Och sämre

Det räckte inte bara med illamående. Jag kunde inte behålla någon mat på flera dagar på något håll. Till slut insåg jag att jag inte kunde fortsätta ta medicinen. Och när jag är typ så dålig jag kan bli, vad händer då? Jag får värsta förkylningen. Det känns som att jag har feber men det kan vara att jag helt enkelt är så sliten. Det har satt sig på bihålorna vilket jag alltid blir väldigt dålig av. Jag har så ont i kroppen att den enda ställning jag kan inta utan för mycket smärta är liggandes på rygg. Men lägger jag mig på rygg får jag helstopp i nästan vilket ger mig migrän. Dessutom börjar jag hosta som en galning. Det, kan jag lova, är inte skönt i den opererade magen. Jag har nu hostat sedan förra gången jag var förkyld vilket nästan är tre veckor. Min mage är ständigt spänd och det hjälper inte med gördel. Jag har svårt att ha på bh eftersom jag har så ont i skuldran. Jag måste röra mig och stretcha musklerna men jag klarar ju knappt av att hålla mig uppe. Efter frukosten får jag lägga mig igen för en tupplur på typ tre timmar. Jag är glad att jag fortfarande har hjälp från hemtjänst men jag blir lite upprörd när jag inser att det måste ha varit någon av dem som smittat mig eftersom jag varit så dålig att jag inte orkat träffa någon annan. Jag vet att jag gnäller men det är så hemskt att vara fast i en kropp som absolut inte funkar. Det är inte så att jag kan skärpa mig, jag har verkligen inga krafter kvar. Tänk alla gånger tidigare jag sade att jag var trött! Denna hjälplöshet påminner mig om cancern och cytostatikabehandlingen och om hur sjuk jag var då. Allt var ju givetvis mycket mer och mycket jobbigare men själva paniken är samma. Att inte klara mig själv, att inte min egen kropp fungerar för att ta hand om mig själv och att inte kunna göra något mer än det absolut nödvändiga. När jag har mer ork skall jag tänka på hur märklig tiden är och hur mycket jag har av den nu när jag inte vill. Nu vill jag bara att den skall rusa iväg tills jag är frisk och stark igen. När jag var inne i en av den största sorgperioden i mitt liv kommer jag ihåg att jag hörde en sång på radion med titeln "ta mig 1000 dagar härifrån" och den tänker jag på lite då och då. Varje dag, varje timme är plågsam och det är svårt att föreställa sig hur det skulle kunna vara på annat sätt. Tänk om jag hade vetat innan operationen att typ 100 dagar skulle försvinna i dimma. Hade jag mått bättre tänker jag att jag hade kunnat förvalta den här tiden bättre. Men hade jag varit starkare hade jag inte haft den här tiden för då hade jag fyllt den med så mycket annat. Nu kan jag inte fly ifrån mig själv, jag orkar inte. Jag kan inte fly genom att vara social, att fika eller att ringa någon, att läsa, lösa korsord, måla, skapa, städa, fixa inredning, läsa bloggar och allt annat vad jag nu gör i vanliga fall. Förutom när jag sover är jag med mig själv hela tiden. Jag tror det är nyttigt, jag tror jag har mycket värdefullt att lära mig av denna påtvingade retreat (ett riktigt bra uttryck som instiftades av en god vän). Men det är svårt att lära sig saker när det känns som att man har influensa och det drar och spänner i alla möjliga (och omöjliga) muskler samtidigt som att jag ändå inte kan få dessa att samarbeta tillräckligt mycket för att kunna hålla kroppen upprätt. Jag mår illa hela tiden, inte akut utan mer molande. Jag är trög, jag har svårt att formulera mig. Jag tar för ytliga andetag så jag riktigt känner hur kroppen får syrepanik men jag orkar inte ta djupare. Jag är yr och jag snubblar omkring. Om jag väl lägger mig är hela kroppen så utmattad att den rycker och darrar. När jag läste psykologi om inlärning talades det om att man har lättare för att hitta tillbaka till kunskapen om man befinner sig i samma eller liknande förutsättningar och känslor som när man lärde sig. Men jag kan nog stå ut med att inte komma ihåg precis allt jag lärt mig under denna period.