Sista operationen och släppa taget

Jag har börjat att ogilla blå kuvert som indikerar att de kommer från sjukhuset. Eller landstingets logga på vanliga vita kuvert. Det är ju inte så att de kommer med dåliga nyheter, jag vill bara inte bli påmind om allt. Fast jag är ju fortfarande inne i det så det är svårt att undvika.

I förra veckan gjorde jag en mammografi (se bilden).

Jag blev väldigt konfunderad eftersom det bara var ett halvår sedan jag senast genomled denna typ av undersökning (se bilden). Väl i kassan blev jag underrättad om att det var plastikkirurgen som skickat remiss varpå jag insåg att det var inför nästa (och sista!) operationen. Då kunde jag lugna mig.

Jag gick in och satte mig i väntrummet där det redan satt en kvinna. Sköterskan kom ganska omgående och ropade upp ett namn och kvinnan reste sig för att följa med. Jag fick fråga igen för sade hon inte mitt namn? Jovisst var det min tur. Vi tittade lite förvånat på varandra och skrattade lite. Undersökningen (se bilden) gick bra och jag fick sätta mig i väntrummet en stund igen. Då kom ytterligare en kvinna och satte sig. Nu kom det en annan sköterska och hon ropade upp samma namn. Denna gången reste sig den sist anlända kvinnan och följde med. Tre kvinnor från tre olika generationer med samma namn. Det tyckte jag var ganska lustigt!

Efter denna undersökning (se bilden) visste jag om att det skulle komma ytterligare ett brev med en logga på som jag inte var förtjust i så jag har vakat över min postlåda. I fredags hade jag liksom glömt det lite och slappnat av och då kom det!! Kallelsen till operation. Den 19/11 är det dags igen och jag blir lite skakig bara jag tänker på det. Jag hade ju bestämt mig för att vänta till nästa år egentligen. De senaste veckorna hade jag dock börjat tänka annorlunda. Det hade varit skönt att bli färdig och är jag inte starkare nu? Men rädslan är ändå stark. Denna operationen är ju inte lika omfattande men det är ju ett stort stressmoment hela grejen. Bara att sövas tror jag att jag reagerar starkt på. Jag är rädd att min kropp inte återhämtat sig tillräckligt och att jag skall kastas tillbaka och bli så utmattad igen.

Genast tänkte jag att jag skulle se om jag kunde få ett besök hos läkaren innan operationen för att prata genom den igen och för att jag ville att han exakt skulle visa och berätta vad han skulle göra. Men ganska snabbt kom tankarna från yogan...jag behöver inte veta allt, jag behöver inte ha full kontroll på allt. Ibland behöver jag släppa taget och inte tänka så mycket. Det kanske är det som är meningen här?