Jag är ju kristen, troende men vart har det tagit vägen? Vart har Han tagit vägen? Eller är det kanske jag som har kommit på villovägar.
När jag fick min diagnos blev min tro starkare och den första tiden gick väldigt bra. Eller var jag fortfarande i chock, jag vet faktiskt inte. Jag har dock hela tiden varit helt förvissad om att det skulle gå bra. Under behandlingen var det inte många gånger jag tänkte på att jag hade en sjukdom som kunde vara ett hot mot mitt liv. I alla fall inte den första tiden. Vad jag tänkte under cytostatikabehandlingen vet jag knappt. Jag tror inte jag tänkte så mycket överhuvudtaget, jag fokuserade bara på att ta mig genom de närmsta 10 sekunderna för så var det när det var som värst. Tidsspannet jag klarade av var hela 10 sekunder.
Men nu, nu är det annorlunda. Nu orkar jag gå till kyrkan igen och jag gör det ibland men det är bara blaj. Jag är bara otålig och känner mig stressad, vill bara därifrån. Vad är det som har hänt? Var cancern sista droppen och att jag inte klarar av att behålla min tro när det är jobbigt? Var min tro inte starkare än så?
Tänk om det inte finns något mer? Tänk om detta är allt? Herregud vad tomt och ensamt det blir. Det är som den sången ur "Kristina från Duvemåla" - Du måste finnas. Den beskriver tankarna väldigt bra.
Eller är det så att jag behöver vara tålmodig i detta precis som i övriga områden och låta det ta sin tid så jag hittar tillbaka. Kanske, jag hoppas det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Hej du!
SvaraRaderaJag tror inte att du har tappat din tro...
Jag har inte gjort det men jag gick ur den kyrka och församling som jag tillhörde.
Kände att Jesus finns överallt och att han är med mej var jag än befinner mig.tyckte helt plötsligt att kyrkan jag var medlem i kändes inskränkt och stel.Kände att det här inrutade livet har jag inte tid med!
Opererades för bröstcancer April 2009.Fått cellgifter samt taxoterebehandling.Nu får jag herceptin under ett helt år och därefter hormonbehandling i 5år.det var en riktig elaking till cancer med andra ord.Är 45 år med man,2 barn i småland.Nu blickar jag inte så långt fram utan tar en tid i taget.Jag vill ju så gärna hålla mig frisk men vet att det inte finns några garantier men jag går med Jesus varje dag i med och motgång utan kyrka.
Hej. Jag hittade din blogg av en slump. Tycker du skriver så fint. Jag känner igen mig så väl i det du skriver, fast jag har inte haft cancer. Men både min mamma och pappa har haft det inom de senaste fem åren och de är under 60 år. Det har fått mig att tänka om.
SvaraRaderaJag tycker om låten du nämnde. Så är det ju! "Du måste finnas!" Ändå tvivlar jag. Varför gör jag det? Jag är kanske rädd för att döden bara ska innebära svart, slut. Svårt det där.