jag får nästan en bimbobild av mig själv!

Nu skall jag gå och lägga mig. Jag kommer att sända tacksamma böner över att min kropp fungerar så bra som den gör. Ingenting är självklart.

onsdag 17 juli 2013

Krampkropp

Idag (för det mesta?) var min kropp riktigt utmattad. Jag känner det på många sätt men ett tydligt är när jag får ryckningar och idag har jag även haft en hel del muskelkramper. Med Tamoxifen kom även kramper men det handlade mest om vaderna. Idag fick jag på ett konstigt ställe tyckte jag, höger sida av magen. Eftersom buken är så spänd var det svårt att stå rakt och försöka stretcha ut muskeln och det gjorde rent helvetiskt ont, jag skrek faktiskt av smärtan. Det sög så mycket kraft att jag var nära att svimma, det bara snurrade. Jag var tvungen att lägga mig och gudskelov så försvann det då.

Ikväll var jag på prova på qigong. Jag gick efter en kvart, det funkade inte på min kropp. Eller så var det bara fel dag. Jag mådde illa, var på väg att få kramp i skuldrorna och jag kände hur händerna domnade bort. Och på så sätt sade jag ja lite mer till mig själv. Att dels lyssna på min kropp men också att agera i enlighet med vad den behöver. För det räcker ju inte att lyssna på den, jag hade ju kunnat stå kvar på qigongen och känt och hört min kropp skrika men ändå fortsatt. Det är så jag gjorde tidigare. Detta är bra träning för mig, ja till Inger. :-)

Väl hemma är det bara de vanliga tå och vadkramperna som jag försöker mota.

Annars började dagen tidigt med ett besök hos läkaren som förlängde min sjukskrivning. Han ville också höja dosen på en medicin. Jag vet inte om jag vågar det med tanke på att mitt hjärta påverkades av den. Han skrev en remiss till kardiologen för att monitorera mig men nu när jag tänkt på det mer tycker jag inte det räcker att eventuella hjärtproblem upptäcks, jag vill inte ha problemen alls!

Eftersom jag var uppe i tid så åt jag i tid och det fanns plats för en välbehövlig vila. Trots det var alltså qigongen för mycket men det berodde nog mer på min kropps skick än på själva träningen. Och även om jag är väldigt trött nu och skall gå och lägga mig så är jag nöjd med dagen för jag har fått in både mat, vila och rörelse på ett bra sätt. :-)



tisdag 16 juli 2013

Snurr och snöpning

Jag undrar vad jag gjorde igår kväll då jag vaknade idag med en bula precis vid hårfästet. Denna gången har jag inget som helst minne av vad jag gjorde, jag brukar ju ändå komma ihåg något! Ingen tid att fundera dock för jag skulle iväg med min hankatt för kastrering. Det har känts jättejobbigt men jag har inte riktigt fattat varför. Han har ju gjort sitt. Fem dräktiga honor, varav en tyvärr förlorade sina men det blev ändå 20 småttingar om jag har räknat rätt. Idag kom jag på varför. Det har inte så väldigt mycket med honom att göra så mycket som med mig själv! Att se honom bli sövd och bli opererad även om det var en väldigt enkel, snabb och lindrig operation påminde mig själv om mina egna besök i sjukvården. När jag såg honom somna och sedan ligga helt utslagen fram tills att han började klippa med ögonen och kämpa för att vakna, försöka stå upp, inte kunna fokusera för han är så trött så han skelar - det var jobbigt att se. Det finns en del ångest kvar märker jag. Jag klarar inte att tänka på exempelvis operationerna, cytobehandlingarna, CT undersökningen där jag krampade eller svimningarna/krampandet. Det är ju länge sedan och jag borde ha kommit över det. Samtidigt är jag inte helt förvånad över det eftersom jag hade få möjligheter att ventilera det och bara tystades hemma. Alltså har jag mest tryckt ner mina tankar och känslor och de poppar upp nu.

Men lillkatten mår bra. Vilken otrolig återhämtning! Från vingel och skelögdhet trötthet till att springa fram och tillbaka för bara några timmar sedan. Veterinären sade att han skulle vara vinglig imorgon men allt verkar vara borta redan nu. Det är bra för då kan jag göra annat imorgon, som att tvätta de 2 filtar, 4 handdukar, byxor, soffa, matta och golv som han har kissat och kräkt ner, lillplutten.

Fast morgondagen börjar med ett besök hos min läkare. Jag vill verkligen inte dit, jag känner närmast panik inför läkarbesök numera. Det hjälper inte ens att han är en av de bättre läkarna jag har träffat genom åren, jag har träffat en del så jag har att jämföra med! ;-)

Nu lägger jag mig men utan snurr, tack!

måndag 15 juli 2013

Nej till loppis, ja till Inger

I lördags hade vi gårdsloppis här i huset. Jag har så mycket grejer så det är något som jag funderat på att organisera själv. Dock har jag inte haft någon energi till det så det var perfekt när mina trevliga grannar anordnade allt! Det har dock känts motigt hela veckan. Blotta tanken på allt arbete och att stå och sälja fick det att krypa i kroppen på mig. Jag snuddade vid tanken på om jag skulle göra det oerhörda, att strunta i det. Men samtidigt var det en bra chans att få iväg lite prylar och frigöra lite plats på ett enkelt sätt. Så jag tryckte ner den där obehagskänslan och körde på. På samma sätt som jag gjort så många gånger förut. Men denna gången var jag väl medveten om att jag gjorde våld på mig själv och att jag inte mådde bra i det.

Jag somnade sent fredag kväll och vaknade tidigt lördag morgon. Väl utvilad (not) inför dagens vedermödor. Det var lika bra att gå upp och börja fixa tänkte jag och tur var väl det för förberedelserna tog betydligt längre tid än vad jag trodde.

Vid 11 öppnades portarna och folket strömmade in. Nja, kanske bara lite. Ingen verkade intresserade av mitt vilket till största delen bestod av Noa Noa kläder. Till slut kom det en kvinna som ville prova. Passande nog hade jag tagit med mig en provspegel och hon tog den för att kunna prova nära sina barn. Det förstår jag mycket väl. Det jag INTE förstår är hur hon tyckte att spegeln skulle kunna stå i en stol med mellanrum som var mer än dubbelt så breda som spegeln. Jag hörde ett krasch följt av ett ojdå. NEJ! Inte min fina 50-talsspegeln!!! Jag kunde inte titta på henne, jag kunde inte prata med henne. Jag bara hämtade spegeln och gick och slängde den direkt så att ingen skulle skära sig på den. Det var dumt att ha med den, sådana saker kan ju hända. Men det var fel dag och fel spegel.

Jag fattade ett beslut och så fort hon hade gått började jag packa ihop. Jag tänkte inte utsätta mig för detta längre. Jag slängde ihop allt och bar upp det till lägenheten. Lådorna ställde jag bara in, ingen ordning, ingen uppackning, jag ville bara därifrån.

Istället cyklade jag och köpte hämtmat och stack ner till stranden. Väldigt varm efter allt bärande och cyklingen gick jag och tog ett dopp direkt. Åh, vad härligt!! Det gjorde inte ens något att jag hade glömt en penna så jag kunde lösa korsord.

Och jag funderade. Det kanske behövdes att min fina spegel skulle gå sönder för att jag skulle bryta något som inte kändes bra. I annat fall hade jag troligtvis stannat kvar och inte lyssnat på mig själv utan bara tryckt ner alla tankar och känslor.

