Vad händer?

Det har hänt mycket annat i mitt liv.
Jag har slutat på Stegen men det har jag ju skrivit om. Det känns ändå ok, jag var nog redo för att lämna dem och gå vidare. Och det har jag gjort! Igår var jag och min handläggare från AF och pratade med en second hand affär för eventuell praktik där. De ville väldigt gärna ha mig där och var väldigt generösa med både start och tider och timmar och arbetsuppgifter och möjligheter att vila öronen när/om det behövs. Min handläggare frågade mig efteråt om jag hade noterat hur de försökte fresta mig med generösa villkor. Det hade jag märkligt nog inte noterat. Tänk så mycket mer avslappnad jag är numera! Men det känns bra att någon så gärna vill ha mig, eller snarare min arbetsförmåga! Jag är glad.

En annan sak jag är glad över är en långvarig kamp som efter nästan 2 år äntligen gav resultat. Jag fick löneförhöjning för lääänge sedan, dessutom retroaktivt. Det var dock inget som avspeglades på min ersättning vilket jag tyckte var helt orimligt. Efter otaliga telefonsamtal till AF, FK, A-kassan, min arbetsplats och en hel massa papper som skickats hit och dit lyckades jag till slut få prata med någon som var villig att sätta sig in i ärendet och verkligen kolla upp vad som gick att göra. Det tog 1½ år att hitta honom. Tack Rolf.

Jag är glad för att jag får mer pengar i plånboken men ännu mer glad är jag att jag kunde påverka något och att min kamp gav lön för mödan (bokstavligen!) Det gör att jag känner mig stark och frisk!

På vissa plan i alla fall. På andra plan är det sådär. Mitt ätande är dåligt. Jag äter frukost och sedan äter jag inte middag förrän ca halv sju. Äter jag något däremellan är det choklad. Jag vet inte varför det blivit så. Eller jo, det är klart jag vet. Det har hänt mycket på sistone, jag har en hel del värk och jag är väldigt trött. Det blir för mycket för min stackars hjärna och jag kan inte få ihop avläsning av kroppens signaler till rätt tolkning och sedan ge min kropp vad den behöver. Hunger - komma på något att äta, eventuellt handla, laga mat och äta.
Värk - ta värktablett eller vila.
Trötthet - ta en tupplur.
Märkligt att det kan vara så svårt.
Men faktum är att hjärnan inte fungerar just nu. Inte när det är skarpt läge i alla fall. Lösningen på det blir att planera när jag kan. Tänka genom vad jag skall göra under dagen, när jag behöver laga mat, planera matsedel och se till att rätt matvaror är hemma.

Vad annat?
Jo, min kropp gör sig påmind på annat sätt också. Jag har börjat få vallningar igen vilket gör mig skräckslagen. Jag hade det under cytostatikaperioden men det slutade när jag var färdig med behandlingen som tur var. Nu när det börjat igen blir jag livrädd att det betyder att min kropp torkat ihop och att den inte orkar vara fertil längre. Jag måste ringa min gynekolog (som dessutom är onkolog) och se vad som händer. Jag klarar inte ens av att tänka tanken, det gör alldeles för ont.

Bort, bort.

Jag väljer att tänka på katter och färger och att gå barfota på gräs istället.
I alla fall idag.

Skottdagen

Tack för er omtanke!

Idag är det skottdagen, alltså den dagen då vi kvinnor kan fria.
Men jag tror jag struntar i det.

Det är slut

Min relation är slut.
.

Kan det vara så?

Som jag skrev i fredags var det min sista dag på Stegen, nu har jag varit där i tre månader vilket var max. Tyvärr, för jag hade gärna varit där längre tid. Förra söndagens bibeltext handlade om guds ord som föll i god jord och grodde och spirade. Liknelsen med att hamna i god jord för att befrämja grodd överensstämmer med min upplevelse på Stegen. Det var god jord för mig. Jag kunde både få rot samt börja spira. Det var gynnsamma förhållanden för mig.

Jag kunde slappna av. Jag fick lov att vara mig själv. Jag behövde inte läsa in, läsa av och anpassa mig, inte vara beredd på vad som helst när som helst. Jag mötte respekt, de lyssnade på mig och tittade på mig tills jag hade talat färdigt. Jag brukar vanligtvis rikta min uppmärksamhet utåt, på andra. Det behövde jag inte här och det var så skönt. Tvärtom så var det sällan jag uppsökta andra för samtal. Istället kom de och pratade med mig, de sökte mitt sällskap, de frågade mig om råd. Det enda jag behövde göra var att vara mig själv, det räckte.

