DIEP rekonstruktion

DIEP - deep inferior epigastric perforator är en operation där man använder hud, fett och blodkärl från magen och bygger upp ett bröst.

Vanligast gör denna operation om man har blivit strålad eftersom huden då är för stram för att töjas ut med en expanderprotes. Jag var ganska förvånad över att jag själv kunde välja vilken av dessa metoder, jag var beredd på att behöva agitera för mitt val. Jag kunde absolut inte tänka mig att stoppa in något främmande i kroppen. Anledningen till att jag är i denna situation är att jag hade något i bröstet som inte skulle vara där, då vill jag sannerligen inte stoppa in något annat! En annan anledning är att jag ville att det skulle se hyfsat naturligt ut. En gravitationsE-kupa tillsammans med en protesboll skulle inte vara snyggt. Det skulle dessutom se konstigt ut på min kropp. Min plastikkirurg sade också att DIEP skulle bli bäst på mig.

Jag fick vänta i 19 månader på operationen men i mitt fall var det bra eftersom jag behövde den tiden för att vänja mig vid tanken att opereras igen. Förra operationen var en mardröm på många sätt och gjorde mig livrädd för att behöva sövas igen. Två dagar innan jag skulle skrivas in fick jag dock ett telefonsamtal, min operation har skjutits upp pga akut fall och jag skulle behöva vänta en månad på nästa tid. Det var en omöjlighet sade jag till operatioinskoordinatorn som faktiskt lyssnade på mig och jag behövde bara vänta i två veckor.

DIEP rekonstruktionen har alltså skett på min högra sida. Alla linjer och prickar vid brösthöjd är för att kirurgen skall se de olika gränserna för mitt kvarvarande bröst även när jag ligger ner. Han puffade det upp och åt sidan och hit och dit och mätte med linjal för att kunna rita på mig, det var lite märkligt. Rektangeln markerar en bit av revbenen som han behövde ta bort för att komma åt ett kärl att ansluta till - läbbigt!

Vad jag inte hade räknat med var att han skulle rita så lågt på magen. Jag fick dra ner byxorna ganska långt och så intim har jag inte varit med en man sedan jag var hos gynekologen. Formen som man ser på magen är alltså delen de skär ut tillsammans med fettet under. Naveln skärs ut och sparas eftersom den skall flyttas. Jag vet inte hur mycket av flärpen de använde till bröstet men det är inte hela. De använder inte ändarna, formen är bara för att de skall kunna sy ihop det snyggt. De fem pluttarna han har ritat nedanför naveln är markeringar för mina blodkärl. De två som är på min högra sida räknas tydligen som en. Vanligtvis har man 2-3 lämpliga kärl men jag hade 4. Det gjorde jag nästan en saltomortal för. Wow liksom, vad bra min kropp faktiskt är! Den ställer upp när jag behöver den! :-)
De flyttar dock inte bara upp flärpen, de vänder den upp och ner. Fettet är lite tjockare vid blygdbenet än vid naveln och för att puffa upp "bröstvävnad" mot nyckelbenet behövs det lite extra fett. Det innebär att de inte använder själva huden som de har skurit ut vilket är bra. Inte för att jag är så hårig men det kan ju innebära ett hårigt bröst vilket man vanligtvis inte vill ha som kvinna. Fast skulle man vara mer hårig fixar de nog det med laserborttagning tror jag.

Men det räcker inte bara att skära ut och sy ihop. Tänk dig att du har ett midjekort linne och ett par trosor som skall sys ihop. Det måste ju liksom glida över huden för att kunna fästas, det går inte att bara sy ihop direkt. För att kunna göra det måste de frilägga huden från det understa snittet upp till den nya placeringen av naveln. Detta, kan jag garantera, är värre än vad det låter. Det blir otroligt stramt!

Pricken på i:et är att fästa naveln på ett lämpligt ställe. Det räknar de säkert på för det var ingenting kirurgen mätte på mig innan operationen. Jag är vanligtvis ingen äckelmagad person. Jag har inga problem med att titta på operationer eller obduktioner där man skär både här och där. Men jag har begränsningar. Den ena är att jag tycker det är läskigt med ben. Jag klarar inte av tanken på inverkan på ben (bryta det, operera näsa osv) och jag tycker det är läskigt att de har tagit bort en bit av mig. En annan av mina begränsningar märkte jag var min navel. Själva tanken på att de skulle skära ut den, skära ett nytt hål och sätta fast den igen gav mig rysningar. Det gör det fortfarande och jag har svårt att se min nya navel. Jag gillade min naturliga navel, jag tyckte den var fin och hade lagom form och djup! :-) Min nya navel....är inte lika fin. Förhoppningsvis blir det bättre efter när vätska och svullnad försvinner.

Vätska ja. Kroppen kompenserar för saker som försvinner i kroppen! Då bildar den serom. Efter min mastektomi där de tog bort mycket vävnad eftersom jag har stor byst blev det ju ett stort "hål" som kroppen villa fylla på. Så mycket serom bildades att det såg ut som att ett nytt bröst växte ut. Jag kände inget när de tömde men det var lite äckligt att tömmas några gånger på en halvliter vätska per gång. Magen gör ju likadant. Vad hände där, det måste vi fixa. När jag väl vaknade till liv efter operationen och kunde röra mig och kolla blev jag chockad över att magen var så spänd och att jag liksom såg ut som en tunna. Efteråt har jag fattat att det var ju vätska. De första dagarna får man dränage, två i magen och en i bröstet. Nu skall min kropp ta hand om vätskan själv.

Efter ca fyra månader kan man få en bröstvårta. En möjlighet är att ta en bit från det andra bröstet. Ett annat alternativ är att snörpa ihop det nya bröstet på ett sätt som jag fick förklarat men inte kommer ihåg. "Och så skär man ut såhär och så viker man ihop det som ett flygplan med vingarna först och nosen sedan och så blir det en bröstvårta". Japp, så går det till. Mitt i det samtalet sträcker han sig fram och nyper mig i bröstvårtan. Jag skrattar fortfarande när jag tänker på det. Jag antar att han skulle kolla ifall det skulle bli bra att dela på men det hade ju kunnat uppfattas på ett helt annat sätt. Fast i det här fallet var jag bara ett stycke lera, ett styck kött! Jag undrar om han själv insåg vad han hade gjort eller om han var så inne i tankarna på att skära och modellera!

Men först kommer en förminskning av mitt andra bröst att ske och jag behöver vänta i alla fall fyra månader innan de kan se hur rekonstruktionen kommer att bli. Innan dess är det inte lämpligt med ingrepp på andra sidan eftersom man vill ha symmetri. Efter förminskningen och läkningen är det dags för bröstvårta och när det är läkt kommer vårtgården att tatueras. Jag ser verkligen inte fram emot att sövas (rys!) men jag ser väldigt mycket fram emot att finna symmetri igen!

Detta inlägg handlade mest om själva tekniken. Min upplevelse av det kommer en annan dag. Såvitt jag överhuvudtaget kan berätta. Dagarna på sjukhuset var mest en enda smet.

Här finns lite mer info:
DIEP reconstruction