Så det blev ett nej till loppisen för att istället säga ja till Inger. :-)
Och det är jag väldigt glad över!

tisdag 9 juli 2013

Yogalugn

För andra året i rad har jag testat att köra yoga på stranden och det är alldeles ljuvligt. Det är My Spirit Yoga som håller i det och de är otroligt duktiga. Jag mår alltid bra efter yoga. Jag känner mig gladare, mer avslappnad och det fungerar dessutom smärtlindrande. Hur mycket bättre kan det bli? Efter denna dagen behövde jag verkligen det! Jag har velat börja där i ett år men det har varit fullt upp med annat. Första terminen hade jag fullt upp med den konstiga smärtkursen och denna terminen har jag ju inte kunnat röra mig så mycket. Men nästa termin har jag minsann  tänkt att börja vilket väl blir i augusti, september någon gång. Det var bara det att jag idag kom på att det är ju ungefär då nästa operation är planerad....

Ett sista farväl

Nej, inte från mig.

Jag fick ett sms tidigt på morgonen som innehöll detta och ja, det var den värsta sortens. Hon hade tagit sömntabletter och ville inte leva längre. Detta är en person som jag inte känner så väl så jag har inte alla uppgifter om henne, jag vet inte var hon bor. Jag ringde polisen direkt som faktiskt kunde få fram hennes personuppgifter baserat på den lilla information jag hade. Jag var hyfsat lugn när jag ringde men nu sitter jag och darrar och gråter. Herre min gud, jag ber dig, låt henne leva!

Edit:
Jag har pratat med henne nu! Jag fattade inte riktigt vad som hade hänt men hon är hos sin mamma och förhållandevis ok just nu. Vi skall träffas så fort hon kan. Hon hade blivit chockad när polisen kom. 

fredag 5 juli 2013

Snurrpyssel, var är du?

Detta är mitt 1000:e inlägg. Då borde jag ju skrivit om något riktigt roligt och spännande. Vilken tur att jag gör just det. ;-)

Jag har tidigare skrivit och berättat en del om mitt kvällssnurr. Ibland snurräter jag, ibland snurrpysslar jag och ibland snurrar jag till det på andra överraskande sätt. Den överraskande delen är att jag oftast inte kommer ihåg vad jag gör utan jag får små överraskningar när jag kommer upp på morgonen. De bästa överraskningarna är när jag har diskat men det är sällan jag gör det mitt i snurret. Jag vill göra roliga saker som att vaxa benen eller pyssla. Jag gör säkert andra roliga saker också men det kommer jag ju inte ihåg!

Ibland har jag ett vagt minne av något. Som idag. Jag vet att jag målade igår. Och idag när jag kom upp var jag väldigt nyfiken på hur det blev. Grejen är bara att jag inte kan hitta det!! Jag lade säkert undan det på ett bra ställe så att det skulle torka utan kattinblandning. Det har det nog gjort.Jag tror det är jättetorrt nu.

Jag skulle egentligen städa idag eftersom jag får besök imorgon av en god vän jag inte träffat på länge. Men jag har inte tid att städa, jag letar snurrpyssel istället.

lördag 29 juni 2013

Tystnad

Tack för att ni skriver att ni vill fortsätta läsa. Det gör mig väldigt glad. Jag har funderat på varför jag skriver så lite numera. Och jag har kommit fram till att jag helt enkelt fortfarande är i dåligt skick och det har jag svårt att berätta om för jag är rädd att vara tråkig och jobbig. Jag orkar inte så mycket. Jag gör inte så mycket (även om jag säkert gör mycket mer än vad jag faktiskt tror!) Och jag är rädd. Rädd att jag aldrig skall ta mig ur detta energilösa hål. Jag vill inte simma i en pöl av trötthet och värk längre.

måndag 24 juni 2013

Dagens smörj

På Vidarkliniken fick vi insmörjningar varje dag, det var ljuvligt. Jag förkortade det till smörj, så vi fick alltså smörj varje dag. Och riktig smörj var länge sedan jag fick nu. Jag är fri, jag är tacksam och lycklig över det. Aldrig mer den typen av smörj, inte någon typ av smörj heller. Det finns ju tyvärr många olika sorters smörj och kontrollbehov.

Från ett smörj till ett annat.
Mina kvällar fotsätter med smörj men de ges av mig själv så jag känner mig ganska säker :-)
Jag smörjer in med olja mot torrsprickor, aj. Andra sprickor smörjs in med annat kräm. Fötterna smörjs in pga neuropatin med solum eller arnika/formika. Jag får alltid massa blåmärken och då skall tydligen arnika kräm funka mot det också så jag provar. Kattens ordentliga klösning duttar jag med desinficering (kan inte stava just nu(7. Benen smörjer jag in med arnika/coppar olja för att buken och ärren skall bli mjukare, får se hur det går. Undrar om jag har glömt något viktigt...Ansiktet får också en smörj såklart och händerna får på köpet. Hela jag är alltså insmord och go nu! :-)

Dagens lunch

Dagens lunch blev lövbiff på ett mycket gott sätt. Strimlad lövbiff tillsammans med champinjoner, lök, körsbärstomater, dijonsenap, koriander, grädde och creme fraiche och en massa krydderier.
Det passade kanske egentligen inte till men jag var så sugen på råstekt potatis. Det var såå gott!

Efterrätten skulle vara jordgubbar men jag åt flera under tiden jag lagade mat så det blev inget. Och senare ikväll när jag var lite hungrig tog jag inte heller jordgubbarna utan kex och ost. Nu är jag medicinsnurrig och skall lägga mig innan det börjar märkas väldigt tydligt! Det får bli jordgubbar en masse imorgon istället! :-)

måndag 17 juni 2013

Dagens mat

Dagens frukost bestod av rågruta med lite smör på, skivad avokado, keso och tomat på, med citronpeppar. Det är så himla mumsigt!!! Ett stooort glas mjölk till detta.

Lunchen bestd av värmd mat. Thaiinspirerad grya med kokosmjölk och tärnad lax. Jättegott. Extra godare blev det när jag kom på att jag hade lite räkchips som jag kunde ha till!.

Ikväll var jag lite hunrgig igen. Jag lade en bit tortilla på stekpannan och hällde på massa gott. Basilika, heta korvar, körsbärstomtar, västerbottenost. Viker serdan ihop det, mycket gott. Serverade med stor sallad, mums.

Mellanmål med dex och ost. Jag har blvi6i alldeles galen i ost.

4 års tuttkoll

Vilken tur att jag igår kväll bläddrade fram till denna vecka i kalendern. Jag var helt säker på att jag hade läkartid nästa vecka men det var alltså idag. Det som jag trodde skulle vara en ganska tom dag blev plötsligt helt späckad!

Klockan 11 hade jag tid på onkologen men det kändes inte så farligt. Jag har varit där ganska många gånger och det är liksom avdramatiserat nu. Trodde jag. För när jag kom fram ser jag att det är ombyggnation och att onkologen för tillfället är nerflyttat till strålningen. Där har jag iofs aldrig varit men det var okänd mark och väldigt cancerförknippat. Till min förvåning kände jag hur hjärtat började bulta och hur stressad jag blev. Bara av att det var på ett annat ställe! Ett riktigt deprimerande ställe dock, ungefär lika hemskt som kardiologen - båda avdelningen ligger i källaren.

