Ju sämre jag mår desto mindre skriver jag.
Jag vill inte vara gnällig och jobbig för andra människor. Så har det varit i många år. Jag trodde att cancern hade öppnat upp mig lite...och det har den iofs gjort men blir det riktigt tufft så sluter jag mig tydligen fortfarande.
Ett framsteg skedde i förra veckan när jag träffade en gammal kollega för fika. Hon ringde en riktigt dålig dag men jag tänkte att jag ändå ville träffa henne för det var så länge sedan. Hon frågade hur det var med mig. Mitt vanliga (tidigare?) jag hade inte ljugit för det klarar jag inte av. Däremot var jag enormt duktig på att prata bort frågan och vända tillbaka den till vederbörande för att slippa svara. Men det gjorde jag inte. Jag sade inte allt men jag svarade ändå att det inte var helt bra. Och det tyckte jag var ett enormt framsteg jämfört med tidigare.
Denna vecka har det varit mycket frustration framför allt riktat mot min handläggare på AF.
Jag orkar inte skriva om det idag, jag orkar inte ens tänka på det för jag blir både frustrerad, irriterad, arg och ledsen och det vill jag inte vara nu när jag skall gå och lägga mig. Inte mer än vad jag redan är i alla fall! *s*
Jag har precis proppat mig full med tabletter för att ta mig genom natten. Det värsta just nu är inte sömnen utan värken. Såhär illa har det inte varit på länge.
Med förhoppning om att morgondagen blir bättre i flera avseenden bjuder jag eder godnatt.
torsdag 29 september 2011
söndag 25 september 2011
Något värre?
Kan det överhuvudtaget bli sämre?
Ja, det kan det alltid bli. Det finns alltid andra som har det värre. Fast det är ingen tröst, snarare tvärtom. Jag klarar inte ens av att tänka på att det finns djupare förtvivlan än det här.
Var hittar jag mitt värde igen?
Ja, det kan det alltid bli. Det finns alltid andra som har det värre. Fast det är ingen tröst, snarare tvärtom. Jag klarar inte ens av att tänka på att det finns djupare förtvivlan än det här.
Var hittar jag mitt värde igen?
fredag 23 september 2011
AF:s gruppträff
Idag var jag på gruppträffen hos AF.
Nu sitter jag här och gråter.
Kommer någon ihåg programmen med Sveriges starkaste man och kanske tom världens starkaste man eller vad de hette. I de programmen gjorde de märkliga saker som att välta gigantiska traktordäck och dra bilar med mera. Så känns det. Skillnaden är att jag inte orkar göra det, jag orkar inte dra. Men ändå försöker jag.
Eller jämför med Sisofys mödosamma arbete med att baxa upp stenen uppför en backe bara för att omedelbart trilla ner igen.
Jag är inne i jobb och utvecklingsgarantin nu som förkortas JOB. Det är en passande förkortning och känner du till jobs bok förstår du vad jag menar.
Idag försökte jag dra. Idag försökte jag få till lite meningsfullhet i ett tvåtimmarsmöte som inte ger någonting. Men jag orkar inte göra allt. Jag kan inte dra ett möte med 8 deltagare samt 2 ledare om ingen annan följer med. De låter sig gärna matas och verkar tycka att det är bra när något händer och någon annan pratar så de slipper. Både deltagarna samt handläggarna verkar ha gett upp och sitter av tiden.
Det kanske jag också borde göra, helt enkelt ge upp - för jag orkar inte längre.
Nu sitter jag här och gråter.
Kommer någon ihåg programmen med Sveriges starkaste man och kanske tom världens starkaste man eller vad de hette. I de programmen gjorde de märkliga saker som att välta gigantiska traktordäck och dra bilar med mera. Så känns det. Skillnaden är att jag inte orkar göra det, jag orkar inte dra. Men ändå försöker jag.
Eller jämför med Sisofys mödosamma arbete med att baxa upp stenen uppför en backe bara för att omedelbart trilla ner igen.
Jag är inne i jobb och utvecklingsgarantin nu som förkortas JOB. Det är en passande förkortning och känner du till jobs bok förstår du vad jag menar.
Idag försökte jag dra. Idag försökte jag få till lite meningsfullhet i ett tvåtimmarsmöte som inte ger någonting. Men jag orkar inte göra allt. Jag kan inte dra ett möte med 8 deltagare samt 2 ledare om ingen annan följer med. De låter sig gärna matas och verkar tycka att det är bra när något händer och någon annan pratar så de slipper. Både deltagarna samt handläggarna verkar ha gett upp och sitter av tiden.
Det kanske jag också borde göra, helt enkelt ge upp - för jag orkar inte längre.
onsdag 21 september 2011
Fet, ful, gammal och konstig
Ja, så ser jag på mig. Inte precis hela tiden men just nu är det så.