Förr fick jag ofta fått höra att jag är svår, jag är taggig, jag är obstinat, jag är fröken tvärtemot. Men de senaste åren har det varit tvärtemot och på Stegen dessutom i kvadrat, jag fick höra så fina saker där. Jag tror faktiskt att alla som arbetade där tyckte om mig och de verkade uppriktigt ledsna att jag skulle sluta.

Kan det vara så att jag faktiskt inte är så svår trots allt?
Kan det vara så att det inte är så svårt att tycka om mig ändå...

Färdigklättrat

Idag var sista dagen på Stegen. Det var känslosamt och jag är hur trött som helst. Jag har inte orkat så mycket mer än att gå där den senaste tiden vilken är anledningen till min tystnad. Men det har varit bra, otroligt bra! Nu skall jag gå och lägga mig och drömma fina drömmar om min framtid.

WTF!

På onkologen var jag med i ett projekt där jag bla fick träna yoga, något jag omedelbart föll för. Det kändes helt rätt för mig och jag ville fortsätta med det. Den yogaläraren jag hade tyckte jag väldigt bra om och när hon berättade att hon även har klasser på Forum (även om det var medicinsk yoga som jag inte var lika förtjust i) tänkte jag till ett tag innan jag bestämde mig för att köpa ett kort. Det är ganska mycket pengar för min inkomst för tillfället men jag tyckte det kunde vara värt det.

Sedan kom saker i vägen, jag vet egentligen inte vad som hände men jag tappade lite bort det. Tyvärr får jag säga för det var nog bra för mig.

Jag vill komma igång med någon slags träning igen. Jag tränade boxning innan jag blev sjuk för många år sedan och jag saknar det oerhört men det finns inte en chans i dagsläget. En mjukstart med yoga och vattengympa tänkte jag kunde vara mer lämpligt.

Kortet jag hade köpt var på 10 gånger tror jag men jag hade inte varit där det antalet. Jag ringde för att kolla och får beskedet att kortet har gått ut. Vaddå, gått ut? Har man inte kortet tills man använt upp gångerna. Nej, tydligen inte. Jag måste vara riktigt gammal eller inte alls med för jag trodde det var så det fungerade. Det stod säkert i bestämmelserna som jag inte direkt lusläste.

Jag hade tydligen bara varit där 4 gånger så de resterande 6 gångerna brann inne. Detta betyder att det var oerhört dyra yogatimmar och faktiskt inte värt pengarna. Jag kan få tillgång till dessa 6 gånger ifall jag köper ett nytt 10-kort men det vette katten om jag vill göra. Jag tror jag hade ett 15-kort på friskis och svettis. Hade är kanske det ledande ordet för det kanske också har gått ut!

Efter telefonsamtal till friskusarna har jag fått beskedet att det fortfarande gäller. Phew.

Naturlighet vid sjukdom

Jag har fortfarande inte kommit tillbaka till Stegen. När jag lyckades komma undan feberns krampaktiga tag hamnade jag istället med bihålekänningar samt i hostans klor. Mitt normala modus operandi i de flesta situationer har i mitt liv har varit att kämpa. I många år har det även gällt min egen kropp. Jag har kämpat emot den. Det är ingen lätt match.

Denna gången försökte jag gilla läget. Det var som det var. Det går inte att få det att gå över snabbare och det hjälper inte mycket att banna och/eller förbanna varken förkylningen eller min egen kropp. Snarare blir det tvärtom kontraproduktivt.

Istället har jag försökt pyssla om mig själv. De första dagarna var det dock lite svårt eftersom jag blir totalt utslagen av även den minsta förhöjning av min kroppstemperatur. Undrar hur det kan vara sådan skillnad. Vissa ungar verkar hur pigga som helst fast de har feber. Även en del vuxna verkar kunna fungera normalt trots en värmehöjning. Tänker jag själv tillbaka till mitt arbetsliv hände det ofta att jag arbetade trots att jag var sjuk eftersom det var svårt, för att inte säga omöjligt vissa gånger att bli ersatt. Eller tja, omöjligt är det väl aldrig men det var stora summor och långa tidsperioder som hade gått i stöpet och jag hade för stark lojalitet för att låta det hända. Fast vart ledde det mig? Min kropp blev alltmer sliten bara.