Som tur var så fick jag träffa en väldigt trevlig läkare. En ung kvinna, väldigt ung! Faktum att hon såg så ung ut att jag funderade på hur hon kunde jobba där. Men jag utgick ifrån att både hon och jag var på rätt ställe och sade inget! ;-) Dessutom antog jag att hon var utled på att höra hur ung hon såg ut. Jag bestämde mig för att bedöma hennes bemötande och kunskap istället. Det hoppas jag väl iofs att jag oftast gör men det är inte alltid som det är så tydligt. Hon visade empati och gav mig tid och lyssnade på mig och hon var mänsklig, vi kunde tom skämta och hon fick låna min penna eftersom hon inte lyckades hitta någon i röran. Hon var försiktig i undersökningarna och det var helt ok. Ibland kan det kännas väldigt mysko att sitta där med brösten i vädret med någon som skall peta och klämma på allt. Men det gick bra, allt såg bra ut och andning, mage, hjärta och lungor såg bra ut. Inga avvikande lymfkörtlar. Jag ställde några frågor som jag hade hört när jag var på Vidarkliniken om att det skulle finnas en typ av massage som är till för att tillbaka känsel efter operation. DET fick hon hemskt gärna kolla upp!

Efterssom jag totalkt hade glömt denna tiden ahde jaginte tagit blod som jag skulle gjort i förraveckan men jag gjorde det nu stället. In på blodcentralen och som tur var det inte så lång kö. Jag sätter mig alltid allra längst bort för att slippa baciller och snor men idag var det en som hade tagit min plat! Men han blev inkallad så jag fick min plats ändå!

Mitt schampo var slut och mitt hår har blivit riktigt risigt av det så jag bestämde mig för att köpa en nytt men jag blev helt förvirrad när hon började prata om vad allt gör och det och denna och längder och håret på skallen och känslig hårbotten och allt vad det var. Till slut bad jag bara henne att peka ut två som är bra så köper jag dem., Säkert lite dyrare sätt att handla på men jag höll på att vissna. Men innan jag kunde betala var jag tuvngen atyy hämta ut pengar efterwom de hade prob.m meedd avsläasren så jag fikc ta ut pengar för att köpa.

På vägen slank jag inom apoteket för att göra en beställning på iscador, men det gick ganska snabb6. Sen vet jag ingenting om hu8r lång tid det tar innan den kommer. Jag var ihnom Lindex också men allt såg bara tråkigt ut när de byggde om där också. GHar insett att jag nog behöver skalffa lite nya underkläder och sockar, strumppior.

Halvett skulle sotaren komma för att gå upp på en stege och dutta lite. Han gjorde säkrt mytckrt mer faktisktQ Sedan fick han grannes nyckel för att kunna göra det där. Sedan kom han tillbaka med den .

Efter det var klokcna 13.30 och då var det dags för möte med hmetjänst, handlägaren. Hon är  jättetrevig, jätterar oc omtänksam. Men jag vill ju bara att jag skall bli bättre så jag kan ta han om mig själv.Hon var inte där så länge. Jag bjöd henne på hemlagad citron och lime lemonad men hon verkade inte gilla det så mycket! Men JAG gör! :-)

När hon gick kunde jag vila lite, jag låg i soffan halva dagen. Jag var så himla trött. Det var nog faktiskt för myket grejer för mig idfag. Till på köpet skulle grannen hämta sina nycklar och vi bleg båda nyfikna på hur bor du så vi kan fram och tillbaka ch inspekterade våra lägenheter. Det var r9oligt

fredag 14 juni 2013

Depr....

Jag är inte depraverad, jag är depriverad vilket hade kunnat göra mig deprimerad! ;-)

Kategorin svårförstådda inlägg.

Hemma!

Nu är jag hemma igen!
Än en gång häpnas jag över hur fantastiskt det är på Vidarkliniken. Den mest fantastiska personal, godaste maten, vackraste omgivningarna och goaste medpatienterna. Väldigt värdefullt. Trots allt detta kom jag inte hem piggpigg som jag hade hoppats på. Tvärtom insåg jag hur sliten jag var eller rättare sagt hur svårt det är att hitta återhämtning. Det däremot fick jag träna på och jag tror nog att jag lärde mig en del om det. :-)

söndag 19 maj 2013

Lyckligt lottad!

Imorgon åker jag ånyo till Vidarkliniken för tre veckors vistelse. Jag känner mig väldigt tacksam och lyckligt lottad för denna möjlighet och det är något jag verkligen behöver. Styrka och energi! :-)

onsdag 15 maj 2013

Uppdateringar?

Det har varit dåligt med uppdateringar på sistone. Jag fokuserar på att försöka återhämta mig och läka kroppen. Hjärnan vill mer än vad resten av kroppen orkar. Så har det varit i ganska många år så jag tycker att jag borde ha lärt mig vid det här laget. Men det har jag alltså inte, jag fullkomligt avskyr att vara stilla så jag gör hela tiden mer än vad jag orkar. Nästan hela tiden. Häromdagen tog jag en tupplur, hurra för mig. Det är inte så att jag får kämpa för att hålla mig igång. Tvärtom får jag jobba mot att inte vara så aktiv så jag kan läka. Men det är svårt. Och när hela kroppen är trött påverkas givetvis hjärnan också och jag har svårt att hålla ordning på saker. Minnet är uruselt och även om jag orkar sätta mig vid datorn så funkar oftast inte hjärnan tillräckligt för att skriva ett fungerande inlägg. Idag har jag gjort för mycket och det kommer jag att känna av i flera dagar. Jag har funderat på om jag skall lägga ner bloggen. Den uppdateras inte speciellt ofta och jag vet inte om jag är speciellt intressant att läsa de få inläggen jag gör. En glad nyhet är att jag skall till Vidarkliniken igen. Jag åker på måndag och har ynnesten att få tillbringa tre veckor där. Jag kanske kommer hem pånyttfödd och kan återuppliva bloggen. Vi får väl se.

Fynd

Idag gjorde jag världens fynd. För hela 400 stycken olika piller betalade jag endast 36.85 kronor. Det är ju nästan så man blir lite lycklig. Eller?

torsdag 25 april 2013

Dagens lunch

Pasta med smarrig sås på körsbärstomater, chorizo, vitlök, rödlök samt koriander. Var det verkligen inget mer...nej, men gott var det! Och ja, jag älskar koriander. Har använt det i maten 4 dagar i sträck nu! Det är så gott att gommen gör små volter bara jag tänker på det! Kanske klarar den här kroppen inte av att prova ut gördlar men laga och njuta av mat, det kan jag minsann! :-)

Gördelutprovning och nackspärr

Vanligtvis behöver man inte använda gördel längre, det har ju i alla fall gått 12 veckor. Men min mage är fortfarande enormt spänd emellanåt så jag bör nog fortsätta några veckor till i alla fall. Idag kostade jag på mig en ny gördel. Eftersom jag ändå var i krokarna slank jag inom Lindex för att kolla vad de hade. Fick bra hjälp av en expedit som plockade fram säkert 7-10 gördlar till mig. När den första kom typ till låren tänkt jag att den är alldeles för liten och fick ta i för att få upp den. Men den var inte för liten, det behövdes bara kraft för att dra upp den på plats. Upp och ner med sådär 10 gördlar, phew. När jag var nästan färdig hände det, det högg till i nedre delen av nacken ner mot skuldran. Det kändes som en nackspärr fast inte enbart i nacken. Jag fylldes av olika känslor och tankar. Jag blev både irriterad och ledsen samtidigt som jag tyckte det var både löjligt och komiskt. Klarar den här kroppen inte ens av att prova kläder utan att rasa ihop!

tisdag 23 april 2013

Tass i ögat

På detta något ovanliga sätt inledde jag min dag. Min ena katt har som vana att traska runt min kudde i en timme på morgonen. Eller rättare sagt över den...och över mig. Jag får väja för båda tassar och lilla söta bakdelen, ingetdera vill jag ha i mitt ansikte. Jag ligger vanligast på sidan och det har hänt mer än en gång att hon har trampat mig på näsan vilket både är otrevligt och komiskt samtidigt. Idag var jag kanske lite tröttare så jag inte hann undan, jag vet inte riktigt hur det gick till. Men mitt i kuddtraskandet trampar hon mig alltså rakt i mitt högeröga. Hade det åtminstone varit stängt hade nog inget hänt men hjälp, vilken smärta! Gudskelov att inga klor var inblandade! Detta räckte långt nog och med smärta, lite suddighet och ett blåmärke (som inte är blått utan rött) har jag fått gå med glasögon idag. Vanligtvis har jag glasögon enbart när jag 1. Är sjuk eller 2. Är på väg till sängen. Idag har jag dock fått inblick (pun intended) om att det finns en kategori 3, nämligen tass i ögat.