Jag har varit på körövning idag och det var mest konstigt. Det känns som om jag kommer från en annan planet.
Fel, fel, fel...
Ändå sjunger jag rätt och idag fick jag en komplimang om att jag hade en väldigt fin röst.
Jag som precis stod där och undrade vad jag gjorde. Visst kan jag sjunga men om allt annat är konstigt...
Hela inlägget blev konstigt märker jag. Jag kan inte förklara vad det är som känns så fel där. Vad det är som jag gör fel....
Jag känner mig bara så fel...fel, ful och gammal samt konstig.
Jag är bara så trött.
Jag har varit på körövning idag och det var mest konstigt. Det känns som om jag kommer från en annan planet.
Fel, fel, fel...
Ändå sjunger jag rätt och idag fick jag en komplimang om att jag hade en väldigt fin röst.
Jag som precis stod där och undrade vad jag gjorde. Visst kan jag sjunga men om allt annat är konstigt...
Hela inlägget blev konstigt märker jag. Jag kan inte förklara vad det är som känns så fel där. Vad det är som jag gör fel....
Jag känner mig bara så fel...fel, ful och gammal samt konstig.
Jag är bara så trött.
tisdag 20 september 2011
Trött
Jag är inte bara hängig och trött. Jag känner mig emellanåt helt apatisk och matt och har svårt att motivera mig att göra något för det spelar ju ändå ingen roll. I eftermiddags hivade jag i mig en hel ostbågepåse -blörk. Några ostbågar hade jag gärna tagit emot men jag ville verkligen inte ha hela påsen.
Jag vet inte vad jag skall göra för att hitta tillbaka till mig. Tvärtom går jag tillbaka och börjar hetsäta igen. Jag var nära få mig att kräka men jag valde att inte göra det. Och nu mår jag illa. Inte fysisk illa men det blir så fel balans i kroppen och det är obehagligt.
Situationen mellan mig och S är likadan. Jag pratar och han tittar på TV. Han kan vara ett stort stöd men han kan lika gärna göra allting värre - jag vågar inte chansa. Så jag försöker inte prata med honom om hur jag mår längre för han förstår inte, kanske inte vill förstå.
Imorgon skall jag köpa en massa frukt så jag har det hemma när sötsuget ställer till det. För egentligen vill jag godis, jag vill ha någon god frukt. Det får bli morgondagens plan:
- köpa frukt
- promenera med M
- kör på kvällen
Jag låg i badkaret i ungefär en timme. Gick upp och läste i sägen i två timmar. Gick upp, tog en macka och satte mig en halvtimme här. Trots all vila känner jag att jag behöver jag lägga mig.
Jag vet inte vad jag skall göra för att hitta tillbaka till mig. Tvärtom går jag tillbaka och börjar hetsäta igen. Jag var nära få mig att kräka men jag valde att inte göra det. Och nu mår jag illa. Inte fysisk illa men det blir så fel balans i kroppen och det är obehagligt.
Situationen mellan mig och S är likadan. Jag pratar och han tittar på TV. Han kan vara ett stort stöd men han kan lika gärna göra allting värre - jag vågar inte chansa. Så jag försöker inte prata med honom om hur jag mår längre för han förstår inte, kanske inte vill förstå.
Imorgon skall jag köpa en massa frukt så jag har det hemma när sötsuget ställer till det. För egentligen vill jag godis, jag vill ha någon god frukt. Det får bli morgondagens plan:
- köpa frukt
- promenera med M
- kör på kvällen
Jag låg i badkaret i ungefär en timme. Gick upp och läste i sägen i två timmar. Gick upp, tog en macka och satte mig en halvtimme här. Trots all vila känner jag att jag behöver jag lägga mig.
söndag 18 september 2011
Hur?
"Du ser strålande ut" fick jag höra idag.
Jag blev väldigt förvånad.
Hur - tänkte jag.
Hur kan utsidan visa på något så diametralt motsatt från hur jag känner mig?
Hur kan trötthet, värk i stort sett hela kroppen och sorg samt oro inte synas lika starkt som det känns? Vart tar allt det vägen just i den stund jag ser strålande ut? Har jag knycklat ihop det till en boll i magen? Finns det någonstans i en liten vrå i hjärnan? Är det överhuvudtaget inom mig just då eller lyckades jag slänga ut det en stund? Försökte jag överhuvudtaget dölja det?
Ja, det gjorde jag.
Men jag var inte ens medveten om det i den stunden.
Min vana trogen stoppade jag undan oro, rädsla och sorg för att visa något annat utåt. Inte vill jag riskera att vara jobbig och besvärlig. För visst kommer folk att tröttna på mig då!
Jag blev väldigt förvånad.
