Nej.

... är ett ord som är svårt att säga, speciellt utan att ursäkta sig och få dåligt samvete. Samtidigt är det ett väldigt viktigt ord. Ju sämre min hälsa blir, desto viktigare blir det för mig att lära mig att använda det här lilla ordet.

Det består av ynka tre bokstäver och endast en stavelse. Jag skulle till och med kunna korta ner det till två bokstäver, nä, men det är lika svårt att uttala för det.

Studiefrämjanden har ju kurser i det mesta, varför hålls inga kurser i att tacka nej utan att få dåligt samvete?

Jag har dock lärt mig mycket det senaste året och jag hoppas att mitt nejande kommer att utvecklas ännu mer.

Ikväll var sambon och jag bjudna till några vänner till honom. Redan när jag hörde honom i telefonen när han tackade ja fick jag nästan panik. Jag har endast träffat dem 2 gånger och vi är väldigt olika. De är trevliga men jag kände att orken inte fanns för att sitta där och konversera i sådär 5 timmar. Här händer så mycket hela tiden. Även om det är trevliga saker tar det ändå energi och det är svårt att värja sig. Trots att jag hade sovit i över två timmar kände jag mig utmattad. Dessutom har jag inget att prata om. Mitt liv kretsar fortfarande mycket omkring skiftande ork och hälsa. Jag vet inget om hur framtiden kommer att te sig. Jag har svårt att ta in vad som händer ute i världen. Jag kan prata mycket om mina katter samt mitt skapande och jag har många funderingar om sjukvård kontra friskvård men detta är inget som kan fylla en kväll.
Det kostar alldeles för många skedar att orka så jag valde att säga nej. Det var svårt men jag är väldigt glad att sambon förstod och inte pressade mig.

Om nu inte övriga kroppen hade gjort sig till känna så är min högra fot verkligen ett måttstock på min energinivå. Finns det förresten inte en film som hette så - min högra fot? Jag förstår inte varför neuropatin är så mycket mer kännbar i min högra fot. Idag känns det som att någon eldar under foten samtidigt som den sitter fast i ett städ och är inkopplad på ett elektriskt nät. Vänster fot är också så fast mycket mindre. När jag går stapplar jag. Men jag lyckades ändå ta mig en promenad, det är jag tacksam för.

Jag kanske skall vara tacksam att kroppen säger till mig när det är för mycket? Säger till förresten, den snarare skriker och dänger mig i huvudet samtidigt för att jag skall lyssna. Men till slut kanske jag lär mig att lyssna på min egen kropp. Skriker den tillräckligt högt borde jag ju lyssna, eller hur?

Igår skrev jag ett mail. Hade det varit "gamla" jag hade jag bett om ursäkt för att jag inte svarade direkt, jag skulle också ha fört över pengar. Hade jag bara haft min bankdosa hade jag gjort det genast när jag fick mailet men nu fick jag vänta tills jag fick hit min dosa vilket blev två dagar extra. Jag tänker inte be om ursäkt längre. Inte för sådant i alla fall. Jag har större tålamod med andra än med mig själv. Jag ger andra större spelrum och mer förståelse än vad jag ger mig själv och jag har betydligt högre krav på mig själv. Jag skall försöka ändra på det och detta var faktiskt ett stort steg för mig.

För övrigt är skedteorin ett sätt att försöka förklara sjukdom och hur den påverkar orken. Om jag kommer ihåg det imorgon kan jag återge den då. Om jag inte kommer ihåg den är det ok ändå.