Dagens och gårdagens lunch

Mumma säger jag bara.

Igår blev det en variant på Ceasarsallad. Jag glömde bacon tyvärr men den var riktigt, riktigt smarrig ändå! Vad duktig jag är! :-)

Idag gjorde jag champinjonsoppa inspirerad av den otroligt goda kyrksoppan i förra veckan. Slängde i koriander både i dag och igår och gah, vad gott det blev! Vad duktig jag är! :-)

Så, vad blir det imorgon. Spänningen är stor. Blir det någon nytt kulinariskt experiment i köket eller blir det kyrklunch istället? Denna veckan bjuds det på fisksoppa. Fast vem vet vad som bjuds här hemma!

Alldeles på tok för sent men jag höll på med ett projekt som ger ordet deadline en helt ny innebörd. Det måste bli färdig imorgon. Men nu gör jag ingen mer nytta idag. Speciellt inte med tanke på att jag börjar snurra nu känner jag. Det är bara några meningar ifrån obegriplighet så jag stannar här för att förskona er. :-)

söndag 21 april 2013

Hårresande

Igår tog jag en spontan dusch. Det var länge sedan jag kunde göra det. Under en tid har jag fått planera det i flera dagar för att jag inte har orkat göra något annat den dagen jag duschar, det har tagit all ork jag hade. Men nu efter mer än 11 veckor kan jag vara friare i mitt duschande vilket de flesta andra efter denna typ av operation verkar ha kunnat göra efter en vecka typ. Jaja, min kropp är som den är. Det är ju bara att hänga med, jag har ju faktiskt inget annat val, jag är ju fast i den! :-)

Idag borde jag tagit en planerad dusch. Jag kanske ropade hej lite för tidigt igår för hårtvätt ingick inte i gårdagens dusch för jag orkade inte. Det hade jag tänkt göra idag. Det orkade jag inte. Så istället blev det till att rufsa till svallet och sätta upp det.

Jag använde varken sjal eller peruk när jag var skallig. Däremot hade jag velat ha snygga ombindningar nu de dagar jag inte orkar fixa håret eller de dagar håret inte vill bli fixat. Jag har köpt några retrohucklen men jag kan inte använda dem. De halkar av eftersom mitt hår är halt och min huvudform tydligen är fel för dem.

Jag stötte på en fd kollega igår, det var lite märkligt. Det måste ha varit sådär 15 år sedan och han kom fram och började prata med mig/stöta på mig precis som om det bara var häromdagen vi sågs. När han frågade om jag gick dit ofta började jag fnissa lite. Och när han frågade vad jag gjorde nuförtiden var jag nära att börja sjunga och/eller skratta högt. Jag orkade inte dra allt så jag sade att jag hade cancer för några år sedan och återhämtade mig. Han såg verkligen chockad ut och så sade han - hårresande. Ja, kanske om jag hade haft hår då! Haha, jag tyckte det var hysteriskt roligt men jag vet inte ens om han fattade det!  




fredag 19 april 2013

Naturligt

Jag har inte sovit naturligt på många år. Lika många år som jag tagit medicinen X. Biverkningar brukar ju ge sig med tiden i vanliga fall men när det gäller min kropp är det sällan vanliga fall. Jag måste ta en insomningstablett, Stilnoct för att somna men den har hör och häpna den märkliga effekten att man vaknar efter några timmar. Så får att kunna fortsätta sova har jag en annan sovtablett, Lergigan. Egentligen är det en antihistamin men man blir dåsig av den vilket passar mig väldigt bra och därför fick jag den utskriven. Tyvärr är den också en av bovarna till mitt förlängda QT-tid och jag var tvungen att sluta med den direkt. Följden är att jag vaknar tidigt varje morgon. Vaknar jag mellan 2 och 4 brukar jag kunna somna om men vaknar jag vid 5 som är det vanligaste är det stört omöjligt. Då går jag upp och gör konstiga saker. Inte lika konstiga saker som jag gör på kvällen men ändå.

Vad gjorde jag då idag? Valnötsfärskost håller jag på med. Jag har blandat filmjölk och gräddfil och värmt det så det flockar sig. Nu skall det rinna av i sådär 3-5 timmar vilket blir ganska lagom. Jag brukar bli trött efter ett tag när jag går upp så tidigt så då är det färdigt när jag går upp!

Tyvärr tror jag inte att jag blir helt nöjd med osten med bara hackade valnötter. Jag hade egentligen velat ha mer smak. Det finns valnötsessens på Essencefabriken i Stockholm men man måste handla för minst 250 kr och dessutom tillkommer postförskottavgift på större summa än vad jag har tänkt handla för. Det verkar vara en alldeles underbar affär att träda in i för någon som mig som har väldigt starka sinnen, bla luktsinnet. Men jag går rådbråka min hjärna för att komma på någon ställföredrädare att skicka dit!

måndag 15 april 2013

Hej

Ja. Det är vad jag vill och orkar skriva idag. Vill mest bara ge ifrån mig ett livstecken.
Hej och hejdå.

onsdag 27 mars 2013

Mitt lilla hjärta och jag

Jag tror inte att jag har berättat vad som hände med mitt hjärta. Vid inskrivningen fick jag ju ta om EKG eftersom de hade sett en förändring på det. Detta gjorde mig lite konfunderad eftersom jag har gjort fyra EKG av helt olika anledningar på bara några år och det är första gången jag har hört något om det. En av gångerna kom remissen från onkologen då jag hade uttryckt viss oro att min andfåddhet, hjärtklappning och trötthet inte blev bättre efter cytostatikabehandlingen. Jag blev skickad på både lungröntgen och EKG men fick faktiskt aldrig besked om resultatet. Det var mycket annat just då och jag utgick ifrån att de skulle höra av sig om det var något avvikande.

Dagen efter operationen kommer kirurgen in till mig och säger att jag omgående måste sluta med två av mina mediciner eftersom de påverkar hjärtat. Jag fick veta att jag hade förlängd QT-tid. De olika topparna och dalarna i ett EKG är benämnt med bokstäverna PQRST och i mitt fall är alltså den sista fasen förlängd. Det är då hjärtat samlar sig efter ett slag inför att slå nästa gång.

Jag hade aldrig hört talas om detta så jag har läst på en del. Det kallas för förlängt QT-syndrom (FQTS) men jag har inte fattat om förlängd QT-tid ÄR samma sak som FQTS eller om det kan ge upphov till det. Tydligen finns det två grundformer, en medfödd och en förvärvad, vanligtvis av mediciner. Den medfödda verkar kunna vara allvarlig och kan i värsta fall leda till död. Den förvärvade står det inte så mycket om så jag antar att den inte är så farlig.

Och om en vecka skall jag till kardiologen för att kolla upp det där med mitt hjärta som säkert inte är så farligt. Semester fram tills dess?