Hur - tänkte jag.
Hur kan utsidan visa på något så diametralt motsatt från hur jag känner mig?
Hur kan trötthet, värk i stort sett hela kroppen och sorg samt oro inte synas lika starkt som det känns? Vart tar allt det vägen just i den stund jag ser strålande ut? Har jag knycklat ihop det till en boll i magen? Finns det någonstans i en liten vrå i hjärnan? Är det överhuvudtaget inom mig just då eller lyckades jag slänga ut det en stund? Försökte jag överhuvudtaget dölja det?
Ja, det gjorde jag.
Men jag var inte ens medveten om det i den stunden.
Min vana trogen stoppade jag undan oro, rädsla och sorg för att visa något annat utåt. Inte vill jag riskera att vara jobbig och besvärlig. För visst kommer folk att tröttna på mig då!
fredag 16 september 2011
Konfetti
I morse när jag gick upp var konfetti strödd min väg. Silverskimrande och fint påvar det på golvet där jag satte ner mina fötter.
När jag fick på glasögonen såg jag att det var godispapper, fazermint.
Tydligen hade jag en njutbar stund i sängen igår.
En njutning av choklad.
När jag fick på glasögonen såg jag att det var godispapper, fazermint.
Tydligen hade jag en njutbar stund i sängen igår.
En njutning av choklad.
onsdag 14 september 2011
Kanske imorgon
Imorgon har jag en tid hos min stress, skär och ätstörningsdoktor. Stackare, han har fått ta hand om en hel del. Haha. Men han är väldigt bra.
De sista gångerna jag har varit där har det varit helt ok. Därför känns det lite jobbigt att komma dit nu när det har varit tungt ganska länge. Jag har försökt tänka genom vad jag vill säga och vad jag behöver i form av remisser och recept men jag kan inte riktigt koncentrera mig. Jag känner mig ganska fladdrig i tankarna. Det är som att jag försöker undvika något.
Nu när jag väl var där i tankarna passade jag på att kasta ner några tankar om det, får se om jag kommer på mer saker innan jag skall vara där imorgon.
Så sjukt att jag går dit och skäms för att jag är sämre och att han kanske inte kommer att vara lika glad som han har blivit tidigare.
Jag känner mig som att jag befinner mig i en fälla och tiden håller på att rinna ut. Se till att bli frisk och arbeta, swish med piskan. Om du inte gör det så kommer din ersättning till sist att hamna på noll eller minus för att du sköter dig så dåligt, swish! Relation, swish, swish. Inget ork, ingen kraft till att göra något. Orka hålla motivationen och hoppet uppe samtidigt som jag väntar på att omöjliga saker skall hända såsom att AF skall få tummen ur.
Ibland drömmer jag. Eller nja, jag drömmer ju vansinnigt mycket alla nätter. Men ibland drömmer jag även på dagtid, vakna drömmar. Då drömmer jag att jag skall vinna mycket pengar. Då skulle en del av problemen försvinna. Jag skulle inte behöva vara så begränsad till AF - jag skulle kanske kunna anlita någon själv som hjälp eller bara skita i AF och fixa något själv - skulle det egentligen kunna bli sämre?
Vad skall jag drömma om inatt? Jag vet inte om vad men jag vet att det med allra största säkerhet blir full rulle i natt också. Och jag som bara behöver lugn!
Jag gick inte till körövningen idag. På ett sätt ångrar jag det. Jag har huvudvärk pga förkylningen och hostan men jag kanske hade kunnat sjunga ändå? Men jag tror nog att jag skulle börja hosta som en galning och det ville jag inte riskera. Detta innebär att jag inte ens har varit utanför dörren idag och det känns verkligen inte bra!
Kanske imorgon blir en bättre dag? :-)
De sista gångerna jag har varit där har det varit helt ok. Därför känns det lite jobbigt att komma dit nu när det har varit tungt ganska länge. Jag har försökt tänka genom vad jag vill säga och vad jag behöver i form av remisser och recept men jag kan inte riktigt koncentrera mig. Jag känner mig ganska fladdrig i tankarna. Det är som att jag försöker undvika något.
Nu när jag väl var där i tankarna passade jag på att kasta ner några tankar om det, får se om jag kommer på mer saker innan jag skall vara där imorgon.
Så sjukt att jag går dit och skäms för att jag är sämre och att han kanske inte kommer att vara lika glad som han har blivit tidigare.
Jag känner mig som att jag befinner mig i en fälla och tiden håller på att rinna ut. Se till att bli frisk och arbeta, swish med piskan. Om du inte gör det så kommer din ersättning till sist att hamna på noll eller minus för att du sköter dig så dåligt, swish! Relation, swish, swish. Inget ork, ingen kraft till att göra något. Orka hålla motivationen och hoppet uppe samtidigt som jag väntar på att omöjliga saker skall hända såsom att AF skall få tummen ur.
