Nu tar jag semester

Jag funderade länge och väl men till slut ringde jag min husläkare för en tid. Med tanke på att jag inte orkar hålla mig uppe långa stunder är jag inte direkt i arbetsfört skick. Jag tvekade med tanke på de nya reglerna, jag visste inte om det var någon idé att be om sjukskrivning. Dessutom är jag rädd att läkaren skall tro att jag är lat. Men det finns inget hellre jag vill än att vara helt frisk och stark och att kunna arbeta igen.

Jag hade en strategi. Jag hade tom en skiss! Men när jag väl satte mig ner hos läkaren försvann allt och jag började storgråta Jag försökte samla mig och förklara hulkandes hur sliten jag är, hur dåligt jag mår. Att det inte är en stor sak utan alla, massa små som har kört slut på mig och att jag behöver vila. Då föreslår läkaren att jag skall ta semester vilket gjorde mig ganska chockad och jag börjar gråta igen. Jag kan inte riktigt sluta och troligtvis för att få iväg mig får jag höra slutklämmen - behöver du prata med någon, vill du ha kontakt med kurator?

Han har alltså inte förstått något av det jag sade utan såg kanske bara gråtandet, vad vet jag hur han tänkte. Man kan gråta av olika skäl. Oftast gråter man väl när man är ledsen men man kan gråta för att man är glad. Man kan gråta när man är arg, när man är rädd och när man är trött! Jag är verkligen inte deprimerad om det nu var det han trodde. Även om jag var ganska gråtig tycker jag nog att jag var väldigt tydlig med vad som var problemet. Att gå till en kurator skulle bara göra mig ännu sämre för det skulle ta ännu mer energi som jag faktiskt inte har! Anledningen till att jag är ledsen är att jag är enormt trött och sliten. Enkelt är att jämföra med när du har feber, inte fanken är du piggelin då! Men titta där hittade jag minsann lite ilska. Då kan jag ju inte vara så dålig.