Nu tar jag semester

Jag funderade länge och väl men till slut ringde jag min husläkare för en tid. Med tanke på att jag inte orkar hålla mig uppe långa stunder är jag inte direkt i arbetsfört skick. Jag tvekade med tanke på de nya reglerna, jag visste inte om det var någon idé att be om sjukskrivning. Dessutom är jag rädd att läkaren skall tro att jag är lat. Men det finns inget hellre jag vill än att vara helt frisk och stark och att kunna arbeta igen.

Jag hade en strategi. Jag hade tom en skiss! Men när jag väl satte mig ner hos läkaren försvann allt och jag började storgråta Jag försökte samla mig och förklara hulkandes hur sliten jag är, hur dåligt jag mår. Att det inte är en stor sak utan alla, massa små som har kört slut på mig och att jag behöver vila. Då föreslår läkaren att jag skall ta semester vilket gjorde mig ganska chockad och jag börjar gråta igen. Jag kan inte riktigt sluta och troligtvis för att få iväg mig får jag höra slutklämmen - behöver du prata med någon, vill du ha kontakt med kurator?

Han har alltså inte förstått något av det jag sade utan såg kanske bara gråtandet, vad vet jag hur han tänkte. Man kan gråta av olika skäl. Oftast gråter man väl när man är ledsen men man kan gråta för att man är glad. Man kan gråta när man är arg, när man är rädd och när man är trött! Jag är verkligen inte deprimerad om det nu var det han trodde. Även om jag var ganska gråtig tycker jag nog att jag var väldigt tydlig med vad som var problemet. Att gå till en kurator skulle bara göra mig ännu sämre för det skulle ta ännu mer energi som jag faktiskt inte har! Anledningen till att jag är ledsen är att jag är enormt trött och sliten. Enkelt är att jämföra med när du har feber, inte fanken är du piggelin då! Men titta där hittade jag minsann lite ilska. Då kan jag ju inte vara så dålig.

tisdag 26 mars 2013

Medicinsnurr

Nu är jag mitt inn i medicinsnurroet till fyllo. JKag har ingen aning om vad jag tänker eller skriver eller vad jag menar men något kommer ut från min ahänder ändå.Jag känner mig inte lika eländig och febrgi när jag liksom är hög och det är en skön skänsla att slippa. Eller jo, jag har feber men det känns inte lika jobbigt när alla annat känns konstigt och det bara behvdes ett liteet snurr för att få det i rätt proportiuon.

Nu går och jag lägger mig i mitt jättekalla svorum. That's the way I like it!            

måndag 25 mars 2013

Och sämre

Det räckte inte bara med illamående. Jag kunde inte behålla någon mat på flera dagar på något håll. Till slut insåg jag att jag inte kunde fortsätta ta medicinen. Och när jag är typ så dålig jag kan bli, vad händer då? Jag får värsta förkylningen. Det känns som att jag har feber men det kan vara att jag helt enkelt är så sliten. Det har satt sig på bihålorna vilket jag alltid blir väldigt dålig av. Jag har så ont i kroppen att den enda ställning jag kan inta utan för mycket smärta är liggandes på rygg. Men lägger jag mig på rygg får jag helstopp i nästan vilket ger mig migrän. Dessutom börjar jag hosta som en galning. Det, kan jag lova, är inte skönt i den opererade magen. Jag har nu hostat sedan förra gången jag var förkyld vilket nästan är tre veckor. Min mage är ständigt spänd och det hjälper inte med gördel. Jag har svårt att ha på bh eftersom jag har så ont i skuldran. Jag måste röra mig och stretcha musklerna men jag klarar ju knappt av att hålla mig uppe. Efter frukosten får jag lägga mig igen för en tupplur på typ tre timmar. Jag är glad att jag fortfarande har hjälp från hemtjänst men jag blir lite upprörd när jag inser att det måste ha varit någon av dem som smittat mig eftersom jag varit så dålig att jag inte orkat träffa någon annan. Jag vet att jag gnäller men det är så hemskt att vara fast i en kropp som absolut inte funkar. Det är inte så att jag kan skärpa mig, jag har verkligen inga krafter kvar. Tänk alla gånger tidigare jag sade att jag var trött! Denna hjälplöshet påminner mig om cancern och cytostatikabehandlingen och om hur sjuk jag var då. Allt var ju givetvis mycket mer och mycket jobbigare men själva paniken är samma. Att inte klara mig själv, att inte min egen kropp fungerar för att ta hand om mig själv och att inte kunna göra något mer än det absolut nödvändiga. När jag har mer ork skall jag tänka på hur märklig tiden är och hur mycket jag har av den nu när jag inte vill. Nu vill jag bara att den skall rusa iväg tills jag är frisk och stark igen. När jag var inne i en av den största sorgperioden i mitt liv kommer jag ihåg att jag hörde en sång på radion med titeln "ta mig 1000 dagar härifrån" och den tänker jag på lite då och då. Varje dag, varje timme är plågsam och det är svårt att föreställa sig hur det skulle kunna vara på annat sätt. Tänk om jag hade vetat innan operationen att typ 100 dagar skulle försvinna i dimma. Hade jag mått bättre tänker jag att jag hade kunnat förvalta den här tiden bättre. Men hade jag varit starkare hade jag inte haft den här tiden för då hade jag fyllt den med så mycket annat. Nu kan jag inte fly ifrån mig själv, jag orkar inte. Jag kan inte fly genom att vara social, att fika eller att ringa någon, att läsa, lösa korsord, måla, skapa, städa, fixa inredning, läsa bloggar och allt annat vad jag nu gör i vanliga fall. Förutom när jag sover är jag med mig själv hela tiden. Jag tror det är nyttigt, jag tror jag har mycket värdefullt att lära mig av denna påtvingade retreat (ett riktigt bra uttryck som instiftades av en god vän). Men det är svårt att lära sig saker när det känns som att man har influensa och det drar och spänner i alla möjliga (och omöjliga) muskler samtidigt som att jag ändå inte kan få dessa att samarbeta tillräckligt mycket för att kunna hålla kroppen upprätt. Jag mår illa hela tiden, inte akut utan mer molande. Jag är trög, jag har svårt att formulera mig. Jag tar för ytliga andetag så jag riktigt känner hur kroppen får syrepanik men jag orkar inte ta djupare. Jag är yr och jag snubblar omkring. Om jag väl lägger mig är hela kroppen så utmattad att den rycker och darrar. När jag läste psykologi om inlärning talades det om att man har lättare för att hitta tillbaka till kunskapen om man befinner sig i samma eller liknande förutsättningar och känslor som när man lärde sig. Men jag kan nog stå ut med att inte komma ihåg precis allt jag lärt mig under denna period.

onsdag 20 mars 2013

7 veckor postop

Idag är det 7 veckor sedan de skar i min kropp. Det är bättre men det är fortfarande väldigt tufft. Om jag hade vetat hur tufft det skulle vara så hade jag nog inte gjort operationen. Inte nu och frågan är om jag överhuvudtaget hade valt den. Fast fråga mig om några månader så kanske jag säger en helt annan sak.

Det konstiga är att det var bättre. Smärtan var nästan borta, stramheten var mycket bättre och jag var inte riktigt lika trött. Nästan, men inte riktigt. Och eftersom det var bättre rörde jag mig mer. Det räckte för att det skulle smälla till igen. Jag fick en läskig utbuktning vid bukärret och det började göra ont igen. Dessutom är hela magen utspänd nästan hela tiden igen. Jag har också en punkt vid bröstet som gör ont.

Smärtan i skuldran har kommit tillbaka och det är den jobbiga, sugande typen. Om smärta kan jämföras med ljud så är denna en hög och intensiv variant. Och precis som högt ljud är det väldigt störande.