Ibland drömmer jag. Eller nja, jag drömmer ju vansinnigt mycket alla nätter. Men ibland drömmer jag även på dagtid, vakna drömmar. Då drömmer jag att jag skall vinna mycket pengar. Då skulle en del av problemen försvinna. Jag skulle inte behöva vara så begränsad till AF - jag skulle kanske kunna anlita någon själv som hjälp eller bara skita i AF och fixa något själv - skulle det egentligen kunna bli sämre?
Vad skall jag drömma om inatt? Jag vet inte om vad men jag vet att det med allra största säkerhet blir full rulle i natt också. Och jag som bara behöver lugn!
Jag gick inte till körövningen idag. På ett sätt ångrar jag det. Jag har huvudvärk pga förkylningen och hostan men jag kanske hade kunnat sjunga ändå? Men jag tror nog att jag skulle börja hosta som en galning och det ville jag inte riskera. Detta innebär att jag inte ens har varit utanför dörren idag och det känns verkligen inte bra!
Kanske imorgon blir en bättre dag? :-)
Trädgårdskraft?
Igår var jag på möte med AF tillsammans med något som heter skånsk trädgårdskraft och ligger i vackra Alnarp. Busstiderna gav mig två alternativ: antingen komma 5 minuter för sent eller stå utanför och vänta i 30 minuter med en ynklig förkylning. Givetvis valde jag det förstnämnda.
Där möttes jag av handläggaren samt TRE stycken från skånsk trädgårdskraft minsann, ett riktigt mottagande. Jag brukar bli lite halvt på dåligt humör varje gång jag träffar AF numera men jag försökte mota bort det.
De andra TRE var väldigt trevliga och speciellt en av dem gillade jag extra mycket. Jag har lustigt nog varit flera gånger i deras byggnad som då var ett bokcafé. Många frågor och mycket information. Det blev ganska intensivt och jag kände hur jag började vissna. När jag visades runt i trädgården pratade trädgårdsmänniskan non stop och berättade om ALLT de skulle göra. Jag försökte med kroppsspråket visa att det var lite för mycket men hon fattade inte alls. Hade hon gett mig en möjlighet hade jag försökt att säga det men det hade krävt för mycket. Det låter konstigt, det är svårt att förklara hur plötsligt man kan vissna.
Vackert hus och trädgård men mycket folk!! De hade tydligen inte bara vissna människor som jag där utan även en grupp från Fas 3 som var i gång för fullt.
Väldigt mycket var bra men tre saker oroar mig en smula:
- Bussresan kan vara jobbig men ljud omkring mig som gör mig trött redan innan jag ens är på plats.
- Jag behöver köpa bussmånadskort och from denna månaden har jag fått min ersättning sänkt . Trädgårdsmänniskan föreslog att jag skulle cykla de fyra milen fram och tillbaka. Jaha?
- Mängden människor omkring mig.
Den första och sista punkten kan gå att överkomma. Mittenpunkten kan jag klara genom att lägga ännu ett tyngre ekonomiskt lass på sambon som redan idag är stort. Det är vidrigt att vara så beroende av någon.
Det naturliga hade ju varit att diskutera genom detta med min handläggare men vad skulle det tjäna till? Det kommer jag inte att göra. Jag får ta mig en funderare själv men jag vill ju gärna komma igång. Jag vet ju inte hur det går om jag inte provar.
Idag ringde jag till handläggarens chef för att se hur det går med "återöverlämningen" av mig till min gamla handläggare. Hon visste att vi var där igår och verkade tycka att det var en bra lösning av "problemet" men det tycker ju inte jag. Hon sade att jag försätter henne i en svår situation. Jaha. So be it. Men hon var väldigt trevlig och sade inte detta på något otrevligt sätt eller ton.
Till skillnad från sköterskan jag pratade med på plastiken. Jag var där för tre månader sedan och träffade en plastikkirurg som jag inte var så imponerad av. När jag hörde henne läsa upp vad han hade skrivit om mötet med mig inser jag att han totalt hade missuppfattat mig. Jag försökte förklara för henne men hon lyssnade helt enkelt inte och dessutom avbröt hon mig. Vad är det med människor? Varför kan man inte låta andra tala till punkt? Riktigt otrevlig var hon och till slut tröttnade jag. Gör vad du vill. Så jag kommer att behöva träffa honom en gång till om ungefär en månad. Jag fattade inte riktigt varför men eftersom han var positivt inställd till en DIEP (magtutte) och Malmö egentligen har som policy att icke strålade skall få expanderprotes (silikoninlägg) så går jag dit. Han skall få en chans till. Det kommer att ta ungefär ett år innan jag opereras men det gör mig inget. Jo, värkmässigt är det ju inte bra. Axeln kan ju hinna bli sämre. Men mentalt är jag verkligen inte beredd nu. Det var en sådan skrämmande upplevelse sist, speciellt med felmedicineringen att jag är fullständigt livrädd och det kanske tar ett år till innan jag har bearbetat det.