Till viss del går det att ignorera sjukdom. Hur annars gör exempelvis föräldrar som är sjuka men ändå måste ta hand om sina barn. De måste ju. Men ibland undrar jag verkligen hur man kan det. Och jag undrar hur mycket jag gjorde det själv. Var mitt gamla jag lika påverkad av feber som jag är nu? Är det ett utslag av min slitna kropp att jag blir mer påverkad idag? Fast jag tycker mig komma ihåg att jag blev väldigt ynklig av feber även förr i världen. Beror feberpåverkan enbart på kroppens skick i övrigt eller finns det andra saker som påverkar.

När jag blir förkyld är en inventering av medicinförrådet det första jag gör. Har jag nässprej, aspirin och sinova? Redan där försöker jag kämpa emot min egen kropp. Feber, hosta samt ökad slemproduktion har ju en funktion. Hur jobbigt och äckligt det än kan vara så finns det en anledning till det. Och jag hjälper kanske inte mig själv på bästa sätt genom att försöka motverka och påverka kroppens egna naturliga förlopp.

Nässprejen ger ett direkt svar, det märks att det hjälper. Men aspirinet? Gör det någon skillnad? Är det kanske tom obra att inta det? Nu käkar jag iofs mest det för att mota huvudvärken och inte för att ta ner febern men jag kanske skall hitta andra alternativ.

Sinova är ett naturläkemedel. På ett sätt är det lätt att låta sig luras av att det är bättre för det är ju "naturligt". Annars tror jag mycket på naturens produkter. Är det lika "illa" som traditionella mediciner? Det måste ju bero på vad det är för något. Naturens mediciner kan vara minst lika potenta som syntetiska och bör intas med försiktighet.

Mat som medicin då? Alla vitaminer, mineraler, antioxidanter - kan de göra skada? Om jag boostar mitt immunförsvar med naturligt förekommande nyttigheter. Det kan ju inte vara något annat än bra. Det handlar mer om att bygga upp.

Sedan febern försvann och jag kan tänka och fungera bättre har jag druckit mycket te som jag gjort av ingefära och citron. Det inbillar jag mig är bra. Jag har även gjort ångbastu som jag andats i för att underlätta. Jag har alltid gillat citron men jag fick verkligen upp ögonen för den när jag var på Vidarkliniken. Det verkar vara ett universalmedel och bra mot/för allt!

Citron, ingefära, granatäpplen, blåbär. Det finns så många fantastiska födoämnen och jag märker hur gärna min kropp vill ha dessa nyttigheter. Ibland kan jag inte äta om det är för mycket kött och grädde men blotta tanken på lättare mat gör att det riktigt kan vattnas i munnen och det är något som verkligen inte händer ofta nuförtiden.

Jag tycker att jag gjorde ett bra jobb med att lyssna på min kropps behov under denna förkylning och jag hoppas att jag kan fortsätta göra det. Nu skall jag lyda dess hungerskrik och inte ignorera det som jag oftast gör. Jag brukar inte ha speciellt matsug men just idag känner jag ett våldsamt sug efter spaghetti och jag tänker följa det. Får se vad matförrådet kan bjuda på för tillbehör. Törstig är jag också, jag borde verkligen dricka bättre.

Ah!!

Äntligen feberfri! Prisa Gud!
Ja, det känns lite så. Jag är enormt tacksam över att ha kommit ur febern. Jag blir så dålig och hjärnan sätts helt ur spel bara på en ynka halv grads feber. Det påminner lite om hur jag mådde under EC-behandlingen (första 4 cytona).

Jag är fortfarande lite mosig och skall snart lägga mig en stund. Ville bara även skicka ett tack till vetenskapen som tog fram nässprejen.

Och så skall jag hålla tummarna för att jag slipper den vansinniga hostan jag brukar få. Jag har hosta nu men av en lite annan art än den jag vanligtvis brukar ha.

Jag överlever nog det här också, trots de gigantiska mansvirusarna! ;-)

Status quo

Febrig och ynklig fortfarande.
Men imorgon då? Då måste jag väl ändå vara bättre!