Eksemet i ansiktet har varit helt sjukt. Jag har sett ut som ett monster och det har svidit, dragit och gjort riktigt ont. Jag fick en annan medicin och efter ca en vecka är det lite bättre. Fast det kan vara skillnad från dag till dag. Ena dagen är det bättre och andra dagen är det sämre så än så länge vågar jag inte hoppa högt. Precis som om jag hade orkat göra det! ;-) Baksidan är att jag känner av biverkningar av den (nähä!?). Jag har ånyo fått klåda över hela kroppen och jag mår väldigt illa. Som det känns nu önskar jag att jag skulle kräkas så illamåendet skulle kunna stillas.

Efter min dusch imorse fick jag gå och lägga mig igen. när jag skulle tejpa ärren tar tejpen slut. Jag vill verkligen göra mitt bästa för att få så fina ärr som möjligt så jag bestämde mig för att dagens kraftansträngning skulle bli en promenad till apoteket. Jag kom knappt upp för trapporna. Allt jag hade på mig och med mig hamnade på golvet och jag hamnade i sängen. Nu lät det där som början till något erotiskt men det var alltså ytterkläderna det handlade om. Två timmar sov jag och jag fick tvinga upp mig för att jag behövde äta. Inte för att jag ville det. Jag mådde så illa att jag inte trodde att jag skulle få ner något. Jag hade inte kunnat laga något men som tur var hade jag något att värma. Och bara jag tänker på mat klöker jag. Konstigt ord. Jag trodde dessutom att det var dialekt men det var det tydligen inte. Tänker jag på ord istället för mat går det bättre. Att vara illamående är en konstant kamp. Jag måste undvika reklam och mat, affärer, människor som äter, viss TV och dofter. Och där måste jag nog sluta skriva.

måndag 4 mars 2013

Extra allt

Idag blir det inget roligt inlägg. Du behöver inte läsa det men jag behöver skriva det.
Jag får vanligtvis lite mer än vad jag har beställt, lite extra av allt. Det finns en speciell sorts panik jag kan känna av att befinna mig i en kropp som inte funkar och den är väldigt jobbig. Är man på gränsen hela tiden till vad man klarar av i form av smärta, energi och annat obehag kan saker som vanligtvis inte påverkar en kan vara det som som får en över gränsen till eländighet. När det inte funkar att varken ligga, sitta eller stå. När jag har svårt att sova men jag är alldeles för trött för att läsa eller titta på TV och inget annat funkar. När jag har haft dagar då jag inte ens har kunnat ringa och prata med någon för det har varit för kaotiskt i kroppen.

Jag fick stresseksem i ansiktet redan i november. Lite kortisonkräm gör nog susen tänkte jag och inledde en kur. Jag är ganska envis och höll på ett tag innan jag insåg att jag nog behövde rådfråga någon. Vid ett läkarbesök om en helt annan grej ställde jag frågan och fick en starkare kortisonkräm utskriven. Den hjälpte bara tillfälligt och under min sjukhusvistelse blev det mycket sämre. För två veckor sedan bestämde jag mig för att jag var tillräckligt bra för att ånyo ta mig till läkare för att se till eksemet och jag fick en annan salva utskriven. Tydligen var kortison helt fel. Det kunde hända att man reagerade på denna salva berättade läkaren men det var bara att hålla upp någon dag så skulle det bli bättre. Tyvärr tog jag honom på orden. Trots att det fullkomligt exploderade i ansiktet fortsatte jag med den. Det sved som eld samtidigt som det kändes som att man stack in nålar i huden. Dessutom såg det ut som att jag hade hånglat med ett sandpapper, jag såg ut som ett monster. Till slut insåg jag att det inte alls skulle vara så och försökte kontakta läkaren. Han hade fått influensa. Det dröjde 4 dagar av helvetisk svidande innan jag lyckades få en tid hos en annan läkare. Direkt när jag kom in sade han att jag hade fått en allergisk reaktion. Han skrev ut betapred fast i en helt annan dos än vad jag hade under Taxoterebehandlingen. Bara när han nämnde kortison kände jag hur det kröp i kroppen, jag vill inte bli påmind om något av cyton igen. Men denna dos var mycket lägre och jag förvandlades ganska snabbt ifrån monster till normal när jag väl tog det. Men nu är jag på ruta ett igen, där jag var i november när jag fick det. Själva grundeksemet finns ju kvar, jag har bara blivit av med eländet som jag själv orsakat. Extra allt.

Bara för att fira att det var så skönt att kunna duscha normalt igen använde jag en scrub och luktegottgrej. Dumt gjort för det kliar på hela kroppen nu. Extra allt.

Ssk på plastiken sade att man kunde köpa en trosgördel att använda istället för den tjocka och breda och inte så behagliga gördel jag fick med mig från sjukhuset. En sådan har införskaffats. Den var så skön att byta till och jag kunde ju röra mig och slippa skav! Eventuellt kan jag ha tagit i för mycket, eventuellt var den inte tillräckligt stödjande. Vilken än anledningen var så ledde det till något som närmast liknade ett bråck i ärret. Jag slängde mig. Jag slängde mig på telefonen för att överlägga med ssk men de hade hunnit gå hem. Jag slängde på mig tjocka gördeln igen och jag slängde mig i sängen för att vila och försöka få utbuktningen att gå tillbaka. Det blev bättre men det finns ändå lite kvar och det gör ont. Extra allt.

På sjukhuset blev jag tillsagt att jag var tvungen att sätta ut en medicin omedelbart eftersom den hade påverkat mitt hjärta. Egentligen ville de att jag skulle halvera dosen på en annan medicin också men jag vet att jag blir så dålig av det så det måste ske under mer kontrollerade former än vad sjukhuset kunde erbjuda. Och när jag inser vad jag skrev blir jag ganska full i skratt. Borde det inte vara det mest trygga omgivning man kan tänka sig? Men, nej, det upplevde jag inte. Inte rent farmakologiskt i alla fall. I alla fall så är det utsättningen av denna lilla pilla som gör att jag vaknar så tidigt. Den andra medicinen som jag skall dra ner på och förhoppningsvis också kunna sluta med gör att jag inte kan sova. Det gör att jag måste ta insomningstablett som har den märkliga effekten att man vaknar efter några timmar. Av den anledningen fick jag ta ytterligare en tablett som hade en mer långtgående effekt. Att inte sova bra påverkar återhämtning. Det gör mig väldigt trött och sliten. Och jag är trött på att inte kunna sova naturligt, det var många år sedan. Jag är orolig dels för hur det har påverkat mig att inte ha sovit på ett naturligt sätt utan farmaka och dels för att jag har blivit beroende av sömnpillerna. Extra allt.

När jag är extra trött får jag skakningar och ryckningar i kroppen. Jag tror faktiskt att dessa också är biverkningar av samma medicin. Och jag tycker mig se att just dessa dagar leder till sämre sömn. Tamoxifenet kan ge jobbiga svettiga nätter och jag tror det hör samman med trötthet. Extra allt.

Jag har egentligen 2 år kvar av Tamoxifenkuren men jag tror faktiskt att jag bara kommer att ta tabletterna som jag har, det räcker nog i några månader. Medicinen som påverkar hjärtat har jag trappat ner på och och skall sätta ut även om det kommer att ta lång tid. Förhoppningsvis kommer det att leda till att jag även ska kunna sluta ta sömnpiller. Sedan är det bara värkmedicinen kvar men jag hoppas att jag kan klara mig ganska bra utan den. Min förhoppning är att byta ut den mot träning. Den träning som har varit bäst för mig har varit boxningen, faktum är att jag var nästan smärtfri under tiden jag tränade. Jag vet inte om det är möjligt att återgå till det men det hade varit underbart att kunna börja med det igen.