Där möttes jag av handläggaren samt TRE stycken från skånsk trädgårdskraft minsann, ett riktigt mottagande. Jag brukar bli lite halvt på dåligt humör varje gång jag träffar AF numera men jag försökte mota bort det.
De andra TRE var väldigt trevliga och speciellt en av dem gillade jag extra mycket. Jag har lustigt nog varit flera gånger i deras byggnad som då var ett bokcafé. Många frågor och mycket information. Det blev ganska intensivt och jag kände hur jag började vissna. När jag visades runt i trädgården pratade trädgårdsmänniskan non stop och berättade om ALLT de skulle göra. Jag försökte med kroppsspråket visa att det var lite för mycket men hon fattade inte alls. Hade hon gett mig en möjlighet hade jag försökt att säga det men det hade krävt för mycket. Det låter konstigt, det är svårt att förklara hur plötsligt man kan vissna.
Vackert hus och trädgård men mycket folk!! De hade tydligen inte bara vissna människor som jag där utan även en grupp från Fas 3 som var i gång för fullt.
Väldigt mycket var bra men tre saker oroar mig en smula:
- Bussresan kan vara jobbig men ljud omkring mig som gör mig trött redan innan jag ens är på plats.
- Jag behöver köpa bussmånadskort och from denna månaden har jag fått min ersättning sänkt . Trädgårdsmänniskan föreslog att jag skulle cykla de fyra milen fram och tillbaka. Jaha?
- Mängden människor omkring mig.
Den första och sista punkten kan gå att överkomma. Mittenpunkten kan jag klara genom att lägga ännu ett tyngre ekonomiskt lass på sambon som redan idag är stort. Det är vidrigt att vara så beroende av någon.
Det naturliga hade ju varit att diskutera genom detta med min handläggare men vad skulle det tjäna till? Det kommer jag inte att göra. Jag får ta mig en funderare själv men jag vill ju gärna komma igång. Jag vet ju inte hur det går om jag inte provar.
Idag ringde jag till handläggarens chef för att se hur det går med "återöverlämningen" av mig till min gamla handläggare. Hon visste att vi var där igår och verkade tycka att det var en bra lösning av "problemet" men det tycker ju inte jag. Hon sade att jag försätter henne i en svår situation. Jaha. So be it. Men hon var väldigt trevlig och sade inte detta på något otrevligt sätt eller ton.
Till skillnad från sköterskan jag pratade med på plastiken. Jag var där för tre månader sedan och träffade en plastikkirurg som jag inte var så imponerad av. När jag hörde henne läsa upp vad han hade skrivit om mötet med mig inser jag att han totalt hade missuppfattat mig. Jag försökte förklara för henne men hon lyssnade helt enkelt inte och dessutom avbröt hon mig. Vad är det med människor? Varför kan man inte låta andra tala till punkt? Riktigt otrevlig var hon och till slut tröttnade jag. Gör vad du vill. Så jag kommer att behöva träffa honom en gång till om ungefär en månad. Jag fattade inte riktigt varför men eftersom han var positivt inställd till en DIEP (magtutte) och Malmö egentligen har som policy att icke strålade skall få expanderprotes (silikoninlägg) så går jag dit. Han skall få en chans till. Det kommer att ta ungefär ett år innan jag opereras men det gör mig inget. Jo, värkmässigt är det ju inte bra. Axeln kan ju hinna bli sämre. Men mentalt är jag verkligen inte beredd nu. Det var en sådan skrämmande upplevelse sist, speciellt med felmedicineringen att jag är fullständigt livrädd och det kanske tar ett år till innan jag har bearbetat det.
måndag 12 september 2011
Skäms
Jag börjar tappa hoppet inför min arbetsframtid. I den här takten lär ingenting hända före min pension. Och då är det så dags...
Jag känner mig verkligen som om jag vore i en fälla. Det enda påverkar det andra och jag kan inte komma ur.
Skall det vara så omöjligt att komma tillbaka till arbete? Jag börjar verkligen undra hur det är ställt med samhället där man slänger bort ungdom, begåvning och arbetskraft på detta viset. En del sjukskrivning behövde jag absolut men detta har dragits ut in absurdum. Och ju mer jag får kämpa desto sämre blir jag. För jag har inte den kraften.
Jag vill inte lägga min energi på att få lov att få börja arbetsträna och få rimlig ersättning. Hade det inte varit mer rimligt att lägga orken på den faktiska arbetsträningen?
Imorgon skall jag och min odugliga handläggare träffas på ett ställe där jag kanske kan få börja. Men det finns inget avtal än och med tanke på hur hon är skulle hon säkert kunna sjabbla bort alltihop. Det låter riktigt bra men jag oroar mig för att jag behöver åka buss dit och att jag behöver bekosta månadskortet. Det tär på min energi och det tär på min ekonomi som börjat jämra sig högt.
Och jag skäms.
Jag skäms för mina sjukdomar. Jag skäms för att jag har varit sjukskriven så länge. Jag skäms för att jag har blivit överförd till AF. Jag skäms för att jag har så dålig ekonomi. Jag skäms för att jag verkar vara för jobbig för att få hjälp.
Det är svårt att fortsätta vara positiv när snaran dras åt.
Jag känner mig verkligen som om jag vore i en fälla. Det enda påverkar det andra och jag kan inte komma ur.
Skall det vara så omöjligt att komma tillbaka till arbete? Jag börjar verkligen undra hur det är ställt med samhället där man slänger bort ungdom, begåvning och arbetskraft på detta viset. En del sjukskrivning behövde jag absolut men detta har dragits ut in absurdum. Och ju mer jag får kämpa desto sämre blir jag. För jag har inte den kraften.
Jag vill inte lägga min energi på att få lov att få börja arbetsträna och få rimlig ersättning. Hade det inte varit mer rimligt att lägga orken på den faktiska arbetsträningen?
Imorgon skall jag och min odugliga handläggare träffas på ett ställe där jag kanske kan få börja. Men det finns inget avtal än och med tanke på hur hon är skulle hon säkert kunna sjabbla bort alltihop. Det låter riktigt bra men jag oroar mig för att jag behöver åka buss dit och att jag behöver bekosta månadskortet. Det tär på min energi och det tär på min ekonomi som börjat jämra sig högt.
Och jag skäms.
Jag skäms för mina sjukdomar. Jag skäms för att jag har varit sjukskriven så länge. Jag skäms för att jag har blivit överförd till AF. Jag skäms för att jag har så dålig ekonomi. Jag skäms för att jag verkar vara för jobbig för att få hjälp.
Det är svårt att fortsätta vara positiv när snaran dras åt.
Loppisinkomst
Vår bostadsrättsförening hade loppis i helgen och vi hade skrapat fram lite prylar för att försöka få iväg dem. Inte för att jag trodde att den skulle bli såld men jag plockade ändå ner min gamla manuella systemkamera med alla objektiven och lade upp på bordet. Men den blev såld och jag blev så glad!
Ännu gladare skulle jag bli.
Jag hade tagit med en låda med mina kort och satt dem på bordet på display så att de verkligen skulle synas. Jag fick säkert sålt 10 stycken om inte mer. Det var ett välkommet tillskott i kassan. Men än roligare var hur glad jag blir av att mitt skapande uppskattas. Det sporrar mig att göra mer.
Och idag fick jag ett meddelande angående att kort som hon hade fått av mig. Jag delar med mig av det:
"Av alla fina kort jag fick till min födelsedag så var det ett som stack ut och var något alldeles, alldeles extra och det var ditt kort! Det är helt makalöst vackert, underbart, fantastiskt, enastående och sagolikt!"
Ännu gladare skulle jag bli.
Jag hade tagit med en låda med mina kort och satt dem på bordet på display så att de verkligen skulle synas. Jag fick säkert sålt 10 stycken om inte mer. Det var ett välkommet tillskott i kassan. Men än roligare var hur glad jag blir av att mitt skapande uppskattas. Det sporrar mig att göra mer.
Och idag fick jag ett meddelande angående att kort som hon hade fått av mig. Jag delar med mig av det:
"Av alla fina kort jag fick till min födelsedag så var det ett som stack ut och var något alldeles, alldeles extra och det var ditt kort! Det är helt makalöst vackert, underbart, fantastiskt, enastående och sagolikt!"
Outsinligt
Räkningarna på sistone har varit ganska omfattande.
Eller nåt...
- Ellies veterinärräkning
- Datorkrasch, inköp av ny dator
- 2 par MBT skor som är det enda som hjälper mot neuropatin
- Medicin
- Antroprosofisk medicin
- Linser
- CSN, kvartalsräkning
Eller nåt...
torsdag 8 september 2011
En bra dag
Men ändå. Trots frustrationer...
Vissa dagar klarar jag av att göra till bra dagar. Idag var en sådan dag.
Jag vaknade genomsvettig före klockan 6 och kunde inte somna om. Jag gick upp och vaskade av mig och lade mig sedan på sambons plats. Vissa dagar är han på annan ort och går då upp våldsamt tidigt så därför var platsen ledig.