Och så har jag blivit förkyld. Mitt i allt är jag enormt tacksam att det dröjde en hel månad efter operationen innan jag åkte på det. Nu är det ju möjligt att nysa och hosta även om det inte är bra för utbuktningen vad det nu är. Det var ju inte heller roligt att snyta mig under sandpappershånglet men det löste jag genom att göra gubbasnytningar. Det var minsann inget papper som fick komma i kontakt med min stackars näsa!

Och nu skall jag lägga mig och tänka på allt jag är tacksam för och där passar det ju verkligen att ta extra allt! :-)

Regnbågskänslor

Idag har det varit regnbågens hela färgspektra som visat sig i form av känslor och mående.

Det började redan klockan 5 som de flesta av mina dagar gör numera. Jag vaknar och kan inte somna om. Ligger någon timme men går sedan upp. Så klockan 6 i morse var jag uppe och plockade undan lite och hängde in tvätt. Efter ett tag brukar jag bli trött så jag kan lägga mig igen men inte denna morgon. Jag lade mig ändå och försökte tvinga mig till att slappna av och efter någon timme somnade jag igen. Men det blir konstigt att starta dagen så. Hade jag åtminstone kunnat sova några timmar till hade jag ju faktiskt kunnat gå upp vid sådär 8. Dagen skulle dessutom få både bättre mat och sovrutiner.

Hemtjänsten var här idag och dagens besök var väldigt noga med städningen. Det uppskattar jag väldigt mycket. Det blev även handlat och diskat och soporna togs ut. Hade jag inte fått denna hjälp hade det varit mycket svårare att bli bättre. Nu kan jag lägga energin på bra mat och återhämtning. Maten funkar faktiskt bättre än på väldigt, väldigt länge och jag är otroligt glad över det.

När väl mitt hem var i hyfsat skick tyckte jag det var dags att piffa till mig själv och jag bestämde mig för att ta en dusch samt byta tejpen. Jag har bytt den en gång själv och det var under en medicinsnurrkväll så jag har inget direkt minne av det. De andra gångerna har ssk på plastikmottagningen bytt den. Idag var alltså första gången jag verkligen såg hur det såg ut. Jag blev förfärad över vad jag har tillåtit för ingrepp på min kropp. Så många gånger har jag fått höra att det ser jättefint ut och läker väldigt bra. Jag har ju faktiskt något som liknar ett bröst på min högra sida och jag har fått mindre mage. Men är det värt det? Det är det kanske i slutändan men jag kan ändå inte låta bli att fundera över hur det hade varit om jag inte hade gjort det. En av mina rädslor innan operationen var att bröstet skulle kännas som en främmande klump, som bröstproteserna gjorde. Givetvis har jag ju ingen känsel i bröstet och ibland känns det faktiskt precis som en klump. Det händer att jag kommer åt bröstet med armen och undrar varför jag har protesten på mig! Andra gånger gläds jag enormt över att kunna ha kläder utan att det ser konstigt ut. Jag är väldigt splittrad men jag antar att det beror på dagsformen och hur kämpigt det är.

Jag har fått låna en duschstol från hemtjänsten som har varit otroligt bra. Utan den hade jag inte klarat av att tvätta håret på mig själv den första tiden men med detta hjälpmedel funkade det hur bra som helst. Idag bestämde jag mig dock för att jag skulle stå och duscha som normalt folk! Och det var skönt. Ett tag i alla fall. Sedan blev jag lite vinglig. Jag lade mig för att vila och låta allt torka innan jag tejpade om mig. Men det var jobbigt att se mig själv och jobbigt att behöva granska ärren ingående.

Hade jag inte gjort operationen hade jag ju varit i ett helt annat läge arbetsmässigt. Eller bodde jag skriva arbetspraktikmässigt. Kanske inte ändå med tanke på den sakta mak som min arbetsgivare använder sig av när det gäller att hitta en plats till mig. Men jag hade i alla fall haft orken och möjligheten. Att återhämta mig ifrån det här tar enormt mycket mer kraft och tid än vad jag hade kunnat föreställa mig och just nu undrar jag om det var ett klokt beslut.

torsdag 28 februari 2013

Begränsningar

När jag fick all information om operationen och alla restriktioner kändes tidsbegränsningarna nästan ogreppbart långt fram. Men jag har redan kommit över flera gränser!

Under 3 veckor skulle jag ta sprutor för att förebygga proppar och det är jag färdig med! Det är över 4 veckor sedan operationen och jag kan inte fatta att det har gått så fort samtidigt som det har känts väldigt långsamt och jobbigt! Jag har antecknat begränsningarna och där står det att jag enbart får sova på rygg under 3 månader. Det gick inte så bra, efter 2 veckor började jag försiktigt vända mig på sidan, jag klarar verkligen inte av att sova på rygg! Som tur är tog jag upp det på senaste kollen och då fick jag höra att det bara var under 4 veckor vilket överensstämde med informationen jag hade fått så nu kan jag sova på sidan med gott samvete!

Enligt samma anteckningar skall jag ha gördel på mig dag och natt under 6 veckor men sjukgymnasten sade 4. Fast i det fallet vet jag inte om jag tror mer på henne så jag sover nog några nätter till med den. Fast jag ser verkligen fram emot att slippa den under natten! Efter det skall jag ha den på dagtid i 6 veckor och sedan fortsatt om jag skall göra tunga saker. Fast jag vet inte exakt vad som menas med tunga saker och när jag får börja lyfta dem!

Cykla får jag inte göra på 4-6 veckor. Tar jag mellanvärdet på det kan jag ta fram cykeln i nästa vecka! Smärtstillande borde jag äta i minst 4 veckor och det känner jag stämmer. Om jag glömmer ta en pilla känner jag av smärtan. Då kommer ett smärtgenombrott och fler sådana vill jag inte ha. Japp, jag tycker fortfarande det är ett lite roligt uttryck. Eller kanske inte roligt, snarare användbart!

Stramheten skulle finnas med i ca 4 veckor. Pyttsan, den lär nog finnas med betydligt längre än så! Men det blir ju bättre och bättre.

Jag har en speciell bh som jag skall ha på mig lääänge. Om jag har fattat det rätt skall det vara i 3 hela månader. Under lika lång tid skall jag tejpa såren för att de skall bli fina.

Ytterligare en tidsgräns gällde träning. Jag får inte träna magen under de 3 första månaderna. Jag antecknade faktiskt inte detta, det kändes inte som om det var så viktigt att hålla reda på! ;-)

Vad gäller tröttheten verkar det som om att den inte alls har några begränsningar. Jag är så fruktansvärt trött hela tiden. Jag är sjukskriven i drygt en vecka till men jag klarar inte ens att vara uppe en hel dag än. Vid 6-tiden idag började jag fundera på när jag kunde lägga mig och då har jag ändå inte gjort något speciellt idag. Jag försöker att sätta fram gränserna och göra mer för varje dag med promenader och så men det blir enorma bakslag. Istället får jag nog acceptera att min kropp skall utmärka sig även här och vilja ha längre tid! Inte ens med tupplurar funkar det. Jag känner mig på gränsen till att trilla ihop hela tiden. Sedär, ännu en gräns! Undrar när jag kommer förbi den!

måndag 25 februari 2013

Tröskeln är hög

Och då syftar jag inte på min smärttröskel.