Men jag kunde inte somna om så istället gick jag faktiskt upp!
Direkt gick jag ut och tog en promenad. Det var väldigt annorlunda men skönt att komma ut så tidigt på dagen. Väl hemma käkade jag frukost, satt och läste och gosade kisse.
Blev lite halvhungrig/sugen så jag utnyttjade råsaftcentrifugen för att få ihop en riktigt god juice och det blev mitt mellanmål. Sedan var jag så trött att jag var tvungen att lägga mig en stund. Min kisse har förändrats sedan lillkissen dog. Tidigare var det lillkissen som var plåstret, nu är storkissen det. På ett sätt sött, på ett annat sätt jobbigt och hjärtskärande. När jag sover är hon ett extra litet täcke, oftast på höften (precis som jag behöver extra värme om natten!)
En timmes tupplur gjorde gott. När jag kom upp var jag riktigt hungrig och sugen på pannkakor så det fick bli min lunch. Sedan läste jag, skapade lite, gosade kisse, kollade TV och läste lite till.
Basilikan som jag sådde börjar gulna så jag skördade resten och frös in.
Jag var ute så tidigt idag så det inte riktigt känns som idag så jag hade egentligen behövt komma ut en sväng till. Dock kände jag inte för stadspromenad - åh, vad jag hade behövt på landet!
Klockan började rusa iväg och det var dags för middag men jag hade ingen som helst aning om vad jag skulle laga. Vanligtvis kan jag bli väldigt stressad av det men märkligt nog inte idag. Jag sorterade lite i kylskåpet, plockade fram en del grönsaker som jag stekte och hade ris och sötsur sås till. Synd jag inte gjorde lite extra för det blev väldigt gott!
Mer skapande och kattgos och nu är jag framme vid läggdags. En riktigt lång dag och jag är väldigt trött men ändå ok. Kommer jag upp i tid (kanske något senare än 6) får jag in rätt mattider och idag fick jag även in en tupplur.
Sambon har jobbgrej med övernattning så jag har en hel natts ostörd sömn framför mig.
Den skall jag njuta av - jag går och lägger mig direkt!
Nattinatt.
(Plåstret sitter framför tangentbordet så det är lite svårt att skriva).
Jag kanske borde skaffa en baby Björn till henne, en sele så hon alltid kan få vara med! ;-)
Vissa dagar klarar jag av att göra till bra dagar. Idag var en sådan dag.
Jag vaknade genomsvettig före klockan 6 och kunde inte somna om. Jag gick upp och vaskade av mig och lade mig sedan på sambons plats. Vissa dagar är han på annan ort och går då upp våldsamt tidigt så därför var platsen ledig.
Men jag kunde inte somna om så istället gick jag faktiskt upp!
Direkt gick jag ut och tog en promenad. Det var väldigt annorlunda men skönt att komma ut så tidigt på dagen. Väl hemma käkade jag frukost, satt och läste och gosade kisse.
Blev lite halvhungrig/sugen så jag utnyttjade råsaftcentrifugen för att få ihop en riktigt god juice och det blev mitt mellanmål. Sedan var jag så trött att jag var tvungen att lägga mig en stund. Min kisse har förändrats sedan lillkissen dog. Tidigare var det lillkissen som var plåstret, nu är storkissen det. På ett sätt sött, på ett annat sätt jobbigt och hjärtskärande. När jag sover är hon ett extra litet täcke, oftast på höften (precis som jag behöver extra värme om natten!)
En timmes tupplur gjorde gott. När jag kom upp var jag riktigt hungrig och sugen på pannkakor så det fick bli min lunch. Sedan läste jag, skapade lite, gosade kisse, kollade TV och läste lite till.
Basilikan som jag sådde börjar gulna så jag skördade resten och frös in.
Jag var ute så tidigt idag så det inte riktigt känns som idag så jag hade egentligen behövt komma ut en sväng till. Dock kände jag inte för stadspromenad - åh, vad jag hade behövt på landet!
Klockan började rusa iväg och det var dags för middag men jag hade ingen som helst aning om vad jag skulle laga. Vanligtvis kan jag bli väldigt stressad av det men märkligt nog inte idag. Jag sorterade lite i kylskåpet, plockade fram en del grönsaker som jag stekte och hade ris och sötsur sås till. Synd jag inte gjorde lite extra för det blev väldigt gott!
Mer skapande och kattgos och nu är jag framme vid läggdags. En riktigt lång dag och jag är väldigt trött men ändå ok. Kommer jag upp i tid (kanske något senare än 6) får jag in rätt mattider och idag fick jag även in en tupplur.
Sambon har jobbgrej med övernattning så jag har en hel natts ostörd sömn framför mig.
Den skall jag njuta av - jag går och lägger mig direkt!
Nattinatt.
(Plåstret sitter framför tangentbordet så det är lite svårt att skriva).
Jag kanske borde skaffa en baby Björn till henne, en sele så hon alltid kan få vara med! ;-)
Frustration
Borttaget.
Jag blev så frustrerad av att tänka på mina frustrationer att det bara malde i hjärnan på mig. Det blir ju inte bättre av att försöka gömmas undan men jag klarar inte av att ta fram och titta på det nu. Jag vet var problemen är och vad som skulle vara lösningen men allting mal så långsamt.
Tålamod, kära Inger, tålamod!
Jag blev så frustrerad av att tänka på mina frustrationer att det bara malde i hjärnan på mig. Det blir ju inte bättre av att försöka gömmas undan men jag klarar inte av att ta fram och titta på det nu. Jag vet var problemen är och vad som skulle vara lösningen men allting mal så långsamt.
Tålamod, kära Inger, tålamod!
måndag 5 september 2011
Tungt
Det gör inte ont en stund på natten utan snarare en stund på da'n.
Däremot sover jag inte så bra på natten men det är inte för värken utan för vad de eländiga Tamoxifen gör med min termostat.
Trött, sliten och ledsen.
Jag har inte uppdaterat speciellt ofta på sistone, jag vet.
Jag vill ju helst skriva om bra saker, roliga saker eller åtminstone saker man kan lära sig något av. Trots en gnällig blogg är jag faktiskt inte en gnällig person.
I början när jag startade denna blogg kunde jag skriva precis vad som helst för det var ingen som visste om den. Nu när jag har någon/några läsare (om jag nu har någon kvar) kommer mitt världssamvete upp och jag vill bespara er det värsta. Jag är rädd att ni skall tycka det är tråkigt och/eller jobbigt att läsa "mig" och det vill jag inte. Precis som om det skulle vara bättre att inte skriva något alls...Och jag borde inte ta ansvar för andras läsningar, jag kan ju egentligen bara ta ansvar för mig själv. Skulle jag kunna lära mig det någon gång?
Till viss del är jag dessutom försedd med munkavel. Minsta ord om min sambo leder till väldiga bråk och jag orkar inte med det.
Det dränerar mig att hålla inne med allt, varför gör jag det då?
Jag vet inte hur, vart, till vem jag skall vända mig så därför skriker jag ut hopplösheten ibland i min ensamhet.
Droppe för droppe...
..dropp...
...dropp..
...dropp...
Däremot sover jag inte så bra på natten men det är inte för värken utan för vad de eländiga Tamoxifen gör med min termostat.
Trött, sliten och ledsen.
Jag har inte uppdaterat speciellt ofta på sistone, jag vet.
Jag vill ju helst skriva om bra saker, roliga saker eller åtminstone saker man kan lära sig något av. Trots en gnällig blogg är jag faktiskt inte en gnällig person.
I början när jag startade denna blogg kunde jag skriva precis vad som helst för det var ingen som visste om den. Nu när jag har någon/några läsare (om jag nu har någon kvar) kommer mitt världssamvete upp och jag vill bespara er det värsta. Jag är rädd att ni skall tycka det är tråkigt och/eller jobbigt att läsa "mig" och det vill jag inte. Precis som om det skulle vara bättre att inte skriva något alls...Och jag borde inte ta ansvar för andras läsningar, jag kan ju egentligen bara ta ansvar för mig själv. Skulle jag kunna lära mig det någon gång?
Till viss del är jag dessutom försedd med munkavel. Minsta ord om min sambo leder till väldiga bråk och jag orkar inte med det.
Det dränerar mig att hålla inne med allt, varför gör jag det då?
Jag vet inte hur, vart, till vem jag skall vända mig så därför skriker jag ut hopplösheten ibland i min ensamhet.
Droppe för droppe...
..dropp...
...dropp..
...dropp...
Vilken nationalitet?
Om jag utgår ifrån ett recept som heter amerikansk äppelkaka och gör den med blåbär istället, blir den svensk då?
Blir det en svensk-amerikansk blandning eller är den fortfarande helt amerikansk? Jag kan garantera att det är helsvenska blåbär och inte de där läskiga uppblåsta amerikanska typerna (blåbären alltså även om det går att ta fel).
Jag plockade de små blå bären helt själv så varför bry sig om nationaliteten?
Min blåbärskaka.
Blir det en svensk-amerikansk blandning eller är den fortfarande helt amerikansk? Jag kan garantera att det är helsvenska blåbär och inte de där läskiga uppblåsta amerikanska typerna (blåbären alltså även om det går att ta fel).
Jag plockade de små blå bären helt själv så varför bry sig om nationaliteten?
Min blåbärskaka.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