Tröskeln  jag försöker ta mig över handlar om trötthet eller borde jag skriva pigghet. Jag orkar ju ingenting! Går jag ut på en promenad får jag lägga mig när jag kommer hem. Igår hade jag gäster på middag. Visst är det bra med gäster som själv lagar maten? Det var inte meningen men det blev så. Sedan diskade de och fixade en massa. Efter det blev det en tupplur på 4 timmar. Jag måste ju trappa upp för att bli bättre men hur då? Det har ju blivit bättre givetvis men jag är frustrerad för det går så otroligt sakta! Och ju mer jag försöker röra mig, ju sämre blir värken i axlar och skuldror. Anledningen till att jag är uppe såhär sent är för att jag tog så lång tupplur idag. Men jag är ändå jättetrött och skall gå och lägga mig, borde egentligen inte ha varit uppe såhär länge.

onsdag 20 februari 2013

DIEP rekonstruktion

DIEP - deep inferior epigastric perforator är en operation där man använder hud, fett och blodkärl från magen och bygger upp ett bröst.

Vanligast gör denna operation om man har blivit strålad eftersom huden då är för stram för att töjas ut med en expanderprotes. Jag var ganska förvånad över att jag själv kunde välja vilken av dessa metoder, jag var beredd på att behöva agitera för mitt val. Jag kunde absolut inte tänka mig att stoppa in något främmande i kroppen. Anledningen till att jag är i denna situation är att jag hade något i bröstet som inte skulle vara där, då vill jag sannerligen inte stoppa in något annat! En annan anledning är att jag ville att det skulle se hyfsat naturligt ut. En gravitationsE-kupa tillsammans med en protesboll skulle inte vara snyggt. Det skulle dessutom se konstigt ut på min kropp. Min plastikkirurg sade också att DIEP skulle bli bäst på mig.

Jag fick vänta i 19 månader på operationen men i mitt fall var det bra eftersom jag behövde den tiden för att vänja mig vid tanken att opereras igen. Förra operationen var en mardröm på många sätt och gjorde mig livrädd för att behöva sövas igen. Två dagar innan jag skulle skrivas in fick jag dock ett telefonsamtal, min operation har skjutits upp pga akut fall och jag skulle behöva vänta en månad på nästa tid. Det var en omöjlighet sade jag till operatioinskoordinatorn som faktiskt lyssnade på mig och jag behövde bara vänta i två veckor.


DIEP rekonstruktionen har alltså skett på min högra sida. Alla linjer och prickar vid brösthöjd är för att kirurgen skall se de olika gränserna för mitt kvarvarande bröst även när jag ligger ner. Han puffade det upp och åt sidan och hit och dit och mätte med linjal för att kunna rita på mig, det var lite märkligt. Rektangeln markerar en bit av revbenen som han behövde ta bort för att komma åt ett kärl att ansluta till - läbbigt!

Vad jag inte hade räknat med var att han skulle rita så lågt på magen. Jag fick dra ner byxorna ganska långt och så intim har jag inte varit med en man sedan jag var hos gynekologen. Formen som man ser på magen är alltså delen de skär ut tillsammans med fettet under. Naveln skärs ut och sparas eftersom den skall flyttas. Jag vet inte hur mycket av flärpen de använde till bröstet men det är inte hela. De använder inte ändarna, formen är bara för att de skall kunna sy ihop det snyggt. De fem pluttarna han har ritat nedanför naveln är markeringar för mina blodkärl. De två som är på min högra sida räknas tydligen som en. Vanligtvis har man 2-3 lämpliga kärl men jag hade 4. Det gjorde jag nästan en saltomortal för. Wow liksom, vad bra min kropp faktiskt är! Den ställer upp när jag behöver den! :-)
De flyttar dock inte bara upp flärpen, de vänder den upp och ner. Fettet är lite tjockare vid blygdbenet än vid naveln och för att puffa upp "bröstvävnad" mot nyckelbenet behövs det lite extra fett. Det innebär att de inte använder själva huden som de har skurit ut vilket är bra. Inte för att jag är så hårig men det kan ju innebära ett hårigt bröst vilket man vanligtvis inte vill ha som kvinna. Fast skulle man vara mer hårig fixar de nog det med laserborttagning tror jag.

Men det räcker inte bara att skära ut och sy ihop. Tänk dig att du har ett midjekort linne och ett par trosor som skall sys ihop. Det måste ju liksom glida över huden för att kunna fästas, det går inte att bara sy ihop direkt. För att kunna göra det måste de frilägga huden från det understa snittet upp till den nya placeringen av naveln. Detta, kan jag garantera, är värre än vad det låter. Det blir otroligt stramt!

Pricken på i:et är att fästa naveln på ett lämpligt ställe. Det räknar de säkert på för det var ingenting kirurgen mätte på mig innan operationen. Jag är vanligtvis ingen äckelmagad person. Jag har inga problem med att titta på operationer eller obduktioner där man skär både här och där. Men jag har begränsningar. Den ena är att jag tycker det är läskigt med ben. Jag klarar inte av tanken på inverkan på ben (bryta det, operera näsa osv) och jag tycker det är läskigt att de har tagit bort en bit av mig. En annan av mina begränsningar märkte jag var min navel. Själva tanken på att de skulle skära ut den, skära ett nytt hål och sätta fast den igen gav mig rysningar. Det gör det fortfarande och jag har svårt att se min nya navel. Jag gillade min naturliga navel, jag tyckte den var fin och hade lagom form och djup! :-) Min nya navel....är inte lika fin. Förhoppningsvis blir det bättre efter när vätska och svullnad försvinner.

Vätska ja. Kroppen kompenserar för saker som försvinner i kroppen! Då bildar den serom. Efter min mastektomi där de tog bort mycket vävnad eftersom jag har stor byst blev det ju ett stort "hål" som kroppen villa fylla på. Så mycket serom bildades att det såg ut som att ett nytt bröst växte ut. Jag kände inget när de tömde men det var lite äckligt att tömmas några gånger på en halvliter vätska per gång. Magen gör ju likadant. Vad hände där, det måste vi fixa. När jag väl vaknade till liv efter operationen och kunde röra mig och kolla blev jag chockad över att magen var så spänd och att jag liksom såg ut som en tunna. Efteråt har jag fattat att det var ju vätska. De första dagarna får man dränage, två i magen och en i bröstet. Nu skall min kropp ta hand om vätskan själv.

Efter ca fyra månader kan man få en bröstvårta. En möjlighet är att ta en bit från det andra bröstet. Ett annat alternativ är att snörpa ihop det nya bröstet på ett sätt som jag fick förklarat men inte kommer ihåg. "Och så skär man ut såhär och så viker man ihop det som ett flygplan med vingarna först och nosen sedan och så blir det en bröstvårta". Japp, så går det till. Mitt i det samtalet sträcker han sig fram och nyper mig i bröstvårtan. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det. Jag antar att han skulle kolla ifall det skulle bli bra att dela på men det hade ju kunnat uppfattas på ett helt annat sätt. Fast i det här fallet var jag bara ett stycke lera, ett styck kött! Jag undrar om han själv insåg vad han hade gjort eller om han var så inne i tankarna på att skära och modellera!

Men först kommer en förminskning av mitt andra bröst att ske och jag behöver vänta i alla fall fyra månader innan de kan se hur rekonstruktionen kommer att bli. Innan dess är det inte lämpligt med ingrepp på andra sidan eftersom man vill ha symmetri. Efter förminskningen och läkningen är det dags för bröstvårta och när det är läkt kommer vårtgården att tatueras. Jag ser verkligen inte fram emot att sövas (rys!) men jag ser väldigt mycket fram emot att finna symmetri igen!

Detta inlägg handlade mest om själva tekniken. Min upplevelse av det kommer en annan dag. Såvitt jag överhuvudtaget kan berätta. Dagarna på sjukhuset var mest en enda smet.

Här finns lite mer info:
DIEP reconstruction